Min inre styrka har börjat svaja och jag brister ut i tårar allt oftare..

- Ett varningens tecken, enligt erfarenhet och jag gör allt som står i min makt för att stålsätta mig mot alla faror.. 

Det som tar mig hårdast är negativitet och vibbarna som uppstår runt dessa. Hård ton vid tal och vassa kommentarer, är några av sakerna jag suger åt mig som en svamp. Jag famlar efter ett sätt att värja mig, men faller oftast pladask när det slutar med att jag nedvärderar mig själv för att ha misslyckats.

Jag ler, men gråter när ingen ser..

Känner mig som för femton år sedan.. Hård mot mig själv, med höga krav om perfektion.. Även om jag vet att jag inte behöver göra allt det jag faktiskt gör. Känner mig tagen förgivet. Mer än vanligt. Jag fixar och donar, för att jag egentligen vill såhär i jultider, med glöggmys och lussekatter. Men jag är osäker på att det uppskattas..?! Lite som att tvätten tvättar sig själv och att stumporna paras ihop per automatik..?!

Jag skulle egentligen vilja skita i alltihop.. men känner ändå ett stort (och väldigt ensamt) ansvar över familjens välmående i hemmet.. Så jag har ändå pyntat där hemma. Rotat fram julsaker från vinden. Handlat nya julgardiner. Sett till så att fyra ljus finns tillgängliga för adventkänslan. Monterat ihop, pyntat och kopplat in granen.. (Ja, vi kör plast..) Fixat chokladkalendrar. Planerat, köpt och slagit in adventspaket till hela familjen, mm. 

I förebyggande syfte, trots att jag aldrig brukar framföra några planer för någon annan, tipsade jag min familj om att de skulle kunna köpa vars ett paket och på så sätt få ihop fyra stycken adventspaket, så även jag skulle kunna vara med på paketöppning varje advent.. (Jag har ju trots allt fixat alla andras.. sexton paket totalt..) Men det var nog att begära för mycket, då det inte ens nämndes i söndags, när familjen samlades i soffan för att fira första advent..?!

- Dumt av mig att hoppas på något.. Jag klandrar mig själv.. och där har ni mig i min ynkligaste form..

Min mormor, som var en fantastisk förebild när det gällde gemensamt välmående, dyker upp i mina tankar dagligen och jag kan börja gråta i saknad efter någon som skulle vilja ta hand om mig.. Så som jag kunde bli ompysslad förr.. oftast i större samanhang, men man ingick alltid i något gemensamt. Något mysigt. Något magiskt. Något kärleksfullt. Man var liksom någon som barn på något vis.. Man betydde något.. (mer än som hushållerska och passupp..) och speciellt när mormor var i farten.

.. .. .. .. .. .. .. ..

..och där såg jag att min tid för detta tagit slut för längesedan!

Nu måste jag skynda mig att handla och komma hem, då mannen väntar på att få laga mat.. (Jamen då är jag ju bortskämd i alla fall.. med en man som lagar mat!)

- Kärlek & Ärtor..

Jag ruskar av mig tanken och slår ifrån mig känslan.. 

Men snälla nån..?! Kära barn, så är det att bli vuxen.

- Men va'?! Ska det verkligen kännas så här ensamt..?!

.. Tror att jag hållt mig tyst, med risk för att vara för öppen i ilskan jag känner..
(Det är inget bra att prata/skriva för mycket, när man är innerligt arg.. - Kan såra mer än det hjälper..)

Jag är fortfarande arg, men känner mig kontrollerad.. kanske..?! *smile*

Tänkte egentligen bara titta inom bloggen för att säga hej.. och berätta att jag ska till min psykolog imorgon.. igen. Var där förra veckan och det kändes så bra att äntligen få träffa A. igen. Att äntligen få träffa någon som lyssnade och faktiskt förstod vad jag snackade om..!!
- Älskar när man hittar någon som är på samma nivå som sig själv.. inte för att hon bara ska hålla med mig i allt jag säger, för det gör hon verkligen inte.. men som FÖRSTÅR utan att behöva hävda sig själv, ta illa vid sig, eller idiotförklara mina tankar och känslor..
Förvisso är A. utbildad för dessa samtal och vet hur man ska bemöta någon annans innersta utan att kritisera.. men även om hon gör det ibland, känns det okej. Hon är en paus i min ilska och jag är så tacksam för att hon har min rygg just nu.

Annars är läget bra.. vill jag tro.
Har pulat i trädgården, både igår och idag. Och jag känner mig väldigt nöjd med min lilla insats med att ha städat inför vintern. Utemöblerna är undanplockade och övertäckta och alla krukor, stora som små, är omplacerade i hopp om att växterna där i ska överleva vintern.. om det blir någon..?!

Nu är det dock dags att fixa käk till familjen.. som tålmodigt ligger och såsar i väntan på att mor deras ska rappa på.. *grrrrrrr*

I morgon är det måndag igen och jag får äntligen åka tillbaka till jobb!! Och jag önskar er alla, redan nu, en fantastisk måndag imorgon!

Kärlek & Ärtor!

Skrattretande, jag vet..

- Vaddå jag skulle vara bäst på att göra ingenting..?!

- Jag avskyr att göra ingenting. Eller nej.. avskyr är ett starkt ord.. Men jag gör det så sällan.. är så dålig på att ta mig tiden, att jag har feta problem när jag väl försöker..

Idag har jag medvetet gett mig tiden..

Tvingat den på mig själv, helt enkelt för att jag inte orkar något annat..

Egoistiskt. Lat. Kanske till och med orättvist och dumt.. men det struntar jag i..

Vill världen se det som så, so be it. Jag är alldeles för trött för att orka bry mig.. 

(Och dessutom alldles för gammal och för nykter.. om man nu får skämta mellan raderna..?!)

Vi ska ha kvällsmöte på jobb.. och med en kortare arbetsdag, visste jag att jag skulle få några timmars dötid mellan de båda.. Dötid, som jag egentligen skule kunna fylla med både det ena och andra, men som jag redan i början på veckan bokade till att göra ingenting..

Och jag klarade det nästan..

Blev en timme extra på jobb, innan jag satte mig i bilen för att köra och köpa mig en kaffe.. (Vanilj latte) Det blev en liten extra runda i en av butikerna intill, där jag blev med cardigan och en ny tröja.. Tittar i påsen och inser att färgen på de båda plaggen är olika nyanser av grå.. och jag suckar för mig själv när jag inser att jag har köpt kläder i en viss sinnesstämning..?!

Nåväl.. Sköna plagg.. och grå är ändå ljusare än svart, så jag väljer att se det som en vinst i alla fall. 

Jag sitter i bilen och skriver.. Har typ en timme kvar innan jag behöver vara tillbaka på jobb och jag funderar på om jag ska gå in och köpa en påse minilussebullar..?! En (jag tror) nyhet från Pågen.. Skulle passa bra till kvällens möte, då det kan hungra till i magen framåt kvällen.. Attans goda minibullar! Fast jag skulle vilja ha russin i, då avsaknaden av dessa känns som en miss.. Men som sagt.. Attans goda ändå. (Och ja, jag vet att jag borde köpa något mer hälsosamt, som typ mat.. men var ligger det roliga i det..?! Kan ju inte kallas kakmonster förgäves tänker jag..?!)

Happ..?! Det var mycket om ingenting.. Mission compleated, kan man kanske säga då..?! Och med det säger jag..

- Kärlek & Ärtor!

- Ett redigerat foto (taget av mig) från mitt senaste besök hemma hos mina föräldrar i skogen..

#höst #ingenting #tidsfördriv #tankar #onsdag 

Heja Snapchat, för era förtydligande filter.. eller är det kanske en röntgen lins..?!

Kärlek & Ärtor!

Efter att ha sovit totalt tre timmar under natten till idag, är det kaffe som gäller..

Kärlek & Ärtor!

Ps. Bilderna är lånade via Google - I need coffee

Så var jag då tillbaka till stresspunkten, där jag lyckats samla på mig alldeles för många saker att göra.. Allt samlat i en kaotisk hög med måsten, som skriker på mig..?!

Får helt enkelt ta en kväll och bara beta av sakerna en efter en.. utan att tänka på allt annat dagligt som tror sig vara viktigare..

- Får inte drabbas av panik!!

Kärlek & Ärtor!

Det är en sak att man själv går in i mörkret lite då och då.. det är okej att hamna där. Men när människor runt omkring en faller pladask och inte verkar vilja ta sig upp, känns det motigt.

Att falla är okej. Helt naturligt, om du frågar mig.. men någonstans måste man ta tag i sig själv och börja jobba för att komma på fötter igen! Ljuset kommer inte av sig själv. Lösningen kommer inte att dimpa ner i brevlådan, eller serveras på silverfat!

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att ilskan inte handlar om mig.. (även om den riktas mot mitt håll näst intill dagligen..?!) Jag ger allt vad jag har.. även om det kanske uppfattas som ingenting.. Jag är öppen med mig själv och jag försöker ge råd.. (sånt som har funkat för mig) men det räcker inte..

Jag slår undan mina egna känslor, i tankar om att någon måste stå stadigt när båten gungar. Och jag har kommit till punkten där jag inser att jag håller på att bygga en mur runt mig själv för att inte själv falla. En mur som får mig att verka kall och ointresserad. En mur som skapar distans mellan mig själv och de jag har runt omkring mig..
- Hälsosamt..?! Svar nej!

För största gången i mitt liv har jag lyckats få tid hos min psykolog nu såhär i höstmörkret.. och jag tackar gudarna för detta.

Lustigt nog tror jag inte att jag hade behövt det, så som jag gjort tidigare.. eftersom jag egentligen mår bra. Det som tär på mig nu är egentligen andras bekymmer som håller på att färga min värld i de dystraste färger.. Vilket är något helt nytt för mig att handskas med, då jag alltid bara behövt jobba med mig själv.
- Och ja, det är väldigt frustrerande att se på någon i sin närhet, som uppenbarligen mår skit, men som inte verkar vilja göra något åt det..?! Hur gärna jag än hade velat, kan jag inte fixa det åt denna någon. Och nu har jag då mina egna bekymmer att ta hand om.. *suck*

Det ledsamma är att jag vet ett sätt att kunna skydda mig själv.. bortsett från murar och känslomässig tystnad. Men grejen med det är att jag inte vill göra det jag tror jag skulle mått bäst av.. Det är en lösning, men inget alternativ för en envis, blåhårig tant som jag.. Så det ska bli skönt att få gå och prata med min psykolog.. då mitt huvud och mitt hjärta bråkar dagligen om vad som är bäst för mig..

Jag trotsar mitt huvud och går efter hjärta.. blir ledsen och låter huvudet styra ett tag.. om och om och om igen.. Och nu har det gått så långt att jag bara är trött..

Jag känner mig ensam.. även om jag vet att jag har en massa människor omkring mig..*

*Förr i tiden tog jag alltid mina mörka strider i ensamhet. En flaska vin, musik, papper och penna och floder av tårar.. en eller två, ibland tre timmar.. inget ovanligt alls.. Idag är det annorlunda!
När jag känner mig hjälplös, sträcker jag ut en hand och ber om hjälp. Som häromdagen till exempel.. När jag skrev några rader på Facebook om att det var en sådan dag som jag skulle kunna ge upp.. (inte livet, men min situation..) Och i ett jämt flöde under hela förmiddagen kom det peppande kommentarer, både från väntat och oväntat håll..
- Så mycket omtanke..!! Djupt rörd och det fick mig att klara ännu en dag..

Jag säger inte att jag vet eller kan mer.. Jag klandrar ingen för att falla. Men snälla låt dig inte bli ett offer.. Eller jo. Bli ett offer. Tyck synd om dig själv. Men kom ur det! Ta tag i dig själv och i alla fall försök att ta dig upp igen..

Jag har jobbat sååå hårt med mig själv sedan jag totalkraschade 2018.. I min värld ger man inte upp! Kan jag så kan du! Och jag förväntar mig inget annat än att du i alla fall försöker..

Kärlek & Ärtor!
Och du.. jag tror på dig..

Regnet öser ner.. och jag har egentligen inte tid till att skriva.. Barnen är lediga från skolan, men jag har tider att passa..

Har massor att skriva om, men som vanligt, när det är mycket, har jag svårt att hitta orden och ge mig själv tiden till att fokusera.

Höstmörkret dämpar glädjen och framför allt orken, men ni ska veta att jag står med båda fötterna i marken. Huvudet upp och fötterna ner.

Men nu måste jag rusa..

Ha en bra torsdag.. oavsett väder..
- Kärlek & Ärtor.