Kom hem till Tomas igår, för första gången sedan Bella dog.. och kom på mig själv i förväntan efter ljudet av hennes tassar mot golvet, komma springande mot mig, när jag öppnade ytterdörren..

Det hände ibland att Bella följde med Tomas hem och att ensamheten efter henne, hemma hos mig, då alltid kompenserades med hennes varma välkomnande när jag väl kom hem till Tomas och vi träffades igen.. Och jag förmodar att eftersom jag saknat Bella i ensamheten där hemma, att min hjärnan ställt in sig på att saknaden snart skulle vara över och på så sätt inbillat mig att hon nu skulle vara hemma hos Tomas..?! Men ja, så var det naturligtvis inte..

Senare på kvällen, när jag låg i soffan och dottern kom och kröp upp intill min sida, tryckte jag näsan mot hennes hår för att pussa henne på huvudet och genast var minnet och saknaden där efter att få trycka ansiktet i pälsen på Bella och pussa henne på nosen så som jag alltid brukade göra.. Känslorna tog över och jag fick resa mig upp och gå ut på balkongen för att inte visa mina tårar för de andra..

När jag sedan satt där på balkongen och hade torkar mina tårar kom jag att tänka på hur olika vi är i vårt sorgearbete.. Tomas hade berättat för mig om Charlie (7år) att han hela veckan, sedan det hände, har gråtit sig till sömns och knappt hunnit vakna igen på morgonen förrän tårarna sprutat.. Jonathan (12år) har stängt in sig på sitt rum, inga tårar inga ord.. Och Jasmine (snart 4år) har upplevts som oberörd.. kanske ännu ovetande om vad som faktiskt har hänt..

Jag tänkte tillbaka på hur det var när jag själv var barn och vi förlorade vår familjehund.. Jag minns inte hur gammal jag var, men gissar på att jag var någonstans runt Jonathans ålder. Jag minns att jag var jätteledsen då också, men jag kan inte riktigt jämföra det med den otroliga saknad jag känner nu i vuxen ålder.. Tänker på hur det var för min mamma.. och vill tro att jag kanske kan förstå hennes dåvarande sorg bättre nu än då..

När vår andra familjehund dog, hade jag nästan precis flyttat hemifrån och jag kan ärligt säga att jag inte kan minns speciellt mycket sorg. Jag vet att jag var ledsen, men minns mig mer arg än förtvivlad, då jag inte hade fått chansen till att få säga farväl.. (En av de livserfarenheter jag fått, som senare skulle leda till mitt val att tvingade in hela familjen till djursjukhuset mitt i natten..)

Alla sörjer vi olika.. Allt utifrån relationen till den avlidne, till beroende på vilken ålder vi har.. Den varierade åldern, har olika många livserfarenheter och jag tror att det också kan ha att göra en del, med hur vi hanterar sorgen på olika sätt.. Sist men inte minst har vi naturligtvis vår egen personlighet, som avgör vilket sätt vi agerar på.. En del människor bara måste få gråta floder, högt och tydligt så att alla ser och hör.. Andra vill hellre sörja i tysthet, bli färdiga och gå vidare..

Jag hämtade barnen igår. Först Charlie på skolan, som var glad och hoppig som alltid.. Sedan Jasmine på förskolan, som också verkade ha haft en bra dag. När vi gick ut ifrån förskolan och var nästan framme vid bilen, ropade Jasmine glatt "Bella!" så som hon ibland gör när Bella är med i bilen.. Charlie som skuttat och hjulat, hoppat och pratat oavbrutet sedan jag hämtat honom på skolan, blev helt tyst och stilla och gick dämpat in och satte sig i bilen.. Samtidigt som jag förklarade för Jasmine, att Bella inte finns mer. Att vi inte kan träffa Bella mer, men att hon alltid finns i våra minnen och hjärtan..

Det gick en stund i bilen, på väg hem till mig, som vi satt i tystnad.. men så bröt Jasmine tystnaden med berättelser om dagen och vi "kom igång" igen..

Det är svårt att veta om man gör rätt som vuxen.. Ska jag prata mer, ska jag låta allt bero..? Vill barnen verkligen höra, eller vill de bara glömma..? Jag är tacksam för att jag har så fina barn, med relativt lättlästa signaler i sina personligheter.. och för att jag är en känslomänniska som kan sätta mig in i deras tänkbara känslor.. Men jag står fortfarande frågande i huruvida jag gör rätt eller inte.. Men det är väl som allt annat, omöjligt att veta.. Kanske blir som min mamma alltid sagt: "Det visar sig först när barnen är vuxna.." Men tills dess får jag ha tillit till mig själv och min intuition och göra så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor

Jag började blogga 2008, när jag var mammaledig med Charlie. Och allt bara för att jag inte hade någon som helst aning om vad en "blogg" var, eller hur det ens fungerade.. Jag bestämde mig för att skaffa en, helt och hållet för att lära mig.

Då kunde jag se, enligt statistiken, att jag kunde ha haft hela sju stycken "unika" läsare, på min blogg, på en dag.. Vilket var lite kul, tyckte jag. Jag menar sju personer är ändå sju personer..?!

Eftersom jag redan från början har bloggat för min egen skull, mycket i mitt behov av att skriva men också för att lära mig om hur det fungerar.. har jag helt utan några krav med fokus på vad statistiken säger om antalet läsare, varit glad för de sju personerna som läste min blogg.. Ibland var det till och med nio stycken, ibland var det "bara" fem..

Oavsett så var det i alla fall roligt!!

Åren gick och antalet läsare kunde vara så många som upp emot en 24 stycken, vilket var många enligt mig själv.. När jag sedan separerade och började blogga lite mer på allvar, 2013 hamnade läsar-snittet på 40-50 stycken per dag.. ibland fler, ibland färre..
- Jättekul, så klart, men fortfarande inte något jag kände mig manad över..

Igår hände det dock något helt galet, totalt jädra sjukt (i min värld) faktiskt..

Jag satt i flera timmar och bearbetade min älskade hunds bortgång.. Skrev, letade bilder, tittade på filmer, skrev lite till och blev äntligen färdig med ett inlägg, som jag sedan publicerade.. En liten del av inlägget var menat som en förklaring till vad som hade hänt, till de som redan var involverade i oro med vetskapen om att jag behövde åka in till Djursjukhuset med min älskade hund.. Men framför allt var det ett sätt för mig att faktiskt fatta vad som helt overkligt, faktiskt hade hänt knappt två dyng tidigare..

För skoj skull gick jag in på bloggen, stax innan jag skulle gå och lägga mig, för att se om det varit någon som hade "sett"/ läst mitt inlägg.. Och jag fick väl en chock, kan jag milt säga, när jag till min stora förvåning kunde se att hela 211 stycken läsare hade besökt sidan..
- TVÅHUNDRAELVA stycken?!!

Min första spontana reaktion, var att ropa på Bella för att berätta detta "crazy" som jag just sett.. "Bella! Vi har haft 211 besökare idag.." men så kom jag ju på att hon inte var där.. Och att inlägget handlade om just det, att hon inte finns längre..

Fullt medveten om att detta förmodligen är en en-gångs-händelse.. och att mitt så kallade läsarantal kommer att sjunka igen, tycker jag ändå att det känns fantastiskt hedrande på något vis.. Inte bara för min skull, men även för min lilla ""Tuss" som tydligt gjort ett (tass-)avtryck på fler än bara mig.. Så än, om det handlar om en delad sorg eller "bara" en igenkänd känsla.. allt ifrån nära vänner, som kände Bella väl, till okända människor som aldrig träffat Bella i verkligheten, men som kanske själva förlorat sin "bästa vän"..?!

Så.. Än en gång vill jag tacka alla för att ni finns! Innerligt tacksam för alla kommentarer och för ert visade stöd och medmänsklighet! Ni är alla guld värda och jag är övertygad om att Bella hade gillat er allihop!!

Kärlek och Ärtor!!

Att vara "ensam" hemma varannan vecka, störde mig bara en kort period, i samband med att Jasmine började vara hos sin pappa, tillsammans med sina bröder, varannan vecka.. För även om jag var så kallat ensam, hade jag ändå alltid min hund vid min sida.. Och eftersom jag är personen som trivs med min ensamhet, var våra (min och hundens) barnfria veckor lite speciella, då vi kunde göra sådant som inte riktigt hanns med under veckorna då barnen behövde min tid.. Lite längre promenader, allt ifrån rundor i närområdet till spontana utflykter vid havet eller i skogen.. var väl det som kändes mest engagerat..?! Men också våra stunder hemma, med allt ifrån supermys i soffan till lek med godissök och trick i köket och fnattbus med spring i hela lägenheten..

 

(På långpromenad tillsammans längst stranden i Lomma)

 

 

Ibland var hon nära mig, tätt intill i sängen eller soffan, på golvet i köket eller inne på toaletten.. Ibland låg hon för sig själv i barnens rum, eller i sin korg vid min säng.. Hon valde själv, men oavsett så var hon alltid där.. Hon var där när man somnade.. och hon var där när man vaknade..

 

(Bella och jag i min säng 2015)

I onsdagsmorse, vaknade jag dock ensam..

Ingen Bella i sängen, att krypa intill och krama och pussa på.. så som jag gjort sedan tio år tillbaka.. Morgonrutinen, med stress över att hunden måste ut innan jobb, var som bortblåst och jag hade svårt att hitta anledningen till att komma upp ur sängen. För trots att allting var som vanligt, var allting helt fel.. Bella var inte där och för första gången på väldigt, väldigt länge, kände jag mig, på riktigt, ensam..

Vår gemensamma resa började redan när Bella var fem veckor gammal och jag var och hälsade på uppfödaren för att tinga min blivande följeslagare.. Sju veckor senare, var jag tillbaka igen för att hämta med henne hem.. Älskade lilla virvelvind, vad hon gjorde mig lycklig..

 

(Bella sex veckor gammal)

Då var jag "bara" mamma till Jonathan, som vid tillfället var två år gammal.. Tomas, som då var min sambo, hade gett mig klara besked om "att detta är DIN hund" och gemensamma regler för hur allting skulle skötas gjordes upp.. Bland annat hade vi en gemensam regel, redan från början, som löd att hunden INTE skulle sova i våra sängar.. *smile* En regel som kort därefter ströks, när Bella började skälla på morgontidningen och vi ville bespara våra grannar för oväsen i så tidig timma..

 

(Jonathan och Bella i Köket 2006)

Eftersom jag, på den tiden, jobbade tillsammans med mina föräldrar, var det helt naturligt att Bella fick följa med mig på dagarna.. Hon rörde sig fritt på ateljen när vi jobbade "hemma" och när vi var iväg på kundbesök var hon oftast med i bilen (om det inte var för varmt alternativ för kallt ute, naturligtvis) Eller så var hon med in, på de ställen hon fick, duktig med att ligga plats på min jacka i ett hörn inte långt bort..

 

(Bella på ateljen 2005)

När jag senare började köra långrundor för uppdrag på annan ort, satt hon alltid vid min sida i bilen och med dessa resor, blev hon nog en av de hundar som har kissat på flest ställen..?! Minns speciellt inför ett uppdrag i Varberg, när jag skulle köra "själv" för första gången och jag och Bella hamnade fel och kom till Varbergs fästning istället för in till city.. Panik borde ha upstått, men istället tog vi en kissepaus och konstaterade att vi nu även hade varit där..

Min älskade Tuss.. Vilka äventyr vi hade!

Alldeles för många att rabbla upp här, men alla lika kärt sparade i minnet!

 

(På kalas, något blöt och smutsig, efter fnattrunda i regnet 2013)

Vår gemensamma resa.. nästan elva år tillsammans.. tog slut natten till den 15 juni 2016 och sorgen inom mig är lika stor som tomrummet hon lämnat kvar i mitt hjärta.

En helt vanlig tisdag.. Med som vanligt, en något stressig runda på morgonen.. Ett "Hej då, jag älskar dig." i samband med att jag stängde dörren för att åka till jobb.. och ett vanligt "Hej Bella Tuss" när jag väl kom hem igen några timmar senare.. Precis som vanligt.. Energiskt och med ett smile, skuttade hon runt benen på mig, runt i lägenheten, innan vi kom ut för att gå eftermiddagsrundan.. Precis som vanligt, skuttade hon ut ur hissen, ut genom porten, ivrigt bort till gräsmattan..

Vi kom ungefär halvväg, när Bella plötsligt gick in under en buske och ställde sig.. "Vad gör du Bella" sa jag frågande och upptäckte samtidigt en annan hund, en bit längre bort.. Jag trodde att det var precis som vanligt, att Bella ville "smyga" mot den andra hunden, som hon alltid brukar göra.. men hon stod bara där, helt still. Jag kallade på henne och hon kom ut ifrån buskarna. Långsamt.. men inte speciellt "smygande"..?! Den andra hunden passerade och jag såg på Bella att hon verkade besvärad av något. Hon haltade inte, men jag fick ändå för mig att hon hade fått något i tassen och ville ta mig en titt. Jag hann dock knappt röra vid henne, förrän hon pep till och sekunderna senare upptäckte jag att hon gick konstigt med bakbenen.. Som om de inte hängde med på något vis.. Obehagligt att se..

 

(Jag störar mig och fotograferar Bella med fjärrkontrollen i måndags, dagen innan..)

Jag skulle iväg på kvällen och tanken var egentligen att Bella skulle ha stannat hemma, men eftersom jag blev orolig över hennes konstiga sätt att gå, bestämde jag mig på plats att hon fick följa med.. Jag bar henne den sista biten hem.. Packade ihop mina saker som jag behövde under kvällen, lade en pläd i den största väskan jag äger och stoppade ner hunden.. Kändes aningen galet att gå ner till bilen, med hunden som en accossoar på axeln, men vad skulle jag göra, hon kunde ju inte gå?

Säsongspremiär för bingon på Almåsa.. Fantastiskt roligt, samtidigt som jag var sjukt orolig för min hund, som låg på den medhavda pläden, bakom mig hela tiden.. Någonstans hade jag hoppats på att det som Bella hade drabbats av, vad det nu var, skulle gå över under kvällens gång. Att hon skulle skutta som vanligt när vi kom ut på gräsmattan, efter att bingon var slut.. Men det visade sig bara ha blivit värre och jag bestämde mig för att åka in till djursjukhuset för att kolla upp det..

   

(Selfie-time i duo-form, hemma i soffan 2015)

Med en obehaglig känsla i magen och med oron fortfarande i kroppen, ringde jag till Tomas på vägen, för att förbereda honom på att eventuellt behöva väcka barnen och komma till djursjukhuset.. Väl på plats, strax efter klockan 23, bar jag Bella från bilen och in. Jag ställde henne på vågen, som visade 7,5 kg och bar henne sedan vidare in till det rum, som senare skulle bli vår sista plats tillsammans..

   

(På en plats i solen, hemma hos mamma i skogen 2015)

Veterinären kom efter bara några minuter och ytterligare några minuter senare hörde jag henne ställa diagnosen (akut) Diskbråck. En relativt vanlig åkomma, som går att operera.. Med chans, alternativ risk för allt ifrån en lyckad operation, till ett fortsatt liv med totalt förlamad bakdel.. Allt helt utan några garantier på full rehabilitering.. Omöjligt att förutspå.. 

- Allt efter det är som i en dimma bakom tårfyllda ögon..

Jag vaknade ensam igår.. med tvivel om beslutet jag tog, där och då.. Någonstans innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, med tanke på allt lidande som hade kunnat bli.. Men saknaden och den enorma sorgen tog över och jag önskade att jag inte var ensam längre.. Det har bara gått knappt två dygn och jag är redan utom mig av förtvivlan.. och frågorna haglar..

Vem ska nu ha den sista ostbiten, när jag brett färdigt mina knäckebröd?

Vem ska nu äta upp smulorna som hamnar i soffan, eller maten

som barnen tappar på golvet under köksbordet?

Vem ska nu stressa mig på morgonen, med behovet av att komma ut?

Vem ska nu putta skålarna, demonstrativt i krav på något gott eller mer 

vatten, så att det klirrar högt, när jag precis har satt mig ner i soffan?

Vem ska nu ligga och stör-sparka på mig i knäväcken när jag ska sova?

Vem ska nu möta mig med ett smile, när jag kommer hem?

Vem ska nu skälla på grannarna och reta gallfeber på mig med sitt eviga tassande?

Vem ska nu springa fnattrundor i lägenheten, sno gosedjur

och ställa till alla mina mattor, som jag alldeles just lagt till rätta?

Vem ska nu trösta mig när jag gråter?

 

Känns helt overkligt att sitta här och gråta, utan att ha en spattig hund sidan om som försöker att slicka bort mina tårar.. Lyssnar oändligt efter ljudet av hennes tassar mot golvet.. men det låter inget..

Det är helt galet, hur stor del av ens liv en liten hund kan bli..

Att saknaden kan vara så stor. Att sorgen kan göra så ont..

Jag är tacksam över att jag fick Tomas till att väcka barnen och komma till djursjukhuset. Det är lätt att fastna i sin egen bubbla och glömma allting annat utanför, men även om Bella ansågs vara min hund, var hon hela familjens lilla älskling.. Hjärtskärande att behöva ge beskedet till sina barn och se hur de bryter ihop, men ändå så mycket viktigare än vad man kanske tror.. Alla förtjänar ett avslut, oavsett ålder..

Som förälder är det precis sånt här man vill skydda sina barn ifrån och jag kände mig som ett monster, men samtidigt är det något som vi alla behöver lära oss om livet.. Jag är tacksam för att jag lyckades följda mina känslor och att mitt förstånd var klart nog till att kunna ta mitt "hemska" beslut om att be någon annan, att väcka våra barn mitt i natten, dra upp de ur sina sängar.. och sedan chocka dem med insikten om att hunden inte kommer att följa med oss hem.. Är så innerligt tacksam över att jag har Tomas, som tror på och stöttar mig, alltid vid min sida.. 

 

(Bella och Jasmine Julafton 2015)

 

 

(Bella och Jasmine 2014)

 

(Jonathan, Charlie, Jasmine och Bella i Charlies säng 2013)

  

(Jonathan och Bella i soffan 2009)

 

 

(Bella, Charlie och jag i vardagsrummet 2009)

Livet går vidare, det var ju bara en hund..

- Men det var min hund!

(Jag och Bella kvällsmyser i soffan 2015) 

Känslotvisten inom mig hoppar från iskall "fortsätt framåt" till blödande "jag klarar inte detta" vilket får mig att verka totalt oberörd ena stunden och totalt kraschad i nästa..

Jag bloggade ingenting igår.. Jag ville, men orkade inte..

Idag behövde jag skriva av mig, även om det fortfarande känns väldigt dimmigt..

Jag har bestämt mig för att städa undan och plocka bort Bellas saker, så som hennes mat- och vattenskål, korgen och filten och hennes leksaker, men vill behålla hennes koppel och halsband hängandes på kroken i hallen..

- Hon är inte här.. men hon kommer alltid att vara här..

Kärlek & Ärtor

Ps. Ett stort TACK för alla styrkekramar och hjärtan jag fått via facebook, instagram, sms och IRL! Ni har ingen aning om hur mycket det betyder, nu när jag faktiskt är helt ensam..

- TACK !!   

  (Bella älskade att jaga flugor, även om det inte var riktiga flugor.. Hemma hos Tomas 2013)

 

 

Det var inte så många dagar sedan, som jag drabbades av ett mindre återfall av ångest och panikkänslor..
Jag skrev ett inlägg om det här på bloggen och dagarna sedan dess har varit ok..
- Men så igår drabbade paniken mig igen..?!

Just nu är läget under kontroll, men jag har ändå ett nervöst pirr i min kropp, som liksom försöker blossa upp..?!
Sitter på min balkong och funderar över vad det är som triggar igång dessa oroliga känslor.. och jag stör mig lite på att jag inte kan hitta svaret på min eviga fråga.. Det är svårt att hålla kontrollen över den växande pirrkänslan som försöker bli större och ta över i kroppen. Men svårast är att kunna förklara för andra, människor i min närhet, vad det egentligen är som händer när jag drabbas av mina panikkänslor och jag bara vill "fly"..?!

Som igår..?! Jag vet inte vad som hände, men efter en hel dag av upptrappning var det något på eftermiddagen som fick allting att explodera..?! Likt en flykting, roffade jag ihop mina saker hemma hos Tomas. Samlade ihop barnen som var hemma, (Jonathan och Tomas var på fotbollsträning) kopplade hunden, satte mig i bilen och körde hem till mig.. Allt som allt tog det nog inte mer än 20 minuter från det att känslan tog över, tills det att jag kom in genom dörren och in i min hall..?!

Lamslagen, totalt utmattad.. släppte jag alla väskor, påsar och allt annat mög jag bar på, rakt ner på hallgolvet.. Barnen, som har längtat efter att få komma hem till mig i snart tre veckor.. gick direkt in på sitt rum för att förväntansfullt hitta de leksaker som de saknat under tiden som de har varit hos Tomas.. Jag gick ut på balkongen.. Satte mig ner.. Och andades..

Det finns människor som flyttar ofta.. av olika anledningar säkert, men jag har sedan barnsben funderat på varför vissa människor bor på samma adress i hela sina liv, medan andra kanske flyttar en gång om året..?! Inte för att det har med mig att göra.. jag är själv en sådan som gärna vill slå mig till ro, så att säga.. Men tanken slog mig igår och jag kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med mitt sätt att packa ihop allting och bara fly..?!

Jag vet att jag gör det, för att jag kan.. Förr, när jag och Tomas fortfarande bodde ihop kunde jag inte fly på samma sätt, men gjorde det ändå på sätt och vis, när jag kopplade hunden och tog bilen bort till mamma.. (som då bodde tio mil närmare..) Men frågan kvarstår.. Vad är det jag flyr ifrån..?! Att man flyttar ofta, kan jag tänka mig bero på rastlöshet, eller behovet av omstart.. Kanske är det samma sak för mig..?! Eller är det bara den där pausen, behovet av att få komma bort, komma ut och få andas..?! Kan det vara så att jag liksom fastnar i mig själv och att kroppens enda sätt att kunna berätta att jag måste släppa, är att skapa panik, som i sin tur gör att jag flyr..?!

När jag tänker efter så har jag nog alltid gjort som jag gör..?! Redan som yngre tonåring tog jag min cykel och flydde till en plats där jag kunde stanna upp och andas.. Behovet av att vara ensam..?! Förmodar att jag inte vet bättre.. Än att fly..?! Men vad är det då jag flyr ifrån..?!

Nåväl.. Idag är en ny dag och jag har inga planer på att bryta ihop.. få panik.. eller att fly. Och jag tänker inte fastna i tankarna om det heller.. Tycker synd om Tomas dock, som fattar ännu mindre än vad jag gör.. Men ger honom en eloge för att han är den goda människa han är, trots allt.. *kärlek*

Så! Nu har jag bloggat av mig lite och det är dags att börja planera den oplanerade dagen.. Men innan jag slutar vill jag ge er ett kollage med ett hopplock av bilder på min gamla hund.. *smile*

- Livsnjutaren nummer ett, när det kommer till vila..!

[Bild]

 
Och med detta, önskar jag dig en skön tisdag!
Kärlek & Ärtor!!

Jag började på gardinerna igår kväll, som jag sa att jag skulle.. men jag avbröt mig själv efter tre stycken..
- Kortspel med mamma kändes mer lockande.. *smile*

Befriande känsla, när man umgås med personer som är av samma virke och som också kan glömma bort vad klockan är.. Vi spelade ett parti på cirkus en timme, sen satt vi och pratade och skrattade om vart annat, fram till klockan var halv två på natten, då vi sa god natt och gick och lade oss..

Idag har vi gått en långrunda med hunden i skogen.. Fikat länge i solen på baksidan av huset, med kaffe och kanelbullar.. Och planterat jordgubbar och smultron i små krukor som jag ska ha med mig hem till min balkong.. I skrivande stund håller mamma på med maten och jag ska till att avsluta mitt syprojekt.. (Kommer att bli så fint, när de kommer upp..)

Efter maten, innan jag åker hem till stan igen, har jag lovat mamma att se om jag kan koppla in den nya boxen till tv:n, som mamma var och köpte för två veckor sedan, men som fortfarande inte kommit längre än till matbordet inne i vardagsrummet.. (Vi får väl se hur bra, alternativ inte så bra, det kommer att gå med det.. *smile*

Jag är inte jättesugen på att åka hem redan, men jag måste.. Planerad resa till Ullared imorgon, för att göra det årliga inköpet av vinster inför kommande bingosäsong, är anledningen.. Vet inte om det är pga. den vackra naturen, eller om det är pga. mammas mat.. *smile* som gör att jag redan längtar hit igen.. Men det kan ju kvitta..?! Trivs som fisken i vattnet, när jag är här! Eller borde jag kanske säga: "..som myran i skogen"..?!

Älskar att kunna släppa ut hunden.. utan koppel..
- Att se hur hon kan röra sig fritt.. gå där hon vill.. stå och snusa så länge hon vill.. Och känna tilliten i att hon faktiskt stannar i min närhet.. trots att hon skulle kunna rymma om hon ville.. (Kanske kan det vara tanken på att jag snart ska stänga in henne i en liten lägenhet igen, som gör att jag inte vill hem..?!)

Nåväl.. Nu är maten alldeles strax klar.. så det är dags att logga ut..
- På återseende..!!

Tro det eller ej, men idag sitter jag vid min lilla, söta dator och bloggar..

- Dottern har (äntligen) fått vattenkoppor.. och vi är hemma och kurerar oss.. (henne).. därav att jag sitter vid datorn och kan skriva i lugn och ro, än som annars, skriva mini-inlägg via telefonen, som jag oftast gör numera när jag får några minuter över.. OM jag får några minuter över.. *smille*

Så idag kan du se fram mot alla de där bilderna, som jag tänkte jag skulle visa er, men som jag inte haft tid med att lägga upp.. En hel massa foto från påskhelgen hemma hos mamma och pappa, i skogen.. Och ja.. vi startar direkt..

   

Mammas trädgård.. som fullständigt sprakar av vårens alla knoppar och blommor.

     

Underbart att gå runt i vårsolen och lulla, till synen av nytt liv i mark och mossa..

 

.. från vildvuxet till planteringar i krukor.

Vi var inne i Örkelljunga, jag och mamma, för att handla det sista som

behövdes inför helgen.. och jag passade på att prova lyckan i en trisslott..

- Vilket inte blev så lyckat, mer än den sköna stunden i solen, som jag fick 

när jag väl satte mig ner för att skrapa lotten, tillbaka hemma i trädgården.

     

Bella, min lilla hårtuss, till hund.. älskar att vara hos mamma i skogen..

Och jag njuter av varje minut, som hon kan agera "fri hund"..

- En sann glädje som förgyller själen med ren lycka!

 

Och som "fri hund".. sover man som godast..

       

Något av det skönaste hos mamma, bortsett från allt annat.. är skogspromenaderna..

Räknat över helgen, blev det fyra rundor, på totalt ca 12,5 km..

Och så kom resten av familjen till skogen och påskfirandet kunde börja..

    

..med vikta "kaninservetter", handmålade ägg och Janssons frestelse.

Efter maten, var det dags för äggjakt, utomhus..

      

..något som Charlie och Jasmine tyckte var kul..

 

..men som Jonathan, helst hade sluppit, då det blev

mer trassel på tråden, än vad det var godis i ägget.. *smile*

 

Väl inne igen, efter mitt och Mormors påhitt ute i skogen,

gjorde jag klart mitt påbörjade projekt "Chokladskålar" med

glass och hallonsås.. och det blev återigen dags för samling runt

middagsbordet för att avnjuta.. Efterrätt á lá facebook-inspirerat..

Dagen efter all mat.. sista dagen i skogen för den här gången, bjöd på underbart

väder som vi verkligen tog tillvara på.. Men först skulle vi såklart äta ägg till frukost..

   

Jasmine skulle skala sina själv.. och Bella hoppades på

att något gott skulle trilla på golvet..

Jag och Bella hade redan gått promenaden i skogen, på morgonen, innan frukost..

Men det blev en runda till, tillsammans med mamma och resten av familen..

Inte riktigt i samma tempo, som under morgonrundan, men väldigt behagligt!

       

- Här en selfie på mig och Jasmine, när vi tog en fikapaus, efter halva sträckan ungefär..

Eftersom det var så underbart väder ute, blev det att vi tog en fika till, i solens varma strålar,

när vi kom tillbaka "hem" igen.. Jasmine, som hade somnat (gåendes i uppförsbacke) hade

burits in av Tomas, så att hon kunde få sova middag.. men pojkarna var med i trädgården

och leken fortsatte.. Här en bild på vår våghals till grabb, Charlie, som klättrar i träd..

- - - - - - - - - - -

Ja.. och där var bilderna slut.. och så även påsken..

- Tack för en underbar helg, mamma! Det gjorde du bra!

Och med detta säger jag over and out, för den här gången..  

Ps.. Ett tips till nästa år, som jag vill ge er läsare.. då jag nästan glömde..

"Om du inte vill köpa tråkiga påskägg och känner dig lite pysslig, kan du alltid göra

en egen godissamlig i form av en pet-flaska och lite fantasi.."

(Här är två, som jag har gjort, i inspiration från nätet..)

En något överjobbad (?!) kanin-flaska och en lite enklare modell med en blomma på..

- Väl bekommen!

Just nu, i skrivande stund, sitter jag på trätrappan, utanför mammas uterum och fullständigt njuter.. Med solen i ögonen, fågelkvitter och en kopp kaffe vid min sida,andas jag ut.. Det blåser en aning, men inget störande, eftersom allting annat är så behagligt..

Jag har nästan precis ätit frukost, tillsammans med mamma.. Efter att ha suttit vid köksbordet, med näsan i tidningen, diskuterandes rubrikerna med mamma, tittade jag upp och fick syn på det här..

Bella har hittat en plats i köket.. och det såg så underbart, skönt ut..

Det går inte att beskriva för den som inte förstår, men denna bilden fick mig att känna anledningen till varför jag så innerst inne, önskar mig ett eget litet hus.. Harmonin som det ger, att känna rummet fyllas av harmoni.. Den oerhörda glädjen, som sprider sig i kroppen, när jag kan släppa ut hunden i trädgården och få ta del av friheten i hela hennes lilla, lurviga kropp, där hon kan gå och strosa i sin egen takt utan att jag manar på att vi måste skynda oss hit, eller dit..

Drömmen om mitt hus lever och drivkraften känns starkare än vad den har gjort på länge.. (Ett tag var det så illa att jag nästan till och med gav upp.. men så är inte fallet längre..)

Hörde för ett tag sedan, vet inte om det var i en film, eller var det var, men orden som sades, berättade om det oundvikliga.. "Om man vaknar varje morgon, med en känsla som skriker i hela ens kropp, om något man känner att man behöver, så är det något som man verkligen behöver.." Allt ifrån att lämna sin partner, till att resa ut och se världen, till att bo i hus..

I femton år, dagligen.. har jag känt längtan efter "mitt hus".. I femton år, har det skrikit i hela mig, att jag är på fel plats.. Det började som en oskyldig dröm.. En dröm som senare blev en längtan.. En fruktansvärd längtan, efter utrymme till harmoni och frihet.. En längtan som jag idag blev påtagligt påmind om, när jag såg min lilla lurveltuss till hund, ligga på köksgolvet och njuta i solen..

Jag är en människa, person, som lever efter mitt hjärta.. Jag kan inte leva på något annat sätt.. Jag vet inte hur.. Så jag kommer att fortsätta att längta och drömma.. men med hopp.. För jag VET att jag kommer att finna min plats. MIN plats för harmoni och frihet!

Nu ska jag ta en promenad med hunden, i sällskap av mamma, i skogen.. Och även om det inte är min alldeles egen plats, så tänker jag njuta av varenda sekund..

Bella VS Mini chopper.. 1-0