Inlägg publicerade under kategorin Depression

Av Jenny-Blue - 8 maj 2021 09:40


Jag sitter ner med min dator för att blogga för första gången på länge.. Datorn blir mer använd i digitala möten numera och jag kan villigt erkänna att jag har saknat ljudet av knapparna samtidigt som orden flyter fram på skärmen. 


Att det har hänt massor sedan sist, är det väl inga tvivel om..?! 

Det har blivit en del trädgårdsarbete mellan regnskurar och stormiga dagar.. och en hel del arbete med min aelje, som jag fick för mig att jag skulle, en gång för alla, att uppgradera till det ultimata. Rensning av gamla flyttlådor som stått och tagit plats i det glömde sedan vi flyttade in för fyra år sedan.. Nymålade väggar.. Inköp av nya förvaringshyllor och lådor i mängder för att få ordning på allt pyssel.. Jag har möblerat om, kastat gamla färgburkar, testat ett hundratal torkade pennor av olika slag för att kasta de som torkat.. Jag har köpt lampor, dragit förlängningssladdar, möblerat om igen, lagt ut och skurit matta.. mm, mm. 


Det bästa, eller ska jag kanske säga det jag är mest stolt över, är ställningen jag gjort för presentpapper och presentsnöre, som jag snickrat ihop och satt upp på väggen. Inte det allra svåraste jag har gjort, men det är något jag gjort från tanke och skiss, genom inköp och snickeri, til ett färdigt resultat på väggen:


   

När jag var klar, insåg jag att där finns plats för dubbelt så många rullar, så jag har faktiskt köpt in mer material, för att få maximal användning för min kreation.. (Ni ser alla rullar jag har ståendes i hörnan längst ner på bilden..?!)


Nåväl..

Under tiden som detta arbete har pågått har livet utanför tuffat på.. Och dag efter dag har jag byggt mörker inombords.. I min ensamhet har jag tappat greppet om mig själv och jag har gömt mig istället för att konfrontera mina inre bekymmer..


Men så i förrgår gick det inte längre.. Totalt drenerad inombords av alla måsten, min dåliga självkänsla, en massa antaganden och framför allt den upplevda ensamheten, brast allting och det kändes som om jag trillat ner på botten igen..?! Jag försökte att göra det som jag vet ger mig energi, att måla.. men eftersom det inte är en eller två, utan snarare ett hundratal olika faktorer som fått mig på fall, räckte det inte med att måla.. Jag bröt ihop.


Jag blir arg på mig själv för att jag låtit det gå så långt, men försöker samtidigt intala mig själv att jag faktiskt gjort det jag velat under tiden.. Att verkställa mina planer med att få iordning på ateljen.. Och kanske är det arbetet med denna som faktiskt hållt mig uppe så länge det nu varade..?!

- Jag vet inte.. Jag vet bara att jag känt mig mer än otillräcklig alldeles för länge.. och jag vet att det tär på mitt inre.


(Att vara född med en positiv syn på livet brukar jag se som en tillgång.. men under den senaste månaden har jag lyckats vända allt mot mig själv och sett det som en dålig sak att vara..?! Hur det ens är möjligt..?!)


Idag har jag dock landat i insikten.. Jag har sovit elva timmar sedan jag kom hem från jobb igår.. Fortfarande trött, lite som dagen efter.. och jag håller mig passiv till känslor som annars upprör.. En fullproppad diskbänk, med locket till micron i center.. (Varje dag plockar jag undan detta förbannade lock.. som någon annan använt..) Min pinsett, som jag bett om att få ha själv tusen miljoner gånger, som ligger och skriker på handfatet varje gång jag går in på toaletten.. Att hundarna lämnas ensamma på bottenvåningen, som jag om och om och om igen ber om att inte hända, då de båda hittar på bus i brist på uppmärksamhet.. Bus som jag sedan får ta hand om..

- Ja.. du förstår ju själv vilken nivå jag ligger på, när det är petitesser som dessa som får mig på fall..?!


Idag har jag lovat mig själv att ligga lågt. Att bortse från allt som inte vill, eller gör mig väl.. Jag ska göra det där jag tänkt med mitt presentpappers-ställ och bara precis känna mig värdig att bara vara jag för en dag.. 


Kärlek & Ärtor!



Av Jenny-Blue - 12 februari 2021 13:08


Såg att mitt senaste inlägg, även det, handlade om solen. Men hur ointressant det än må vara, med ytligt snack som vädret, så känns det just nu som om det är det mest väsentliga för att hålla mig igång..

Jag känner mig slutkörd, trött och ointresserad.. Nästan så att jag skulle vilja göra slut med mig själv.. Skulle vilja slå bakut. Kasta något. Resa ut allt svart jag har omkring mig..

Men så lyser solen.
Jag kräket på att vara positiv. Jag kräker på att vara duktig. Jag kräker på att vara den som håller huvudet högt.. ler.. och säger:
- Kämpa på. Upp igen. Du kan. Du är bra. Jag tror på dig..

Kom till insikten igår att jag är olycklig.. vilket smärtar mig på så många sätt. För många sätt för att nämna här.

- När skrattade jag hjärtligt, senast?

Nätterna är värst.. men så kommer dagen och solen skiner i mitt ansikte.. och ännu en dag kan passera..

Må väl.
Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 17 januari 2021 12:35


Jag tittade på Nyhetsmorgon i morse och blev fylld av känslor, vid inslaget gällande självmord i Sverige. Det nämndes siffror som 1500 personer, ett genomsnitt på fyra personer per dag, som tar sitt liv pga. psykisk ohälsa..


Kvinnan som gästade programmet, talade öppet om sin erfarenhet, från när hennes man tog sitt liv och lämnade kvar henne och deras fyra barn. Jag berördes av hennes historia, inte bara för att hennes situation drabbat människor i min omkrets, utan även för att jag ser mig själv tillhöra andra sidan.. Jag lider med de drabbade, men har också full förståelse för de som gjort valet att avsluta sitt eget liv. Vilken sida som smärtar mest, är omöjlig att värdera..


Jag är lyckligt lottad. Jag föddes med en tjurskallighet, en envishet som fick mig att fortsätta.. Trots att alla mina då inre demoner försökte intala mig att ge upp.. Det var som om jag behövde trotsa, eller utmana den misär som jag upplevde mig leva i. För det är just det.. att man inbillar sig. Inte för att det inte känns som om det var på riktigt.. men som många efterlevande säger, så syns misären inte på utsidan. 


Kvinnan på TV berättade att hon under, uppskattningsvis en treårsperiod, hade känt vibbarna under perioden, men trots oron inte velat anklaga sin man för något hon själv aldrig skulle kunna tänka sig. Att hennes man led av depression, var hon medveten om, men hon kunde inte ens föreställa sig att hans tankar var så mörka som de senare skulle visa sig vara. 


Hon berättade om mannens akuta besök på psyk och nämnde "gnistan i mannens ögon".. Vårdpersonalen hade frågat mannen om han ville ta självmord och det var när han svarade ja på frågan, som kvinnan såg hur det gnistrade till. En gnista som hon inte sett på väldigt länge.. (Och det var först här hon insåg hur illa det egentligen var..)


När jag hörde det där om gnistan, mindes jag tillbaka till när jag själv satt på trappan utanför vårt hus år 2018 och insåg att jag hade tappat min gnista i ögonen.. Jag minns så väl att det var ett inlägg på instagram, som fick mig att inse att den inte fanns där och att jag varken sett eller känt den på väldigt, väldigt länge. Och jag kan fortfarande minnas den obeskrivligt starka saknaden, som fyllde min kropp och som fick tårarna att rinna över..


I mitt fall, var det nog saknaden av mig själv, som gjorde mig mest ledsen. Och ju mer jag funderar på det kanske det kan vara en av de gemensamma nämnarna till varför man inte orkar mer..?! Man är vilse helt enkelt. Nedslag av att aldrig tycka sig hitta tillbaka.. Att hela tiden känna att "allt man gör ändå bara blir fel".. Ja, jag vill tro att man klarar av det en tid, men inte hur länge som helst.. Och vad jag kan förstå det som, så är det sällan personer som haft en tuff månad som ger upp..?! Jag tror, eller vågar nästan påstå mig veta (med undantag förstås) att det handlar om flera års kämpande. Anledningarna är olika, men utgången är lika hemsk, oavsett när, var och hur..


Själv såg jag på hela mitt händelseförlopp, som en slags trappa.. Men till skillnad på trappan där man börjar på botten och klättrar uppåt, började min trappa på toppen och jag föll neråt. Jag vill minnas mig ha refererat till dessa trappsteg som olika perioder, när jag har pratat och skrivit om mig själv under och efter min egen period av mörker. 

.


Trappan som jag kom på, blev ett sätt att kunna visualisera vad de olika perioderna innebar känslomässigt för mig:


Högst upp: Livet är på topp och allt rullar på.

Problem är till för att lösas och vi gör så gott vi kan. 

 

Första steget ner: Det är lite kämpigt, men det går. Där finns

fortfarande stunder som får livet att le och det gör mödan värd. 

 

Andra steget ner: Nu är det tufft. Dagarna med mörker är fler

än de som får en att le. Och man lyckas sällan med det man tar sig an. 

 

Tredje steget ner: Man går in i någon form av överlevnadsmood.

Man gör vad man ska, men plågad av känslan av att inte göra det bra.

Problemen haglar dagligen, bara mörker och man tappar gnistan. 

 

Fjärde steget ner: Man får för sig att ens omgivning skulle må och

klara sig bättre om man inte fanns. Lidandet för de man innerst inne

älskar skulle försvinna, då man inte skulle kunna ställa till det mer..


Sen har jag inte fler trappsteg jag kan tala eller skriva ur egen erfarenhet.. Då det fjärde trappsteget blev vändpunkten för mig. Men jag tänker att det möjligen hade kunnat stå:

 

Femte steget ner: Man tar ett beslut och planeringen av var, när och hur börjar. 

 

Sjätte och sista steget ner: Slut. 

.


Det finns de som säger att ett självmord är det mest egoistiska man kan göra, då man själv lämnar och låter alla runt omkring sörja..?! Jag vill tro något helt annat och jag förlåter denna anklagan i tron om att det endast handlar om okunskap från den sörjande. Inget illa menat! Man har rätt att bli arg, ledsen, besviken, osv. Men jag tror att om man bara tänker efter, så vet man innerst inne att den avlidne inte tog beslutet genom hat, utan egentligen pga. ren kärlek. (Än en gång, med undantag naturligtvis.) 


Jag brukar jämför det med seperation och skilsmässa. Innan man har hamnat i situationen där man har barnen varannan vecka, kan man helt enkelt inte ens föreställa sig den typen av liv. Det finns liksom inte på kartan!

Precis som att det är näst intill omöjligt att förstå hur någons inre demoner (som dessutom är osynliga utifrån) kan skapa fullständig logik i att göra livet lättare för de man älskar, genom att själv försvinna..


Jag är tacksam för min förmågan att kunna tala och skriva öppet om mina känslor. Och jag är tacksam för att jag fått erfara det jag har, trots vetskap om hur illa det hade kunnat sluta om jag inte hade hittat min vändpunkt. Och jag upplever att det kanske finns en mening med allt detta här..?! Vi har blivit bättre på att tala om psykisk ohälsa.. men vi är långt ifrån framme till att kunna göra så mycket åt det..


 Så jag gör vad jag kan. Pratar. Skriver. Förmedlar det lilla jag har..


Kvinnan på Nyhetsmorgon gjorde det samma. Hennes resa har inte varit lätt och den fortsätter.. precis som så många andras resor. Men hon gjorde det jag ville hylla henne för.. Hon tog sin egen historia och blottade sig själv. Och jag är säker på att hon har påverkat.. om inga fler, så i alla fall mig.


Kärlek & Ärtor!


#aldrigensam #psykiskohälsa #självmord #suicidezero 

Av Jenny-Blue - 14 januari 2021 00:55


Så vad gör du, såhär klockan 00:54 på natten..?!
Själv flyttar jag mina kuddar, mitt täcke och min väckarklocka.. från ett högljutt sovrum i källaren till en ensammare tystnad på ovanvåningen.. igen..

För vem vill inte ligga i en hård bäddsoffa i sitt eget hem..?!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 21 december 2020 21:58


.. Snälla säg inte att du älskar mig, om du sen tänker köra över mig ute på gatan..


Jag har blivit knäckt.. så många gånger..

Jag har rest mig igen.. så många gånger..


Jag har vridit ut och in på mig själv.. så många gånger..

Kanske för egen skull, men mest för att visa att jag inte vill ge upp..

Men alla har en gräns.. och jag tror att jag har nått min..?!


Jag kan erkänna för världen att jag behöver hjälp.. men jag kan slå mig själv blodig.. om jag lämnas för att fixa allting själv.. Jag kommer nämligen aldrig att kunna fixa detta ensam.. Det är bara så..

Då får din stolthet vinna..


Jag är helt enkelt slut som soloartist i duon jag spelar..


Kärlek & Ärtor.


 

Av Jenny-Blue - 12 december 2020 10:57


Att vara ensam är ingenting jag är rädd för. Jag har alltid gillat min ensamhet och vet med mig själv att jag är en person som faktiskt behöver min ensamhet.

Jag upplever mitt behov av min ensamhet som tid till att reflektera.. Tid att sortera tankarna, analysera händelser och hjälpa mig själv i att förstå mina känslor. Mitt eget eller andras agerande. Varför blev det som det blev? Skulle jag ha gjort annorlunda? Varför sa han så?
För att hitta svaren på alla tankar och frågor som dagligen rusar runt i mitt huvud. Ett ständigt sökande efter mer vetskap, klokare insikt och större förståelse.

Allt detta handlar om den valda ensamheten.

Ensamheten som får mig att känna mig hjälplöst ensam, är något helt annat. Den baseras enbart på känslan, då jag vid tillfälle kroppsligt inte är ensam i rummet, eller huset. Att vara tillsammans med någon, utan att egentligen vara tillsammans.. utan samhörighet, är förkrossande.

Att vara själv i saker som enligt mig, vi egentligen borde vara minst två om. Som att ta ansvar för hus och hem. Som att kämpa tillsammans för gemensamma mål.. Sånt som man gör för att stärka trivsel i hemmet, samhörighet i familjen och trygga den gemensamma framtidsbilden.

Jag gör vad jag kan. Vad jag orkar. Vad jag mäktar med tills jag krackelerar.. igen.. och igen.. och igen.. En ständig kamp som tär på tillit och förtroende.

Besvikelsen slår mig hårt varje gång jag inser att mönstret är det samma.. Förändringen kommer liksom aldrig..?! Hur mycket jag än vädjar..

Jag försöker värja mig. Försöker att inte hoppas. Försöker intala mig själv att jag vill vara ensam, vilket oftast slutar med att jag får ta skulden för att vara den som tar avstånd..

Och jag känner mig ensam.

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - 3 december 2020 13:43


Efter ett väntat breakdown igår eftermiddag, känns dagen lite lättare. 

I mitt försök i att hålla ihop under de senaste två veckorna, har trycket stigit.. och igår gick det helt enkelt inte längre. Det var en bagatell som blev den utlösande faktorn och jag tror att jag hade kunnat häva den om jag verkligen velat..?! Men jag minns att jag tänkte tanken om att bara låta det komma. Med andra ord var det jag själv som lät allting få komma ut.. (Och med allt menar jag floder av tårar, ord i frustration och en och annan hjälplöshetskänsla..)


Men som man brukar säga.. Efter regn kommer solsken..?!

Även om solen lyser med sin frånvaro idag, så känns det ändå lite bättre..


Kärlek & Ärtor!




Av Jenny-Blue - 1 november 2020 23:12


Det är en sak att man själv går in i mörkret lite då och då.. det är okej att hamna där. Men när människor runt omkring en faller pladask och inte verkar vilja ta sig upp, känns det motigt.

Att falla är okej. Helt naturligt, om du frågar mig.. men någonstans måste man ta tag i sig själv och börja jobba för att komma på fötter igen! Ljuset kommer inte av sig själv. Lösningen kommer inte att dimpa ner i brevlådan, eller serveras på silverfat!

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att ilskan inte handlar om mig.. (även om den riktas mot mitt håll näst intill dagligen..?!) Jag ger allt vad jag har.. även om det kanske uppfattas som ingenting.. Jag är öppen med mig själv och jag försöker ge råd.. (sånt som har funkat för mig) men det räcker inte..

Jag slår undan mina egna känslor, i tankar om att någon måste stå stadigt när båten gungar. Och jag har kommit till punkten där jag inser att jag håller på att bygga en mur runt mig själv för att inte själv falla. En mur som får mig att verka kall och ointresserad. En mur som skapar distans mellan mig själv och de jag har runt omkring mig..
- Hälsosamt..?! Svar nej!

För största gången i mitt liv har jag lyckats få tid hos min psykolog nu såhär i höstmörkret.. och jag tackar gudarna för detta.

Lustigt nog tror jag inte att jag hade behövt det, så som jag gjort tidigare.. eftersom jag egentligen mår bra. Det som tär på mig nu är egentligen andras bekymmer som håller på att färga min värld i de dystraste färger.. Vilket är något helt nytt för mig att handskas med, då jag alltid bara behövt jobba med mig själv.
- Och ja, det är väldigt frustrerande att se på någon i sin närhet, som uppenbarligen mår skit, men som inte verkar vilja göra något åt det..?! Hur gärna jag än hade velat, kan jag inte fixa det åt denna någon. Och nu har jag då mina egna bekymmer att ta hand om.. *suck*

Det ledsamma är att jag vet ett sätt att kunna skydda mig själv.. bortsett från murar och känslomässig tystnad. Men grejen med det är att jag inte vill göra det jag tror jag skulle mått bäst av.. Det är en lösning, men inget alternativ för en envis, blåhårig tant som jag.. Så det ska bli skönt att få gå och prata med min psykolog.. då mitt huvud och mitt hjärta bråkar dagligen om vad som är bäst för mig..

Jag trotsar mitt huvud och går efter hjärta.. blir ledsen och låter huvudet styra ett tag.. om och om och om igen.. Och nu har det gått så långt att jag bara är trött..

Jag känner mig ensam.. även om jag vet att jag har en massa människor omkring mig..*

*Förr i tiden tog jag alltid mina mörka strider i ensamhet. En flaska vin, musik, papper och penna och floder av tårar.. en eller två, ibland tre timmar.. inget ovanligt alls.. Idag är det annorlunda!
När jag känner mig hjälplös, sträcker jag ut en hand och ber om hjälp. Som häromdagen till exempel.. När jag skrev några rader på Facebook om att det var en sådan dag som jag skulle kunna ge upp.. (inte livet, men min situation..) Och i ett jämt flöde under hela förmiddagen kom det peppande kommentarer, både från väntat och oväntat håll..
- Så mycket omtanke..!! Djupt rörd och det fick mig att klara ännu en dag..

Jag säger inte att jag vet eller kan mer.. Jag klandrar ingen för att falla. Men snälla låt dig inte bli ett offer.. Eller jo. Bli ett offer. Tyck synd om dig själv. Men kom ur det! Ta tag i dig själv och i alla fall försök att ta dig upp igen..

Jag har jobbat sååå hårt med mig själv sedan jag totalkraschade 2018.. I min värld ger man inte upp! Kan jag så kan du! Och jag förväntar mig inget annat än att du i alla fall försöker..

Kärlek & Ärtor!
Och du.. jag tror på dig..

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2023
>>>

   

 

      Privat konto: 

     jenny78blue 

 

    Konst konto:

     jenny78blue_art

 

      MaryKay konto:

     jennyblue_mk

 

 

LETAR DU EFTER NÅGOT SPECIELLT? SÖK HÄR:

SIDOMENYN UPPDATERAD

    16 augusti 2023

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    15 augusti 2023 

 

MIN KONST - HEMSIDA

www.jennyblueart.com

 

Följer du länken ovan, hittar du info om bokade utställningar, mig och mina verk, presenttips, mm..     

 

      

     

     

         

            - Välkommen!

 

 

LÄNKAR TILL ANNAT VIKTIGT

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

KATEGORiER

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

ARKiV

   

 

 

 

       

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       


Skapa flashcards