Kommande utgifter tänker kanske någon som tror på skrock.. Våren är nära, säger jag..

Vår dotter fyller nio om några månader..
Redan som litet barn, övertygade hon sin pappa om att hon kommer att ha ett eget land när hon blir stor, vilket han fortfarande tror på.

Hennes envishet har gjort mig stolt många gånger, men vi har pratat om de kommande tonåren då vi förmodligen kommer vara ovänner minst två gånger om dagen.. Mor och dotter, lika men ändå inte.. Två starka viljor, som kommer att krocka i både humör och tänk..

Idag hände dock det första, vad ska jag säga, stora tecknet på vad som komma skall.. och även om det inte är någon bra grej, kan jag inte låta bli att än en gång känna stolthet över min smarta avkomma..

Imorse var det bråk, mellan dottern och hennes pappa. Det gällde ett par alldeles för smutsiga byxor som pappa ville ha i tvätten hellre än på i skolan.
Med stora protester fick dottern till slut bytt byxor och de båda försvann ut genom ytterdörren.

Det var först när de båda kom hem igen, som jag skulle få reda på dotterns genialiska idé.. där hon med list lyckats grundlura båda sina föräldrar. Det visade sig nämligen att när hennes pappa kom till skolan för att hämta hem henne, var hon klädd i samma smutsiga byxor, som vi båda trodde låg i tvätten. Hon hade alltså stoppat ner de smutsiga favoritbyxorna i väskan, istället för i tvättkorgen. Tagit med de till skolan och bytt tillbaka till de så fort hon fått möjlighet.

Jag vet att jag som mamma borde vara i alla fall lite arg.. Det är inte ok att luras på det viset. Men jag kan inte låta bli att le i tanken på hur smart hon är.

Så ja.. Det där med att få gråa hår över barnen.. är nog bara förnamnet, när det kommer till dotterns kommande tonår..?! För som sagt.. det har bara precis börjat. *smile*

Kärlek & Ärtor!

.. en dag som jag helst hade varit utan.. 

För att inte gå in på negativa detaljer, om bland annat tårarna på jobb och ensamheten där hemma, så har dagens enda ljuspunkt varit stunden tillsammans med min svägerska, kaffe och hemmaköpta kakor.. En välbehövd paus från allt som rasar omkring mig just nu.. 

Det är svårt att hålla näsan över vattenytan och det känns som om jag har kämpat alldeles för länge.. Som att jag vet att jag måste fortsätta paddla med fötter och armar för att överleva, men att kroppen helt enkelt inte orkar mer.. Som om jag nått punkten där jag börjat acceptera mitt misslyckande. Min kamp börjar kännas omöjligt och med utmattad kropp och sinne, hade det varit rätt skönt att bara sluta. 

Jag är och har alltid varit galet envis.. något som varit min styrka större delen av mitt liv.. Men tänk om jag bara skulle våga bryta det jag tror är det enda sättet att kunna överleva på.. Våga erkänna mig besegrad och släppa taget om det jag har gett mig fanken på.. "att fortsätta paddla.."

För tänk om jag bara skulle låta min kropp få vila en lite stund..? Sluta streta emot med de få krafter jag har kvar, låta kroppen få slappna av.. och bara låta den få sjunka mot botten..?!

Jag tänker.. i min verklighet innebär den tanken slutet. Man ger inte upp helt enkelt! Men kanske är det så.. att om jag sjunker.. hinner jag kanske inte en få huvudet helt under ytan förrän någon eller något, kommer och dar upp mig.. Någon, eller något, som kanske har väntat i evigheter på att jag ska våga släppa taget för att få lov att komma och rädda mig..?! Något som skulle innebära att jag har kämpat alldeles för mycket, alldeles för länge, egentligen helt i onödan..?! 

Inte för att det skulle göra mig bitter på något vis.. (i alla fall inte mer bitter än vad livets vissa omständigheter redan har gjort mig.) 

Alltså.. Förstå att jag anser mig vara DEN som måste ha läget under kontroll.. Det är alltid upp till mig. Allt hänger alltid på mig. Och med känslan av att vara den som bär det yttersta ansvaret.. för allt som sker runt omkring mig, är det näst intill omöjligt att slappna av.. Och så har jag levt i många, många, många år.. Barnen, hunden, dagens middag, läxläsning, födelsedagspresenter, bädda rent, semesterlappar, sopsortering, nya gardiner, tandläkarbesök, snöskottning, bilbesiktning, vattna blommor, osv, osv, osv... 

Detta har genom året fått mig att alltid ha minst två backup-planer.. Jag ser framtida situationer i minst tre olika skalor.. alltid redo för försvar.. och alltid med utgångspunkt i det värsta tänkbara senariet. 

Jag ger vad jag har.. och sen ger jag lite till.. Jag kanske inte alltid vill, men jag gör det för att det är mitt ansvar.. Mitt ansvar som förälder, partner, hundägare, arbetstagare, husägare, inredningsintresserad, pedagog, nattmänniska, kvinna.. OMG! Det hade varit så befriande om jag hade fått lov att vara bara Jenny en stund. Jag är så förbannat, innerligt, riktigt, jä*la TRÖTT!

Egentligen är jag inte trött för allt jag gör, men för att jag är så inbiten i mitt göra, att jag inte kan se någon göra något för mig, utan att ana oråd. Det finns liksom inte, att någon skulle sätt mig i första rummet, för min skull.. I min verklighet handlar det om att ge mig, för egen vinning skull.. inte för min skull..

Och ja.. Jag vet att jag låter paranoid.. Men grejen är.. att de få gånger som jag faktiskt sätter stopp för mina misstankar och låter tron och hoppet få regera, så blir jag bränd.. Vilket får mig att bli arg på mig själv för att ha trott på något som jag egentligen visste redan från början, skulle sluta i personlig misär..?! 

- And there you have it! Återvändsgränden, med vatten upp till näsan..

-------------------

Jag tittar på klockan och ser att natten har slagit över till min dag.. (även om min födelse denna datum inte var förrän typ sju på morgonen..) Med andra ord.. Livet som 42-åring är slut.. och kanske är det även dags för min eviga kamp att få ta slut..?! 

Så. Jag hoppas på att jag kan vakna upp imorgon, efter att jag faktiskt har fyllt 43.. med en känsla av ro i mitt inre.. Jag saknar tillit till andra, men vet att jag kan lita på mig själv.. Jag ska bara våga släppa taget om allt det som finns runt omkring.. och låta vattnet skölja över mig..

Ta hand om varandra och var rädd om dig själv

Kärlek & Ärtor!

..den här veckan har varit jobbig.

Trött. Hårda krav på mig själv. Stressad inombords. Irriterad på allt..

Så när helgen kommer.. om tre timmar och fem minuter.. är den mer än välkommen!!

Kärlek & Ärtor!

Efter en galen, men rolig och mycket glädjerik förmiddag på jobb, sitter jag nu på min rast och minns lugnet ifrån gårkvällen.

Då satt jag ensam i vår lilla myshörna utomhus, med en kopp kaffe i handen och en nyinköpt bok i knät. Tyst och stilla..

Nu såhär i efterhand, när jag reflekterar, inser jag att kontrasten mellan gårdagens lugna lässtund och förmiddagens hinderbana med elva stycken barn, över stolar, bord, soffor och bänkar är gigantisk.

Tacksam över att få uppleva båda delarna.. Tystheten som får kroppen att slappna av och framför allt då huvudet.. Och sen de höga glädjetjuten, skratten och den intensiva energin som fyller rummet med ett gäng lyckliga barn som får klättra på möblerna.

Det må hända att jag fick några gråa hår till efter förmiddagens planerade rörelsepass, men det var det helt klart värt. Jag tänker.. min bok väntar ju på mig där hemma och kvällen kommer fortare än vad jag tror..

Kärlek & Ärtor!

Det har varit en något snårig väg, som jag har traskat på den senaste månaden.. men det känns som om det var en väg jag helt enkelt var tvungen att gå. Och nu känns det som om jag är tillbaka på rätt spår igen.

Lustigt det där hur livet har sina små twister ibland..?! Och ännu lustigare hur saker och ting kan gå från riktigt-jädra-jobbigt till balans och inre lugn..?!

Förlåt, jag skriver i gåtor.. (blivande politiker kanske..?! *smile) men jag gör det med anledning av respekt och värnande om integritet.. och för att inte trampa fel.. igen..?! Jag mår rätt bra av att slippa snåriga omvägar för en stund och som sagt, så känns det skönt att vara på rätt spår igen.

Ljuset är tillbaka.. våren är på intåg. Fåglarna kvittrar. Solen lyser. Och även om jag är galet trött i huvudet, ligger det ett välbefinnande i att vara jag igen.

Kärlek & Ärtor!

Såg att mitt senaste inlägg, även det, handlade om solen. Men hur ointressant det än må vara, med ytligt snack som vädret, så känns det just nu som om det är det mest väsentliga för att hålla mig igång..

Jag känner mig slutkörd, trött och ointresserad.. Nästan så att jag skulle vilja göra slut med mig själv.. Skulle vilja slå bakut. Kasta något. Resa ut allt svart jag har omkring mig..

Men så lyser solen.
Jag kräket på att vara positiv. Jag kräker på att vara duktig. Jag kräker på att vara den som håller huvudet högt.. ler.. och säger:
- Kämpa på. Upp igen. Du kan. Du är bra. Jag tror på dig..

Kom till insikten igår att jag är olycklig.. vilket smärtar mig på så många sätt. För många sätt för att nämna här.

- När skrattade jag hjärtligt, senast?

Nätterna är värst.. men så kommer dagen och solen skiner i mitt ansikte.. och ännu en dag kan passera..

Må väl.
Kärlek & Ärtor!

.. och jag passade på att göra en ny mini film med himmel..

Kärlek & Ärtor!