..En dag med strålande solsken.. och en hel del gott och blandat..

Eftersom kudden kallar tänker jag inte gå in på några mindre detaljer.. men jag kan nämna lite kort vad jag gjort under dagen..

Började med att vakna sent. Lämnade sängen strax efter klockan halv tolv..
- Älskar sovmorgnar!

Var och handlade kläder med hela familjen. Skolavslutningarna närmar sig och sommarlovet ligger nära.. (för barnen..)

Firade svärfar med tårta och kaffe, underbart väder och vackra blommor.

Gick loss med trimmern utanför vårt staket och fick rensat bort det värsta..

Blev serverad kaffe i pergolan. Ett av mina favoritställen i trädgården såhär års.

Lagade mat och åt med familjen, innan nytt kaffe i pergolan.

Guppade runt i poolen en timme.. i min ensamhet med Spotify på i bakgrunden.

Tog en låååång dusch.. och nu är jag här.. och bloggar samtidigt som hundarna går runt och snusar i trädgården. (Kan ni se hur de har vars en prilla under läppen..?! *hahaha)

Ja.. och det var min nationaldag i stora drag..
Nu är det bara tandborstningen kvar, sen är jag redo för att nanna kudden.

Kärlek & Ärtor!

När jag tittar ut genom fönstret känns det mer som höst än försommar.. och jag kan inte låta bli att gräma mig över skitvädret som jag inte kan göra något åt.. Blött och trist.. Kallt och tråkigt.. 

Men nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om.. hur allting är blött och tråkigt, kallt och jobbigt.. Det är ju egentligen bara en liten del av det stora hela. Och i det stora hela är livet egentligen ganska så bra.. Jag menar visst finns det saker som får mina inre demoner att fräta magsår på insidan.. men annars..

Jag tänker på mitt jobb. Så lyckligt lottad jag är för att ha en fantastiskt arbetsplats, med (krävande men ack så) givande arbetsuppgifter.. Kollergier som jag trivs tillsammans med. Och med en chef som är närvarande och lyhörd. 

Jag tänker på min familj.. Min man och mina älskade barn som gör sig värda varje nytt grå hårstrå, som förgyller mitt liv med goda skratt, spännande tankar, smarta lösningar, mm.. Mina hundar som är de sötaste, tokigaste, mest underhållande varelserna som jag känner.. Min trädgård, som egentligen såklart även tillhör min man, men som nog jag håller kärast.. En plats fylld av syrendoft, fågelkvitter och underbar grönska.. (både planerat planterat och oönskat ogräs..)

Jag tänker på vårt hus.. Att vi har tak över huvudet, med vars ett rum.. och alla finesser vi har och kan bruka om och när vi behöver.. Min ateljé som jag kan fly till när världen känns för stor, mörk, eller bara plågsam.. Platsen där mitt skapande får svälla över och ställa till den enda kaos jag klarar av..

En mulen dag som denna är det lätt att glömma bort allt det där som egentligen gör solsken.

Så jag visar min tacksamhet genom att bekräfta den här.. och hoppas på att den riktigta solen vill visa sig imorgon istället..

Kärlek & Ärtor!

#trädgård #växter #blommor #ogräs

     
#hundar

Jag sitter ner med min dator för att blogga för första gången på länge.. Datorn blir mer använd i digitala möten numera och jag kan villigt erkänna att jag har saknat ljudet av knapparna samtidigt som orden flyter fram på skärmen. 

Att det har hänt massor sedan sist, är det väl inga tvivel om..?! 

Det har blivit en del trädgårdsarbete mellan regnskurar och stormiga dagar.. och en hel del arbete med min aelje, som jag fick för mig att jag skulle, en gång för alla, att uppgradera till det ultimata. Rensning av gamla flyttlådor som stått och tagit plats i det glömde sedan vi flyttade in för fyra år sedan.. Nymålade väggar.. Inköp av nya förvaringshyllor och lådor i mängder för att få ordning på allt pyssel.. Jag har möblerat om, kastat gamla färgburkar, testat ett hundratal torkade pennor av olika slag för att kasta de som torkat.. Jag har köpt lampor, dragit förlängningssladdar, möblerat om igen, lagt ut och skurit matta.. mm, mm. 

Det bästa, eller ska jag kanske säga det jag är mest stolt över, är ställningen jag gjort för presentpapper och presentsnöre, som jag snickrat ihop och satt upp på väggen. Inte det allra svåraste jag har gjort, men det är något jag gjort från tanke och skiss, genom inköp och snickeri, til ett färdigt resultat på väggen:

När jag var klar, insåg jag att där finns plats för dubbelt så många rullar, så jag har faktiskt köpt in mer material, för att få maximal användning för min kreation.. (Ni ser alla rullar jag har ståendes i hörnan längst ner på bilden..?!)

Nåväl..

Under tiden som detta arbete har pågått har livet utanför tuffat på.. Och dag efter dag har jag byggt mörker inombords.. I min ensamhet har jag tappat greppet om mig själv och jag har gömt mig istället för att konfrontera mina inre bekymmer..

Men så i förrgår gick det inte längre.. Totalt drenerad inombords av alla måsten, min dåliga självkänsla, en massa antaganden och framför allt den upplevda ensamheten, brast allting och det kändes som om jag trillat ner på botten igen..?! Jag försökte att göra det som jag vet ger mig energi, att måla.. men eftersom det inte är en eller två, utan snarare ett hundratal olika faktorer som fått mig på fall, räckte det inte med att måla.. Jag bröt ihop.

Jag blir arg på mig själv för att jag låtit det gå så långt, men försöker samtidigt intala mig själv att jag faktiskt gjort det jag velat under tiden.. Att verkställa mina planer med att få iordning på ateljen.. Och kanske är det arbetet med denna som faktiskt hållt mig uppe så länge det nu varade..?!

- Jag vet inte.. Jag vet bara att jag känt mig mer än otillräcklig alldeles för länge.. och jag vet att det tär på mitt inre.

(Att vara född med en positiv syn på livet brukar jag se som en tillgång.. men under den senaste månaden har jag lyckats vända allt mot mig själv och sett det som en dålig sak att vara..?! Hur det ens är möjligt..?!)

Idag har jag dock landat i insikten.. Jag har sovit elva timmar sedan jag kom hem från jobb igår.. Fortfarande trött, lite som dagen efter.. och jag håller mig passiv till känslor som annars upprör.. En fullproppad diskbänk, med locket till micron i center.. (Varje dag plockar jag undan detta förbannade lock.. som någon annan använt..) Min pinsett, som jag bett om att få ha själv tusen miljoner gånger, som ligger och skriker på handfatet varje gång jag går in på toaletten.. Att hundarna lämnas ensamma på bottenvåningen, som jag om och om och om igen ber om att inte hända, då de båda hittar på bus i brist på uppmärksamhet.. Bus som jag sedan får ta hand om..

- Ja.. du förstår ju själv vilken nivå jag ligger på, när det är petitesser som dessa som får mig på fall..?!

Idag har jag lovat mig själv att ligga lågt. Att bortse från allt som inte vill, eller gör mig väl.. Jag ska göra det där jag tänkt med mitt presentpappers-ställ och bara precis känna mig värdig att bara vara jag för en dag.. 

Kärlek & Ärtor!

.. en dag som jag helst hade varit utan.. 

För att inte gå in på negativa detaljer, om bland annat tårarna på jobb och ensamheten där hemma, så har dagens enda ljuspunkt varit stunden tillsammans med min svägerska, kaffe och hemmaköpta kakor.. En välbehövd paus från allt som rasar omkring mig just nu.. 

Det är svårt att hålla näsan över vattenytan och det känns som om jag har kämpat alldeles för länge.. Som att jag vet att jag måste fortsätta paddla med fötter och armar för att överleva, men att kroppen helt enkelt inte orkar mer.. Som om jag nått punkten där jag börjat acceptera mitt misslyckande. Min kamp börjar kännas omöjligt och med utmattad kropp och sinne, hade det varit rätt skönt att bara sluta. 

Jag är och har alltid varit galet envis.. något som varit min styrka större delen av mitt liv.. Men tänk om jag bara skulle våga bryta det jag tror är det enda sättet att kunna överleva på.. Våga erkänna mig besegrad och släppa taget om det jag har gett mig fanken på.. "att fortsätta paddla.."

För tänk om jag bara skulle låta min kropp få vila en lite stund..? Sluta streta emot med de få krafter jag har kvar, låta kroppen få slappna av.. och bara låta den få sjunka mot botten..?!

Jag tänker.. i min verklighet innebär den tanken slutet. Man ger inte upp helt enkelt! Men kanske är det så.. att om jag sjunker.. hinner jag kanske inte en få huvudet helt under ytan förrän någon eller något, kommer och dar upp mig.. Någon, eller något, som kanske har väntat i evigheter på att jag ska våga släppa taget för att få lov att komma och rädda mig..?! Något som skulle innebära att jag har kämpat alldeles för mycket, alldeles för länge, egentligen helt i onödan..?! 

Inte för att det skulle göra mig bitter på något vis.. (i alla fall inte mer bitter än vad livets vissa omständigheter redan har gjort mig.) 

Alltså.. Förstå att jag anser mig vara DEN som måste ha läget under kontroll.. Det är alltid upp till mig. Allt hänger alltid på mig. Och med känslan av att vara den som bär det yttersta ansvaret.. för allt som sker runt omkring mig, är det näst intill omöjligt att slappna av.. Och så har jag levt i många, många, många år.. Barnen, hunden, dagens middag, läxläsning, födelsedagspresenter, bädda rent, semesterlappar, sopsortering, nya gardiner, tandläkarbesök, snöskottning, bilbesiktning, vattna blommor, osv, osv, osv... 

Detta har genom året fått mig att alltid ha minst två backup-planer.. Jag ser framtida situationer i minst tre olika skalor.. alltid redo för försvar.. och alltid med utgångspunkt i det värsta tänkbara senariet. 

Jag ger vad jag har.. och sen ger jag lite till.. Jag kanske inte alltid vill, men jag gör det för att det är mitt ansvar.. Mitt ansvar som förälder, partner, hundägare, arbetstagare, husägare, inredningsintresserad, pedagog, nattmänniska, kvinna.. OMG! Det hade varit så befriande om jag hade fått lov att vara bara Jenny en stund. Jag är så förbannat, innerligt, riktigt, jä*la TRÖTT!

Egentligen är jag inte trött för allt jag gör, men för att jag är så inbiten i mitt göra, att jag inte kan se någon göra något för mig, utan att ana oråd. Det finns liksom inte, att någon skulle sätt mig i första rummet, för min skull.. I min verklighet handlar det om att ge mig, för egen vinning skull.. inte för min skull..

Och ja.. Jag vet att jag låter paranoid.. Men grejen är.. att de få gånger som jag faktiskt sätter stopp för mina misstankar och låter tron och hoppet få regera, så blir jag bränd.. Vilket får mig att bli arg på mig själv för att ha trott på något som jag egentligen visste redan från början, skulle sluta i personlig misär..?! 

- And there you have it! Återvändsgränden, med vatten upp till näsan..

-------------------

Jag tittar på klockan och ser att natten har slagit över till min dag.. (även om min födelse denna datum inte var förrän typ sju på morgonen..) Med andra ord.. Livet som 42-åring är slut.. och kanske är det även dags för min eviga kamp att få ta slut..?! 

Så. Jag hoppas på att jag kan vakna upp imorgon, efter att jag faktiskt har fyllt 43.. med en känsla av ro i mitt inre.. Jag saknar tillit till andra, men vet att jag kan lita på mig själv.. Jag ska bara våga släppa taget om allt det som finns runt omkring.. och låta vattnet skölja över mig..

Ta hand om varandra och var rädd om dig själv

Kärlek & Ärtor!

Såg att mitt senaste inlägg, även det, handlade om solen. Men hur ointressant det än må vara, med ytligt snack som vädret, så känns det just nu som om det är det mest väsentliga för att hålla mig igång..

Jag känner mig slutkörd, trött och ointresserad.. Nästan så att jag skulle vilja göra slut med mig själv.. Skulle vilja slå bakut. Kasta något. Resa ut allt svart jag har omkring mig..

Men så lyser solen.
Jag kräket på att vara positiv. Jag kräker på att vara duktig. Jag kräker på att vara den som håller huvudet högt.. ler.. och säger:
- Kämpa på. Upp igen. Du kan. Du är bra. Jag tror på dig..

Kom till insikten igår att jag är olycklig.. vilket smärtar mig på så många sätt. För många sätt för att nämna här.

- När skrattade jag hjärtligt, senast?

Nätterna är värst.. men så kommer dagen och solen skiner i mitt ansikte.. och ännu en dag kan passera..

Må väl.
Kärlek & Ärtor!

Så vad gör du, såhär klockan 00:54 på natten..?!
Själv flyttar jag mina kuddar, mitt täcke och min väckarklocka.. från ett högljutt sovrum i källaren till en ensammare tystnad på ovanvåningen.. igen..

För vem vill inte ligga i en hård bäddsoffa i sitt eget hem..?!

Kärlek & Ärtor!

Det här med planering är ju inte riktigt min starkaste sida.. vilket resulterade i en mindre chock i förmiddags, när jag och mannen skulle beställa varor på nätet..
Själva beställningen var inte så svår att göra, men väl klara med alla 55 varor.. däribland vår nyårsmeny.. visade sig att tidigast dag för upphämtning skulle vara den 4/1-2021..

*Hahahaha* Hysteriskt roligt! Ni skulle sett oss, sittandes där vid bordet och bara stirra på varandra..
- Vad gör vi nu?!

Vi försökte välja annan butik.. tre gånger.. innan vi fick komma på en plan B.

Lösningen blev.. och jag tackar gudarna för, syskon och fina grannar.

Dagens middag, kaffe, bröd och lite annat löste våra fina grannar, som så vänligt tog sig tiden att handla till oss.
Nyårsmenyn och dagen-efter-mat har mannens syster lovat oss att hjälpa till med senare ikväll.

All ära åt tekniken.. men med dålig planering och utan skyddsnät, hade vi fått äta soppa i tre dagar..

Kärlek & Ärtor!

.. Snälla säg inte att du älskar mig, om du sen tänker köra över mig ute på gatan..

Jag har blivit knäckt.. så många gånger..

Jag har rest mig igen.. så många gånger..

Jag har vridit ut och in på mig själv.. så många gånger..

Kanske för egen skull, men mest för att visa att jag inte vill ge upp..

Men alla har en gräns.. och jag tror att jag har nått min..?!

Jag kan erkänna för världen att jag behöver hjälp.. men jag kan slå mig själv blodig.. om jag lämnas för att fixa allting själv.. Jag kommer nämligen aldrig att kunna fixa detta ensam.. Det är bara så..

Då får din stolthet vinna..

Jag är helt enkelt slut som soloartist i duon jag spelar..

Kärlek & Ärtor.