Ja, nu är det igång på riktigt.. kan jag säga..!

Imorse hände det som tillhör vardag för den deprimerade.. Tiden försvann och när jag kom tillbaka till verkligheten, brakade allt..

Först fullständig panik.. Sen hjärtbultande ångest.. Följt av uppgivenhet och total nonchalans inför alla krav..

Samtidigt som tårarna sprutade och lungorna kippade efter andan, blev barnen sönderstressade, men äntligen klara..

Grät hela vägen till skolan.. Grät hela vägen till dagis.. Men lyckades lugna ner mig på väg till jobb..

Det tog en stund innan jag "landat" på jobb.. men sen så blev det bättre.. Först nu, kan jag känna tacksamhet, i vetskap om att jag redan gjort allt förarbetet inför kommande hjälp..

Fasar dock inför tiden mellan nu och när jag får träffa någon att samtala med..

Kärlek och ärtor..