Händer det dig också.. att du inte blir lyssnad på..?

Känslan av att du bara är bra att ha, när någon annan behöver dig..? 

Ibland önskar jag att jag vågade tala ärligt rätt ut. Att jag inte hade haft den inre spärren som gör mig till en medberoende.. Att hålla mina tankar och känslor instängda fräter i magen och jag känner hur bitterheten står mig upp i halsen. Samtidigt är jag väl tacksam för att jag har den.. spärren alltså.. (född som den jä*la optimist som jag är) då jag är övertygad om att jag hade gjort mig själv mer illa än andra, genom att tala fritt..?!

Jag skulle så gärna vilja bli förstådd.. sedd.. Få känna mig uppskattad.. älskad.. och trygg..

Allting är så jädra komplicerat.. Utifrån ser allting så jädra bra ut.. Jag har allt jag kan önska mig i saker.. och har jag inte det så kan jag köpa det.. Jag är fri till att göra som jag vill.. när jag vill.. och vill jag inte, behöver jag inte..

Med andra ord borde jag vara lycklig..?! 

Jag kanske bara inbillar mig.. Låter mina inre demoner övertala mig om att det inte "känns" tillräckligt bra..?! Men så var det ju det här med att vara känslomänniska.. Jag kan inte bara strunta i vad mina känslor säger.. eller snarare inte säger i detta fallet.. Jag behöver bekräftelse. Bekräftelse på att jag är värd någonting. Bekräftelse på att jag är säker.. att jag är på en trygg plats..

Jag läste en artikel härom dagen som handlade om drömmar.. Forskningen tydde på att vi drömt mer negativa drömmar under pandemin än vad vi gjort tidigare.. Vi ska även ha drömt fler antal drömmar, under testperioden, och dessutom minnas våra drömmar tydligare efter vi vaknat. (Fråga mig inte hur de kom fram till resultatet, för det kommer jag inte ihåg.)

Jag har sedan länge kommit underfund med att jag minns mina drömmar som bäst, när jag mår som sämst.. Som ett sätt att hitta problemet genom att analysera dem. Jag har också kommit på att jag ofta drömmer om hus, lägenheter, gårdar.. om alla olika typer av boenden egentligen. Olika drömmar har olika händelser, alla med olika människor som jag antingen känner eller inte känner.. Genom mina analyser har jag kommit fram till att händelsen står för mina känslor.. Huset, eller vilken typ av bostad det nu kan vara symboliserar mig.

Jag har en rad olika drömmar som jag minns, men skulle trötta ut dig om jag skulle berätta alla.. Men vi tar  

drömmen som jag hade när jag väntade mitt första barn.. Bara soml exempel:

Jag gick runt ensam. Letade efter någon. Och jag befann mig på något som liknade ett hotell. Långa korridorer med heltäckningsmattor på golven och massor av dörrar längst sidorna. Jag gick in genom en massa olika dörrar för att hitta det jag letade efter, men allt jag kunde se var öde rum som typ glömts bort. Det var slitet. Tavlor som hängde på sned. Tapeter som börjat flagna. Blomkrukor som fallit till golvet och gått sönder.

Jag gick och gick. Genom den ena korridoren efter den andra..

Orädd, lite nedstämd, men fast besluten om att jag skulle hitta det jag letade efter..

Så plötsligt kom jag ut ur byggnaden och jag befann mig på en jättestor, härligt grön gräsmatta. Gräset sluttade lätt uppåt mot ett buskage typ hundra meter längre bort. Och där såg jag något.. Ett litet barn kommer tultande mot mig. Det är mitt barn. Och jag inser att det är honom jag har letat efter! Allt eftersom han kommer närmare mig ser jag honom tydligare. Så får jag se hans ansikte. Det är helt deformerat. Det skrämmer mig, men han är min son. Jag känner ansvar. 

Han kommer mot mig och jag sträcker ut mina armar för att ta emot honom. I nästa ögonblick har han passerat mig och jag vänder mig om efter honom. Gräsmattan sluttar nu neråt och ligger i anslutning till kortsidan av hotellbyggnadens tak. Jag följer efter mitt barn och inser att han är på väg ut på taket. En oro börjar gro inom mig och jag går fortare för att hinna fram. Jag vågar inte springa. Jag vill inte skrämma honom. Precis när jag kommer fram till honom och ska grabba tag i honom, faller han över kanten och jag ser hur hans lilla kropp faller ändlöst ner mot marken.

Sen vaknade jag.. 

Det skabbiga hotellet var jag.. Jag kände mig vid tidpunkten rörig, ensam, oförstådd och övergiven..

Barnet var min son, som jag var gravid med. Jag visste inte att jag väntade en son och jag visste inte om han skulle födas frisk. Men framför allt visste jag inte om jag skulle klara av att spela den stora huvudrollen som mamma..

Efter den hemska drömmen med mitt fallande barn, pratade jag mycket med min mamma. Och hon med båda sina fötter stadigt på jorden, med all sin erfarenhet, kunde ge mig den trygghet jag då behövde.

Så.. Nu tillbaka till det där med pandemi-drömmar..

Jag hade en dröm för inte så länge sedan, som var allt annat än vad jag är van vid..?

Eller ja.. Kanske egentligen inte, men ändå.. (?!) *sorry*

I drömmen befann jag mig som i en husvagn.. Lite som ett tåg med många vagnar att komma vidare till. Men inredningen sa mig inte så mycket.. Det var varken det ena eller det andra. Kanske ombonat och mysigt, men ändå inte helt klart..?! Och så fanns det två stycken tjejer där. Jag vet inte vem de var. Och även med de två tjejerna var det varken det ena eller det andra. De var inte vackra, inte heller fula.. Inte milda, eller tuffa.. Bara anonyma, helt utan att ge mig någon som helst känsla. (Ytterst obehagligt i det verkliga livet enligt mig.)

Jag tror att vi hade ett samtal, jag och de två tjejerna.. Jag stod stilla på golvet en bit innanför dörren. En av tjejerna satt mittemot dörren och den andra tjejen rörde sig mellan oss hela tiden. Och så från ingenstans låste hon plötsligt dörren, samtidigt som den sittande tjejen reste sig upp och kom mot mig.

Jag minns inga detaljer.. Jag vet inte vad som hände sedan.. Men när jag vaknade kände jag mig lurad och utnyttjad. Som om jag förträngt händelsen..

Jag vet inte vad denna drömmen betyder.. Och det skaver lite i mig eftersom den fått mig att känna mig skamsen, förnedrad.. nästan som kränkt.. (Ni vet.. luddigt trams som alla kan tolka olika..)

- Jag stannar upp, låter fingrarna vila från tangentbordet och reflekterar.. och säger medberoende..

Där har vi det..?! Kanske är det just det..? En väldigt annorlunda dröm, som försöker få mig att inse att jag behöver göra något åt min önskan efter att våga tala fritt..?!

Hokus pokus..

Ja det är flummigt, jag vet..

Men det är lite flummigt ibland att vara känslomänniska..

Jag har ett behov av att hela tiden förstå.. Jag behöver bekräftelse.. Och om det innebär att jag måste tyda drömmar lite då och då, eller prata med mina änglar vilket också händer.. så får det vara så.

Kärlek & Ärtor.

.

.

.

.

.

#tankar #drömmar #imitthuvud #ensam #känslor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...