Jag ligger i skrivande stund på golvet i mitt (och Tomas rum), raklång på mage med fötterna i luften och skriver.. Känner mig som jag gjorde när jag gjorde samma sak som tonåring.. Fast då hade jag varken hundar i min säng, eller en dotter i rummet bredvid som höll på att flytta sina möbler.. För det är just det som händer just nu..

Om jag skulle vara tvungen att gissa ett blivande yrke för dotera, hade jag utan att tveka sagt inredningsarkitekt.. Hon har haft samma stora intresse för inredning sedan hon var liten, typ de senaste tre åren.. Jag minns att det tog ett tag innan hon vågade flytta runt möblerna själv, men nu finns det inget som hindrar henne.. Oftast börjar hon med att göra en skiss på hur hon tänker, på sin lilla whitboard-tavla, innan hon verkställer sin planering.. Men idag tror jag dock att det hela gick ganska spontant till..?!

- Oavsett, så är det en kul grej.. (tycker jag som gjorde precis likadant med mina möbler som yngre.. och egentligen gör jag så fortfarande i den mån jag kan flytta runt familjens möbler.. *smile*)

Nåväl.. Mina tonår är förbi sedan länge och tyvärr kan jag inte ligga kvar här på golvet i mitt rum och göra bara det jag vill.. Jag behöver ta tag i mina mamma-sysslor.. och gå ner i köket och laga lite mat till mina barn.. Men det var mysigt att få känna sig som egen för en stund.. och jag är tacksam för allt jag har, kan och behövs till..

Kärlek & Ärtor!

Kommande utgifter tänker kanske någon som tror på skrock.. Våren är nära, säger jag..

Vår dotter fyller nio om några månader..
Redan som litet barn, övertygade hon sin pappa om att hon kommer att ha ett eget land när hon blir stor, vilket han fortfarande tror på.

Hennes envishet har gjort mig stolt många gånger, men vi har pratat om de kommande tonåren då vi förmodligen kommer vara ovänner minst två gånger om dagen.. Mor och dotter, lika men ändå inte.. Två starka viljor, som kommer att krocka i både humör och tänk..

Idag hände dock det första, vad ska jag säga, stora tecknet på vad som komma skall.. och även om det inte är någon bra grej, kan jag inte låta bli att än en gång känna stolthet över min smarta avkomma..

Imorse var det bråk, mellan dottern och hennes pappa. Det gällde ett par alldeles för smutsiga byxor som pappa ville ha i tvätten hellre än på i skolan.
Med stora protester fick dottern till slut bytt byxor och de båda försvann ut genom ytterdörren.

Det var först när de båda kom hem igen, som jag skulle få reda på dotterns genialiska idé.. där hon med list lyckats grundlura båda sina föräldrar. Det visade sig nämligen att när hennes pappa kom till skolan för att hämta hem henne, var hon klädd i samma smutsiga byxor, som vi båda trodde låg i tvätten. Hon hade alltså stoppat ner de smutsiga favoritbyxorna i väskan, istället för i tvättkorgen. Tagit med de till skolan och bytt tillbaka till de så fort hon fått möjlighet.

Jag vet att jag som mamma borde vara i alla fall lite arg.. Det är inte ok att luras på det viset. Men jag kan inte låta bli att le i tanken på hur smart hon är.

Så ja.. Det där med att få gråa hår över barnen.. är nog bara förnamnet, när det kommer till dotterns kommande tonår..?! För som sagt.. det har bara precis börjat. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Det har varit en något snårig väg, som jag har traskat på den senaste månaden.. men det känns som om det var en väg jag helt enkelt var tvungen att gå. Och nu känns det som om jag är tillbaka på rätt spår igen.

Lustigt det där hur livet har sina små twister ibland..?! Och ännu lustigare hur saker och ting kan gå från riktigt-jädra-jobbigt till balans och inre lugn..?!

Förlåt, jag skriver i gåtor.. (blivande politiker kanske..?! *smile) men jag gör det med anledning av respekt och värnande om integritet.. och för att inte trampa fel.. igen..?! Jag mår rätt bra av att slippa snåriga omvägar för en stund och som sagt, så känns det skönt att vara på rätt spår igen.

Ljuset är tillbaka.. våren är på intåg. Fåglarna kvittrar. Solen lyser. Och även om jag är galet trött i huvudet, ligger det ett välbefinnande i att vara jag igen.

Kärlek & Ärtor!

Såg att mitt senaste inlägg, även det, handlade om solen. Men hur ointressant det än må vara, med ytligt snack som vädret, så känns det just nu som om det är det mest väsentliga för att hålla mig igång..

Jag känner mig slutkörd, trött och ointresserad.. Nästan så att jag skulle vilja göra slut med mig själv.. Skulle vilja slå bakut. Kasta något. Resa ut allt svart jag har omkring mig..

Men så lyser solen.
Jag kräket på att vara positiv. Jag kräker på att vara duktig. Jag kräker på att vara den som håller huvudet högt.. ler.. och säger:
- Kämpa på. Upp igen. Du kan. Du är bra. Jag tror på dig..

Kom till insikten igår att jag är olycklig.. vilket smärtar mig på så många sätt. För många sätt för att nämna här.

- När skrattade jag hjärtligt, senast?

Nätterna är värst.. men så kommer dagen och solen skiner i mitt ansikte.. och ännu en dag kan passera..

Må väl.
Kärlek & Ärtor!

Jag tittade på Nyhetsmorgon i morse och blev fylld av känslor, vid inslaget gällande självmord i Sverige. Det nämndes siffror som 1500 personer, ett genomsnitt på fyra personer per dag, som tar sitt liv pga. psykisk ohälsa..

Kvinnan som gästade programmet, talade öppet om sin erfarenhet, från när hennes man tog sitt liv och lämnade kvar henne och deras fyra barn. Jag berördes av hennes historia, inte bara för att hennes situation drabbat människor i min omkrets, utan även för att jag ser mig själv tillhöra andra sidan.. Jag lider med de drabbade, men har också full förståelse för de som gjort valet att avsluta sitt eget liv. Vilken sida som smärtar mest, är omöjlig att värdera..

Jag är lyckligt lottad. Jag föddes med en tjurskallighet, en envishet som fick mig att fortsätta.. Trots att alla mina då inre demoner försökte intala mig att ge upp.. Det var som om jag behövde trotsa, eller utmana den misär som jag upplevde mig leva i. För det är just det.. att man inbillar sig. Inte för att det inte känns som om det var på riktigt.. men som många efterlevande säger, så syns misären inte på utsidan. 

Kvinnan på TV berättade att hon under, uppskattningsvis en treårsperiod, hade känt vibbarna under perioden, men trots oron inte velat anklaga sin man för något hon själv aldrig skulle kunna tänka sig. Att hennes man led av depression, var hon medveten om, men hon kunde inte ens föreställa sig att hans tankar var så mörka som de senare skulle visa sig vara. 

Hon berättade om mannens akuta besök på psyk och nämnde "gnistan i mannens ögon".. Vårdpersonalen hade frågat mannen om han ville ta självmord och det var när han svarade ja på frågan, som kvinnan såg hur det gnistrade till. En gnista som hon inte sett på väldigt länge.. (Och det var först här hon insåg hur illa det egentligen var..)

När jag hörde det där om gnistan, mindes jag tillbaka till när jag själv satt på trappan utanför vårt hus år 2018 och insåg att jag hade tappat min gnista i ögonen.. Jag minns så väl att det var ett inlägg på instagram, som fick mig att inse att den inte fanns där och att jag varken sett eller känt den på väldigt, väldigt länge. Och jag kan fortfarande minnas den obeskrivligt starka saknaden, som fyllde min kropp och som fick tårarna att rinna över..

I mitt fall, var det nog saknaden av mig själv, som gjorde mig mest ledsen. Och ju mer jag funderar på det kanske det kan vara en av de gemensamma nämnarna till varför man inte orkar mer..?! Man är vilse helt enkelt. Nedslag av att aldrig tycka sig hitta tillbaka.. Att hela tiden känna att "allt man gör ändå bara blir fel".. Ja, jag vill tro att man klarar av det en tid, men inte hur länge som helst.. Och vad jag kan förstå det som, så är det sällan personer som haft en tuff månad som ger upp..?! Jag tror, eller vågar nästan påstå mig veta (med undantag förstås) att det handlar om flera års kämpande. Anledningarna är olika, men utgången är lika hemsk, oavsett när, var och hur..

Själv såg jag på hela mitt händelseförlopp, som en slags trappa.. Men till skillnad på trappan där man börjar på botten och klättrar uppåt, började min trappa på toppen och jag föll neråt. Jag vill minnas mig ha refererat till dessa trappsteg som olika perioder, när jag har pratat och skrivit om mig själv under och efter min egen period av mörker. 

.

Trappan som jag kom på, blev ett sätt att kunna visualisera vad de olika perioderna innebar känslomässigt för mig:

Högst upp: Livet är på topp och allt rullar på.

Problem är till för att lösas och vi gör så gott vi kan. 

Första steget ner: Det är lite kämpigt, men det går. Där finns

fortfarande stunder som får livet att le och det gör mödan värd. 

Andra steget ner: Nu är det tufft. Dagarna med mörker är fler

än de som får en att le. Och man lyckas sällan med det man tar sig an. 

Tredje steget ner: Man går in i någon form av överlevnadsmood.

Man gör vad man ska, men plågad av känslan av att inte göra det bra.

Problemen haglar dagligen, bara mörker och man tappar gnistan. 

Fjärde steget ner: Man får för sig att ens omgivning skulle må och

klara sig bättre om man inte fanns. Lidandet för de man innerst inne

älskar skulle försvinna, då man inte skulle kunna ställa till det mer..

Sen har jag inte fler trappsteg jag kan tala eller skriva ur egen erfarenhet.. Då det fjärde trappsteget blev vändpunkten för mig. Men jag tänker att det möjligen hade kunnat stå:

Femte steget ner: Man tar ett beslut och planeringen av var, när och hur börjar. 

Sjätte och sista steget ner: Slut. 

.

Det finns de som säger att ett självmord är det mest egoistiska man kan göra, då man själv lämnar och låter alla runt omkring sörja..?! Jag vill tro något helt annat och jag förlåter denna anklagan i tron om att det endast handlar om okunskap från den sörjande. Inget illa menat! Man har rätt att bli arg, ledsen, besviken, osv. Men jag tror att om man bara tänker efter, så vet man innerst inne att den avlidne inte tog beslutet genom hat, utan egentligen pga. ren kärlek. (Än en gång, med undantag naturligtvis.) 

Jag brukar jämför det med seperation och skilsmässa. Innan man har hamnat i situationen där man har barnen varannan vecka, kan man helt enkelt inte ens föreställa sig den typen av liv. Det finns liksom inte på kartan!

Precis som att det är näst intill omöjligt att förstå hur någons inre demoner (som dessutom är osynliga utifrån) kan skapa fullständig logik i att göra livet lättare för de man älskar, genom att själv försvinna..

Jag är tacksam för min förmågan att kunna tala och skriva öppet om mina känslor. Och jag är tacksam för att jag fått erfara det jag har, trots vetskap om hur illa det hade kunnat sluta om jag inte hade hittat min vändpunkt. Och jag upplever att det kanske finns en mening med allt detta här..?! Vi har blivit bättre på att tala om psykisk ohälsa.. men vi är långt ifrån framme till att kunna göra så mycket åt det..

 Så jag gör vad jag kan. Pratar. Skriver. Förmedlar det lilla jag har..

Kvinnan på Nyhetsmorgon gjorde det samma. Hennes resa har inte varit lätt och den fortsätter.. precis som så många andras resor. Men hon gjorde det jag ville hylla henne för.. Hon tog sin egen historia och blottade sig själv. Och jag är säker på att hon har påverkat.. om inga fler, så i alla fall mig.

Kärlek & Ärtor!

#aldrigensam #psykiskohälsa #självmord #suicidezero 

I morse kom Tomas ner och väckte mig.. Han berättade att det var snö ute och ville ge mig chansen till att vara med när han släppte ut hundarna.. Det är första gången vi har snö, sedan vi fick Siggi.. och vi har båda längtat efter denna stund.

- Att få se hennes reaktion.

(Det är lite som att höra sitt barns första ord, eller som att se sitt barn gå för första gången..)

Och vilken härlig reaktion sen!

Finns det någon som kan glädja ens sinne, är det nämligen Siggi i sin lek på gräsmattan..

Filmen visar när Siggi har fångat en snöboll, som hon kastar runt med och rycker loss små tuggor av.  

Jag tror att den orörda snön låg vacker på vår gräsmatta i ungefär 2,5 sekunder, efter det att hundarna väl kom ut genom dörren.. Jag hann inte själv se den än mindre hinna fotografera dess skönhet.. Men det gör egentligen ingenting, eftersom båda hundarna hade så roligt. 

Vid 15-tiden tog jag med mig hundarna till hundrastgården för mer snölek, med bättre chans för både snabbare och längre steg.. Där var naturligtvis inte så mycket snö kvar så sent på dagen.. men hundarna hade det roligt ändå.. 

Så pass roligt att vi var tvugna att duscha Siggi när vi kom hem igen. 

Siggis päls kräver ganska många duschar under "lermånaderna".. Spira å andra sidan har en helt annan typ av päls, inte alls lika fina hår som Siggi (som drar till sig allt och fastnar) utan mycket mer smutsavstötande.. så hon duschar inte alls lika ofta.. Men idag fick även hon sig en stund av egentid med matte.. Och hon verkade njuta av varje sekund.

Så..

Nu har jag, i skrivande stund, två stycken väldigt trötta hundar, som sover gott.. Spira alldeles intill mig i soffan där jag sitter.. och Siggi på sin favoritplats i hallen.. Alla barnen är på ovanvåningen.. (vet inte riktigt vad de gör..) och mannen ligger i soffan och tupplurar likt hundarna.. och jag..?! Ja, jag sitter här och bloggar i tystnad.. Det enda som hörs, bortsett från ljuden på ovanvåningen, är min mage som säger att den vill ha något att äta.. Vilket jag också kommer göra så snart jag avslutat här..

Kärlek & Ärtor!

- Hund -
(30x40cm)

Efter att ha hämtat inspiration via nätet, började jag måla denna typen av tavlor, i slutet av förra året.
För att komma in i känslan, målade jag då av två stycken tavlor, på tre olika dukar.. men nu känns det som om jag har kommit in i det och tavlan på bilden ovan är helt och hållet min.. från början till slut.

Och jag delar med mig av den här.. (också..*smile)

Kärlek & Ärtor!