På dagen, som en skimrande fjäril.. På kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, som en grå liten mus.. ett skadedjur som borde utrots..?!

Ja, jag kanske överdriver en del, men just nu känns det bara svart..

Känslan i magen sprider sig likt tjock, svart rök och fyller mitt inre med obehag..

- Jag tycker inte om känslan av ensamhet.. En känsla jag sällan drabbas av, trots att jag ofta är ensam..

Skillnaden är att den valda ensamheten är när jag fyller på med energi. Tid som jag brukar till självbekräftelse i form av skapande eller enkel avkoppling.. Att få en chans till att reflektera över bra eller dåligt.. Allt ifrån händelser och reaktioner, till känslor och tankar..

- I den valda enamheten känner jag mig trygg..

Motsatsen till min så många gånger valda ensamhet, är ensamhet jag blir tvingad till.. eller ja..?! Egentligen är den kanske inte tvingad, utan mer helt enkelt inte vald av mig själv..

Vet att det sitter i huvudet.. För egentligen är min ensamhet ikväll, precis som många andra av mina kvällar.. Men tanken påminner mig hela tiden om att även om allt är som vanligt, så är det ändå inte det..

Jag skriver i gåtor, förlåt.. Det handlar om Tomas.. Vanligtvis tror jag mig veta att han finns där, på andra sidan korsningen, om det skulle vara så att jag verkligen skulle behöva honom.. Ikväll dock, vet jag att han inte är där.. Han åkte ju imorse, som jag skrev i tidigare inlägg.. och kommer inte hem förrän på söndag..? Kan till och med bli borta så länge som till på måndag..?!

Jag låter mina tankar få vandra lite som de vill och jag blir varse om "Energin".. Eftersom jag ser ett visst mönster i min ensamhetskänsla i samband med att Tomas inte är i närheten, kan jag inte låta bli att tänka på om det är vårt "energi-band" som är brutet i och med att han har lämnat landet.. (räcker med att han åker ifrån stan, ett par dagar..) Om det ens finns något som heter "energi-band"..?! Samtidigt som jag spånar fritt.. allt för att hålla känslorna i chack.. blir jag nästan övertygad om att det faktiskt finns något mellan mig och Tomas som ligger utanför bådas vårt förstånd.. Jag tänker på det faktum att vi trots allt, dras till varandra..

Känns lite pinsam att skriva om..?! Mig och Tomas..

Inte för att jag inte är stolt, över allt som vi har lyckats att ta oss igenom.. men i tanke på att jag faktiskt kan ha fel..?! (Tyvärr fullt medveten om de små spratt livet kan spela oss om vi inte är på vår vakt..) Vi precis som alla andra, är bara människor.. Och precis som alla andra, begår vi fel och misstag..

Nåväl, hur som helst.. Jag har lärt mig att acceptera mina känslor.. både gott och ont.. Jag låter dem få ta plats, jag bekräftar de, känner de, men sen släpper jag de och går vidare.. Det blir dock aningen jobbit och svårt, när känslomönster uppstår och man liksom trillar tillbaka i något som man trodde att man hade släppt..

För cirkus fem år sedan, var Tomas iväg i Stockholm, för ett par dagar, i jobb. Och då, precis som ikväll hade jag samma känsla.. (har hänt vid fler tillfällen sedan dess)  Och då, precis som ikväll, har jag inte hört av honom sedan imorse.. Jag vet att han inte har tid med mig, att han är fullt upptagen med sitt - Ett gäng grabbar på fylleresa, så man ska väl inte begära för mycket..?! Får väl vara tacksam om de hittar hem igen..?! (Att det skulle vara en fylleresa, är kanske bara något som jag har fått för mig.. men det får man ta, när man väljer att spara på informationen..)

- Nåja, så återgår vi till att släppa känslan.. och gör något annat..

Tror att jag ska gå och bädda ner mig i min lagom stora, sköna säng.. och kanske slå på tv:n och somna till ljudet av något ointressant program.. Med hunden ihopkuren i knäväcken, får det ändå anses som en bra avslutning på dagen.. 

Efter en trevlig helg.. Som startade med super-mys tillsammans med barnen.. och som avslutades med egentid tillsammans med min mamma i skogen.. har det nu hunnit att bli måndag igen. Dock inte någon vanlig måndag..?!

Det är andra veckan, sedan skol- och jobbstart och min vecka med barnen.. vilket innebär att det är jag som får "vabba" för vår lilla Jasmine, som åkt på förkylning, med feber, hosta och ont i halsen.. Inte så konstigt, med tanke på att vi nu är tillbaka till alla kompisar och baciller, efter en lång tids ledighet ifrån varandra..

Kommer ihåg hur det kunde kännas förr när barnen blev sjuka.. Jobbigt att se hur dåligt barnen mådde, men ändå skönt att få en eller två dagars extrapaus från fabriken.. Idag är det inte alls så?! Det är förvisso fortfarande jobbigt att se sina barn må dåligt, men inte alls lika skönt att vara ifrån jobb..! Vi har ju så mycket som ska hända denna veckan och jag vill så jättegärna vara med om allt det roliga! *Jag ler i tanken om att få känna känslan av att älska mitt jobb*.. Få förunnat, tänker jag..

Jag vet inte hur länge jag behöver vara hemma med min lilla sjukling..? Hon har haft feber i natt, men är sedan hon vaknade imorse feberfri.. Får väl se om febern håller sig borta, eller om den kommer tillbaka igen.. Minst en feberfri dag hemma, heter det ju.. något som jag (både som förälder och pedagog) håller hårt på.

Nåväl.. Det blir en lugn dag.. som jag tänker ta tillvara på och mysa lite extra med dotera!

Kärlek & Ärtor!

Ni vet när det ibland känns det så där hopplöst..?! När man är sen till något och man hamnar bakom en lastbil som kör 40km/h.. Eller när man är klar i affären och går till kassan för att betala och kön är hundra meter lång..?! Eller när man tappat något på golvet och man sedan fortsätter att tappa saker, jämnt fördelat under hela dagen..?!

Jag har haft åtskilliga sådana här upplevelser i mitt lilla komplicerade liv.. och de störde mig något kopiöst fram tills för cirka nio månader sedan, då det helt plötsligt vände..?!

Förr blev varje sådan här "incident" som drabbade mig, lite av en mall, säg skiss, på hur resten av min dag skulle se ut.. Jag kunde svära på att "olyckan" förföljde mig och hade det väl hänt en sak, visste jag att den skulle drabba mig fler gånger under dagen..

Idag dock är det precis tvärt om..?!
Visst är det fortfarande trafikstockningar i korsningen, när man inte har tid, men av någon anledning ser jag det annorlunda nu..?! Jag väljer helt enkelt att INTE se det negativa, utan lägger mitt fokus på allt det där som faktiskt får livet att flyta på lite lättare..

Som i måndags, då jag kom på att jag inte alls började sent, utan skulle vara på jobb redan 7:30.. Och när jag väl i bilen, kom på att jag tänkt tanka på vägen till jobb (eftersom jag skulle haft god tid till detta under min "sena morgon"..) Bensinlampan bländade mig med sin varning om att tanken var så gott som tom och paniken kom krypande..?!

Men istället för att krascha ihop, för att fakta sa att jag kommer att bli tre minuter sen till jobbet, valde jag att se den totala segern i att jag, på bara (bensin)ångorna, kunde ta mig hela vägen in till macken!! Brukar tanka ca 41 liter.. i måndags gick det i strax över 48 liter..?! (I'm just saying..)
- Så ja, ni förstår ju själv hur lyckligt lottad jag kände mig, som slapp soppatorsk halvvägs till jobb!!

Eller som i tisdags, när det var stopp i korsningen, som vanligt, men att jag, sen väl ute på motorvägen, hamnade bakom en bil vars förare körde ovanligt bra.. nästan hela vägen till jobb. (Inte ofta det händer, numera.. Bilister som faktiskt anpassar sig efter trafiken.. Som använder blinkers och som INTE kör 20km/h långsammare än tillåten hastighet..)

Jag segrade faktiskt ytterligare en gång, under tisdagen.. men det var väldigt mycket senare, när jag kom hem sent efter jobb och hann ut med hunden.. och tillbaka in igen precis lagom innan himlen öppnade sig och regnet fullständigt forsade ner.. *tummen upp för det*

I onsdags blev min "stora seger", eller "klapp-på-axeln" som jag också skulle kunna kalla det.. min film, som jag hade gjort om barnen på jobb, inför föräldramötet som hölls under kvällen.. Var något nervös inför visningen, men det kändes bra efteråt.. (Och jag visst ju faktiskt att mina arbetskamrater, som redan hade sett filmen, tyckte att den var bra.. Så ur ett pedagogiskt perspektiv var den helt klart godkänd.)

I torsdags fick jag skippa mina egna planer, då Tomas behövde hjälp med barnen under tiden som han och Jonathan skulle iväg på match med fotbollen.. Något som blev bestämt i sista minuten.. Men istället för att se mina planer kastas i sjön, valde jag att se den mysiga stunden jag fick tillsammans med mina två minsta..

Igår, fredag.. hände det inget speciellt, utöver det annars speciella på jobb.. Så igår lade jag faktiskt inte märke till någon direkt seger..?! Men jag fick målat en ny tavla och det känns ju alltid lika bra..!!

- Summa sumarum.. för att dra ihop den röda tråden i detta långa inlägg.. Så finns det minst lika mycket av det goda, som av det onda, här i livet.. Allt handlar bara om att man måste välja vad man vill se..

Kärlek & Ärtor!

.

.

#gott #ont #lycka #olycka #val #fokus #lärdom #livet #seger #animation

Jag vill tro.. att jag aldrig kom till punkten, där jag slog in i den omtalade väggen, efter min och Toma separation..?! Jag har egentligen aldrig funderat så mycket på varför jag aldrig drabbades, men de fåtal gånger som tanken faktiskt kommit på tal, har anledningen till att jag blivit skonad varit relativ simpel..?! Hela vår separation var som i uppdelade kapitel..?! När det ena var slut, gick jag in i en ny fas där nästa kapitel tog vid.. och hela tiden, betade jag av en motgång i taget..

Men nu var det inte riktigt det jag hade tänkt som dagens blogginlägg.. att skriva om separationen.. Även om det ligger väldigt nära ämnet.. Det var mer resultatet.. följderna av separationen som jag tänkte på ikväll.. För tyvärr är just ikväll, en sådan kväll.. där "ärret" av "separationssåret", är mer påtagligt än vanligt..

- Jag skriver i gåtor.. och du fattar säkert ingenting, men ha tålamod så kanske jag kan förklara..?!

I och med den fruktansvärda besvikelsen som drabbade mig.. (både i och utanför separationen) lärde jag mig, omedvetet, ett sätt att skydda mitt inre från alla hjärtkrossande känslor.. Jag vet som sagt inte hur, men en dag stod jag plötligt där.. utan några som helst känslor, för de som sårat mig mest. Nästan som att ha tryckt på en offknapp..?! Det var inte det att jag bytte ut min besvikelse och sorg, mot andra känslor som tänkbar agg och elaka tankar.. utan jag blev helt enkelt nollställd..

- Som om kroppen, eller mitt inre stängdes av gällande allt det som gjorde ont i själen..?!

När jag pratade med min dåvarande psykolog om detta, sa han att det var ett sätt som kunde vara farligt.. Samma sätt som kanske, enligt min uppfattning, kunde skydda mig från sårade relationer, kunde enligt honom också bli ett hinder för nya, framtida relationer.. Och ja, nu såhär i efterhand, kan jag nog tycka att han hade en poäng i sin tanke..?!

Jag är inte rädd för att känna.. Jag är inte rädd för att vara ensam med mina tankar..

Men "tack vare" stormen av besvikelse och sorg.. och den emotionella röran det skapade,

har jag svårt att tro på att någon, vem som helst, skulle vilja vara genuint ärlig mot mig..

- Inte för att jag tror på att folk går och ljuger mig rakt upp i ansiktet dagligen, men överlag..?!

I min tanke ställs ofta frågan: "Vad vinner personen i fråga på detta?" (för i mitt huvud är

det sällan till min fördel, förstår du..?!) 

- De låter kanske hårt, men jag lovar.. det är inte mitt fel!!

Jag VILL verkligen tro, men tyvärr har jag ytterst svårt för det..

Obegripligt svammel..?! Ja, kanske..?! Men just nu är det "här" jag befinner mig.. och allt känns bara jobbigt just nu..?!

Det handlar om saknad. Saknad, som egenligen är en underbar pina.. Där man går och längtar efter någon.. jättelänge.. och så kommer äntligen dagen, timmen, minuten.. där saknade går över och man träffar den man saknat så innerligt..?! Saknad för mig är dock inte riktigt samma sak, längre..

Visst kan jag sakna som förr, men går det bara en minut över gränsen, så förvandlas saknaden till något jobbigt (sårande).. som i sin tur triggar offknappen.. som i sin tur säger: "Bry dig inte.. Släpp det!" Och så blir det så..?! Jag slutar att känna. Och uppfattningen det ger är lika med negativ.. som i sin tur ger mig dåligt samvete, för det är ju egentligen precis tvärtom..

En av mina "styrkor" under separationen, blev mitt "pokerface".. Samma pokerface, som jag gömmer mig bakom idag.. Jag visar helst inte att jag blir besviken eller ledsen.. även om det kanske syns ändå för den som känner mig..?! Jag säger att det är okej, trots att det skriker i hela min kropp, att jag inte vill vara ensam en endaste sekund till.. (För vem är jag, att ta ifrån någon ett tänkbart nöje..?!)

Man kan säker vända på allt jag har skrivit och tolka orden på ett sätt som får mig till att framstå som en egoistisk och rutten människa, fylld av en massa egna lögner..?! Men försök att förstå.. att det jag skriver kommer direkt inifrån.. Mina tankar, mina känslor, mina ord.. och att det är långt ifrån alltid, som allting samarbetar på ett sätt, som gör att andra kan förstå..?!

Det är måndag och den första riktiga semesterdagen, efter helgen som varit..

Solen lyser och det är behagligt i temperaturen. Fåglarna kvittrar.

"Morgon-kaffet" ryker i koppen.. och barnen skriker på mig HELA tiden..?! *smile*

- Ja det är riktigt nice faktiskt.. (Hade varit skönt om man hade kunnat ställa in

barnen på pausläge, men är så tacksam över att få ha dem i mitt liv och att de

fortfarande är i behov av mig.. så jag tar det för vad det är..?! SEMESTER!!

Har suttit en stund, här på balkongen, i kontstant avbrutet flow, i försök om att uppdatera sidomenyn.. Något som jag hade blivit färdig med betydligt mycket tidigare om jag hade

fått sitta i fred..?! Men nu är det klart och det känns bra!

Under tiden som jag höll på med min lilla uppdatering, med nya foto, "kloka ord", mm.. hittade jag en gammal bild i arkivet, som jag sparat någonstans ifrån nätet.. "Föräldrar borde älska sina barn mer än vad de avskyr sitt ex.." och jag mindes min tanke till varför jag sparat den..

Att barn far illa, är tyvärr alldeles för vanligt.. Allt från fysiskt våld till mentalt nedbrytande och psykisk ohälsa.. Hemskheter som får mig att tappa andan när jag råkar höra, eller läsa.. Jag har själv ingen direkt erfarenhet av dessa hemskheter, men eftersom jag är en "känslomänniska" har jag lätt för att förstå ensamheten, "utanförkänslan", hopplösheten, uppgivenheten och ve och fasa självmordstankarna..

Som nyseparerad, (för lite mer än tre år sedan) fick jag höra historier om hur andras separationer och skilsmässor hade sett ut och om hur deras barn hade drabbats.. Historier som för mig, lät helt vansinniga!! Hjärtkrossande!!

Ta flickan som alltid hade fått ha med sig sin docka (eller nalle?) till dagis/förskola, till exempel.. När hennes föräldrar separerade fick hon plötsligt en dag inte lov att ha med sig "sin trygghet" till dagis längre. Mamman skulle lämna dottern på morgonen och på eftermiddagen var det pappan som skulle hämta.. och eftersom det var mamman som hade köpt dockan, ansåg hon att dockan skulle stanna hemma hos henne, för att inte slarvas bort hemma hos pappan..?! "Då får din pappa köpa en likadan docka till dig, som du kan ha när du är hemma hos honom.." skulle hon ha sagt..?!

Känner du vibbarna på den..?! Tänk dig om du som vuxen, en dag utan rimlig förklaring, fått order om att lämna ifrån dig din telefon, eller iPhad..?! Hur lugn hade du lyckats hålla dig i själen, en hel dag..?! Och vad är det egentligen för signaler som kastas i ansiktet på flickan..?!

Eller som det syskonparet, som blev tvingade att klä av sig alla sina kläder in på bara skinnet, i trapphuset utanför mammans dörr, då pappan krävde tillbaka "märkeskläderna" som han hade köpt, för att han hade, enlig sig själv, högre krav på kvalite' och utseende, än vad mamman hade..?!

- Vilken vuxen hade gått med på den fruktansvärda förnedringen?!

För att ta ett annat exempel, men ur ett annat perspektiv.. (mest bara för att ge en inblick i hur "det mest självklara" för oss vuxna - kan uppfattas helt annorlunda av ett barn..)

Mamman var otrogen. Pappan kom på henne. De separerade. Pappan flyttade ut.

Pappan var förkrossad..!! Bedragen av sin fru. Tvungen att ge upp sina drömmars hem och sitt trygga liv.. för en oviss framtid, utan sina barn varannan vecka.. Vilket dessutom ledde fram till att han blev "hatad" av sina barn..?!

- Varför hatad? Jo för att i hans barns ögon, var det han som hade "förstört" familjen, eftersom det var han som hade flyttat ifrån dem.. (inte för att mamman hade brutit sitt löfte och svikit sin man, för det hade barnen blivit skonade ifrån..?!) NOTERA: Ett ypperligt tillfälle, att som utsatt förälder, bli bitter och börja smutskasta den andra föräldern pga. känslomässig orättvisa..

Jag kan med egen erfarenhet säga, som vuxen, att det är en jä*la resa att göra, när man står där.. och ja, det är en daglig kamp, att hålla huvudet över vattenytan.. Men hur jä*la svårt det än är för oss vuxna, så är det tusen gånger svårare för de inblandade barnen..!! De har inget val, än att följa med på resan.. Eller som jag vill se det: .. än att kastas ut i den hårda, kalla, osäkra världen.. 

I vårt fall, försökte vi göra det så "naturligt" som möjligt för barnen.. Genom att förklara för de båda pojkarna, (Jasmine låg fortfarande i min mage, under perioden) att mamma och pappa inte älskade varandra längre, så som mammor och pappor borde göra, för att kunna leva ett bra liv tillsammans.. Och genom att ofta, alltså flera gånger om dagen, OFTA, fråga om de hade några tankar om det som höll på att hända.

Det fanns ögonblick då jag skulle vilja skrika rakt ut vad jag tyckte och tänkte om Tomas, men det skulle aldrig falla mig in att verkligen göra det.. och absolut ALDRIG inför barnen! Samma sak gällde för Tomas.. (Något jag vet, eftersom vi har talat om det i efterhand..)

Gällande våra barns saker och kläder, har vi båda alltid ansett att det är barnens och inte våra. Om någon av pojkarna ville ha sin leksak med från den ena hem till den andra, så har det varit en självklarhet! Kläderna likaså.. (Hände ibland att vi fick samla ihop en hög med byxor, eller tröjor, då plaggen lyckats hopa sig på ett och samma ställe, för att ta med samtidigt som överlämningen av barnen, för att återskapa "balansen" byrolådorna..

- - - - - - - - - - -

Nu var det inte meningen att jag skulle sitta här och predika om hur fantastiska föräldrar vi har varit, eller om hur underbar och smärtfri vår separation var.. För så var verkligen inte fallet! Det var jättejobbigt för våra barn! Och varje dag, under en lång tid, kände jag mig som världens sämsta mamma.. som hade misslyckats med att skydda mina barn från den fruktansvärda upplevelse, som en separation faktiskt är i ett barns ögon!

Nåväl.. För att återkomma till min tanke bakom orden i bilden:

Jag är inte här för att dömma någon! Jag vet hur svårt det kan vara! .. men ett varningen finger till dig som kanske råkat glömma bort just innebörden i dessa meningar *pil upp* Det är inte sällan som barn, med tiden, själv inser vem det är av föräldrarna, som "kastar skit" och vem som är "starkast".. Vilket kommer att sluta med, förr eller senare.. (?!) att barnet tar avstånd från den som "smutskastar"..

(Samma smutskastare, som tror sig framstå som bättre, när skitet slängs över den andra, men som i själva verket sakta med säkert bara dränker sig själv..)

-----------------

Ja och så har jag semester, sa jag det..?!

Känner att det blev lite väl tungt nu..?! Men håll med om att det är ett viktigt ämne?!!

Nåväl.. Har i alla fall gjort det där som jag länge gått och tänkt på.. och lagt in en

direktlänk till BRIS (- Barnens Rätt i Samhället) i sidomenyn..

- Inte för att man tvunget måste gå via min blogg för att hitta deras hemsida..

Men kanske för att man läser min blogg och hittar direktlänken..?!

Massor av Kärlek och Ärtor !!

- Och må solen lysa över er, lika starkt som på mig.. *smile*

Vilken dag alltså..?! *suck*
En utmaning från tidig förmiddag, till sen eftermiddag.. "Röran" i mitt huvud, kombinerat med ett klumpigt hanterande av kroppen, har bjudit på både en halv kanna utspillt vatten på golvet, till tappande av en hel dröse tallrikar ner i diskmaskinen, till synfel där jag missat saker mTtitt framför mig, till glömska.. osv..?!
- Så ni må tro att mina inte demoner har levt loppan idag.. *suck*

Tack vare min erfarenhet dock, lyckades jag bryta demonernas inövade segerdans innan stressen tog över.. Och tårarna som kom smygande bakom ögonen, drog sig snabbt tillbaka.

Tro nu inte att detta är något bestående.. Och att jag mår trist på jobb.. För så är verkligen inte fallet!!

- Jag fullständigt ÄLSKAR mitt jobb!! Ibland är det bara så, att man har en "dålig dag".. och enligt mig, i det stora hela, behöver man faktiskt sådana också. För hur ska man annars kunna uppskatta de dagar som är bra, om man inte har de dåliga att jämföra med..?!

För dig som kanske inte vet, så har jag varit på botten och brottats med mina inre demoner, som jag har valt att kalla röran av mina känslor och tankar, prestationsångest, mental ensamhet, självanalyser, mm, osv, osv, för..

Det är tre år sedan ungefär, som mitt liv rasade samman och det tog mig hårt. Men tack vare min starka överlevnadsinstinkt, envishet och mina okrossbara drömmar, tog jag mig tillbaka relativt snabbt.. (med hjälp av en psykolog..)

Allt som var innan förändrades..
Jag flyttade. Födde Jasmine. Och jag bytte jobb. Och i takt med att jag hittade tillbaka till mig själv blev livet lättare och lättare..

När man talar om mental sjukdom, vilken man gör alldeles för sällan.. (enligt mig) så är det som en egen inre resa man måste klara av.. Först och främst måste man inse att man inte mår bra. Sen måste man ta tag i sig själv och se till att skaffa hjälp. Och när man är mitt inne i det, när människor, nära som avlägsna, hör och ser vad man går igenom så får man oftast stor respons. (I alla fall var det så för mig.) Det hejas och jublas och man blir förstådd på något vis..?! Men sen kommer dagen då "faran" är över. Man börjar må bättre och människor runt omkring glömmer snart bort allt som de hört och sett..?! (Min upplevelse..) Man själv dock, glömmer ALDRIG sveket, pressen, stressen, orättvisan, eller vad det nu är som har triggat falluckan och som sedan fått den att försvinna spårlöst under ens fötter. Det är ett sår som alltid kommer att finnas, men bara "synligt" från insidan. Och även om man repar sig.. Även om man lyckas ta sig ur skiten man legat och kravlat i så kan såret börja blöda igen. Man mår bättre, men egentligen så blir man aldrig riktigt frisk.

Däremot, kan man lära sig att läsa/tolka de olika signalerna och på så sätt förhindra återfall av totalt breakdown, i tid.. Men det innebär inte att man blir mindre känslig för sveket, pressen, stressen, orättvisan, eller vad det nu var man hade svårt för att hantera..

Jag mår jättebra idag!
Jag tror på mig själv, lyssnar på mig själv, tycker om mig själv och jag är stolt över mig själv. Jag känner det som att jag "lyser", vilket jag känner mig bekväm med och jag "smittar av mig" på min omgivning, vilket jag älskar.

Jag är inte bitter, inte förkrossad. Jag har större tålamod, mer intresse och njuter mer än någonsin förr.
- MEN.. jag är fullt medveten om att såret finns och jag har fortfarande dagar som är dåliga.. Och idag var just en sådan dag.

Imorgon är en ny dag!! Men istället för att stanna fast i de nedstämda känslorna och låta mina inre demoner få dansa sin segerdans.. (som hände nio gånger av tio, dåtid) ..så väljer jag, efter denna dag, att se fram emot morgondagens alla tänkbara glädjeämnen.

- Sköt om er. Ta hand om varandra.
Kärlek & Ärtor!!

Ps.
Våga inse fakta, om du inte mår bra. Ju tidigare, desto bättre! Men framför allt, våga be om hjälp!! Viktigt att veta är att det finns massor av utbildade, duktiga, snälla människor som gärna sträcker ut en hjälpande hand för att fånga, eller dra upp dig. Man behöver inte ha en fet lön på kontot för att kunna söka psykologisk hjälp.. Verkligheten är INTE som på film..! Man kan kontakta närmaste vårdcentral och genom dem få precis den hjälp man behöver och för en billig peng dessutom, som ingår i högkostnadsskyddskortet. (Eller vad det nu kallas..?!) Om jag inte minns helt fel, tror jag att maxsumman är 1200 kronor..?! Men det vågar jag inte etsa i sten.. Kan ju ha skett förändringar som jag inte är medveten om..?! Jag betalade i alla fall 160 kronor per besök.. och det kan väl ett lyckligare liv vara värt..?!

Klockan var nog inte mer än tolv, när jag frågade barnen (läs de två minsta).. om det var något speciellt de ville ha med sig hem till sin pappa, inför veckan som kommer.. Nu är klockan snart tre och jag tror att jag har ställt samma fråga femton gånger.. Inte för att barnen inte svarar, men för att jag själv drar ut på det.. Har kommit på mig själv nu, med att vara värsta "Alfons Åberg".. "Jag ska bara.." men sanningen är nog den att jag faktiskt inte vill åka och lämna barnen..?!

Charlie har packat ner det han vill ha med sig i sin skolväska och Jasmine har lagt en massa saker vid ytterdörren.. Själv har jag diskat, bäddat sängen, plockat undan i vardagsrummet och nu bloggat..?!

Den senaste "ursäkten" just nu, för att vänta en stund till, är att Jasmine ligger och sover.. och att det är synd att väcka henne..?!

Nåväl.. Jag får väl ta mig i kragen, få ändan ur vagnen.. och skärpa till mig helt enkelt..?!

Trevlig söndag till er alla.. Eller ja, det som är kvar av söndagen i alla fall!

Nu i slutet av maj.. är det tre år sedan som jag flyttade ifrån min trygghetszon, min gemensamma bostad med Tomas.. och flyttade in i en kal lägenhet, utan några som helst egna minnen.. varken på eller i väggarna.. Jag flyttade in för att bo alldeles ensam.. (Bortsett räknat från ungarna varannan vecka.) ..vilket kändes helt absurt, med tanke på att jag bott sambo de tolv senaste åren.. Och i tanke på att jag dessutom var trettiofyra år, var jag övertygad om att allt hopp inför att finna kärleken igen.. (för en bitch med attityd, som jag) ..var helt utom räckhåll..

Jag var tvåbarnsmamma, höggravid och singel.. och lådorna från mitt tidigare liv, stod travade i högar överallt.. Känslorna som pulserade i min kropp.. lurade mig dagligen, med att få mig att tro att jag skulle dö.. Jag var sårad och ensam, kände mig övergiven och utstött.. När jag tittade mig i spegeln, oftast söndergråten i ansiktet, möttes jag av en fisblek, tjock och ful människa, med risigt hår och tom blick.. En vilt främmande kvinna.. som jag inte visste vem hon var..

Jag hade ont.. Inte bara pga. att jag var gravid i sjunde månaden, men för att mitt hjärta hade brustit.. Jag vantrivdes på jobb.. Jag längtade "hem" till min trygghetszon.. Jag var rädd och osäker.. och kände mig så fruktansvärt ensam i min nya bostad.. och varje dag kändes som en kamp på liv och död, för att överleva.. (Jag tror att jag grät minst tio liter tårar, under det första halvåret..?!)

Men allt var inte en pina..!
Under det första året, från det att jag flyttade "hemifrån".. fick jag bevis på de fåtalet äkta vänner, personer, som faktiskt fanns i min närhet.. En del människor, valde, som jag ser det, att avvika från min sida.. och även om det smärtade, så kändes det som en välsignelse, att få bevis på de som faktiskt höll sig kvar.. De mest betydelsefulla.. av allt och alla.. var och är.. alla de människor som förvånade mig med sitt lojala stöd och sin kontinuerliga uppbackning.. En del "otippade" vänner sedan tidigare, men även en del nya vänner, som jag vann under den (än så länge..?!) svåraste perioden i mitt liv..

- Tack älskade ni! Jag vet inte om ni kan förstå hur evigt tacksam jag är och alltid kommer att vara, för att ni stod så säkert vid min sida..?! Ni har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, ska ni veta!!

Men nu har det som sagt, snart gått tre år.. sedan steget togs.. Ut genom en dörr.. och in genom en annan.. Helt galet, hur man som människa kan anpassa sig, efter vad livet ger..?! Idag är väggarna i min, då kala lägenhet, fulla av minnen.. allt ifrån inramade fotografier till färgglada teckningar, som barnen har gjort under åren som har gått.. Och idag älskar jag att komma hem..!!

Allt detta slog mig härom kvällen, då jag kom ut ur garaget.. Klockan var nästan 22 och det hade hunnit bli mörkt ute.. Bella var med mig och vi stannade till vid den vanliga "måste-markera-att-vi-är-hemma-busken." Så stod vi där, hunden och jag, alldeles ensamma eftersom det var vanlig vardag.. och det var då det slog mig:
- Så tyst och stilla, mörkt och ensamt.. men inte ett spår av oro fanns i min kropp.. Alltså väldigt långt ifrån de känslor jag hade som nyinflyttad, då jag såg tänkbara faror i allt som fanns i min då främmande omgivning.. Allt ifrån skrymslen mellan kärlen i sopsorteringen till buskage och oupplysta gräsmattor..

Känslan jag fick när jag stod där och väntade på att hunden skulle bli färdig, med sin rutinmässiga hälsning, noterades som den totala motsatsen.. Istället för oro och stress för att komma in i säkerheten bakom min låsta ytterdörr, var det som ett behagligt lugn, som spred en ovanligt skön känsla av att äntligen vara hemma igen.. Och det trots att jag ännu bara precis hade kommit ut från garaget och ändå hade en bit kvar att gå, innan jag kom bort till porten och min trappuppgång..

(Bilden är tagen i samband med att inlägget skrevs.. 6/5-2015)