Det var en kille i typ min ålder.. Han kom från affärens håll, med sin hund. Han rundade hörnan och gick med ryggen mot mig. Och jag tänkte för mig själv: Jodå, det var en gump klart värd sina jeans..

Sekunden senare snöt killen sig rakt ut i luften och BAM! Inte så nice att titta på längre..

- Äckligt!!

Sensmoralen i det hela.. Döm inte rumpan efter jeansen, då personen som bär de båda kan vara lite av ett äckel.

.

Och när vi ändå talar om ämnet..

Skulle man kunna säga att gump passar bättre för kille, medan rumpa är mer passande för tjej.. eller kränker jag någon nu?! Missförstå mig rätt.. Det händer inte jätteofta att jag pratar bakdelar..?! Lovar dock att det inte finns någon baktanke med det.. eller vänta.. det var ju precis det detta var.. En ganska så tydlig sådan..?! *smile* Bak-tanke.. fattar ni..?! *smile*

Förlåt, jag ber om ursäkt för min torra humor.. Förstörd av alla pappaskämt som drabbar mig dagligen..

Kanske ska jag hålla dessa tankar för mig själv i fortsättningen..?!

.

Kärlek & Ärtor!

Jag var så glad över att min förkylning från helvetet hade lagt sig och att jag kunde återgå till jobb.. Men lyckan höll inte i sig så länge..?!

Jag lyckades hålla mig ifrån en öroninflammation.. med nässpray och tryckutjämning.. (ni vet, som man gör när man får lock för öronen..?) Detta var i fredags i förra veckan..

Nu är vi där igen. Det bubblar i mitt öra och jag har ont i hela ansiktet av vad jag tror är någon form av stopp i bihålorna..
Gnälligt jag vet.. Men det här är ju helt absurt!!

Fick alltså gå hem från jobb idag igen.. (läs onsdag) helt matt i hela kroppen..

Sov några timmar innan jag behövde laga mat till barnen.. men lika trött var jag för det..

Och för att toppa det hela en smula har jag dessutom fått varningar via min klocka, om högt blodtryck vid fyra olika tillfällen sedan kl 16..

Så med andra ord.. Jag hoppas att jag vaknar igen imorgon, för helt ärligt känns det just nu som om att jag håller på att dö..

Kärlek & Ärtor!

Inte helt återställd, men på god väg.. är jag tillbaka på jobb.. Med milda symptom är jag en i mängden och det känns skönt att vara tillbaka.

Vi är mindre antal, både i barn och pedagoger och så här i sommartider känns det rätt gött att få mysa lite extra, samtidigt som det ges tid till sånt som sällan annars hinns med.

Ta hand om varandra. Och glöm inte att dricka vatten! *smile*

Kärlek & Ärtor!

I ett ynkligt försök, tänkte jag att jag skulle gå ut på ateljén och underhålla mig själv.. men i ärlighetens namn, kände jag mig aningen omotiverad.. då just detta användes som anledning, när mannen hade andra planer..

Samma anledning som dyker upp till varför vi aldrig gör något ihop, eftersom jag verkar trivas så bra ensam ute på min ateljé..
Works both ways I guess..?!!

What ever..

Jag är uttråkad och ledsen. Känner mig ensam och bortprioriterad. Så jag skiter i allt och går och lägger mig istället.

Kärlek och extra Ärtor
..till alla er som vet vad kärlek är.

Sedan pandemiin startade har jag varken haft några magsjukdommar, eller någon kraftig förkylning.. Jag brukar förvisso inte bli så sjuk, rent fysiskt.. men som engagerad pedagog på förskola brukar det ändå vara en magsjuka och en förkylning per år.. Men som sagt.. ingenting sånt sedan sent 2019.. förrän nu!

Jag hade Covid-19 i julas.. men då var jag inte speciellt sjuk.. Lite snörvlig bara. Mest drabbad av försvinnandet av smak, annars inget anmärkningsbart.. 

I måndags däremot, kom det som jag så länge har klarat mig utan..

- Världens dunderförkylning! PANG! Så satt den där.. I min näsa!

Självklart fick jag gå hem ifrån jobb.. Och självklart åkte jag och testade mig.. Resultatet var negativt från Covid, men det hindrade inte förkylningen från att ta igen åren den missat..?!

Hu jeda mig.. Tulle lilla.. Jag har inte varit tuff.. Men jag tänker att kanske är det ett tecken på att vi snart är tillbaka i verkligheten igen.. Utan pandemi, tillbaka till "vanliga" dunderförkylningar och magsjukdommar..?!

Kärlek & Ärtor!

Händer det dig också.. att du inte blir lyssnad på..?

Känslan av att du bara är bra att ha, när någon annan behöver dig..? 

Ibland önskar jag att jag vågade tala ärligt rätt ut. Att jag inte hade haft den inre spärren som gör mig till en medberoende.. Att hålla mina tankar och känslor instängda fräter i magen och jag känner hur bitterheten står mig upp i halsen. Samtidigt är jag väl tacksam för att jag har den.. spärren alltså.. (född som den jä*la optimist som jag är) då jag är övertygad om att jag hade gjort mig själv mer illa än andra, genom att tala fritt..?!

Jag skulle så gärna vilja bli förstådd.. sedd.. Få känna mig uppskattad.. älskad.. och trygg..

Allting är så jädra komplicerat.. Utifrån ser allting så jädra bra ut.. Jag har allt jag kan önska mig i saker.. och har jag inte det så kan jag köpa det.. Jag är fri till att göra som jag vill.. när jag vill.. och vill jag inte, behöver jag inte..

Med andra ord borde jag vara lycklig..?! 

Jag kanske bara inbillar mig.. Låter mina inre demoner övertala mig om att det inte "känns" tillräckligt bra..?! Men så var det ju det här med att vara känslomänniska.. Jag kan inte bara strunta i vad mina känslor säger.. eller snarare inte säger i detta fallet.. Jag behöver bekräftelse. Bekräftelse på att jag är värd någonting. Bekräftelse på att jag är säker.. att jag är på en trygg plats..

Jag läste en artikel härom dagen som handlade om drömmar.. Forskningen tydde på att vi drömt mer negativa drömmar under pandemin än vad vi gjort tidigare.. Vi ska även ha drömt fler antal drömmar, under testperioden, och dessutom minnas våra drömmar tydligare efter vi vaknat. (Fråga mig inte hur de kom fram till resultatet, för det kommer jag inte ihåg.)

Jag har sedan länge kommit underfund med att jag minns mina drömmar som bäst, när jag mår som sämst.. Som ett sätt att hitta problemet genom att analysera dem. Jag har också kommit på att jag ofta drömmer om hus, lägenheter, gårdar.. om alla olika typer av boenden egentligen. Olika drömmar har olika händelser, alla med olika människor som jag antingen känner eller inte känner.. Genom mina analyser har jag kommit fram till att händelsen står för mina känslor.. Huset, eller vilken typ av bostad det nu kan vara symboliserar mig.

Jag har en rad olika drömmar som jag minns, men skulle trötta ut dig om jag skulle berätta alla.. Men vi tar  

drömmen som jag hade när jag väntade mitt första barn.. Bara soml exempel:

Jag gick runt ensam. Letade efter någon. Och jag befann mig på något som liknade ett hotell. Långa korridorer med heltäckningsmattor på golven och massor av dörrar längst sidorna. Jag gick in genom en massa olika dörrar för att hitta det jag letade efter, men allt jag kunde se var öde rum som typ glömts bort. Det var slitet. Tavlor som hängde på sned. Tapeter som börjat flagna. Blomkrukor som fallit till golvet och gått sönder.

Jag gick och gick. Genom den ena korridoren efter den andra..

Orädd, lite nedstämd, men fast besluten om att jag skulle hitta det jag letade efter..

Så plötsligt kom jag ut ur byggnaden och jag befann mig på en jättestor, härligt grön gräsmatta. Gräset sluttade lätt uppåt mot ett buskage typ hundra meter längre bort. Och där såg jag något.. Ett litet barn kommer tultande mot mig. Det är mitt barn. Och jag inser att det är honom jag har letat efter! Allt eftersom han kommer närmare mig ser jag honom tydligare. Så får jag se hans ansikte. Det är helt deformerat. Det skrämmer mig, men han är min son. Jag känner ansvar. 

Han kommer mot mig och jag sträcker ut mina armar för att ta emot honom. I nästa ögonblick har han passerat mig och jag vänder mig om efter honom. Gräsmattan sluttar nu neråt och ligger i anslutning till kortsidan av hotellbyggnadens tak. Jag följer efter mitt barn och inser att han är på väg ut på taket. En oro börjar gro inom mig och jag går fortare för att hinna fram. Jag vågar inte springa. Jag vill inte skrämma honom. Precis när jag kommer fram till honom och ska grabba tag i honom, faller han över kanten och jag ser hur hans lilla kropp faller ändlöst ner mot marken.

Sen vaknade jag.. 

Det skabbiga hotellet var jag.. Jag kände mig vid tidpunkten rörig, ensam, oförstådd och övergiven..

Barnet var min son, som jag var gravid med. Jag visste inte att jag väntade en son och jag visste inte om han skulle födas frisk. Men framför allt visste jag inte om jag skulle klara av att spela den stora huvudrollen som mamma..

Efter den hemska drömmen med mitt fallande barn, pratade jag mycket med min mamma. Och hon med båda sina fötter stadigt på jorden, med all sin erfarenhet, kunde ge mig den trygghet jag då behövde.

Så.. Nu tillbaka till det där med pandemi-drömmar..

Jag hade en dröm för inte så länge sedan, som var allt annat än vad jag är van vid..?

Eller ja.. Kanske egentligen inte, men ändå.. (?!) *sorry*

I drömmen befann jag mig som i en husvagn.. Lite som ett tåg med många vagnar att komma vidare till. Men inredningen sa mig inte så mycket.. Det var varken det ena eller det andra. Kanske ombonat och mysigt, men ändå inte helt klart..?! Och så fanns det två stycken tjejer där. Jag vet inte vem de var. Och även med de två tjejerna var det varken det ena eller det andra. De var inte vackra, inte heller fula.. Inte milda, eller tuffa.. Bara anonyma, helt utan att ge mig någon som helst känsla. (Ytterst obehagligt i det verkliga livet enligt mig.)

Jag tror att vi hade ett samtal, jag och de två tjejerna.. Jag stod stilla på golvet en bit innanför dörren. En av tjejerna satt mittemot dörren och den andra tjejen rörde sig mellan oss hela tiden. Och så från ingenstans låste hon plötsligt dörren, samtidigt som den sittande tjejen reste sig upp och kom mot mig.

Jag minns inga detaljer.. Jag vet inte vad som hände sedan.. Men när jag vaknade kände jag mig lurad och utnyttjad. Som om jag förträngt händelsen..

Jag vet inte vad denna drömmen betyder.. Och det skaver lite i mig eftersom den fått mig att känna mig skamsen, förnedrad.. nästan som kränkt.. (Ni vet.. luddigt trams som alla kan tolka olika..)

- Jag stannar upp, låter fingrarna vila från tangentbordet och reflekterar.. och säger medberoende..

Där har vi det..?! Kanske är det just det..? En väldigt annorlunda dröm, som försöker få mig att inse att jag behöver göra något åt min önskan efter att våga tala fritt..?!

Hokus pokus..

Ja det är flummigt, jag vet..

Men det är lite flummigt ibland att vara känslomänniska..

Jag har ett behov av att hela tiden förstå.. Jag behöver bekräftelse.. Och om det innebär att jag måste tyda drömmar lite då och då, eller prata med mina änglar vilket också händer.. så får det vara så.

Kärlek & Ärtor.

.

.

.

.

.

#tankar #drömmar #imitthuvud #ensam #känslor

Ena dagen är det kylig vår.. 

Nästa dag är det sommar och strålande solsken..

Dagen därpå påminner mer om höst..?!

Och varför är vintern alltid så fruktansvärt lång?

Alltså detta svenska väder..??!

- När ska någon komma på hur man styr detta fenomen?

Jag FRYSER!

Kärlek & Ärtor.

Sluta anta saker om din partner och börja prata istället.
Säg vad du vill. Vad du inte vill. Berätta vad du har gjort under dagen.

Berätta om det du inte hann med. Våga ställa frågor.

Det är bättre att säga att man inte vill prata, än att inte prata alls.

(Och kan man ge orsaken till varför man inte vill prata, är det klart ännu bättre!)

Utan kommunikation är det svårt att veta var man har varandra.. och antagandet är lätt att ta till.

Ett antagande skapar känslor. Oftast inga bra känslor. Och utan fakta kan de växa sig större för varje minut som går.
Helt obefogade känslor, baserade på fantasi och kanske tidigare erfarenheter, men som pga. dessa obehagliga känslor, får oss att agera annorlunda än vad vi kanske hade gjort som obekymrade. Detta beteende skapar då i sin tur, kanske antagande från den andra partnern och misstron tilltar.

Ett sunt förhållande bygger bland annat på trygghet och tillit..

Något som är så mycket lättare att uppnå, när man  k o m m u n i c e r a r  med varandra.

- Bara ett litet tips från verkligheten..

Kärlek & Ärtor!