Inlägg publicerade under kategorin Depression

Av Jenny-Blue - 28 oktober 2020 08:58


Två bilder med samma motiv..


Ha en skön onsdag!
Kärlek & Ärtor..

Av Jenny-Blue - 22 augusti 2020 14:11


 


Söndag 16 augusti 2020


Dagen innan lade jag ut en lånad text-bild på min insta-stories.. med de egna orden: "bara för en stund".. Jag mådde för tillfället inte så bra, men egentligen inte jättedåligt heller.. Men jag hade en känsla av vemod inom mig och tanken med inlägget var mest en bekräftelse på att jag tänkte krascha lite, så jag kunde resa mig igen.. Precis så som jag brukar, när det känns tungt..


Och jag gjorde precis så.. Men det var kanske inte tillräckligt..?!


Bilden ovan, visar inlägget jag skrev dagen senare, efter att ha kraschat totalt..


.. och här kommer förklaringen:


Det var som sagt söndag..

Siggi, min galenpanna till hund nummer två, hade under lördagsnatten gjort sig illa i ena frambenet. Något som oroade mig så pass mycket under följande morgon, att jag valde att åka in "akut" till djursjukhuset vid 10- tiden. Sköterskan som tittade på såret, bekräftade att det var rätt av mig att ha åkt in, men berättade också att väntetiden skulle kunna bli lång. Deras policy var att ta de mest akuta fallen först och eftersom Siggi's sår inte var livsavgörande, var det bara att vänta..


Förtående som jag är, lät detta helt okej och vi tog plats i väntrummet..

Efter en och en halv timme, meddelade jag i receptionen att jag och Siggi bara skulle ut en kort stund, för att blossa och kanske kissa lite.. fortfarande fullt förstående för väntetiden.. (och tacksam över att inte vara på plats för allvarligare orsaker..)


Två timmar gick..

Tre timmar gick..

Och jag började känna av hur förmiddagen passerat..


Klockan var 10:22 när vi satte oss i väntrummet för första gången.. När klockan var 13:40 cirka, hörde jag hur någon i väntrummet bredvid frågade om hur länge till de skulle behöva vänta med sin hund som hade svalt en metallbit. (Något helt klart mer akut, än Siggi's sår på skuldran..) Kvinnan som frågade hade väntat nästan en timme och sa att hennes hund började bli rastlös.. Till svar fick hon att hon stod som nummer två på listan.. (vad det nu innebar..) och jag insåg att jag och Siggi förmodligen skulle få vänta lika länge till, innan det blev vår tur att få träffa en veterinär..?!


Irritation började växa inom mig och strax innan klockan 14:00, kände jag hur en klump i halsen började ta form..

Jag sa tyst för mig själv och Siggi, att jag skulle ge det 22 minuter till, innan jag (efter då fyra timmars väntan) tänkte ge upp..

- Tick, tack.. Tick, tack.. Klumpen i halsen växte..


Jag klarade inte 22 minuter.. Vi lämnade 12 minuter senare, med orden:

- Hoppas det blir bättre, från tjejen i receptionen.. 


Besviken över nästan fyra förlorade timmar, slängde jag mig i soffan när vi kom hem. Fortfarande med klumpen i halsen, som nu fått sällskap av en tryckande känsla över bröstkorgen. Det kändes inte alls bra, men med erfarenhet av ångest och oro, försökte jag ignorera känslan..


Jag gick ner i tvättstugan för att slänga in en maskin tvätt och valde sedan att lägga mig ner i sängen pga. att trycket ökade och andningen kändes mer ansträngd.. Nu hade klockan passerat 15:00..


20-30 minuter senare var det något, eller någon (?) som fick mig att lämna sängen, för att gå ut och sätta mig där ute. Trycket i bröstet var fortfrande påtaglig, men jag kan inte säga att jag kände mig direkt orolig.. Jag tände en cigg (ja, jag vet..) och försökte att hitta lugnet inom mig och att andas..


Strax efter klockan 16:30, fortfarande sittandes på min stol ute i trädgården, eskalerade trycket och det började göra ont i bröstet när jag andades.. Och inom en kvart hade trycket i bröstet spridit sig till hela min överkropp och värken från klumpen i halsen hade spridit sig ner från vänster axel, långt ner i samma arm..


Tårarna började rinna och jag ringde in till Tomas som kom ut kort därpå..

När han såg mig frågade han mig om jag kanske skulle köra in på akuten, men insåg ganska så snart att jag inte tänkte köra någonstans och att han själv inte vågade chansa genom att själv köra mig in.. och ringde därför efter en ambulans.


Ambulansen kom.. Tester gjordes.. Jag kördes till sjukhuset..

Jag blev inlagd.. Nya tester gjordes..

Trycket i bröstet höll sig kvar och varje andetag gjorde ont.. trots att tiden gick..

Jag blev flyttad.. Dropp sattes in.. Fler blodprover togs.. och tiden gick..


Strax efter att klockan passerat 21:00, kom läkaren in och sa att där fanns inga fel att hitta på mitt hjärta. Alla värden såg bra ut och rent fysiskt var jag helt frisk i mitt hjärta.. men kanske behövde jag någon att "prata" med.. Han frågade mig om jag hade någon terapeut och lovade sedan att han skulle försöka skynda på mitt kommande besök (väntat i september) med en remiss.. Och med det blev jag utskriven..


Tomas kom och hämtade upp mig, i samma skick som när jag lämnade hemmet i ambulans, men nu med vetskapen om att mitt hjärta inte skulle kollapsa.. Ett brustet hjärta kan tydligen göra lika ont som ett sjukt hjärta och nu hade jag i alla fall uteslutit fysisk sjukdom..


Jag ville dock ha en bättre förståelse för vad som hänt mig och valde därför att se anledningen till min smärta, som stressrelaterad.. Kanske kunde det ha varit panikångest..?! Jag har ju hört många berätta om hur det kan ge symptom med känslan av att man håller på att dö.. och jag har ju haft hjärtklappning flera gånger, som jag sett som stress- eller ångest relaterade, så varför inte, tänkte jag.. Men när jag googlade panikångest, för att få svar på hur länge en sådan typ av attack kan hålla i sig.. (Min smärta hade ju pågått i flera timmar vid det här laget..) blev jag dock något fundersam när alla sökresultat gav samma svar:

"Några minuter".. "En kort stund".. "Ett ögonblick, som känns som en evighet"..

Något som jag hade svårt att relatera till efter alla dessa timmar.. Det stämde ju inte alls in på mig..?! 


(Och det var här, någonstans i tiden, som jag publierade bilden ovan på min instagram..)


För att fortsätta historien efter tankarna som lades ut på insta under söndagskvällen.. däckade jag i soffan efter en stund i hopp om att få titta lite på tv.. Helt utmattad av allt som varit, hänt och känts.

Tomas som varit utom sig av oro, vaknade flera gånger den natten för att se om jag fortfarande andades, vilket jag naturligtvis gjorde, varje gång.. dock med kortare andetag än normalt.. som han berättade morgonen därpå..


Måndagen kom och gick.. och även om trycket i bröstkorgen hade lättat en aning, hade jag fortfarande ont vid varje andetag. Och jag insåg ganska så snart att jag var tvungen att hålla mig still ett dygn till..


När jag vaknade på tisdag morgon kände jag mig riktigt bra. Men efter att ha klivit upp ur sängen och efter allra minsta ansträngning, insåg jag att jag fortfarande blev påtagligt påverkad av vad det nu var som fått mig ur balans.. så det fick bli ännu en dag av stillasittande vila..


När jag skriver detta, är det lördag 22 augusti och det har gått nästan en hel vecka sedan det inträffade.. 

Jag känner mig okej, återställd om man så säger.. men går under utredning via vårdcentralen..


Under fredagen var jag tillbaka på jobb och allting gick bra.. inga smärtor alls..

Däremot kände jag mig mindre engagerad än vanligt och blev vid ett tillfälle riktigt rädd för mig själv, när jag vid inte mindre än tre gånger använde mig av ordet gaffel istället för kniv när jag vid lunch pratade med ett av barnen runt bordet..?!


Jag vet inte om det är något som grundar sig i mitt inre, om det är mina demoner som spelar mig ännu ett spratt..?! Eller om det faktisk är så att det är något som är fel på riktigt..?! (Något som låter konstigt kanske, men ändå inte.. med tanke på att jag krigat med mina inre demoner i stort sett hela mitt liv.) Någonstans hoppas jag på demonerna, då jag på något sätt vant mig vid deras sällskap.. Jag vet att jag kan kriga. Och jag vet att jag gör det bra!

Samtidigt hade det varit en gåva från ovan om en läkare hade kunna hitta "felet" och därigenom också kunna ge mig svar på hur jag skulle kriga för att ha chansen att vinna..


Hur som helst..

Jag andas och mår bra.. och jag är tacksam för erfarenheten.. 

Och säger därmed Kärlek & Ärtor.. tills vi ses igen.

Av Jenny-Blue - 3 juli 2020 00:46

Jag trodde, eller rättare sagt hoppades på att det skulle hjälpa att skriva av mig igår.. Att tömma huvudet på eld och erkänna för världen att jag är dödlig som alla andra, för att lätta på trycket över bröstkorgen och kunna andas igen.. Men det gjorde det tyvärr inte.

När allting lagt sig och alla hade somnat tog demonerna över mina tankar på nytt och det var lögn i he*vete att kunna somna.. (trots ljudet av hundarnas djupa andetag..)

Så jag tog ett beslut.
Att sluta streta emot och lyssna på min kropp, tanke och själ..

Ångestladdat att stanna hemma från jobb, med bara två dagar kvar till semester.. men ändå bara en bråkdel av de annars så vanliga tunga känslor. Och tack vare hundarna har jag kunnat sätta mig ner på gräsmattan.. och bara vara.. flera gånger under dagen.. Precis så som kropp och själ så länge skrikit efter..

Efter dagen har jag lovat mig själv att låta folk tro vad de vill.. Själv vill jag tro att mina kollegor (som förmodligen haft en övermaxad dag på jobb pga. min frånvaro..?) ändå innerst inne förstår, att jag inte lämnat de i sticket bara för att jag kan.. utan för att jag verkligen inte kunde göra något annat..

Nu ska jag göra ett nytt försök i att somna. Och hoppas denna natten vill mig mer väl än gårdagen..

Så god natt alla kungens prinsar och prinsessor, drängar och pigor, bönder och soldater. Imorgon är en ny dag.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 1 juli 2020 21:32


På frågan om man kan le trots att man håller på att gå sönder på insidan, är svaret ja.
Lika ärligt som att gråta floder, utan att någon ser..

Jag har, eller ska jag säga håller, en fasad utåt, som fungerar som en illusion likt magikernas bästa trolleritrick..
- Ingen ser vad som egentligen händer..

Ibland blir jag rädd för mig själv och hur jädra bra jag kan spela för det yttre..

Ni tror att jag är glad. Eller att jag är arg.. Ni tror att jag är ointresserad, nonchalant, besserwisser.. Ni kan till och med tro att allt handlar om er.. och sen tycka synd om er själv för att jag bara ger 85% av mig själv.. (vilket är 90% mer än vad jag har..)

Ni frågar hur det är och jag svarar oftast att det är bra.. eller att det är okej.. eller att det går framåt.. Inte för att jag vill vara oärlig, men för att jag helt enkelt inte orkar att förklara, än mindre låta murarna rasa och låta mitt innandöme brista. (Även om det är väldigt nära gränsen just nu, oavsett mina metoder för att undvika ämnet..)

Ingen vet.. mer än det de antar sig tro..
Känner mig jagad, hela tiden förföljd av någon som behöver mig, drar i mig, piskar mig..

Egentligen är det bara harmlösa frågor, som vad gör du, eller enkla grejer som, kan du ta den till mig.. Eller det som gör mest ont.. jag ville bara krama dig.

Jag förstår att det är svårt för utomstående att förstå.. Hur kan man älska någon och ändå vara så avvisande..?! Men jag orkar inte..

Jag är så trött.
Jag älskar så att det gör ont, men ändå tror ni att jag skiter i vilket. Ni tror att jag är arg och beter er därefter.. Vassa kommentarer, hårda ord.. och ni knäcker mig..

Jag vet att ni älskar lika mycket som jag.. men allting gör så ont.. Och jag är så trött.


De som kanske egentligen kräver mest just nu, men ändå upplevs som de minst krävande..
- Mina två flickor, som nöjer sig med min närvaro. Att jag bistår med tillsyn, mat och motion.. Inga misstolkningar, inga förklaringar, inga hårda ord.. Bara ren och skär villkorslös kärlek.

Så.. ja, man kan vara lycklig fastän man är trasig på insidan..
- Lycklig och oerhört tacksam, trots att man gråter.

Kärlek & Ärtor..
Ta hand om er och var rädda om varandra..

Av Jenny-Blue - 19 juni 2020 11:05


En tung morgon..
Vaknade i soffan, där jag slocknade strax efter kl 21:30 igår. Ont i kroppen och med en dunkande huvudvärk.. Och inte blev det bättre när mannen kom ut i trädgården, där jag höll på med midsommarstången, med en energi som ett åskmoln..

- Ingen bra dag att ha en dipp på.. med tanke på att vi ska ha gäster ikväll och mycket ska förberedas..

Hur som helst..
Jag får väl rycka upp mig.. på något vis.. och fortsätta med allt.

Hoppas din dag är och förblir fantastisk..
- Det är ju trots allt midsommarafton.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 12 juni 2020 01:32


Jag är trött och har en känsla av att jag skulle behöva gråta.. men jag vet inte varför..?!

Jo det vet jag nog innerst inne, men det är bättre att hålla tyst.. Orkar inte försöka förklara, än mindre försvara mina tankar, som ändå alltid tycks vara fel..?! (Kan vara antaganden, men jag är gammal nog till att våga lita på min magkänsla..)

Förnekar mig själv och går och lägger mig istället.. ska bara kräka lite över mitt självömkande först.. sen är jag klar för kudden.

- God natt.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 11 juni 2020 13:12


Jag har en stark vilja och ett väldigt starkt tycke, i saker och ting. Detta innebär att jag sällan kan hålla käften när det kommer till saker som berör..

Det som stör mig dock, är att de flesta i min omgivning, upplevs behöva försvara sig själva och sina egna handlingar, när jag yttrar mina tankar..

Jag ser till mig själv och säger åt mig själv att bara sluta. Att jag måste lära mig att hålla käften, även om jag vet att någon annan kommer att få kred för samma tankar om ett halvår.

Varje gång det händer, att jag säger för mycket och blir utbuad för min feltolkning (som det inte är eftersom det enligt mig är jag som blir feltolkad) slutar det oftast med att jag stänger av och skiter i vilket.

Detta i sin tur, stör mig så in i helskotta, när det senare visar sig att jag hade rätt från början..

Jag har skrivit om något liknande för länge sedan, då jag strax efter min och Tomas separation kunde känna samma ointresse gällande regler, rätt och fel, mm..

Jag vet att det kommer att bli okej i slutändan i alla fall, även om jag håller tyst.. Men det kan också innebära tio gånger så mycket jobb, för att fixa något som kunde gjorts redan från början.

Ointresset som råder i min kropp påverkar hela min utstrålning och jag vet i ärlighetens namn inte varför jag skulle vara på plats.

Upplevelsen av att jag tycker synd om mig själv, retar kräkreflexernan och jag skjuter det ifrån mig i tankar om att andras tolkningar får stå för dem själva. Att jag inte lägger deras oförstånd på mitt skämmas bord..

Bha!!

Kanske är det bara så enkelt att det ÄR jag som har fel, eftersom det klart och tydligt stör, när jag öppnar foderluckan..

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - 11 maj 2020 11:01


Nedröstad av mina inre demoner..
- Vad skulle vara så speciellt med att just jag bryter ihop..?! Alla bryter ihop.

Alla har något att gå runt och bära på. Alla mår dåligt över något.. så vad får mig att tro att jag skulle vara speciell..?!

- Ingenting faktiskt!

Jag är så trött..
Dag in och dag ut kämpar jag i det tysta och jag undrar hur länge jag ska klara av det denna gången..?! Jag gör så gott jag kan, men det räcker inte. Det är inte bra nog.
Undrar hur många gånger jag orkar resa mig igen, innan jag når punkten där jag bryter ihop helt och hållet för att inte kunna resa mig igen..?!

Torkat tårarna.. Jag lyckades denna gången i alla fall.
- Hipp hurra.. *suck*

Kärlek & Ärtor.

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2023
>>>

   

 

      Privat konto: 

     jenny78blue 

 

    Konst konto:

     jenny78blue_art

 

      MaryKay konto:

     jennyblue_mk

 

 

LETAR DU EFTER NÅGOT SPECIELLT? SÖK HÄR:

SIDOMENYN UPPDATERAD

    16 augusti 2023

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    15 augusti 2023 

 

MIN KONST - HEMSIDA

www.jennyblueart.com

 

Följer du länken ovan, hittar du info om bokade utställningar, mig och mina verk, presenttips, mm..     

 

      

     

     

         

            - Välkommen!

 

 

LÄNKAR TILL ANNAT VIKTIGT

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

KATEGORiER

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

ARKiV

   

 

 

 

       

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       


Skapa flashcards