Allt handlar ju egentligen om hur vi själva se på saker och ting..

Om jag anser mitt förhållande vara bra, med andra människor, så är det väl det..?!

Om jag ser ett engagemang i min partner, som kanske inte alla andra har, så kan väl jag tolka det som äkta kärlek, även om andra tycker annat..?!

Men om jag nu inte trivs i mín roll, i sociala stunder..?! Även om andra tycker att jag är en hyvens person..?! Är det då verkligen så att jag är en bra människa ändå.. eller är jag bara en lögn..?!

Om min kärlek är oändlig för min partner och han ger mig nästan allt.. är det äkta kärlek, eller är det bara som jag intalar mig själv..?! Är det verkligen oändlig kärlek om man tvivlar på partnerns kärlek..?!

Vad kan man egentligen kräva av andra..?! Och framför allt.. Vad kan man kräva av sig själv..?!

--------

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta inägg..?! Men tanken slog mig och jag skulle vilja veta vad ni tycker.. Jag har skapat en omröstning, i sidomenyn.. gällande giftemål.. Något som för mig är bevis på äkta åtagande.. Något som man ger varandra, utan tvivel, om man verkligen älskar varandra..?! Men detta är ju naturligtvis bara min åsikt om det hela.. och med tanke på hur många olika förhållande som finns i dagens samhälle, är jag nyfiken på vad just du tycker..

- Snälla, dela med dig av din åsikt och markera det alternativ som passar bäst in på dig.. Tack!

.. och äntligen fick han sitt "Skylanders", som han har önskat sig i ett helt år..

Så otroligt glad, men så oerhört besviken, när han var tvungen att sätta på sig kläder för att åka till skolan.. *Så himla taskiga föräldrar alltså*..?! Men vi lovade dyrt och heligt att han skulle få spela så fort han kom hem.. (Helt ovetande, om att farfar, som varit utomlands i sex veckor och som precis hade kommit hem, skulle ringa under dagen och vilja bjuda ut oss alla på restaurant för att fira vår allas go'a Charlie..?!)

När jag och Charlie kom in genom dörren, efter en hel dags längtan, superuppspelt.. stod Tomas där och berättade om farfars trevliga initiativ.. "Så gör er iordning, så åker vi", sa Tomas.. och Charlie blev helt förtvivlad.

Jag tyckte så synd om honom!!
Först har han gått och suktat efter det här fantastiska spelet, hur länge som helst.. Sen får han det, men får vänta ytterligare en hel arbetsdag, för att få lov att använda det.. Vilket han ändå inte får, för att vi helt plötsligt ska träffa farfar och de andra..?!

Ja jag tyckte så synd om honom och hävdade att vi faktiskt hade lovat Charlie i morse.. Jag sa till Charlie att jag skulle göra mig iordning, men att jag skulle göra det så långsamt jag bara kunde, så att han skulle hinna spela en liten stund, i alla fall.. Det brukar ju ändå, alltid skyllas på mig när vi är sena till något, så varför inte göra en moderlig gärning.. och ordna så att min älskade trollunge, fick det som var honom lovat..?! (Vill tro att alla mammor hade gjort samma sak..?!)

Jag sölade.. (alltså tog längre tid på mig) så Charlie fick spela sitt spel.. och ändå var vi först på plats..?! Kändes bra faktiskt, att komma före alla andra för en gång skull.. även om det får mig att veta varför jag föredrar att komma sent.. Jag hatar att vänta!! *smile* (Tyck vad ni vill, vrid och vänd, I don't care.. Jag kommer ändå aldrig passa in i den ramen..)

Nåväl nog om det..

Det blev en väldigt trevlig restaurangmiddag tillsammans med familjen, farfar och hans fru, Tomas faster, Tomas syster och hennes son och dotter - kusinerna! Så härligt lugnande i själen, på något vis, att "farfar" är hemma igen..?! Jag har nog saknar honom mer än vad jag har trott, under de sex veckorna som de har varit borta, på resande fot..?!

Mysigt, trevligt, spännande och väldigt gott, kan väl beskriva kvällen i enkelhet.. Och även om klockan var ganska så mycket när vi kom hem igen, mätta och belåtna.. så fick Charlie naturligtvis lov att spela en stund på sitt nya spel "Skylanders"..

(Lite Ernst-med-barfota-fötter-varning på dagens rubrik.. men det får ni ta.. *smile*)


Var på mitt tredje samtal idag.. och idag kändes det verkligen som om vi hittade något att fördjupa oss i.. För första gången någonsin, även räknat med tidigare "tillfällen" då jag fått psykologisk hjälp, så handlade dagens samtal om mig..?!

Alltså inte om barnen, eller om Tomas, eller om jobb, eller om relationer till andra..
Nej.. För första gången handlade det bara om mig! Vad behöver jag.. INTE i förhållande till vad andra behöver, utan vad behöver JAG?! Vad känner jag..? INTE utsett ifrån samhället standard, principer, ramar, mm.. utan hur känner JAG?!

Helt förståeligt, om ni inte hänger riktigt med.. Jag låter bara tankarna sväva fritt nu.. Men jag hoppas att ni förstår ändå..?!

Jag vet att det är okej att säga nej. Men jag har väldigt svårt för det.. Jag vet att det är fullt normalt att be folk om hjälp. Men jag vill verkligen inte det.. Att jag kanske ställer för höga krav på min omgivning har jag varit fullt medveten om sedan länge, men kraven på mig själv gravt mycket större än så..

Jag pendlar mellan den självsäkra Jenny.. (som jag känner väl och som jag trivs med allra bäst..) och den osäkra, mjuka, blödiga, faktiskt lite av den mesiga Jenny.. (som jag tycker är viktig, men ogillar skarpt, då hon inte kan ta för sig och stå upp för sin rätt..) Balansen mellan dessa två är just nu åt råttorna och det som den "tuffa Jenny" kan säga nej till, får den "mjuka Jenny" att få dåligt samvete..?!

*Känner själv, hur galen jag låter..?! Men sen å andra sidan så har jag faktiskt alltid refererat till mig själv som jag och alla mina personligheter..?! Jag är kanske skitsofren, helt enkelt..?!*

Nej, skämt å sido.. Det kändes faktiskt som lite av en uppenbarelse idag.. Då samtalen alltid tidigare har handlat om allt annat.. Precis som om jag försökt att skylla ifrån mig..?! Inte för att jag någonsin har sagt att det är någon annans fel..! Jag är fullt medveten om att man ska ändra på sig själv och inte kräva förändringen av andra.. Men nu såhär i efterhand kan jag nästan se det dom om jag letat efter svaret på helt fel ställen..?! *Hänger ni med..?!*

Orsaken till att jag inte kan säga nej, till exempel, kan ju omöjligt vara Tomas fel, för att bara ta ett namn av de närmaste..?! Oavsett vad han tycker eller tänker, vad han förväntar sig eller inte, så är det inte Tomas som har problemet.. utan det är ju jag.. Det är ju faktiskt jag som inte kan säga nej. Det är ju faktiskt jag som får dåligt samvete. Och det är nog förmodligen bara jag som klandrar mig själv för att vara en "dålig människa" när jag.. om jag.. nu skulle råka säga nej.. ?! Jag har, på något skumt vis, letat efter anledningen, svaren till mina frågor (om mig) i personer och handlingar runt omkring mig, istället för att titta direkt på mig..?!

- Ah ja, det låter ju hur knäppt som helst..?! Verkligen jättesvårt att förklara..
Lite lustigt att mitt "tuffa jag" har ett sådant fruktansvärt stort behov av att visa mig mänsklig..?! Samtidigt som jag verkligen hatar att visa mig svag.. Sen å andra sidan vill jag nog ändå tycka att det är den starkaste, som vågar säga som det är.. (Oavsett om personerna som läser ens blogg förstår eller inte..?! *hihihi*)

Nästa vecka kommer jag och min terapeut att fortsätta i samma spår, då vi bara precis hann "nudda det lite lätt på ytan" idag, innan tiden för vårt samtal tog slut.. och det känns bra. Riktigt bra.. Näst intill inspirerande faktiskt..!! Men tills dess ska jag, på eget bevåg, försöka skala ner det ännu mer, så att jag kanske kan hitta den där "kärnan" eller "knuten" som jag behöver lösa upp.. för att kunna fungera som en sk. normal person..

*HAHAHAHA* Förlåt.. men det kommer ju aldrig att hända!!
- Över min döda kropp, att jag tänker bli normal! Vi håller det till att jag måste kunna fungera. Punkt slut.

Love you! Alla ni underbara människor där ute!!
Tack för att ni finns.. och för att ni får mig att veta och tro på att ni verkligen finns..!
Jag känner er närvaro, mer än ni kanske tror och jag känner hur hoppet är på väg tillbaka..

Vi ses igen.. Var så säkra!
Puss & Kram

Idag firar vi våra pappor, runt om i landet..
Bilder på sin älskade partner tillsammans med gemensamma barn.. Facebook.. Instagram.. Kärleksförklaringar till sina egna pappor.. Tankar och lovord om bortgångna pappor.. Snälla pappor.. Glada pappor.. Pappor som alltid ställer upp.. Hårt arbetande pappor.. Ja, pappor av alla de slag..

Det är frukost på sängen, tv-apparater, slipsar, världens-bästa-pappa-muggar, teckningar, blommor, mm, mm..

Och så har vi mig..?! Egoisten som vältrar sig i sin egen olycka..?!
Idag, världens sämsta människa.. som inte har hunnit fira Tomas på morgonen, då han och Jonathan åkte iväg för att coacha/spela fotbollsmatch tidigt imorse.. Jag har inte köpt något.. Jag har inte gjorts något.. Inte planerat något.. Ingenting..!

Min egen pappa bor tio mil bort och även om det inte borde spela någon roll, så känner jag,
i all ärlighet, inte för att fira honom.. Ytterst tragisk.. Otacksamt, kan tyckas.. och faktiskt lite
skamligt, enligt mig själv.. men så är det..

Samtidigt som jag blir glad av att se och läsa alla dessa fantastiska "pappa-hyllningar", både här och där.. kan jag känna en stark avundsjuka och enorm saknad.. blandat med dåligt samvete och skam, för att jag inte är bättre än den skit jag är.. Otacksam jä*el..?! Det värsta är nog att jag tusen gånger om dagen, kan tänka tanken på att vilja, kunna, få lov att göra något fantastiskt för alla de underbara människor som finns runt omkring mig.. (inte bara pappor, på farsdag..) och som betyder allt.. men va f*n..?! Är man en fattig kyrkråtta, så är man..?! Och det där med att "det är tanken som räknas".. känns väldigt, väldigt, väldigt för litet..!!

Nåväl.. Nog om mitt patetiska självömkande.. Grattis alla pappor..?!
Och grattis till alla er som kan, vill och faktiskt firar dessa fantastiska människor, en dag som denna!

.. Jag står i köket och lagar en riktig lördagsmiddag.. Med hemmagjorda potatisklyftor, tillsammans med morötter i ugnen.. Baconlindad kycklingfilé.. Chilisås.. Stekt svamp.. Och kött..

.. Och precis som mormor, har jag bannlyst alla från köket, tills maten är klar..

PAUSEN SLUT!! Måste återgå..

Jaha, mina vänner..
Klockan är strax över sju.. Det är torsdagkväll.. och här sitter jag på balkongen och skriver i all hast..?!
Egentligen har jag ingenting direkt vettigt att skriva om idag.. mer än att kaffe är något av det bästa jag vet..?! Vilket inte är så himla vettigt ändå..?! *hihihi*

Veckan har gått fort, men jag vill ändå våga påstå att jag har hunnit att andas..?! Känns riktigt skönt att kunna prioritera det ena, utan att få dåligt samvete över det andra..?! Att vara jag.. Att gilla det jag gör.. Att tycka att jag gör något bra.. är tankar som börjar pocka på min uppmärksamhet och det känns riktigt skönt att sakta kunna tro på sig själv igen.. (Så känns det just nu i alla fall..?!)

Jonathan och Tomas är på fotbollsträning, men kommer nog hem, alldeles strax.. Och om bara en liten stund, är det dags för Charlie och Jasmine att göra sig iordning för sängen.. *Älskade änglatroll..* Var och hämtade dem tidigare idag, då vi hade haft utvecklingssamtal med Jonathan på skolan.. och både Charlie och Jasmine visade klart och tydligt att det inte var något som de hade tänkt sig.. Charlie skulle rita färdigt och ville inte alls sätta på sig skorna för att åka och hämta "tråkiga" lillasyster på dagis.. Och Jasmine, ja hon grät stora krokodiltårar, när hon inte fick plocka fram ett nytt pussel, utan var tvungen att åka hem tidigt med mamma..?!
- Tack så mycket mamma, för att vi fick komma hem tidigare..?! *galenpannor.. smile*

Ja ja.. Så är det med de små.. vill helst ha det som de inte får..?!

Nu kom de stora pojkarna hem.. och det är dags för mig att ta hand om de små..
See you later alligator..!!

Idag har jag varit på "samtal nummer två".. och det gick bra, även om det inte går riktigt enligt planerna..?!

Min behandling, KBT (kognitiv beteendeterapi) är uträknad till tio träffar.. varav efter samtal nummer två, egentligen ha hittat "problemet".. och därför kunna jobba med själva lösningen, under de resterande åtta samtalen/veckorna.. Men efter dagens samtal var både jag och min terapeut, eniga om att vi inte riktigt är där ännu.. "Trådarna" ligger i en salig röra och vi har inte lyckats hitta själva knuten ännu.. men hoppet finns där och jag ser fram mot nästa veckas samtal.

Intressant idag, då det inte bara var jag som pladdrade på..?! Eftersom jag inte riktigt hade koll på definitionen: "depression" och vad det egentligen innebär.. Och eftersom jag är nyfiken och villig att lära, så ställde jag frågan och fick ett svar, i stora drag.. En depression, ses i första hand som en förlust, av någonting, i någon form, av något slag.. Det kan röra sig om en person, eller flera.. men även saker, händelser, eller känslor.. Depression kan även bero på att kroppens kemi ligger i obalans.. men det ska tydligen inte vara lika vanligt..?! Rent spontant kan jag känna att precis allt stämmer in.. Både saknad.. av personer, känslor, drömmar, inspiration och eget beteende.. Men jag känner också av obalansen i kroppen..?! (Sen vad den obalansen beror på, kan jag inte svara på..?!)

Hur som helst.. Intressant..!
Hjärnans mysterier fascinerar mig.. Och samspelet mellan det psykiska och fysiska.. Vad är det som gör att vi kan hålla "balansen".. och vad är det som får oss att "falla"..?! (Och nu pratar jag inte om balansen som sitter i örat, kära du.. men det hoppas jag att du förstod redan.. *smile*)

Nåväl.. Det är en vecka till mitt nästa samtal.. "Nummer tre".. och jag har kommit på att jag ska skriva ner fem bra saker, varje dag, som jag har gjort/lyckats med under dagen.. Kanske ska jag även skriva ner fem saker som har gått bra, som jag inte har kunnat påverka.. för att på så sätt verkligen kunna se.. (att ha det svart på vitt..) att mitt liv faktiskt inte är så fruktansvärt dåligt och värdelöst och onödigt.. som jag känner och tror..?!

Ja ja.. Jag får väl prova..?!
Jag börjar med idag.. och så får vi se hur det går..?!

Var rädd om dig.. Ta hand om varandra!
Kärlek och ärtor, till er alla..

Mammas älskade unge..!!

Familjens egen lilla spjuver.. *smile*