Idag har vi haft planeringsdag på jobb..

Jag blev försenad, som vanligt.. *suck* Vet med mig själv att jag gjorde mitt yttersta, även om det inte räckte för att det skulle bli rätt.. Lovade mig själv, när paniken i kroppen kom smygande och ångesten började bulta i bröstkorgen, att folk får tro och tycka vad de vill.. För är det någonting jag har lärt mig under det senaste halvåret, så är det att just det.. Folk tror och tycker precis vad de vill oavsett min ansträngning. Det räcker med att de har en dålig dag, för att jag ska bli stämplad. Vilket egentligen säger mer om dem än mig..?!

Nåväl.. Nog om det..

Efter en förmiddag med enkäter, givande diskussioner och en väldigt trevlig och god lunch tillsammans, gav vi oss iväg till typ Sjöbo för teambuilding med sjukamp. Vädret var perfekt, grenarna vi tävlade i var roliga och det blev många skratt och vinnande glädjetjut.. Och allt avslutades med en fikatund i solsken, innan vi åkte hemåt. 

Innan jag körde hem, passade jag på att fixa presenter inför helgens kommande fester.. vilket gick relativt fort med tanke på att jag inte var helt säker på vad jag skulle hitta på.. 

Väl hemma satte jag på en kanna kaffe och efter en del tjafsande och gafflande bestämde jag mig för att lösa läget som uppstått, genom att vara den som följde med dotera till fotbollsträningen. 

Träningen tullade på tiden för matlagningen, så det blev en sen middag.. igen.. Men jag har accepterat mitt läge med att inte vara mer människa än att var sak får ta sin tid. Är man ensam så är man.. Har någon problem med det får de väl hjälpa till.. (Jag lovar att inte bli sur på den som vill komma hit och laga mat, eller tömma diskmaskinen, klippa gräsmattan, köra barnen fram och tillbaka, packa utflyktsfika, vattna blommorna, leta badkläder, gå ut med hundarna, tvätta handukar, laga jackan, ta in posten, bädda rent, gå ut med soporna, skura handfat, rensa förråd, städa uterum, dammsuga bottenvåningen, putsa fönster, eller åka och handla mjölk..)

Jag tänker.. att den enda som får lov att ha några krav på mig och vad jag ska göra.. är jag själv.. Jag gör vad jag kan och mäktar med.. Många gånger verkligen mitt yttersta. Med fokus på föräldraansvar i runda slängor nio timmar varje dag.. där jag, bortsett från stunden på morgonen, står till mina barns förfogande mellan kl 15 till 22/23.. blir det inte mycket tid över för mig själv och för sånt som fyller på min energi. 

Mitt skapande tar styk, men jag försöker intala mig själv att jag har tid.. men om ärligheten ska fram, så är det mer ofta än sällan som jag inte orkar sätta igång och måla. De timmar som barnen är hos sin pappa, väljer jag hellre dumburken, sittandes i soffan. Tråkigt att inse att de förbannade 24 timmarna inte ger utrymme till mer än ansvar och vila, när jag vet att energin finns att hämta i skapandet som är steget efter vilan..

Bla bla bla.. nu blev det sådär tjatit-gnatit-mammatråkigt igen.. Ber (inte) om ursäkt..

Stolt över mig själv, trots allt!

Och jag känner ändå att jag har någon form av rättighet till att få vara sådär mammatråkig imellanåt.. Jag rockar för fasiken hela tiden..?! Och som sagt.. Jag vet hur mycket engagemang jag lägger ner på saker och ting för allt och alla.. 

Men IGEN..?! 

Och nu ber jag faktiskt om ursäkt.. Skyller på att jag inte har pratat med min psykolog på länge.. *smile* 

Efter fotbollen var det raka vägen hem. Laga mat.. och sen dags för dagens guldstund - middag tillsammans med barnen. Det är verkligen dagens höjdpunkt, då vi sitter tillsammans och jag får höra vad barnen har gjort under dagen. Diskussioner - roliga, allvarliga, långa, högljudda, ja allt kan hända.. och jag får en inblick i barnens värld. Vad de tycker, känner, upplever, minns.. och det är alltid lika trevligt.

Efter maten tar jag ett tag i köket och barnen hjälper oftast till, mer eller mindre.. ibland med ibland utan att jag behöver säga något. Sen går någon av oss ut med soporna och jag avslutar mina krav med att göra en kopp kaffe som jag tar med mig ut och som jag dricker i trädgården medans hundarna får rocka några varv på gräsmattan. 

Barnen går och lägger sig och kvar blir jag i två minuter innan jag måste gå och nanna kudden.. Vilket jag ska göra nu. 

Det har varit en lång dag.. men en bra dag.. och nu säger jag god natt.

Kärlek & Ärtor! 

.

.

.

Fick finbesök i trädgården idag..

De tre änderna som kommer förbi lite då och då, kom för att i vanlig ordning vagga runt lite på gräsmattan och dricka vatten ur hundarnas vattenskål..?! Den där skålen är nog mer fåglarnas än hundarnas, när jag tänker efter..?!

Den är inköpt till mina hundar, men används nog oftare av fåglarna, om jag ska vara ärlig..

Kråkan använder den till exempel till att blötlägga torr mat som den hittat.. Vilket man ser direkt eftersom vattnet blir superläskigt efteråt, med resterna som blir kvar av det som lösts upp i vattnet.

Skatan har setts dricka ur den ett flertal gånger.. och en och annan småfågel har setts bada i den under varma sommardagar..

Ett tag satte jag in vattenskålen i uterummet, för att inte riskera att missa byta vatten innan hundarna drack ur den.. men då hittade jag spår efter mössen i vattnet istället.. så det blev inget bra det heller..

Börjar förstå innebörden av uttrycket: .."att samlas runt pumpen".. även om det är en skål just i detta fallet..

-Där det finns vatten finns det liv.. som man säger.. Ett riktigt fågelliv om inget annat..?! *smile*

Hur som helst.. Tog en bild på de tre änderna och fortsatte sedan att fotografera lite runt om i trädgården..

Kom på att det var länge sedan jag gjorde det sist.. 

Det blev en skön stund.. som alltid i min älskade trädgård.. även om bilderna kanske inte blev i fotografkvalitet..?! Men vad gör det om hundra år..?! Att uppleva stunden i nuet, med alla sina sinnen, är viktigare..

Kärlek & Ärtor! 

.

.

.

#bilder #trädgård #maj

Hur som helst.. Tog en bild på de tre änderna och fortsatte sedan att fotografera lite runt om i trädgården.. Kom på att det var länge sedan jag gjorde det sist.. och det blev en skönt avkopplande stund.

Idag har jag lagat mat tillsammans med mina barn.

Jag fullständigt älskar när vi alla rör oss som ett gäng myror fram och tillbaka i köket.. En skär gurka, en steker kött, den tredje dukar bordet medan jag kollar pommesen i ugnen.. Hundarna som vanligtvis brukar ligga mitt på köksgolvet under denna tid, inser att de har det bättre i soffan där de inte ligger ivägen.. Musiken står på och allting tycks gå så smidigt.. Ett, tu, tre.. så är allting färdigt och vi kan sätta oss ner vid ett dukat matbord, redo för att hugga in i dagens festmåltid.

Vi äter ganska så fort, men sitter kvar i nästan en timme till.. Kvalitetstid av högsta rang! De två yngsta berättar om sin dag i skolan.. Lunchen de ätit, tråkiga läsämnen, vad de gör på slöjden, om kompisar och lärare. Den äldsta berättar om veckan som kommer på jobb.. Bokade dubbelpass, intervjuer som ska påbörjas och trivseln med arbetskamrater. Det skrattas och skojas, kivas och diskuteras om vart annat och jag njuter i fulla drag av stunden vi gör tillsammans. 

Det är ingen självklarhet längre.. att vi alla fyra är samlade runt matbordet. Sedan den äldsta började jobba kvällar och nätter, är det mer ovanligt än vanligt, att vi alla är på plats samtidigt.. Men när det händer är det ren och skär glädje. För det är något speciellt när vi är tillsammans. När vi får dela med oss av vår vardag. När vi sitter där och lyssnar på varandra.. 

Efter maten, när vi har dukat av, sätter pojkarna sig tillsammans i soffan.. De slår på TV:n och tittar på en video om något spel som skapar enade diskussioner bröderna emellan. De trivs. Och jag njuter. Dottern kommer och vill ha hjälp med tvätten och när vi fått igång maskinen med tvätt, kommer vi upp till pojkarna som nu sitter vid matbordet och spelar schack tillsammans.. Jag går ut i köket för att hälla upp en kopp kaffe, som just runnit klart, medan dottern slår sig ner på en stol för att göra sina bröder sällskap. De trivs. Och jag njuter. 

Känslan av harmoni fyller huset och jag sparar minnet av kvällen tills nästa gång vi alla sitter ner och äter tillsammans igen..

Så mycket mer än bara Kärlek & Ärtor!

.

.

.

.

Helgen började lite stökigt när min fredagsplanering gick åt pipsvängen.. Jag borde varit van vid det här laget.. men attans.. Det spelar ingen roll hur många gånger det inte blir som jag tänkt mig.. Det blir inte lättare att hantera för det..

Kanske fick jag ett mindre utbrott.. och kanske var jag i affären när det hände..?! Men jag lovar att kassabiträdet som tog emot mig i kassan, inte blev drabbad. Tvärtom.. Som kvinna hade hon inte alls svårt att relatera till det jag sa.. och samtalet slutade med att vi båda var eniga om att världen hade varit en bättre plats om kvinnor fått bestämma..

Hur som haver.. Fredagen blev ok trots allt. När pulsen lugnat sig och kroppen hade slutat skaka av ilska.. fastnade jag i soffan där jag satt. Jag skulle egentligen ha målat på mitt bidrag inför utställnigen jag ska vara med på under firandet av Göteborg 400år.. men som du kanske förstår hade jag varken lust eller energi till att skapa med glädje.. Så som sagt.. blev jag sittandes i soffan, för att senare somna till filmen som stod på. 

Lördagen kom och jag vaknade relativt tidigt.. från min sömn i soffan. Jag gick upp. Satte på kaffe. Gick ut med hundarna. Och kom så småningom igång med att måla på tavlan som jag ratat dagen innan. Minns inte så mycket mer från dagen än att jag målade..?! Jag vet att jag lagade kyckling till mig och mellangrabben vid halv två.. Och att vi åt pizza vid tv:n strax efter klockan 20. Äldsta grabben jobbade och mini me sov över hos en kompis.. Kanske att jag fejade lite i trädgården, men det kan också ha varit under fredagen innan helvetet bröt loss..?!

Nåväl..

Idag har det varit söndag.. hela dagen.. och den började med att jag lät mig somna om.. Sov till typ tio och låg och skrollade på luren en stund innan jag gick upp för att göra kaffe och gå ut med hundarna. 

Klockan tolv kom mitt bokade möte, en företagsam ungdom, som tog ett lass sopr till tippen. En fröjd att se skitet försvinna, vilket fick igång mig till att börja städa inne på ateljén. Detta i sin tur gjorde att jag kunde tömma bilen på grejer från påskens utställning.. som jag kört runt med sedan dess..

Med andra ord har det varit en härlig dag. Med många tyngder som plockats bort från mina axlar! 

Imorgon är det måndag igen, vilket inte är lika upphetsande som en städad ateljé.. men det får man väl ta..?! Min plan nu är, att gå och ta en dusch och gå och lägga mig.. så..

Over and out för det här inlägget..

Kärlek & Ärtor!

Jag håller på att skriva ett inlägg om stress.. men har svårt att skriva färdigt, då det är ganska så tungt ämne för mig att skriva om.. Jag har varit på botten flera gånger.. och varje gång har jag trott att det skulle vara den sista..

Nu när jag sitter där igen.. är läget ändå annorlunda än tidigare.. och fortfarande tror jag att detta är sista gången jag ligger och kravlar på botten.. Det tog mig många år innan jag insåg grunden till varför jag hela tiden trillar tillbaka ner i gropen av hopplöshet.. men nu har jag äntligen knäckt nöten! Och jag har vänt upp och ned på livet jag levt.

Efter alla år, har jag insett att det var livet jag levde som fick mig att må dåligt. Inte pga. sträckan jag sprang.. Och nu har jag brutit det mitt itu. Livet jag kände finns inte mer och det är en process i sig att komma över alla känslor som det faktiskt innebär. Ilska, sorg, saknad, som bearbetats genom sina olika faser..

Jag har haft dåligt samvete för att ha lyssnat på mig själv. För att jag har gjort det jag har behövt för att JAG ska kunna må bra. Vilket kanske låter konstigt i dagens "jag, jag jag samhälle"..?! Jag gav allt jag hade för allt och alla i min omgivning, men alldeles för sällan fick jag tillbaka samma mynt.. Detta fick mig att känna mig överkörd, utnyttjad, ohörd, tagen förgivet.. och framför allt väldigt, väldigt ensam..

I över tjugo år trodde jag att det var mig det var "fel" på.. Jag var för mycket. Jag tyckte för mycket.. Jag kände för mycket.. Jag krävde för mycket.. osv.. Och det var det som slog ut mig gång på gång, på gång..

Men nu har jag som sagt gjort slut med mitt gamla liv. Och när jag väl kommit ifatt alla känslor och destruktiva tankar och fått sorterat allting är jag säker på att allting kommer bli till det bättre. 

Sorgen är fortfarande stor.. En del av människorna från mitt tidigare liv, som jag tyckte väldigt mycket om, har valt att inte hålla mig kvar i sina liv.. Många av naturliga skäl, men det gör det inte mindre känslosamt. Och sorgen är insikten av att jag inte betydde mer än den skugga jag levde som.. 

Saken med mig är att jag har full förståelse. Och jag kommer fortsätta med det. Jag är inte arg på någon. Jag förstår. Men jag kan helt enkelt inte anpassa mig efter alla andra längre.. De gör sina val och jag måste göra mina..

Jag har skrivit om energitjuvar under många års tid.. Energitjuvar som under senaste åren har fått ett annat namn i form av narcisister.. Jag vet att många redan är trötta på begreppet, men fasiken vad jag är övertygad om att jag hade klarat mig bättre om jag kommit i kontakt med vetskapen tidigare. Inte för att kunna anklaga fler, men för att kunna skydda mig själv..

Ena stunden starkast på jorden, nästa sekund som sönderslagen.. Känslan jag känner är sorg.

Det är inte min situation.. även om det kanske är just den som lockar känslorna till ytan.. Jag tänker.. hade det BARA varit min situation hade jag fixat det relativt lätt..?!

Det som är jobbigast är sorgen jag känner för allt och alla.. Från det närmaste: min man som kommer att bli lämnad, till främmande barn som far illa, till djur på andra sidan jorden som blir plågade och skogar som skövlas..?!

Det är som om jag är en magnet som tar åt mig av hela världens all ondska..?!

Jag är inte arg.. inte irriterad.. Jag är inte rädd eller
ångestfylld.. Jag sörjer.. Jag är innerligt ledsen och jag gråter.. För det lilla barnet som inte har något val.. För ramen som håller oss fast i det som anses vara rätt.. För djuret som följer sin ledare oavsett hur många slag det får.. För moder jord som i en ändlös kamp försöker att återhämta sig från människans vansinne..

Jag står fast i min sak, men tvivlar på mitt förstånd.. Jag tror jag håller på att bli galen..?! Känner mig större än många runt omkring mig, samtidigt som jag vet hur liten jag är på jorden..


Kärlek & Ärtor..

Så sitter jag här, på Burlöv Center, i soffan på Espresso House och äter saffransbulle och dricker laktosfri vaniljlatte.

Det har gått lite mer än två månader, sedan min senaste uppdateringen.. och jag har sedan dess lyckats vända upp och ner på livet omkring mig. Eller är det kanske tvärt om..?! Att jag helt enkelt har lyckats vända det rätt igen..?!

Egentligen spelar det ingen roll vilket som är vad.. Jag vet bara att det jag hade inte skulle hålla i längden.. och därför har jag rört runt ordentligt i grytan.

Det är långt ifrån smärtfritt, men jag tror det blir bäst såhär..

?

Vet inte varför jag känner en viss skam inför att berätta vad jag gjort.. och det i sin tur gör mig nästan lite förbannad.

- Jag har inget att skämmas för! Jag vet att jag har gjort precis allt som stått i min makt.. Mitt allra yttersta, alldeles för många gånger egentligen..?! Är det något jag borde skämmas över, skulle det i så fall vara det.. Min enorma envishet för att inte ge upp, trots insikten av att redan ha förlorat.

Papperna är påskrivna och inskickade. Avgiften är betald och prövotiden har börjat..
- Jag har ansökt om skilsmässa.