Jag är ganska så säker, att i de flesta fall, medmänniskan i var och en hade tagit över om man orkat ta redan på fakta innan man gått till anfall..

Helt och hållet övertygad.. (kanske jag lurar mig själv..?!) att näst intill alla hade haft någon form av medlidande, eller i alla fall en gnutta bättre förståelse, gentemot någon som lider av psykisk ohälsa, stress, panikångest, etc. då det i dagens läge ligger så många nära till hands..?!

Anledningen till att jag skriver idag, är att jag är både galet j*vla skitförbannad, men samtidigt väldigt, väldigt ledsen..

Idag, för andra gången sedan i somras, har länsstyrelsen tagit kontakt med mig gällande min hund.. *suck* (here we go again)

Någon har gett sig självaste fanken på att sätta dit mig för att jag skulle missköta min pälskling och gör tydligen allt.. utom att komma till mig personligen och faktiskt fråga om hur vi, men framför allt hur hunden har det..?!

Första samtalet jag hade med länsstyrelsen var huvudsakligen riktat gällande Spiras vikt, då den anonyma anmälaren menade på att hunden var kraftigt undernärd..?!
Och ja, om man jämför med en golden eller schäfer, så är Spira några kilo lättare.. Men nu råkar det faktiskt vara så att Spira varken är en golden eller schäfer.. Spira är en podenco/vinthund alltså en väldigt smärt och smidig hund med en normalvikt runt 20kg..

Detta ärende lades ner efter jag berättat FAKTA för tjejen från länsstyrelsen. 1. Att rätta Spiras ras från dingo-liknande, till podenco/vinthund. 2. Att hon är en adopterad gatuhund från Spanien och INTE från Rumänien.. och 3. Att hennes mening här i livet (instinkt via gener) är att jaga.. samt 4. Skickat bilder på min ?fina hund? som tjejen på länsstyrelsen själv sa efter hon sett min hund från alla vinklar.

Dagens telefonsamtal från länsstyrelsen kom pga. ett inskickat brev skrivet i september i år.. Detta brev hade en avsändare och jag ger personen i fråga ett poäng för att våga stå för sitt namn.. (som jag givetvis inte tänker skriva här!) men tar genast tillbaka samma poäng, då hen valt att skriva ett långt brev till länsstyrelsen istället för att komma direkt till mig.. Enligt brevet (som jag fick uppläst) har hen koll på både min adress och till och med hur länge jag har bott här, så tekniskt sett borde det kosta mindre, både i tid och handling att bara palla sig hit och få svar på sina frågor.. ISTÄLLET FÖR ATT ANTA!!

Jag har absolut ingenting att dölja! Skulle kunna visa upp, till och med VILJA visa upp hur min hund har det här hemma. Inte för att det är min skyldighet att tvunget visa dessa nyfikna, trångsynta, okunniga människor mitt hem, eller för den delen ens behöva förklara.. men jag gör det gärna för att skapa sinnesro för dessa stackars individer om det är det de behöver för att kunna sova gott om natten..?!

Jag har inte adopterat en hund ifrån gatorna i Spanien, för att missköta henne här hemma i Sverige..!!

Jag är uppvuxen med hund. Och i hela mitt liv har jag älskat dessa fyrbenta pälsklingar.

Min förra hund Bella, hade jag vid min sida i elva år och även om en del av mig dog när hon lämnade jordelivet för några år sedan, kan jag inte leva utan hund. Så jag adopterade Spira.. En sju månaders valp, övergiven utan mamma och hem. Hittad och räddad två månader gammal, tillsammans med sin syster, ensamma och rädda, från en tyst och mörk kyrkogård.

När Spira kom till Sverige för två år sedan, var hon rädd för allt! Men med kärlek och trygghet fick hon mer och mer tillit till mig, min familj och framför allt till sin egen förmåga. Det första året var minst sagt krävande, men helt klart värt varenda minut, då hon är en sådan fantastiskt fin hund idag!!

Knepet är hennes IQ, som jag tyvärr måste benämna negativt pga. allt som hänt, då hon är så galet smart.. Något som tydligen få hundägare i min omgivning klarar av att förstå.. Och jag köper det om man kanske saknar erfarenheter av att ha en fd. gatuhund fostrad alldeles för kort, av en mamma som förmodligen även hon levt ensam på gatan..?! Ni får tro vad ni vill, men det räcker med ETT försök, EN gång, och ett lyckat resultat, så har hon lärt sig. Spira vet hur man låser upp dörrar. Hon vet hur man trycker nosen under en hasp så till exempel grinden öppnar sig. Hon ser hur vi gör och efterliknar det och vips har vi en galet smart hund, med hela världen (läs parken) inför sina tassar.. Och det tillsammans med hennes smidighet, hennes otroliga snabbhet och hennes förmåga att lätt hoppa från stillastående rakt upp på till exempel ett köksbord, gör henne till just den fantastiska hund hon är.. och som JAG ser. Hennes milda personlighet, nyfikenhet och egen vilja gör henne till en av de trevligaste och roligaste hundar jag någonsin har träffat, än mer fått äran att vara ägare till..

Men hur funkar nu detta, min känsla för min älskade galenpanna till hund i samband med återkommande anklagelser om att jag på ett eller annat sätt skulle missköta, misshandla, eller plåga min hund..?! Nja, det rimmar ganska så dåligt faktiskt, om jag nu behövde säga det..?! Kombinerar vi dessa två med ytterligare en nackdel, som min depression i somras tillexempel, skulle vi kunna få en omplacering av ännu en hund alternativ självmord på ägaren, när det var som värst..

För det är inte bara, ett eller två telefonsamtal om hur min hund egentligen har det.. Det är iakttagelserna, antaganden, förföljelsen, hoten till mina BARN (?!) om att ringa polisen.. Polisens hot om att komma och ta min hund ifrån mig för att de är trötta på alla samtal gällande denna hund som setts springa lös i parken hela sommaren.. osv.. osv.

Jag skriver inte detta i hopp om att få medlidande.. Jag behöver inget medlidande! Jag behöver FÖRSTÅELSE!!

För j*velen.. PRATA med MIG! Ni människor som (mest troligt) aldrig kommer att läsa detta, men som hellre väljer att skriva långa brev till länsstyrelsen eller ringa till polisen.. (och ta deras dyrbara tid) ni anar inte hur mycket ni sårar en medmänniska.. nämligen MIG.

Jag har krigat.. (om jag nu vågar skriva så utan att få ännu en anmälning kastad i nacken..?!) ..mot min smarta hund hela sommaren! Hon har sett en möjlighet, löst hindret och älskat friheten ute i parken. Jag har höjt ribban så att säga.. satt upp fler, svårare hinder.. Spira har löst de och än en gång lyckats.. och så har vi hållet på Spira och jag.. sedan början på maj till början av september..

Det började med ett enkelt missförstånd när grannen tog bort en del av staketet och Spira hittade en väg ut.. Ut till en ännu större gräsmatta än den i trädgården, som dessutom var full av roliga kaniner att springa efter. Och det räckte. EN GÅNG. För staketet kom upp illa kvickt igen, redan efter första gången, men då hade Spira redan fått smak för äventyren utanför och sen var kriget igång.

-Amen varför sätter du inte bara fast henne med en löplina i ert stora träd då? Har jag fått höra..
- För den tuggar hon av.. och helt ärligt tänker jag inte kedja fast henne som om hon var kvar i Spanien, för det är det enda alternativet om man ska, så kallat binda fast henne.

- Du får ha koll på din hund! Du kan inte bara släppa ut henne i parken! Har jag också fått höra..
- Helt ärligt! Det är bara kränkande! Tror ni att jag är dum i hela huvudet eller?!

- Du ska kanske sätta upp ett staket så hon inte rymmer..
- Eh, ja?! 90cm högt (som fungerat i 1,5 år innan missödet med grannen) har byggts på.. och byggts på.. förstärkts.. och byggts på.. och är nu närmare två meter högt, något obehagligt och nästan farligt..?! Men absolut ett staket.. Vilken bra idé!!

- Är du medveten om att din hund är ute och springer i parken?!
- Vad vill du egentligen att jag ska svara här?

- Varför går du inte efter din hund, den springer i parken?
- Jo du förstår, ju närmare jag går min hund, desto tryggare känner hon sig.. och desto längre bort springer hon..

Ja, som ni säkert förstår, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om vad främmande människor, mer eller mindre trevliga, har sagt och påstått om mig och min hund.. Och det är bara i verkligheten.. irl som det förkortas numera.. Sen har vi alla de meddelande via messenger med bilder hämtade från Facebook tillsammans med ett litet: Är inte detta Spira? Och alla kommentarerna i trådarna under dessa bilder på Facebook sen.. herre min skapare vad somliga människor kan vara grymma mot personer de aldrig ens träffat..??!! Men det värsta är att jag ändå, oavsett hur illa berörd jag än blivit ändå haft förståelse för ALLA..?!
Känner att jag bör tillägga här dock, att inte alla varit otrevliga! En del underbara, på riktigt- hjälpsamma människor (irl) har stöttat och till och med gått emellan och förvarat mig när stämningen på nätet taggats upp rejält.. och er är jag evigt tacksam!!

Men nu undrar jag.. Är det någon av alla dessa ettriga människor, som någonsin har varit medvetna om min inre kamp VARJE GÅNG Spira gett sig ut på äventyr..?! Inte nog med att jag varit fruktastvärt orolig för min hund.. kommer hon hem igen? Tänk om någon galning tar henne? Och plågar henne? (Världen är full av sjuka djurhatare) Blir hon påkörd? Kommer någon fara illa pga. henne? Bilolycka? Cykelolycka? Ve och fasa att några barn sitter i parken med sin kopplade tamkanin i famnen och Spira kommer och rycker kaninen mitt framför deras ögon? Vi snackar traumatisering på hög nivå..
Fruktansvärda tankar, när man faktiskt försöker att ta ansvar och innerligt gör allt man kan..

Min hund, mitt ansvar, min ångest.. Och det har ju på något sätt varit rätt åt mig, jag är fullt medveten om detta.. men ändå.. Att sitta och bokstavligen vara fylld av alla dessa ångestladdade tankar, med oron inför allt som skulle kunna hända.. samtidigt som skräcken inombords får kroppen att skaka så fort någon passerar den öppnade grinden (i hopp om att hundjävern ska komma hem igen) är obeskrivlig. Jag blev alltså på allvar rädd för människor och säker på att de skulle vara arga på mig.. En känsla jag inte skulle önska ens min värsta fiende..

(Ah sluta gnäll och ta ditt ansvar, tänker säkert vissa.. och ja, absolut, jag är med på det för det är precis vad jag har gjort! Jag har stannat kvar, trots att hela mitt inre vrålat efter att gå och gömma mig. Jag har blottat mig för aggressiva människor med många tankar och starkt tycke. Jag har svarat på frågor som jag inte haft någon skyldighet till. Jag har visat upp mitt hem för oroliga personer som verkat tveksamma inför mina ord om att hunden har kommit hem och att hon faktiskt mår bra.. Jag HAR tagit mitt ansvar och jag gör det fortfarande, tills dagen då jag slutar andas. Men bara för att folk har åsikter betyder inte det att de har rätt till att kränka, hota, eller förfölja varken mig eller mina barn!

För att inte tappa fotfästet helt och hållet under sommaren som har gått, med allt vad den inneburit med anmälningar, polissamtal, klagomål, etc, .. har jag försökt att intala mig själv att det här egentligen handlar om människor som kanske helt enkelt bara bryr sig..?! Djurvänner som är/har varit oroliga över min hunds välmående.. och jag har försökt att se det fina i det, hellre än att alla hatar mig.. Men det har liksom gått till en viss gräns. Och idag, efter dagens telefonsamtal med länsstyrelsen kände jag bara att måttet var rågat. Jag blev uppriktigt sagt skitförbannad! Nu räcker det!!

På måndag är det jag som tar reda på fakta. Jag vill veta HUR MÅNGA klagomål polisen har fått in. Om de är från en och samma person eller om det rör sig om flera olika personer. Jag tänker också fråga polisen om de verkligen har rätt till att ta hunden ifrån mig, med enbart springer lös i parken som anledning. (För jag vet att Spira aldrig går fram till främmande, varken hundar eller människor..)

Sen tänker jag ringa till länsstyrelsen och be om kopior på de anmälningar som gjorts gällande mig och min hund.. Inte för att jag är säker på att jag skulle få några, men jag tänker är det mig det gäller borde väl jag om någon ha rätt till dessa papper?!

Och min och Spiras nyfunna disciplinträning kommer naturligtvis att fortsätta.. och kommer att vara fram tills det att våra gemensamma dagar är räknade.. med eller utan ingripande av myndigheterna..?!

Kärlek & Ärtor (till alla som förtjänar det..)
Pest & Kolera till resten.. (Ni vet vem ni är, för jag har ingen aning och jag tänker inte anta..)

Jag är så sjukt nära på att ge upp allting nu.. Finns fan inte en enda sak som kan gå min väg..?! Hela tiden är det något eller någon som kräver min tid och jag är bara så less på allt och alla..

Blir arg så jag skakar. Tårarna som fyller mina ögon, men som vägrar rinna över irriterar mig nått sjukt.
- Det hjälper fan inte med att böla!

...

(Blev ett litet avbrott.. tårarna försvann.. Polisen ringde och jag fick skärpa till mig..?! Men det löser sig nog snart.. uppgivenheten växer fortfarande.)

Man talar om karma.. ?Du behöver inte hämnas då karma sköter det åt dig..? och jag tänker Fy helvete vad jag måste ha varit elak och hemsk i mitt tidigare liv.. eftersom min karma suger big time!

Det hjälper inte att vilja göra gott.. tydligen?! Kanske om jag hade orkat verkställa mina önskningar och drömmar för andra..?! Men som det ser ut nu finns där ingen energi kvar till nått..

Hunden har rymt.. igen! Tredje gången den här veckan och jag blir arg på så mycket..
Folk som inte ser eller kan fatta att min hund är sjukt smart.. folk som på fullaste allvar tror att jag medvetet släpper ut henne lös i parken. Jag blir arg på det faktum att jag inte kan underhålla min hund på det sätt som hon brinner för inombords. Jag blir arg på tiden som går åt att (av någon jävla aning) försöka förklara för gamla kärringar att jag faktiskt är en skötsam person som fan i helvete vet, kan och faktiskt följer och gör mina skyldigheter. Mina skyldigheter och fan mer därtill.. men det är det fan ingen som poängterar..?!

Jag blir arg på att det känns som om hela jävla världen är emot mig och att jag ska stå ensam i ett hörn och dessutom skämmas för det.

Och ja. Jag ber om ursäkt! Förlåt för att jag förpestar hela min omgivning. Jag gör allt som står i min makt, för att ta hand om allt och alla, men alltid slutar det med att mitt inre försvar triggas igång.. för jag är trött.. och det blir kattskit av alltihopa.

Och ja. Jag ber om ursäkt för att jag är så jävla ärlig hela tiden. Jag ber om ursäkt för att jag inte orkar hålla minen hela tiden. Kag ber om ursäkt för att jag inte är bättre, starkare, duktigare. Jag ber om ursäkt för att jag håller på att gå under. Och jag ber om ursäkt om jag får dig att känna dig illa till mods.

...

Jag brukar inte publicera dessa inlägg, men idag blev det så.. Jag vet att jag behöver tömma huvudet på eld och det går inte genom lama försök till att försöka skriva något fluffigt, sockersött, ursäktande positivt med allt jävla skit som sparkar mig i huvudet hela tiden.

Nåväl.. Hunden är hemma igen och nu måste jag lista ut hur fasiken jag ska göra för att hon aldrig rymmer igen..?!

Må gott mina vänner och vila i frid ni som kan.. Jag får helt enkelt vänta..

Kärlek & Ärter

Tiden mellan inläggen blir längre och längre..?! Inte för att jag inte loggar in, för det gör jag ganska ofta.. men för att jag allt oftare raderar det jag skrivit och lämnar bloggen tom..

Jag är liksom alldeles för känslosam när jag skriver.. Mina ord blir hårda och jag ser de som alldeles för starka för att publicera..?!

Känslorna bakom, får meningarna att vrida till det och får det att låta som om jag lever ett uselt liv..
- Det gör jag inte.. men eftersom jag skriver som jag tänker.. i bilder.. är det svårt att skriva av mig, utan att trampa någon på tårna.. (alltid retar det någon..?!)

Svårt att förklara.. Kanske borde jag göra som jag brukar..?! Och radera även detta..?!

Nej, den här gången låter jag bli.
Tar ett glas rött istället och hoppas på att det kommer att göra susen..?!

Kärlek & Ärtor..
..och en ljuvlig andra advent..?!

Jag vet att jag inte är unik i mitt behov av att få vara ensam, men ändå är det långt ifrån alla som kan förstå mig när jag säger att jag behöver en paus ifrån allt och alla.. Jag vet att jag stressar alldeles för mycket, men när fighten om att bli förstådd inte orkas med ger jag upp och tuffar på.. Stressen är så laddad att jag oftast bryter ihop när jag väl sätter mig ner och andas.. Det börjar som en rysning genom kroppen och sen kommer tårarna..

Jag hör mig själv säga "jag orkar inte mer" eller "jag blir så trött" men vad hjälper det..?!
Att vara öppen som en bok, med mina känslor har upplevts som en ärlig väg att gå genom hela mitt liv, men nu har jag tappat förtroendet för att det verkligen skulle vara så..?!
- Det hjälper inte ett skit, när jag berättar om hur slutkörd jag är.. Upplever det mer som om personerna här hemma är trötta på mitt tjat och att ingen lyssnar längre.. Så jag har bestämt mig för att sluta berätta om mina känslor.. Jag ger ironiska, enligt mig nervärderande "JA, men va roligt.." eller "Åh så BRA" med en klämkäck ton.. och det verkar fungera bättre, trots att det är helt och hållet lögn ur min mun.. Detta får mig att idiotförklara de som helt plötsligt lyssnar, då det känns som om de lyssnar på mig bara för att det är ord som DE vill höra..?!

Panik på att alltid känna att jag gör saker för att andra vill, och inte för min egen skull.. Helst skulle jag vilja sparka bakut.. Sätta mig på tvären.. som en trotsig tonåring eller något..?! Skita i allt ansvar och bara fly från allt det där som alla förväntar sig att jag ska göra..

Men nej.. Det är ju totalt opassande.. Vuxen kvinna..?! Ta ditt ansvar.. Skippa det du brinner för, det som ger ditt livet mening.. Håll truten och fortsätt behaga alla andra..

Förmodar att det är detta som gör mig så arg..?!
Att veta att det är nuet vi ska leva i.. att det är nu jag lever och inte sen.. men att jag ändå hela tiden känner att jag måste vänta med mitt..?!

Det fanns en tid då jag såg positivt i allt.. Då kunde ingen älska som jag.
Nu är det mesta negativt och till skillnad från tidigare, finns det ingen som kan hata så mycket som jag kan just nu..?!

Men för att inte trampa någon på tårna, gör jag som jag bör och önskar alla en trevlig och riktigt skön dag..
- Kärlek & Ärter (även om jag känner krig)

Från ett starkt mellanläge, till en mörk och jävlig, pisse-botten..

Att jag inte är utfryst, förkastad och bortglömd åt råttorna, är för mig ett under många gånger..?!!
När man är den sämsta människan som går i ett par skor.. och fortfarande inte är mer singel än vad jag är (som särbo) är något som jag helt enkelt inte kan förstå..

Nej. Det handlar inte om bekräftelse eller medlidande! Jag vet hur jag är. Och just nu är jag inte värd mitt namn. Jag har absolut inget tålamod, vilket är en av dödssynderna när det kommer att handla om mina barn. Jag vill INGENTING och jag bryr mig inte. Jag vill bara sätta mig i bilen och dra dit min förbannade peppar växer!

Fullständigt hatar mig själv när jag hamnat här! Andra kanske bara tycker att jag är lite ur gängorna, men enligt mig själv så är jag vedervärdig!

Så. Skönt att ha det sagt.
Det tog ungefär två minuter att skriva detta inlägg.. Något som ibland skulle ha kunnat ta mig en halvtimme..?!

Sorry om jag förpestade din kväll, men det var säkert meningen redan från början i mitt undermedvetna..?!

Kärlek & Ärtor!

Jag vet inte varför det triggade igång mig imorse, när jag hörde programledarna förlöjliga tarot och konsten i att spå dess kort..?! Alla har vi ju rätt till att tycka som vi vill..

Förmodar att det är min syn på trångsynta människor, som egentligen triggar mig..?! Men det är mer medlidande än ilska, jag känner, då jag någonstans tycker synd om dessa människor. Blir arg dock, i tanken om varför allt måste vara inom ramen av det som så många kallar "rätt och riktigt".. Jag menar, bara för att man inte tror på något behöver man väl inte dissa de som tror på något annat..?! Eller har jag fel?

-Nej, det har jag naturligtvis inte!

Men.. Som den större människa som jag är, så får jag ha överseende med detta.. också..?! Jag vet att vi alla ligger på olika nivåer i vår medvetenhet och man kan inte begära mer än vad andras förnuft tillåter.

Nu kanske du tolkar mig som "översittare" men det är okej. Jag har överseende med det också.. Jag är säker på min sak. Om du känner att du behöver smutskasta mina övertygelser, ser jag det bara som omognad och rädsla inför det du inte kan förstå.

Sen menar jag inte, att jag inte kan lyssna till din åsikt. (Även om det kanske triggar mig inuti.) För som sagt, jag tror på att vi alla är olika och jag kan respektera dig, trots att du inte tycker som jag.

Kärlek & Ärtor

För några dagar sedan, tror till och med att det har hunnit gå en vecka.. så skrev jag att jag varit i kontakt med vårdcentralen och fått bokat en telefontid, gällande min nära gräns till depression. Något som jag såg som väldigt positivt, då det tidigare alternativet var mer krävande, både pappersmässigt och tidsmässigt, men framför allt energimässigt..

Igår kom dagen jag sett fram mot och jag hade telefonen i högsta beredskap, fortfarande väldigt positiv inför det nya, snabbare systemet..

Och det hade varit superbra.. OM det hade varit någon som hade ringt under den avsatta tiden..?! För döm om min förvåning och stora besvikelse.. telefontiden kom och den tickade förbi.. och kvar blev jag, hängandes mellan min egen vilja, kamp för förbättring och vården som inte kunde hålla sin del av det avtalade..?!

Jag vill inte smutskasta någon! Det finns säkert en väldigt bra förklaring till det som har hänt.. (läs INTE har hänt) .. men jag måste erkänna att det känns rätt sumpigt att bli lämnad åt mitt öde..?! Det kunde ju ha blivit så bra.. men istället blev det nu helt knasigt och jag får börja om från början igen..

(Tur nu att jag inte är den typen som tänker hoppa, för då hade detta varit en alldeles utmärkt anledning till att göra det..)

Kärlek & Ärtor

Här om dagen, när jag var på väg ner till garaget, var det en kille som

ropade på mig från en av balkongerna.. (på andra eller tredje våningen?)

- Ursäkta. Ursäkta! Jag tittade upp och såg en kille i 20-25 årsåldern..

- Är det möjligtvis din kanin som ligger på gräset där borta, frågade han med mild röst.

Jag vände mig om och tittade bort mot gräsmattan.. Väntade mig en tamkanin, eller nått

som kanske hade kommit bort från sin ägare, men upptäckte ganska så snart att det var

en halvt uppfläkt, jättedöd, vildkanin som låg på stenplattorna precis intill gräsmattans kant..

- Nej, det är inte min kanin, sa jag.. hånfullt.. *jä-la idiot*

Killen på balkongen verkade inte nöjd med min reaktion, men svarade att det var bra..

Jag vände mig om och fortsatte gå mot bilen..

*Allvarligt talat..?! Kändes som om killen på balkongen var ute efter att skrämma mig..?!

Du vet, söt liten tjej.. äckligt död kanin.. TITTA!

Kunde inte stoppa tankarna från att koppla ihop killens typ av beteende, med historierna

om den förgiftade maten som kastats ut i naturen, som hundar, bland annat, blir sjuka

eller dör av.. Känns som om det skulle kunna vara samma typ av IQ liksom..?!*

Ja ja.. Världen är full av idioter.. som min pappa alltid brukade säga..

Lite obehagligt dock att somliga av dem har så sjuka fantasier..