Lite lustigt det där med att vara arg.. se mitt förra inlägg och förstå hur rätt jag hade i min parantes om att folk skulle ta åt sig och bli illa berörda..
- Tråkigt dock att samma folk inte känner sig trygga nog i min omgivning (efter alla dessa år) till att enkelt bara ställa frågan om varför, istället för att gå bakom min rygg..?!

Men, men.. Jag har varit där förr och detta bevisar bara var jag har dem.
- Utanför min cirkel.

Det borde vara ledsamt.. men som sagt.. Det är inte första gången jag känner kniven i ryggen.. Det är inte heller första gången jag blir överkörd, trampad på, och kastad till råttorna för att jag är mig själv. Tvärtom stärker det min tro på mig själv och min beslutsamhet växer sig starkare. Och det kan ju bara räknas till det bättre, tänker jag..?!

Nåväl. Livet är som det är och det kommer att gå vidare oavsett vad folk stör sig på eller inte. Vilket gäller lika mycket mig som alla andra.

Jag tänker så här:
Första gången det händer kan det vara den enda gången.. alltså ingenting att hispa upp sig över. Man hanterar det och går vidare.

Andra gången det händer, är det en lärdom. Då ska man förstå att det är så det är och blir i den situationen. (Och här räknar jag med att alla inblandade lär sig något för att inte hamna i samma situation igen..)

Tredje gången.. även räknad som den sista gången.. anser jag att man har fastnat i ett mönster. Och om det får mig att må dåligt, (som första och andra gången) måste jag skydda mig själv och se till så att jag inte hamnar där en fjärde gång.. (och nej, jag tänker inte kväva mig själv för att behaga någon annan, när det är någon annan som skapar grund för mitt beteende..)

- Jag är för gammal för sånt.. *smile*
(känns gött att äntligen kunna säga så..)

Passar på att göra lite reklam för ett av mina favoritkonton på Instagram: #Fuckology, där personen bakom, är enligt mig en av de (h)ärligaste.. *smile*
Jag fullständigt älskar den råa ärligheten som andra inte vågar säga..!! Och det är svårt att inte känna igen sig själv..

Jag glömde säga att jag inte är arg längre..

Jag har känt känslan, ältat känslan, insett fakta.. och accepterat läget.
Jag vet vad jag behöver göra och jag känner mig trygg i att veta vad som är bäst för mig.

- Att vara mig själv är prio. Jag följer min magkänsla och litar på vägledningen från de högre makterna.. (Något som blir lättare att uppfatta när man vågar släppa kontrollen, öppnar ögonen, stannar upp och lyssnar och vågar känna inåt.. - the ting I was born to do)

Jag är en känslomänniska, vilket gör mig beroende av alla mina känslor. Alla känslor är inte lika sköna att känna, men alla känslor är viktiga. De hjälper mig att förstå. De hjälper mig att kunna hantera olika situationer. Och de hjälper mig att kunna hjälpa andra. Men framför allt så gör de mig till den jag är!

Om jag är arg, finns det en anledning. Precis som att det finns en anledning till att jag är glad eller att jag gråter.. Simpel logik enligt mig, men kanske inte så enkelt för alla..?! Oavsett.. Jag tänker inte hålla någons okunskap emot de som inte förstår, men jag kommer inte heller dalta med de trångsynta som inte ser sitt eget mönster ens efter tredje gången..

Jag kan ha överseende, förståelse och kan acceptera mer än många, men även jag har min gräns.

Jag är långt ifrån bäst, men jag är jävligt bra.. Jag trugar ingen. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Jag behöver inga haters och de behöver definitivt inte mig..!

Kärlek & Ärtor!

Det borde vara skönt med helg.. men det är det inte idag.. Jag känner mig frustrerad och därför också irriterad, vilket får mig till att banka onödigt hårt i saker jag tar i..

- Dagar som dessa bör jag varken göra hushållssysslor eller vara i närheten av folk..

Frustrationen inom mig eskalerar lätt när jag försöker vara flitig. Jag blir effektiv, men fasiken inget roligt att vara i närheten av.

Det värsta är att jag tror jag vet var frustrationen kommer ifrån, men jag är allt annat än säker på hur jag ska göra..
Jag försöker fokusera min energi till att hitta en lösning på mitt problem, men kommer ingen vart och blir anti istället. Detta medför känslor av att ha kastat bort dagen och det slutar i början av cirkeln där jag blir frustrerad och irriterad igen.. *suck*

Kärlek & Ärtor.

Vi ska ha kalas för släkten och gästerna kommer klockan 14.. om tre timmar.. och ingen i familjen verkar bry sig..?! Ingenting är handlat. Ingenting är städat..?!

Tv-spel är tydligen viktigare än sin förstföddes kalas..?!

Jag gick från sängen.. ordagrant rakt in i tvättstugan för att hjälpa dottern med sina kläder från tumlaren.. Uppe från källaren hittar jag Tomas och Charlie i soffan, spelandes..

Jag hoppar morgonkaffet och börjar röja på matbordet.. Diskbänken får vänta..
Nu tar jag ett bloss sittandes ute i uterummet i hopp om att stilla min frustration, samla mig och åka iväg och handla..

Dumt av mig att inte ha handlat eller städat tidigare..?! NEJ!! Jag är så förbannat trött på att allting alltid hänger på mig. Att jag alltid ska bära ansvaret för det som så puttinuttigt kallas för vårt. Jag har helt enkelt backat, för att se var mannens intresse för det hela ligger..
Och det gick ju som jag trodde.. (Hatar när jag har rätt gällande mina förutfattade meningar..)

Nåväl..
För sonens skull gör jag mig nu redo och sätter fart. Jag vet att jag kommer att fixa det. Läget är under kontroll.. Synd bara för de som sitter vid tv:n, som kommer bli störda av mitt fart och fläng..

Svårt att skriva idag, men
Kärlek & Ärtor!

Såhär dagarna innan jul går tiden fortare än vanligt och jag håller hårt i trådarna som styr mig..

Jag är stolt över mig själv för att inte ha krackelerat mer än vad jag gör, då läget inombords är ganska pressat sedan några veckor tillbaka..

Det är mycket på jobb, med allt som ska fixas.. Pepparkaksbak.. Pynta.. Klä julgranen.. Luciafilmer som ska filmas, redigeras, visas upp.. Julpyssel.. Julfest.. Sjukdomar.. Vikarier.. Julbord.. Samlingar.. Trötta barn.. Trötta pedagoger.. Mörka dagar.. Kalla dagar.. Långa dagar.. osv.. osv..

Och hemma.. *suck*
Pepparkaksbak.. Pynta.. Klä julgranen.. (en i varje rum, känns det som) Julpyssel.. Julbasar på skolan.. Julfest.. Sjukdomar.. Vab.. Julbord.. Trötta barn.. Trötta föräldrar.. Mörka dagar.. Kalla dagar.. Långa dagar.. Julklappar.. osv.. osv.. Allt jämsides med disk, tvätt och mat..

- Herre Gusseness!! Inte undra på att man kraschar emellanåt..?! Det är ju helt bisarrt egentligen.. hur man far och flänger som en jagad kaninjäver, från tidig morgon tills långt in på kvällarna..?!

Men! Jag gör mitt bästa! Jag tar en dag i taget och blir det fel, kan jag bara försöka göra det bättre imorgon.. (Jag hoppas bara folket i min omgivning orkar rida ut stormen som kan bli i min väg..?! Att de har mer tålamod än jag och att de någonstans har förståelse för den jag är..?!)

Kärlek & Ärtor!
.. bara sex dagar kvar till julafton..
(Nedräkningen har börjat inför slutet av pärsen där bara plats för kärlek, tacksamhet och värme finns kvar..)

Det tog närmare två dygn.. av semestern, för mig att varva ner och bli av med rastlösheten i min kropp.. Alltså 48 timmar, eller 2880 minuter, eller 172 800 sekunder om man så vill..

Det tog ungefär tio sekunder för mig att greppa det faktum att jag var hemma igen, efter det att jag klivit in genom dörren. Överdrivet räknat, tog det nog sju sekunder innan jag var tillbaka i mitt 120 tempo..

Packa ur väskan, tvätta, gå ut med hunden, plocka undan på diskbänken, sortera grejer från vardagsrummet, dammsugit källaren.. osv.. osv.. Strax efter kl 22, hade jag fixat och donat, plockat och ordnat sedan vi kom hem kl 18 typ.. och jag satte mig äntligen ner i soffan. Strax efter jag insett att jag varit uppe sedan kl 07.. och att jag åkt buss, flyg och bil mellan kl 10 och 18.. och sedan hållt tempo på 120 mellan klockan 18 och 22.. tog det inte många minuter förrän jag däckade som vanligt i soffan.. (Härligt att vara hemma igen.. NOT!)

Imorse vaknade jag tidigt, typ uppe klockan 06.. och tänkte ta tillfället i akt för att skapa de bästa förutsättningarna på den första dagen på resten av våra liv..

Jag fixade frukost.. och väckte barnen något tidigare än vanligt.. för att hinna äta tillsammans, något vi aldrig brukar hinna annats.. Vilket faktiskt blev jättetrevligt!!
Och det var jättemysigt.. tills jag fick reda på tio i åtta, att jag skulle köra och lämna barnen på skolan också..
Något som jag inte alls var inställd på?!

- Krasch i mitt huvud..
Jag har SÅ svårt för att få så kallade sena krav över mig. När jag inte får tid till att ställa in mig mentalt på vad som krävs av mig förrän bara några minuter innan, havererar min hjärna och det blir totalt kortslutning..
(Inget nytt dock.. Det har varit så sedan jag gick in i väggen för typ sju eller åtta år sedan.. Så det skrämmer mig inte längre, men det är nog så irriterande ändå..!!)

Men jag fick ihop mig.. fick ut barnen i bilen, som dessutom behövde skrapas.. (Jag har för fasiken inte varit hemma sedan nattfrosten kom..?!)

Barnen kom till skolan i tid.. och jag kom iväg med hunden på en något krispig morgon-spring i hundrastgården..

Allt efter det är bara som ett stort blurrigt moln av måsten i tempo..

Jag började med att läsa av vattenmätaren, något som hängt över mig (?!) länge.. sedan mejlade jag lönekontoret ang. sparade semesterdagar, min psykolog för att ändra tid och till vasyd för att beställa en extra uppsättning etiketter till våra nya fyrfacks-kärl, som jag läst någonstans att man kunde beställa vid behov..

Sedan gjorde jag en reservation via nätet på kuddar från Jysk, då de två yngsta barnen beklagat sig över dåliga kuddar och tjatat om nya sedan jag vet inte hur långt tillbaka..?!

Jag har tvättat två maskiner tvätt. Hängt tvätt, sorterat tvätt, vikt tvätt, stoppat ner tvätt.. Jag har höst/vinter- städat trädgården och fått in alla ömtåliga krukor med växter in i uterummet. Jag har tömt diskmaskinen. Jag har fyllt diskmaskinen. Jag har sorterat och städat ett skåp i köket. Jag har hämtat barnen, handlat mat, hämtat kuddarna (och bokhyllan jag kanske missade nämna tidigare..?!) Jag fick reda på att vi har personal som är sjuka på jobb och fick därför också frågan om jag kunde stänga imorgon.. Jag har lagat mat. Dukat bordet. Dukat av bordet. Satt disken i diskmaskinen. Matat hunden.. både morgon och kväll. (Man vill ju inte bli anmäld för djurplågeri..) Jag har lyssnat på min dotter som har läst sina 20 minuter. Hjälpt till att hitta örngott till de nya kuddarna. Satt på örngott på de nya kuddarna. Borstat tänderna på dotera. Nattat de två yngre barnen. Varit ute med hunden. Lagat kaffe och nu sitter jag död i soffan, något frusen i uterummet och beklagar mig över hur sjuk i huvudet jag faktiskt är..

Tomas har städat och vinter-nattat Robban.. (vår motorgräsklippare) och varit iväg med barnen och köpt nya skor. Och för bara en liten stund sedan kom han hem med vår äldsta son, som han skjutsat både till och från fotbollsträningen ikväll..

- Tummen upp för livet..?!

Jag har så sjukt ont i mina axlar, ner längst ryggen och ut i ena benet.. Jag är trött i kroppen, tappar känseln i fingrarna i kylan och har en huvudvärk som skulle kunna komma från helvetet. Jag får stickningar i ena armen, som om den somnar mitt i en rörelse..?! Och jag har myggbett på fötter och ben, från Rhodos som håller på att driva mig till vansinne.. Gad!! Det är f*n inte mycket som är bra nu..!

Sa jag att mitt kaffe blivit kallt..?!

- - - -

Efter att ha suttit här och reflekterat över mitt vansinne, har jag nu insett att jag inte kommer att lyckas med att få den ordningen som jag så länge strävat efter..
När vi satt och åt middag tillsammans hela familjen igår, kom min vädjan än en gång om hjälpen jag behöver. Anledningen till den och tanken/ faktan om att alla i familjen hade mått bättre.. Men efter idag, där jag gett 120% för att föregå med gott exempel.. För att visa mitt helhjärtade engagemang inför det som sades (och faktiskt bestämdes gemensamt) igår.. Men för att ändå bara mötas av samma gamla skitiga beteende-mönster.. Ger jag härmed upp på riktigt.
(Kan vara så att det var kommentaren:
-Är du fortfarande sur, som blev den avgörande faktorn till mitt beslut.)

Jag kommer att fortsätta tjata på barnen.. Har hopp om att de faktiskt kommer att lära sig med tiden.. (Har börjat ana vissa förbättringar. Även om de fortfarande är väldigt små, finns de troligtvis där inne någonstans..)
Om inget annat får jag väl helt enkelt lösa det med en sopsäck eller två..?!

Vad gäller mig själv och alla mina sjutusen saker.. är jag inne i en drive just nu med sortering. Hjälporganisationer som tar emot begagnat, kommer antingen jubla, eller gråta..?! Oavsett så kommer de att få en hel del påsar med både det ena och det andra..

Det jag måste komma i harmoni med just nu.. är att det kommer att ta tid. Och jag måste få lov att ge det tid.. Jag tänker, det är den 7:de oktober idag.. Om jag ger mig själv två månader, landar vi på den 7:de december.. och det kan ju verka rimligt..?!

Två månader.. =61 dagar.. varav 17 dagar är helgdagar.. Säg 2 timmar a? 17 dagar.. och 1 timme a? 44 dagar.. Då blir det 34 timmar + 44 timmar.. alltså 48 timmar totalt..
Med andra ord.. ger jag mig själv lika mycket tid till städning och rensning, under två månaders tid, som det tar för mig att varva ner från 120 till noll..?! Om jag nu inte har räknat helt i nattmössan..?! (Vilket jag mycket väl skulle kunna göra då jag är sämst på matte.. Men som jag bjuder på eftersom jag inte bryr mig ett jota..)

- - - - -

Okej.
Nämen va roligt att du tittade in till mig idag..?! Upplyftande bajsapa-inlägg verkligen..?! Samtidigt kanske en skön kontrast till de overkliga feelgood bilderna jag lagt ut på instagram under den senaste veckan..?!
- Ett typiskt exempel på hur livets bilder kan se ut, glitter och glamour.. Samtidigt som verkligheten finns i varje vrå av min kropp..
Jag är i alla fall ärlig, tänker jag och låter dig avgöra själv vilken sida du väljer att se.. om du nu inte väljer båda..?!

Kärlek & Ärtor!

.. men det går ändå bara sådär..

Måndag igen och det känns tyngre än vanligt.. Kommer på mig själv med att irritera mig över bagateller. Bagateller som tar både min fokus och energi.. Försöker stoppa mig själv, bryter mitt i en handling. Säger nej till mig själv. Släpp det och gå vidare, tänker jag högt och försöker hitta tillbaka till det som stunden egentligen kräver..

Tappar som sagt fokus.. Kommer av mig när hinder uppstår på vägen.. och trots att klockan inte är mer än typ halv ett, är jag totalt slut i huvudet.

Försöker tänka rationellt, men det går inte så bra, då jag tycks tappa tråden i vart och varannat steg jag tar..

Försöker se det utifrån. Lägga känslorna som bubblar inom mig och som tar över titt som tätt, åt sidan.. och leva som jag lär istället..

Jag är ju en fantastisk pedagog..
- Hur i hel*ete, kan det då bli så fel, när det kommer till mig själv??!! Jag kan ju det här! Jag vet ju vad som krävs.. Hur tankarna ska vändas.. Att bara ta det lugnt.. Att inse mitt eget värde.. Att ta EN sak i taget.. osv.. osv..

Tiden. Stressen. Känslorna. Irritationen. Kraven. Tempot..

Fortsätt kämpa. Inte ge upp. Sakta ner. Andas. Låt saker passera.

- Bah!
Jag vill ju så gärna säga att jag har koll på läget.. För jag HAR koll på läget.. Men VARFÖR kan jag inte hålla läget under kontroll?!

I så många år nu.. Psykologer, utbildningar, erfarenhet.. *suck* Blir så trött på mig själv!

- Hur svårt kan det vara liksom??!!

Kärlek & Ärtor!

Såg just ett inlägg på instagram publicerat av hundstallet, där de berättar om att det senare kommer att läggas upp fler hundar på deras hemsida för adoption, då det idag hämtat upp 29 stycken hundar.
- TJUGONIO STYCKEN??!!

Och mitt hjärta går sönder när jag ser att rasen på de omhändertagna hundarna är av podenco/podengo (?) ras..
Min första tanke och känsla är att det är någon som adopterat och som sen avlat vidare, då raserna fortfarande är ganska ovanliga i Sverige. Notera här att det är helt och hållet min egen tes, då det inte är bekräftat! (Mest för att påpeka att spridning av detta inte är faktabaserat och kan vara helt felaktigt!)

Men även om min tanke eller känsla är faktabaserad, så kan jag inte låta bli att känna OERHÖRD TACKSAMHET för att organisationen jag volontärar för, Amigos Mios, har som regel att alltid kastrera sina hundar innan ankomst till Sverige! Just för att sådant här inte ska kunna hända!!

Att adoptera för att avla vidare är vidrigt och jag får kräksmak i munnen. Att adoptera innebär att HJÄLPA ett nödställt djur.. inte något man gör för att hjärtlöst tjäna pengar till sig själv.

Att driva kennel är en sak.. ett yrke som utövas enligt lagar och bestämmelser, under kontrollerade former. Men att avla hundar på löpande band utan egentligen efterfrågan är för mig inget annat än vidrigt!

Jag vet, som ägare av en föredetta spansk hund, att många kan tycka lite si och så om adoption av importerade hundar, då vi redan har alldeles för många nödställda hundar (och katter) i Sverige.. Och när man ser sånt som jag just gjorde på instagram, förstår jag varför.. och kan trots min egen adoption hålla med till 100%!! (Även om det fortfarande rör sig om mina egna spekulationer, gällande inlägget..)

Hoppas innerligt att de 29 omhändertagna hundarna får den lyckliga framtid de förtjänar, men känner mig trygg i vetskapen om att de nu är i tryggt förvar under vingarna av de fantastiska människorna på Hundstallet.

Kärlek & Ärtor till alla rätt funtade människor.. och nej jag tänker inte be om ursäkt om någon IQ-befriad hundplågare känner sig kränkt.

Det finns inget ärligare än en trogen hund.. För om du är värdig, är det precis vad den kommer att vara..

Ds.

Efter det att jag skrev det förra inlägget har jag varit i kontakt med både polis och länsstyrelse för att ta reda på fakta gällande anmälningarna på min hund.. Hos polisen var det tvärstopp.. Man har tydligen ingen rätt till att få veta antal..?! (Eller så är det så att det helt enkelt inte sparas, då kvinnan på andra sidan luren sa att hon tyvärr inte kunde ge ut denna information..?!) Jag hade förstått om jag fått avslag på information om VEM, vilket jag struntar fullständigt i, men ett antal tycker jag nog att jag borde ha rätt till att få veta..?!

Ländstyrelsen var mer tillmötesgående och inom några minuter hade jag fått information från de tre gjorda anmälningar, sänt via mail.. Som alla är avskrivna efter kontakt via telefon mellan mig och de.. då de fått en klarare bild av verkligheten och den egentliga faktan som ligger bakom.. bör tilläggas, känner jag.

Och ja, så var det med det..

Härom kvällen när jag var ute med Spira, träffade vi på en av de engagerade.. kan vi kalla henne för.. som jag hade ett snack med gällande Spiras första äventyr i parken, efter att hon hotat min mellersta son med polisen, i början av sommaren.. Och även om känslorna inom mig fick mig att vilja kräkas, stannade vi till för att visa vår allra trevligaste sida..

Den engagerade kvinnan frågade om ?han lugnat ner sig då hon inte sett han på ett tag..? Jag svarade att vi gått in i hårdträning, för att undvika det som så många människor avskyr, varpå kvinnan säger ?ah det är synd.? Hon menade att det nu skulle vara synd om min hund för att vi tränar på att inte hitta på egna äventyr ensam ute i parken..?!

Och ja, vad säger man då..?!
Spontant ville jag skrika henne upp i huvudet att hon får skicka in en anmälan, men valde istället att förklara i stilla ton att träningen är konsekvensen av alla anmälningar och hot från polisen om att bli av med min hund..
Jag tror att hon förstod, men skulle inte sätta mitt liv på det.. Samtalet avrundades och vi gick åt vars ett håll..

- Är det konstigt att jag är nojig över folket i min omgivning..?! Först anmäls man för att hunden hittar på bus, alternativ är undernärd, alternativ aldrig setts tillsammans med varken matte eller husse.. sen tycker de att det är synd om hunden när man börjat träna med den..?! Omg?! Hetsjakt är vad det är..

Men ja.. Jag skiter i det nu! Folk får tycka som de vill.. Jag vet vad jag gör och inte gör med min hund. Folk får helt enkelt spekulera i det bäst f*n de vill. Och vill de lägga tid på att skriva långa brev om vad det TROR för att skicka det till länsstyrelsen, istället för att våga komma och prata med mig personligen (de vet ju min adress) så får det vara upp till dem. Jag har ALDRIG nekat någon att ställa frågor. Jag har till och med haft främmande människor inne på min tomt, för att stilla deras oro.. Så åter igen.. jag vet vad jag gör och inte gör..!!