Jag gnällde tidigare över vädret..
Men måste erkänna.. nu när snön har lagt sig för en stund (?!)
- Att det är ju så vackert!

Det var inget roligt att köra på motorvägen innan, med snön störtandes rakt mot bilen i motvind.. Men någonstans i mitt "nära tunnelseende" blev jag varse en bra jämförelse, i tankar på hur jag kan uppleva ljud, för många intryck samtidigt, eller enkel vardag.. och det känns bra, då det betyder en hel del i mitt sökande efter att kunna sätta ord på känslor..

Det är fortfarande kallt.. så klart (!) men det har slutat att snöa.. Och även om jag kan höra hur någon "rockar loss" med sin bil på halt underlag någonstans bortigenom, så upplever jag ljudet, eller den dämpade tystnaden, runt omkring mig väldigt behaglig.. Känner mig tveksam inför att snön får stanna, då det verkar som om den redan är på väg att smälta bort, men jag hoppas.. för alla barn och snöfantasters skull, att den får stanna kvar.. Sen att jag fortfarande har sommardäck på bilen känns sådär..?! Tur att vi har söndag imorgon, så att vi hinner fixa det innan jobbet kallar på måndag..

Kärlek & Ärtor

Jaha.. Så kom det då i alla fall..
Precis som de sagt.. och som vi egentligen visste allihopa, att det skulle komma.. Förr eller senare..?!

Årets första fångade snöflingor..?! *suck*

Nu, några minuter efter bilderna blev tagna, är himlen full av stora blöta flingor.. som alla verkar ha väldigt bråttom nedåt marken..?! Det blåser inte så mycket, men kylan är påtaglig och biter mig i fingrarna, på balkongen där jag sitter och skriver..

En konstig känsla sprider sig i kroppen och i samma stund blir årstiden ett faktum.. Lite ledsamt att se hösten dra sin sista suck, innan vintern kom och tog över.. Tänker på alla juldekorationer som redan finns ute i handeln.. och det som igår kändes alldeles för tidigt, känns plötsligt befogat på något sätt..?!

- Jamen.. Då går vi in i juletider nu då..?!
Fantastiskt för många, men en pest för många andra..?!

Som barn älskade jag julen..! Mycket av stämningen låg i värmen och gemenskapen, som min mormor stod för.. Underbara julaftnar tillsammans med mormor och morfar, mina föräldrar och bror, min moster och morbror och mina kusiner på torpet "Enevallen", som mormor och morfar hade fram tills det att de bytte ut lägenheten mot ett hus i skogen.. (Om jag ska beskriva det kort, så var Enevallen, för mig, som "Villervillekulla" för Pippi, eller som byn för barnen i "Bullerbyn" - min barndom!)

När mormor och morfar skaffade huset och gjorde sig av med torpet, försvann lite av den "barndomliga julen", men det var inte förrän mormor dog, som glädjen med julen försvann.. Julstämningen liksom dog i samband med mormor och jag har sedan dess, sett julen som mer jobbig än härlig..

Måste dock erkänna att det har blivit bättre, sedan Jasmine föddes..
Under hennes två första jular, firad vi julafton tillsammans med Tomas familj i en stuga hyrd långt ut på bystan.. Och för första gången på många år var det riktigt mysigt med julen igen.. Samma mys, var det faktiskt förra året, då vi (jag, Tomas och barnen) firade jul tillsammans med mina föräldrar i deras hus, ute i sin skog..

Slutsatsen av min "utvärdering" gällande julen.. så här långt kommen i livet.. har jag kommit fram till att jag trivs bäst med julaftnar som kan firas utan en massa far och fläng.. När man åker till.. någonstans.. (?!) ..och stannar där en dag eller två, innan det är dags att återgå till verkligheten..?! Precis som det var när jag fortfarande ansågs vara barn..

De stora snöflingorna varierar mellan flingor och snöblandat regn och kylan har borrat sig in innanför mitt skin och på så sätt tvingat mig in ifrån balkongen.. Det känns som om mörkret faller i samma hastighet som snön och jag känner mig inte jättemotiverad för någonting alls faktiskt..?! Blir kanske bättre sen när vi kommer iväg till kalaset som vi är bjudna till idag..?! Kan nog bli riktigt trevligt, trots allt, med alla människor, god mat och ett eller annat skratt hoppas vi..?!

Kärlek & Ärtor

Igår när jag stod vid diskbänken, redo för att ta itu med diskberget som jag har låtit växa under veckan.. hörde jag en nyckel i låset.. Innan jag hann reagera hade hunden redan skrämt oss allihop genom att skälla högt. Sekunden senare stod Tomas i hallen, helt oplanerat, med ett stort inslaget paket i famnen..?!

- En tidig julklapp till mig?!

När barnen, som satt vid köksbordet, frågade varför jag fick paket, fick de till svar av sin pappa, att det var "för att mamma inte mår så bra och behöver lite uppmuntran".. *kärlek*


I det gigantiska paketet låg det en ny högtalare..!!
En sådan som man bara kopplar in telefonen till, eller kör via bluetooth, för att sedan kunna rocka loss till ljuvliga toner av härlig musik!

- My man!! Han vet han! Precis vad jag behövde för att kunna slappna av i sinnet!!

Igår när jag var i affären och handlade, sprang jag på en målarbok för vuxna: "Kreativitet och Mindfullness". Den hamnade i korgen, trots sitt pris på 99kr, i tankar om att ge det ett försök..

Jag vet ju att jag mår bra av att skapa, men att jag också pga. tidsbrist och olust inför att plocka fram allting.. (så som penslar och dylikt) många gånger väljer att låta bli..

Tänkte att jag kanske känner lättare inför bara bok och pennor..?!

Nåväl..
När jag äntligen efter alla måsten, som att gå ut med hunden och ge barnen mat efter vi kommit hem, satte mig ner.. tog det inte många minuter innan jag kände att detta fungerar för mig!

Kan säga att jag fastnade som i trans..?! Och kan därför starkt rekommendera detta till alla som känner liknande behov som jag..!!

Kärlek och ärtor!

Färdig målade bilder kommer senare..

Under utbildningsdagen i mindfullness, "Drömmen om det goda".. fick vi lära oss en övning som gick ut på att man skulle ligga, eller sitta bekvämt, samtidigt som vår lärarinna sa de olika fingrarna, ett och ett. Efter varje finger hon sa, räknade hon till fem och vi skulle tänka bara på det finger hon sagt under tiden..

Igår, efter att Tomas hade åkt hem kände jag att jag skulle prova att göra denna övning, då jag trots fått lugn i kroppen av Tomas närhet, kände att jag behövde ännu mer stillhet..

Jag lade mig rak lång på golvet i mitt vardagsrum och tänkte "tumme på höger hand" samtidigt som jag räknade tyst till fem.. Fortsatte med pekfinger.. Ett, två, tre, fyra, fem.. Långfinger.. Ringfinger.. och sen minns jag inte mer förrän jag vaknade igen en timme senare..?!

Fullständigt ledbruten av att ligga på ett golv i självdrag, kom jag fram till att detta kanske är en övning som bör göras lite oftare, fast kanske något tidigare på dagen..?! Vill tro någonstans, att kroppen behövde det mer än vad jag kanske kan förstå, eftersom jag däckade totalt..?! Lite som om hjärnan ville berätta något för mig..?! (Jag har nämligen väldigt svårt för att somna när jag ligger raklång på rygg.. Vill gärna somna på sidan.. Men som sagt, igår hade jag inga problem med detta..?!)

Tror att jag nämnde samma övning i ett tidigare inlägg, men att jag då drabbades av hjärtklappning och att den gav mer obehag än välmående..?! Med andra ord.. Det kan vara rätt att prova övningarna vi lärt oss, fler än en gång!

Kärlek och Ärtor!

Det var en riktigt rutten dag igår..
Men idag är en ny dag.. och även om den nästan precis har börjat, så är den betydligt mycket bättre än igår!

Måste tacka alla underbara själar, som visar sitt stöd.. Allt ifrån värmande kommentarer här på bloggen, till sms och telefonsamtal..!! Personal på barnens skola och dagis, nära vänner och kära bekanta, underbara arbetskamrater och även okända personer med liknande last.. Jag är lyckligt lottad som har så vackra människor omkring mig! Som alla på sitt lilla vis sträcker ut en hand och erbjuder sig att fånga mig i mitt fall..
- Tack!

Kärlek och Ärtor!!

Ja, nu är det igång på riktigt.. kan jag säga..!

Imorse hände det som tillhör vardag för den deprimerade.. Tiden försvann och när jag kom tillbaka till verkligheten, brakade allt..

Först fullständig panik.. Sen hjärtbultande ångest.. Följt av uppgivenhet och total nonchalans inför alla krav..

Samtidigt som tårarna sprutade och lungorna kippade efter andan, blev barnen sönderstressade, men äntligen klara..

Grät hela vägen till skolan.. Grät hela vägen till dagis.. Men lyckades lugna ner mig på väg till jobb..

Det tog en stund innan jag "landat" på jobb.. men sen så blev det bättre.. Först nu, kan jag känna tacksamhet, i vetskap om att jag redan gjort allt förarbetet inför kommande hjälp..

Fasar dock inför tiden mellan nu och när jag får träffa någon att samtala med..

Kärlek och ärtor..

.. gudarna vet att jag ville inget hellre..!! Men det gick inte, trots mitt inre begär..?!

Jag gjorde ett försök. Plockade fram allting, penslar och färger.. Men eftersom varken Jonathan eller Charlie kunde respektera mina ord om att komma i säng, blev det att jag gav upp och gick ut och satte mig på balkongen och grät i två timmar istället..

Drabbades av en utanför-kroppen-känsla, där jag satt och tröstlöst grät i min ensamhet.. En känsla som jag aldrig önskar mig uppleva igen.. Jag liksom satt där, tätt intill husväggen, när jag kunde känna mig själv resa mig upp och kasta mig ut över räcket.. Jag tog tag i filten och dynan jag satt på, som om jag motvilligt ville uppleva känslan.. som fick mig att gråta ännu mer..

*Jag skriver detta för att jag inte orkar hålla tillbaka mer.. Har alltid varit öppen med tankar och känslor, men många gånger "hållit igen" för att dels skydda andra från oro, men också för att inte verka desperat och servera några fördomar på ett silverfat.. Det är har blivit mer och mer viktigt för mig att skriva öppet om mina inre demoner, för att visa andra att de inte är ensamma om att kanske ha ett ständig inre krig med sig själv.. Jag har alltid skrivit i tankar om att hellre försöka bli klassad som stark på rätt väg, än ett självvalt offer som gör allt för att få lite uppmärksamhet.. men som sagt, nu orkar/kan jag inte längre sortera.. Och någonstans, trots att det är tabubelagt, känner jag att detta är en viktigt del av vissa depressioner som faktiskt finns! Oavsett om vi pratar öppet om det eller inte, så finns det!

Jag kan skriva i all ärlighet, att ingen behöver oroa sig för att jag skulle ta klivet och faktiskt hoppa.. Men sen samtidigt är jag lika ärlig med att säga att jag faktiskt inte vet..?! Kanske för de som kan och vet bättre än jag.. Tänker utbildade personer, som har mer erfarenhet av sånt här än vad jag har.. Kanske kan de se varningssignaler, som jag inte kan..?! Även om jag kanske inte kan tolka den rätt, så kan jag också se någon form av signal, men samtidigt vill jag tro att jag känner mig själv och att jag är alldeles för envis för min egen överlevnad, att jag inte skulle utsätta mig själv för medveten fara..

Nåväl.. Nu är det sagt och jag känner mig stolt över mitt mod..
Sen vad dina fördomar säger, om du nu fått de serverade (?!) kan jag inte rå för..
Jag kan då istället (i försvars-mood) säga "grattis" då du måste leva ett helt fantastiskt bra och simpelt liv..?!

Kärlek & Ärtor