Jag tittade på Nyhetsmorgon i morse och blev fylld av känslor, vid inslaget gällande självmord i Sverige. Det nämndes siffror som 1500 personer, ett genomsnitt på fyra personer per dag, som tar sitt liv pga. psykisk ohälsa..

Kvinnan som gästade programmet, talade öppet om sin erfarenhet, från när hennes man tog sitt liv och lämnade kvar henne och deras fyra barn. Jag berördes av hennes historia, inte bara för att hennes situation drabbat människor i min omkrets, utan även för att jag ser mig själv tillhöra andra sidan.. Jag lider med de drabbade, men har också full förståelse för de som gjort valet att avsluta sitt eget liv. Vilken sida som smärtar mest, är omöjlig att värdera..

Jag är lyckligt lottad. Jag föddes med en tjurskallighet, en envishet som fick mig att fortsätta.. Trots att alla mina då inre demoner försökte intala mig att ge upp.. Det var som om jag behövde trotsa, eller utmana den misär som jag upplevde mig leva i. För det är just det.. att man inbillar sig. Inte för att det inte känns som om det var på riktigt.. men som många efterlevande säger, så syns misären inte på utsidan. 

Kvinnan på TV berättade att hon under, uppskattningsvis en treårsperiod, hade känt vibbarna under perioden, men trots oron inte velat anklaga sin man för något hon själv aldrig skulle kunna tänka sig. Att hennes man led av depression, var hon medveten om, men hon kunde inte ens föreställa sig att hans tankar var så mörka som de senare skulle visa sig vara. 

Hon berättade om mannens akuta besök på psyk och nämnde "gnistan i mannens ögon".. Vårdpersonalen hade frågat mannen om han ville ta självmord och det var när han svarade ja på frågan, som kvinnan såg hur det gnistrade till. En gnista som hon inte sett på väldigt länge.. (Och det var först här hon insåg hur illa det egentligen var..)

När jag hörde det där om gnistan, mindes jag tillbaka till när jag själv satt på trappan utanför vårt hus år 2018 och insåg att jag hade tappat min gnista i ögonen.. Jag minns så väl att det var ett inlägg på instagram, som fick mig att inse att den inte fanns där och att jag varken sett eller känt den på väldigt, väldigt länge. Och jag kan fortfarande minnas den obeskrivligt starka saknaden, som fyllde min kropp och som fick tårarna att rinna över..

I mitt fall, var det nog saknaden av mig själv, som gjorde mig mest ledsen. Och ju mer jag funderar på det kanske det kan vara en av de gemensamma nämnarna till varför man inte orkar mer..?! Man är vilse helt enkelt. Nedslag av att aldrig tycka sig hitta tillbaka.. Att hela tiden känna att "allt man gör ändå bara blir fel".. Ja, jag vill tro att man klarar av det en tid, men inte hur länge som helst.. Och vad jag kan förstå det som, så är det sällan personer som haft en tuff månad som ger upp..?! Jag tror, eller vågar nästan påstå mig veta (med undantag förstås) att det handlar om flera års kämpande. Anledningarna är olika, men utgången är lika hemsk, oavsett när, var och hur..

Själv såg jag på hela mitt händelseförlopp, som en slags trappa.. Men till skillnad på trappan där man börjar på botten och klättrar uppåt, började min trappa på toppen och jag föll neråt. Jag vill minnas mig ha refererat till dessa trappsteg som olika perioder, när jag har pratat och skrivit om mig själv under och efter min egen period av mörker. 

.

Trappan som jag kom på, blev ett sätt att kunna visualisera vad de olika perioderna innebar känslomässigt för mig:

Högst upp: Livet är på topp och allt rullar på.

Problem är till för att lösas och vi gör så gott vi kan. 

Första steget ner: Det är lite kämpigt, men det går. Där finns

fortfarande stunder som får livet att le och det gör mödan värd. 

Andra steget ner: Nu är det tufft. Dagarna med mörker är fler

än de som får en att le. Och man lyckas sällan med det man tar sig an. 

Tredje steget ner: Man går in i någon form av överlevnadsmood.

Man gör vad man ska, men plågad av känslan av att inte göra det bra.

Problemen haglar dagligen, bara mörker och man tappar gnistan. 

Fjärde steget ner: Man får för sig att ens omgivning skulle må och

klara sig bättre om man inte fanns. Lidandet för de man innerst inne

älskar skulle försvinna, då man inte skulle kunna ställa till det mer..

Sen har jag inte fler trappsteg jag kan tala eller skriva ur egen erfarenhet.. Då det fjärde trappsteget blev vändpunkten för mig. Men jag tänker att det möjligen hade kunnat stå:

Femte steget ner: Man tar ett beslut och planeringen av var, när och hur börjar. 

Sjätte och sista steget ner: Slut. 

.

Det finns de som säger att ett självmord är det mest egoistiska man kan göra, då man själv lämnar och låter alla runt omkring sörja..?! Jag vill tro något helt annat och jag förlåter denna anklagan i tron om att det endast handlar om okunskap från den sörjande. Inget illa menat! Man har rätt att bli arg, ledsen, besviken, osv. Men jag tror att om man bara tänker efter, så vet man innerst inne att den avlidne inte tog beslutet genom hat, utan egentligen pga. ren kärlek. (Än en gång, med undantag naturligtvis.) 

Jag brukar jämför det med seperation och skilsmässa. Innan man har hamnat i situationen där man har barnen varannan vecka, kan man helt enkelt inte ens föreställa sig den typen av liv. Det finns liksom inte på kartan!

Precis som att det är näst intill omöjligt att förstå hur någons inre demoner (som dessutom är osynliga utifrån) kan skapa fullständig logik i att göra livet lättare för de man älskar, genom att själv försvinna..

Jag är tacksam för min förmågan att kunna tala och skriva öppet om mina känslor. Och jag är tacksam för att jag fått erfara det jag har, trots vetskap om hur illa det hade kunnat sluta om jag inte hade hittat min vändpunkt. Och jag upplever att det kanske finns en mening med allt detta här..?! Vi har blivit bättre på att tala om psykisk ohälsa.. men vi är långt ifrån framme till att kunna göra så mycket åt det..

 Så jag gör vad jag kan. Pratar. Skriver. Förmedlar det lilla jag har..

Kvinnan på Nyhetsmorgon gjorde det samma. Hennes resa har inte varit lätt och den fortsätter.. precis som så många andras resor. Men hon gjorde det jag ville hylla henne för.. Hon tog sin egen historia och blottade sig själv. Och jag är säker på att hon har påverkat.. om inga fler, så i alla fall mig.

Kärlek & Ärtor!

#aldrigensam #psykiskohälsa #självmord #suicidezero