Nu tycks tiden gå så fort att jag knappt hinner med.. För att ta ett exempel så föll min femtonde december bort..?! Fullt ös medvetslös, så jag hade att göra, och hoppla, mitt i allt glömde jag blogga..

Ganska så typiskt mig..
Jag får en idé. Sätter ett mål. Börjar. Följer ett tag. Och sen faller det bort. Jag i ett nötskal, skulle man kunna säga.

Men för att tala om något annat..

Idag fick jag reda på en av de bästa anledningarna till allas trötthet, som byggts upp under de senaste två veckorna. Hörde på Nyhetsmorgon att vi har haft EN timme sol (med utgångspunkt Lund) mellan 1-15 december. (Två i Göteborg och 0 soltimmar i Stockholm.)
- Inte konstigt vi känner oss trötta..?! tänker jag.

Idag skiner solen dock och jag hoppas du får njuta du också!

Kärlek & Ärtor!

Lucia och tredje advent.. ju mer som står i kalendern, ju mindre tycks jag komma ihåg bloggen..?!

Oavsett minne eller ej, så var dagen okej.. som en vanlig söndag egentligen, med julkalendern på tv som tillägg..

Kärlek & Ärtor!

För att skriva om något helt annat än dystra känslor och tragiska händelser, tänkte jag idag bara berätta att trädgårdsbelysningen i vår trädgård blev klar idag..

Lite trist med bristen av de annars så vackra bladen som andra årstider än denna, gör trädgården mysig.. Men att få ljus i en tidigare, annars näst intill svart trädgård känns fantastiskt bra och upplyftande.

Kärlek & Ärtor!

Så var jag då tillbaka till stresspunkten, där jag lyckats samla på mig alldeles för många saker att göra.. Allt samlat i en kaotisk hög med måsten, som skriker på mig..?!

Får helt enkelt ta en kväll och bara beta av sakerna en efter en.. utan att tänka på allt annat dagligt som tror sig vara viktigare..

- Får inte drabbas av panik!!

Kärlek & Ärtor!

Det är en sak att man själv går in i mörkret lite då och då.. det är okej att hamna där. Men när människor runt omkring en faller pladask och inte verkar vilja ta sig upp, känns det motigt.

Att falla är okej. Helt naturligt, om du frågar mig.. men någonstans måste man ta tag i sig själv och börja jobba för att komma på fötter igen! Ljuset kommer inte av sig själv. Lösningen kommer inte att dimpa ner i brevlådan, eller serveras på silverfat!

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att ilskan inte handlar om mig.. (även om den riktas mot mitt håll näst intill dagligen..?!) Jag ger allt vad jag har.. även om det kanske uppfattas som ingenting.. Jag är öppen med mig själv och jag försöker ge råd.. (sånt som har funkat för mig) men det räcker inte..

Jag slår undan mina egna känslor, i tankar om att någon måste stå stadigt när båten gungar. Och jag har kommit till punkten där jag inser att jag håller på att bygga en mur runt mig själv för att inte själv falla. En mur som får mig att verka kall och ointresserad. En mur som skapar distans mellan mig själv och de jag har runt omkring mig..
- Hälsosamt..?! Svar nej!

För största gången i mitt liv har jag lyckats få tid hos min psykolog nu såhär i höstmörkret.. och jag tackar gudarna för detta.

Lustigt nog tror jag inte att jag hade behövt det, så som jag gjort tidigare.. eftersom jag egentligen mår bra. Det som tär på mig nu är egentligen andras bekymmer som håller på att färga min värld i de dystraste färger.. Vilket är något helt nytt för mig att handskas med, då jag alltid bara behövt jobba med mig själv.
- Och ja, det är väldigt frustrerande att se på någon i sin närhet, som uppenbarligen mår skit, men som inte verkar vilja göra något åt det..?! Hur gärna jag än hade velat, kan jag inte fixa det åt denna någon. Och nu har jag då mina egna bekymmer att ta hand om.. *suck*

Det ledsamma är att jag vet ett sätt att kunna skydda mig själv.. bortsett från murar och känslomässig tystnad. Men grejen med det är att jag inte vill göra det jag tror jag skulle mått bäst av.. Det är en lösning, men inget alternativ för en envis, blåhårig tant som jag.. Så det ska bli skönt att få gå och prata med min psykolog.. då mitt huvud och mitt hjärta bråkar dagligen om vad som är bäst för mig..

Jag trotsar mitt huvud och går efter hjärta.. blir ledsen och låter huvudet styra ett tag.. om och om och om igen.. Och nu har det gått så långt att jag bara är trött..

Jag känner mig ensam.. även om jag vet att jag har en massa människor omkring mig..*

*Förr i tiden tog jag alltid mina mörka strider i ensamhet. En flaska vin, musik, papper och penna och floder av tårar.. en eller två, ibland tre timmar.. inget ovanligt alls.. Idag är det annorlunda!
När jag känner mig hjälplös, sträcker jag ut en hand och ber om hjälp. Som häromdagen till exempel.. När jag skrev några rader på Facebook om att det var en sådan dag som jag skulle kunna ge upp.. (inte livet, men min situation..) Och i ett jämt flöde under hela förmiddagen kom det peppande kommentarer, både från väntat och oväntat håll..
- Så mycket omtanke..!! Djupt rörd och det fick mig att klara ännu en dag..

Jag säger inte att jag vet eller kan mer.. Jag klandrar ingen för att falla. Men snälla låt dig inte bli ett offer.. Eller jo. Bli ett offer. Tyck synd om dig själv. Men kom ur det! Ta tag i dig själv och i alla fall försök att ta dig upp igen..

Jag har jobbat sååå hårt med mig själv sedan jag totalkraschade 2018.. I min värld ger man inte upp! Kan jag så kan du! Och jag förväntar mig inget annat än att du i alla fall försöker..

Kärlek & Ärtor!
Och du.. jag tror på dig..

Det är så obeskrivligt skönt att se sig själv med insikten om hur prioriteringarna fördelats..

Slutade tidigt igår och hade 45 minuter att fördriva, innan jag kunde hämta dotter på skolan. Vanligtvis hade jag nog bara suttit i bilen, med telefonen och spelat eller något..?! Oförmögen att känna ork till att hinna stressgöra något bara för att..

Igår kändes det dock annorlunda.. Fortfarande ganska trött.. (har sovit dåligt hela veckan..) men helt inställd på att ge mig själv tjugo minuter av fotografering. (Det var tid som blev över efter bilresa från jobb..)

Tjugo minuter är ingenting egentligen, enligt mig.. men i tanken kunde jag nöja mig med att bara ett tiotal bilder blev ok, för att det skulle vara mödan värt..

Solen var inte helt samarbetsvillig, men det blev några bilder.. och jag kände mig ändå nöjd när jag bröt stunden för att hämta dottern som lovat, direkt efter skolan.

Kärlek & Ärtor!

.. så blev det en ganska så lugn eftermiddag och kväll..

Förvisso, gick det i ett.. men som på räls och allt kändes bara bra..

Maten köptes.. lagades och åts.. 

Hundarna kom ut.. och jag likaså.. på en promenad, som jag vill beskriva som snabb.. där jag syftar på hastigheten och inte stäckan. (Folk som är med och går med mig säger ofta att jag går fort.. Och jag brukar då skylla på att jag har hundar som kräver mer tempo.. Och idag var det precis så, även om det bara var jag och hundarna som var ute och gick.)

Nåväl.. Allt gick som sagt smidigt.. och den enda anledningen till min känsla, var tack vare att Tomas tog en del av *mina måsten.. (*våra egentligen) Vilket i sin tur ledde till att jag kunde finna ro i att bara sitta en stund, tillsammans med Tomas efter att barnen hade kommit i säng. 

Kärlek & Ärtor!

Eftersom barnen sov borta natten till idag, har vi varit iväg och hämtat hem de. Passade också på ett snabbt besök inom Hornbach, för att köpa en ny toasits på vägen hem, då den där hemma har gått sönder och det låg på vägen. Och som avslutning på det hela, fick jag hämtat upp min bil som jag lämnade kvar efter träffen med väninnan i fredags..

Väl hemma igen kom jag inte mer än in genom dörren förrän jag drog fram några tomma dukar och började kladda med färg.

Vet inte om de är färdiga eller om det kommer fler idéer som jag vill tillägga.. Men just nu ligger de på tork, så det blir en paus i skapandet oavsett..

40x60cm

30x30cm

30x30cm

* * * * * * * * * *

Här hade jag skrivit lite till, med avslutande mening:

"..och här sitter jag nu och väntar på att färgen ska torka.."

Men av någon anledning så försvann det när jag publicerade inlägget..?!

- Kärlek & Ärtor!