Inlägg publicerade under kategorin Depression

Av Jenny-Blue - 21 mars 2019 12:38


För en vecka sedan, satt jag en väldigt tidig morgon och skrev ett inlägg.. men när det skulle publiceras blev det knas och allt bara försvann.. Texten, bilderna och min ork gick förlorat och sedan dess har det inte blivit av att jag skrivit något alls.. Förrän nu..

Just nu är livet lite tufft.. igen.. *suck*
Kämpar med att försöka se mitt egenvärde, att prioritera rätt saker.. (vilket spontant känns som om det borde att sätta mig själv först, men just nu är det alla måsten som behöver komma först..?!)

Upptäckte härom dagen att jag redan har gått typ åtta eller nio, av tänkta tio besök hos psykologen.. Vilket fick mig att få lite panik, då vi bara precis börjat skrapa på ytan..?!

Ska dit igen idag, tror det är mitt nionde besök, så vi får väl se vad som händer..

Oavsett.. Nu har jag i alla fall gjort en liten uppdatering, även om den inte är speciellt munter..?!

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - 21 mars 2019 12:37


För en vecka sedan, satt jag en väldigt tidig morgon och skrev ett inlägg.. men när det skulle publiceras blev det knas och allt bara försvann.. Texten, bilderna och min ork gick förlorat och sedan dess har det inte blivit av att jag skrivit något alls.. Förrän nu..

Just nu är livet lite tufft.. igen.. *suck*
Kämpar med att försöka se mitt egenvärde, att prioritera rätt saker.. (vilket spontant känns som om det borde att sätta mig själv först, men just nu är det alla måsten som behöver komma först..?!)

Upptäckte härom dagen att jag redan har gått typ åtta eller nio, av tänkta tio besök hos psykologen.. Vilket fick mig att få lite panik, då vi bara precis börjat skrapa på ytan..?!

Ska dit igen idag, tror det är mitt nionde besök, så vi får väl se vad som händer..

Oavsett.. Nu har jag i alla fall gjort en liten uppdatering, även om den inte är speciellt munter..?!

Kärlek & Ärtor.

Av Jenny-Blue - 10 mars 2019 20:48


Jag började denna veckan med en måndag, som jag förmodar funkade, eftersom jag inte har något anmärkningsvärt minne av dagen..?!

Tisdag:

.. var en riktigt skitdag, som innebar krasch på jobb.. Stressen vann och jag var tvungen att bryta ihop, innan jag kunde ta tillbaka kontrollen och fortsätta.. Eftermiddagen bestod av utvecklingssamtal under cirka 1,5 timmes tid, då vi lyckat få ihop det till att klara av båda pojkarna på samma dag. Inte jätteroligt, men nyttigt och ett naturligt krav som mamma. Kvällen däremot blev väldigt trevlig! Tomas hade bokat bord och vi var samlad hela familjen!!

Onsdag:

.. min födelsedag, som började med bland annat att min lillebror kom och hoppade på mig i sängen.. Familjen sjöng och det serverades nylagade pannkakor med lime till frukost innan det var dags att åka till jobb. Min älskade barngrupp sjöng för mig och dagen fungerade trots tråkigt väder.. (solen brukar annars lysa på min födelsedag, men shit happens.. som man säger..)

Torsdag:

.. BAJSDAG!
Väcktes av att en av mina arbetskamrater ringde och väckte mig en kvart efter att jag skulle ha varit på jobb. Efter samtalet tog det några minuter innan jag kunde förmå mig själv till att ringa tillbaka och berätta att jag gjorde bäst i att stanna hemma. Det värker i hela kroppen att behöva svika arbetskamraterna.. men genom mina erfarenheter har jag lovat mig själv att lyssna på mina behov. Att oavsett hur dumt eller taskigt det än känns, sätta mig själv i det främsta rummet och skydda mig själv som om jag var min allra bästa vän..
Hade bokad tid hos psykologen, som nu börjat komma åt kanterna av det som är jobbigt.. Tårarna kommer oftare och hon, liksom jag upplever att vi är på rätt väg.
Bortsett från psykologen gjorde jag inget mer än åt, sov och andades i stort sett..

Fredag:

.. har ett svagt minne av att vi tittade på Talang, men mycket mer än så har jag inte att berätta.. Även denna dag bestod mest av mat, sömn och att andas.

Lördag:

.. Hade en bokad tid att passa, men utan press. Första dagen av två, som jag skulle gå Hanteringskurs med Spira. 3,5 timmar av en massa nya intryck. Hanterbara förväntningar, glädje, spännande nytänk, bekräftelse och kärlek.. Och jag erkänner att jag var lika trött i huvudet som Spira var när vi kom hem igen.

Söndag:

.. idag.
Åter igen 3,5 timmar av intryck i kurs med Spira - Min ÄLSKADE hund!!
Obeskrivligt vilken koppling det blir mellan oss, när vi upplever något nytt tillsammans. Och massan av kärlek, som fyller både kropp och själ, får mig att älska min hund ännu mer.. (hur det ens är möjligt..?! *smile)


Kärlek & Ärtor !!

Av Jenny-Blue - 6 februari 2019 08:38


Det är alltid lika pirrigt att träffa en ny psykolog.. Det känns liksom konstigt, i tanken på hur man ska presentera sig..
Samtidigt som man vill göra ett gott intryck, som man brukar i nya möten, ska man prata om hur djävligt allt kan vara..

Jag är säker på att de flesta psykologer är vana vid de olika typer av förstagångsmöten som finns och att de säkert har en mall att utgå ifrån beroende på personligheten de möter.. men för en utåt sett stark personlighet som min egen, känns det alltid jobbigt att blotta sina inre demoner.

Jag är positiv, men jag måste gnälla. Jag är lycklig och tacksam, men samtidigt söndrig och vill ha mer.. Striderna mellan mitt inre och yttre är vardagsmat och bilden som jag ständigt kämpar med att inte visa utåt är vid sådana här möten den bild som ska ha företräde..

Men mötet gick bra. Jag gillade min blivande psykolog (A.) och hennes målinriktade sätt att handskas med min stundtals tystnad. (Jag har träffat några stycken, psykologer alltså, genom livets gång.. somliga bättre än andra.. så jag vet att de finns i många olika styrka.) Den senaste jag hade var mer som en avlastningplats där jag fick kräka av mig, upplevd som lite rädd för min starka personlighet, mer än en uppbyggare som kunde ta tag i mitt inre och banka vett i mina demoner.. något som jag vill tro (och hoppas på) att A. kommer att lyckas med..?!

Hur som helst.. Min psykodynamiska behandling är äntligen igång och jag upplever redan mig själv se livet lite annorlunda för stunden..

Må kraften vara med er!
Kärlek & Ärtor!!


Av Jenny-Blue - 1 februari 2019 09:50


Fjärilarna svärmar i magen, men det kommer att gå bra.. hoppas jag..

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 30 januari 2019 09:17


Det sägs att man får vad man ger.. Att man är som en magnet.. Men enligt mig känns det inte riktigt så.. Jag försöker dagligen att hitta de positiva i vad folk runt omkring mig gör och säger och uppmärksamma detta högt så att de hör.. men när man bara möts av aviga vibbar hela tiden är det allt annat än lätt. Och helt ärligt.. Jag är så trött på allting negativt runt omkring mig att jag lätt hade kunnat skita i allt och bara dra.

I mitt tycke verkar ingen varken se eller höra mina desperata ord och handlingar och hopplösheten inom mig skriker att jag bara borde skita i allt och alla och bara försöka tänka på mig själv istället.. Dilemmat här är när jag gör detta, bara ser till mig själv, DÅ ser omvärlden mitt sätt att agera och kontentan blir att JAG är avig, ointresserad och allt annat än positiv..

Demonen är tillbaka och den äter på det lilla som finns kvar.

Och det stör mig så in i he*vete att folk inte fattar var det kommer ifrån. Bara för att det har gått ett tag sedan min sjukdom var synlig och bara för att jag har haft en bra period, innebär inte detta att allting är borta. Såren finns fortfarande kvar och just nu blöder de floder igen.

Jag vill förklara.. få människor att förstå.. men jag är så TRÖTT på det!
- Varför är det alltid JAG som ska ha förståelse? Varför är det alltid JAG som ska anpassa mig?! Varför är det alltid JAG som ska vara den mogna, kloka, givande, medlaren mellan mig och de?

- När fan ska folk visa lite intresse i att ge mig istället för att bara vilja ha en massa hela tiden?!

Det är fan inte lätt att stå upp för sig själv i den egocentriska värld vi lever i idag och helt ärligt orkar jag inte mer! Alla verkar bara se sig själva, helt oförstådda i hur saker och ring hänger ihop..?!

Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger förr, men klandrar ändå bara mig själv i slutändan för att inte ha gjort något åt det. Panikslagen i jakten på en fungerande lösning, skulle jag kunna sätta mig i bilen och bara dra.. Jag vet inte var. Jag vet inte varför. Jag vet bara att jag vill ut och att hela mitt väsen skriker efter att få lov att lägga benen på ryggen och fly. Fly från faran som dagligen skadar mig. Fly från allt som får mig att vilja ge upp. Fly till något annat som kan få mig att känna mig hel, få vara den jag egentligen är. Få känna mig delaktig i något större och uppskattad för det jag kan ge, istället för att tas förgivet.

Tankarna är många och känslorna svämmar över.. men jag biter ihop.. IGEN.. och fortsätter min vardag en minut i taget..

Kärlek och Ärtor!

Av Jenny-Blue - 10 januari 2019 13:04


.. för såhär i efterhand.. tre dagar senare.. kan erfarenheten berätta att det har varit allt annat än just ordning och reda?!

Svårast har varit på morgnarna.. så klart.
- Att få upp barnen är fortfarande omänskligt stressande. Att sedan springa 190 på jobb för att man yrar, känns inte heller så bra..
- MEN.. jag klappar mig på axeln för mina kunskaper i att andas. För även om jag fortfarande har lätt för att gå från 0-100 på bara några sekunder, kan jag idag stanna upp när behovet av tempo är över och andas mig till ett inre lugn igen. Förr kunde stressen hålla i sig hela dagen och allt jag rörde vid blev nattsvart inombords. Idag är det som sagt mycket bättre.. trots allt. Därav mår jag därför bättre än tidigare..

Jag vet inte hur långt jag kom i min berättelse i somras/höstas, gällande min deppresion, men i dagsläget är jag tillbaka på jobb 100% och väntar på tid hos psykolog den 1/2-19.
Känns sådär att behöva gå tillbaka till depressionen när jag väl kommer till psykologen, men även om jag mår bättre idag, vet jag att problemet fortfarande finns kvar inom mig. (Det som låg uppe vid ytan i somras, har sjunkit till botten och det kommer att krävas en hel massa mer för att hitta.. men jag har hopp om det och jag förmodar att det är just hoppet som är en del av att jag faktiskt mår bättre idag..?!

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 27 december 2018 21:51


Efter att ha firat jul i massor, sedan den 23 december, har idag varit den första riktiga vilodagen sedan julledigheten kickade in den 19 december. Och tro mig att det kändes skönt att vakna klockan 13:30 idag och inse att jag fått sova ut ordentligt..!! *lovely*

Årets julfirande har gått bra. Trots att vi fått flänga fram och tillbaka, har stressen hållt sig på en behärskad nivå och trivseln har toppat allt stök och bök. Mat har ätits så det sprutat ur öronen. Gemenskapen har varit fylld av välbehag. Julklappspel, nötter, julgranar och kulor. Bra och fina klappar från tomten. Juldricka med och utan alkohol att förtära till toner av julmusik, skratt och barnens väsen.. Svårslaget helt enkelt!!

Men vila är också bra!
Ensamhet i uterummet. Tvåsamhet i tv-soffan. Familjemys vid matbordet och lugnet med hunden på promenad..

Tacksamheten har fått ta sin plats och genomskådat min kärlek till närvaron. Och jag är så innerligt glad över året som varit och som nu lider mot sitt slut.. För konstigt nog tackar jag min depression som spred sjukdom genom hela min sommar, med självmordstankar och bitter aura. För utan den hade tacksamheten nog inte vågat visa sig lika starkt..?!

Mörkret som hängde över mig och som färgade min sommarvärld svart.. är som bortblåst. Ett minne blott. Och bland alla julgransljus, hängande julstjärnor och glänsande ljusslingor som pryder slott och koja gror hoppet sig starkare för varje dag som går.

Julen är en underbar tid på året, med all sin kärlek och gemenskap.. men är också en av de svåra högtiderna, då saknaden av bortgångna kära, känns extra tung då de i tanken borde ha varit med och delat glädjen och värmen..

Min tacksamhet har varit större än någonsin.. bortsett från barnsben.. men jag har nog samtidigt aldrig tänkt på och saknat så mycket, de själar som inte längre delar vårt jordeliv, som jag gjort i år..?! Kanske är det för att jag själv var så nära att lämna..?! Kanske är det bara åldern..?! Oavsett anledning så har tankarna och saknaden varit ett faktum och jag hyllar de saknade själarna i min vunna tacksamhet, så än i det tysta..

Jag vet vem jag vill vara i året som kommer. Jag vet vad och vem jag ska prioritera.. och jag vet anledningen varför.

Jag hoppas innerligt att din jul varit lika god som min, även om jag är fullt medveten om att den kan ha varit precis det motsatta. Och jag önskar av hela mitt hjärta, både till dig jag känner och till dig som är för mig okänd, att livet vill dig väl. Skulle det vara så att livet känns göra dig orätt, önskar jag dig kraften till att vinna striden. Jag önskar dig styrka för att fortsätta kämpa, för tro mig.. Livet är värt att fightas för!! Varje tår, varje ångestattack, varje gång hjärtat håller på att gå sönder.. allt mörker, alla tunga bördor, alla hopplösa nätter utan sömn.. ALLT kan övervinnas om man fortsätter kämpa!

Jag tror på dig. Så snälla tro på dig själv!

Kärlek & Ärtor!

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2023
>>>

   

 

      Privat konto: 

     jenny78blue 

 

    Konst konto:

     jenny78blue_art

 

      MaryKay konto:

     jennyblue_mk

 

 

LETAR DU EFTER NÅGOT SPECIELLT? SÖK HÄR:

SIDOMENYN UPPDATERAD

    16 augusti 2023

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    15 augusti 2023 

 

MIN KONST - HEMSIDA

www.jennyblueart.com

 

Följer du länken ovan, hittar du info om bokade utställningar, mig och mina verk, presenttips, mm..     

 

      

     

     

         

            - Välkommen!

 

 

LÄNKAR TILL ANNAT VIKTIGT

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

KATEGORiER

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

ARKiV

   

 

 

 

       

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       


Skapa flashcards