Förra året, när hela familjen var i Spanien, föddes en ny familje-aktivitet som vi sedan dess har hållt hårt i..

Den är enkel, billig och kan vara fantastiskt underhållande för hela familjen trots ålderskillnad..

Jag pratar om Yatzy..

Tärningsspelet som funnits sedan urminnes tider.. *smile*

- Eller sedan 1950-talet om man läser på Wikipedia..

Det är enkelt, oförutsägbart och behöver inte ta en hel kväll (om man inte väljer att spela fler rundor än en..)

Ibland vinner man och ibland förlorar man.. och allt görs i sällskap av varandra.

Igår satt jag och Tomas och spelade, som vi ofta gör numera, ute i vår senast tillkomna utehörna..

Vanligtvis brukar jag inte ha någon vidare tur i spel.. (då jag är välsignad med mer tur i kärlek..?) men dra på trissor när jag igår vann fem gånger i rad.. *smile*

Kärlek & Ärtor..

#sällskapsspel

Igår fick jag ett meddelande från en tjej som också har adopterat hund genom organisationen "Amigos Mios" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse)

Hon hade sett att jag nu, för inte så länge sedan, har adoterat min andra hund och hade en del frågor gällande detta..

- Fantastiskt roligt att hon tog steget och ställde frågan om jag ville dela med mig av min erfarenhet, då jag älskar att få hjälpa andra.. Både fyrbenta och tvåbenta..

Det blev ett långt svar, då hon var nyfiken på mina tankar runt att ha två hundar. Hon ville veta om jag hade några speciella tips och råd och som sagt vad min egen erfarenhet tyckte och tänkte..

Jag brukar säga att jag inte är någon expert, men eftersom jag är uppvuxen med hund och har haft egen hund sedan 2005, anser jag mig själv kunna en del. Inte bara för den sakens skull, men för att jag faktiskt har läst på en hel del genom åren. Jag har gått olika kurser både med och utan hundar och jag har tack vare tiden, fått erfarenheter både med hund från uppfödare och rescuehundar. 

Spira min första rescue, var en nöt att knäcka..

Hon kom till Sverige som 7 månader gammal och hade blivit lämnad på gatan av sin mamma (av okänd anledning) troligen alldeles för tidigt. När hon kom in i mitt liv var hon  orolig, hela tiden på tå.. Hon var rädd för allt, bilar, mörker, höga ljud, snabba rörelser, mm.. Men det svåraste att få bukt med var hennes tuggande på precis ALLT. 

- Det var lyckligt att hon kom till oss.. till mig, som vägrar ge upp något som jag tagit mig an.. Annars hade hon nog blivit omplacerad nästan direkt.. (?!) Vi snackar "tuggskador" för tusentals kronor..

Skor, väggar, dörrkarmar, jackor, leksaker, stumpor, mattor, plånbok med innehållande betalkort, körkort, mm.. Hon rev ner ljusknappar från väggarna. Rev stora märken i dörrarna.. Ja alltså.. Spira var verkligen en crazy liten själ.. Men så fantastiskt mild och fin med alla!

Jag såg potensialen och jag hade bestämt mig redan från början.. Och jag kämpade!!

Och ja, herre gusseness, vad jag kämpade.. Med beröm i ena handen och tårar i den andra.. En galen resa, men som resulterade i en fantastiskt fin familjehund! 

Idag är Spira fyra år gammal och allt som har varit är som bortblåst.. (Lite grann som taket jag nämde i förra inlägget.. *smile..)

Hon är trygg med oss och i sig själv. Hon vet vad hon får och inte får.. (vilket dock inte hindrar henne till att hitta på bus..) Hon är initiativrik och egen, rolig, lugn och som sagt fantastiskt mild och fin med alla hon möter. 

- Min älskade hund Spira!

Och nu har Siggi kommit in i våra liv.. En helt annan liten personlighet, adopterad via oranisationen "Hundar utan Hem" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse) 

En lika mild och fin pälskling med livsglädje likt en valp utan några som helst bekymmer..

Siggi har just fyllt ett år, men upplevs mer som valp än unghund.. Hennes livsglädje smittar av sig och hennes starka vilja av att vara tillags, gör henne till en lite lättare rescuehund.. 

Det har gått lite mer än tre veckor, sedan Siggi "the irish Lurcher" kom till vår familj och tryggheten börjar visa sig mer och mer.. Jag tänker mest på hetsen runt maten.. (som är näst intill en garanti när det gäller rescues) som nu har lagt sig anmärkningsvärt. När maten serveras kan både hon och Spira äta med ro, till och med lämna skålarna, gå ett varv och komma tillbaka, utan oro för att maten ska försvinna. Siggi's päls är inte matt och livlös längre, utan gläner som sig bör och hennes höft- och revben är mer en del av henne än påtaglig synliga. 

Naturligtvis finns här en hel del att jobba på, även när det kommer till Siggi.. Hon gillar att gräva.. vilket Spira också hade som sitt stora intresse som valp.. och mina rabatter ser ut därefter, men det är det lilla i jämförelse..

Kolla skägget på denna donnan..

Helt frågande om hur jag kunde veta vad som just hänt runt husknuten.. *smile..

Siggi kunde inga kommandon när hon kom, men med sin enorma tillgivenhet och sitt stora intresse för gott, tog det bara några dagar innan hon knäckte koden för både "sitt" och "ligg".. Och hon är en fena på inkallning.. Sitt namn Siggi, som vi bytte från Alannah, har hon kopplat sedan dag ett.. (Mycket träning, med mycket gott kan göra underverk om det vill sig väl.. *smile..) 

Tanken är att vi ska gå allmänlydnad, Siggi och jag.. Jag tänker till hösten.. Och hennes stora intresse för att hoppa, kanske blir kurs i agillity eller om jag hittar något kul med någon form av klicker träning.. så småningom..?!

Just nu kör vi "hemmet" som "träning"..

Det är rutiner och regler som ska läras in, ensamhetsträning, samt vårt sätt att leva med allt vad det innebär: sena kvällar, stor familj med mycket ljud och spring, vi som individer, mm, mm..

Siggi är en fantastiskt charmig hund och hon har redan tagit en stor del av mitt

(och familjens) hjärta..Vi drog verkligen vinstlotten, när det kommer till detta lilla energifyllda, milda, lilla sagoväsen.. *smile..

Kärlek & Ärtor!

Paws out.. 

På frågan om man kan le trots att man håller på att gå sönder på insidan, är svaret ja.
Lika ärligt som att gråta floder, utan att någon ser..

Jag har, eller ska jag säga håller, en fasad utåt, som fungerar som en illusion likt magikernas bästa trolleritrick..
- Ingen ser vad som egentligen händer..

Ibland blir jag rädd för mig själv och hur jädra bra jag kan spela för det yttre..

Ni tror att jag är glad. Eller att jag är arg.. Ni tror att jag är ointresserad, nonchalant, besserwisser.. Ni kan till och med tro att allt handlar om er.. och sen tycka synd om er själv för att jag bara ger 85% av mig själv.. (vilket är 90% mer än vad jag har..)

Ni frågar hur det är och jag svarar oftast att det är bra.. eller att det är okej.. eller att det går framåt.. Inte för att jag vill vara oärlig, men för att jag helt enkelt inte orkar att förklara, än mindre låta murarna rasa och låta mitt innandöme brista. (Även om det är väldigt nära gränsen just nu, oavsett mina metoder för att undvika ämnet..)

Ingen vet.. mer än det de antar sig tro..
Känner mig jagad, hela tiden förföljd av någon som behöver mig, drar i mig, piskar mig..

Egentligen är det bara harmlösa frågor, som vad gör du, eller enkla grejer som, kan du ta den till mig.. Eller det som gör mest ont.. jag ville bara krama dig.

Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå.. Hur kan man älska någon och ändå vara så avvisande..?! Men jag orkar inte..

Jag är så trött.
Jag älskar så att det gör ont, men ändå tror ni att jag skiter i vilket. Ni tror att jag är arg och beter er därefter.. Vassa kommentarer, hårda ord.. och ni knäcker mig..

Jag vet att ni älskar lika mycket som jag.. men allting gör så ont.. Och jag är så trött.

De som kanske egentligen kräver mest just nu, men ändå upplevs som de minst krävande..
- Mina två flickor, som nöjer sig med min närvaro. Att jag bistår med tillsyn, mat och motion.. Inga misstolkningar, inga förklaringar, inga hårda ord.. Bara ren och skär villkorslös kärlek.

Så.. ja, man kan vara lycklig fastän man är trasig på insidan..
- Lycklig och oerhört tacksam, trots att man gråter.

Kärlek & Ärtor..
Ta hand om er och var rädda om varandra..

Det är alltid lite nervöst i början, innan man lär känna den nya hunden och får se hur den fungerar ihop med den som redan är på plats.. Men nervositeten varade inte länge.

Det tog inte många minutrar innan vi insåg att detta är rätt. Vårt nya lilla yrväder är underbar, precis som berättat om och jag är så glad för mina två fina tjejer! *smile*

Nu ligger det många dagar framför oss, som vi ska vänja Siggi (the lurcher) in i våra rutiner och med träning på olika kommandon.

Älskade lilla troll kan absolut ingenting vad gäller sitt, ligg, eller dylikt.. men hon är relativt duktig på att komma när man kallar.. än så länge.. *smile*

Nåväl.. Det blev en kort presentation av Siggi, då lunchrasten snart är slut och jag måste återgå till arbete.

Längtar tills jag får åka hem till familjen och våra två hundar!

Ha en underbar måndag.

Kärlek & Ärtor!

Tiden har gått så otroligt sakta.. men jag tror det är för att jag är på jobb hela dagarna..?!

Upplevde min 30-minuters rast som två minuter idag.. *puff* så var den slut..?! Men i tjänst, upplever jag minutrarna som timmar..

Och det värsta av allt är att jag har hela nästa vecka också, innan jag totalt utmattad (om ens levande..) krypa mig in i semestern.

Jag är så förbaskat trött att jag håller på att krevera på dagarna.. och jag ber till de högre makterna, vem de än må vara, att jag inte ska krascha innan semestern hinner fram.

Räddaren i nöden är vår hund nummer två, som jag ÄNTLIGEN ska få träffa imorgon. Jag säger hund nummer två, då vi ännu inte har kommit underfund med hennes perfekta namn. Något jag hoppas kunna lösa under de kommande dagarna, när jag lär känna henne lite bättre.

Lika förväntansfull och upprymd som jag känner mig inför morgondagens möte, är jag lite nervös.. Jag har gjort detta tidigare, men det är alltid lite pirrigt när man ska ta emot en okänd individ och få fullt ansvar. (Det är vid tillfällen som dessa som jag inser hur trygg relation jag har med Spira.. och hade med Bella..)

Jag är inte orolig. Inte ett dugg faktiskt. Bara lite nervös.. *smile*

Förberedelserna är klara. Planen och upplägget är fastställt. Så nu väntar vi bara på att jag ska överleva veckans sista arbetsdag imorgon, så jag kan åka och hämta hem vår nya familjemedlem.

Kärlek & Ärtor..!!

Ja. Så kom då äntligen dagen, som alla barn längtat efter.. och som jag ser som slutet på en maxad period..
- Julafton!

Jag hoppas att din julafton blir lugn och harmonisk.. fylld av värme och välbehag!
(Och att du inte ingår i de 40% som riskerar att få hjärtsnörp på julafton..)

Kärlek & Ärtor!!

Ja, jag skulle ju återkomma.. (som jag skrev i förra inlägget, skrivandes i en taxi in till stan..

- Så det gör jag nu.. 

Det blev en härlig andra advent och avslutning på helgen..

Första anhalt, middag på Carnivore.. Hela familjen tilsammans, plus äldsta grabbens flickvän. Hur mysigt som helst!   

(Maten - tre av fem i betyg pga. felstekt, aningen torrt kött till barnen.

Men en stark fyra för bra service, fräsch salladsbuffe och mysig inredning..)

Efter middagen gick vi vidare, en bit ner på gatan till Big Bowl.. för att där uppleva en timmes bowling tillsammans.. Och vilken upplevelse sen..?!

- Jag fullständigt älskar att umgås med min knasiga och roliga familj!

Långt ifrån världsbäst på bowling må hända.. Men vad gör det om hundra år..?! *smile*

Huvudsaken är ju att vi hade kul tillsammans och det hade vi.

- En underbar eftermiddag och kväll, som jag sent ska glömma..

Kärlek & Ärtor!

Eftersom helgens planer, gick käpp rätt åt fanders.. rörde jag om riktigt ordentligt och bestämde mig för att köra hem från mamma redan samma kväll.. Planen med att stanna över helgen från fredag till söndag, slutade alltså med att vi var på plats typ nio timmar under lördagen..

Men det blev en trevlig dag, trots allt!
- Inte ofta vi sitter vid samma matbord, mamma, pappa, min bror och jag.. så som familjen såg ut innan vi barn blev vuxna och livet tog över. Och det blev ett kärt minne med mysiga samtal och många härliga skratt..

Skönt att få våra galna rötter bekräftade.. Vårt sätt att tänka, ironin som hela tiden finns med oss och värderingarna som präglat oss till de personer vi är idag. Att få känna mig som storasyster och inte som mamma. Att få gå in i rollen som det ompysslade barnet och njuta av att bara få lov att sitta vid köksbordet och hålla mamma sällskap under tiden som hon lagade mat.. *ovärderligt* En fantastiskt skön känsla.

Jag var frustrerad och arg, något besviken och kände mig överkörd, men lugnet som råder i min kropp idag är ren harmoni.

Jag sitter i skrivande stund, på trappan utanför dörren till vårt hus. Solen lyser och det är helt vindstilla. Några enstaka fåglar kvittrar lite försynt i de kala syrenbuskarna medan allt annat är tyst..
- Harmoni.

Nåväl.. Det är första advent och julpyntet ska ner från vinden. Chokladkalendrarna är redan öppnade, men strumporna som ska hänga över spisen måste sättas upp så att barnens adventspresenter kan läggas i. (Ett paket varje advent.) Något som vi började med när pojkarna tappade intresse för Lego och Playmo och jag inte ville köpa smågrejer bara för sakens skull.. (Det är bara dottern som har Legofriends-kalender och bok-kalender..) Med fyra paket istället för 24, kunde jag helt plötsligt hitta användbara saker för en rimligare peng.. och pojkarna har köpt konceptet rakt av.

Solen värmer gott och jag har svårt att slita mig från stunden. Ska dricka mitt kaffe och njuta en liten stund till innan julpynts-stormen drar igång.. men sedan så öser vi!

Kärlek & Ärtor!