Sedan Bella dog, har jag varit aningen ostabil i mitt inre och jag har därför kraschat några gånger under veckan som har gått.. Inte helt konstigt kanske, men det dåliga samvetet får mig att minnas hur jag en gång var, alltid..

Trivs inte alls med mig själv, inuti för tillfället.. Jag försöker att inte analysera varje känsla som hugger mig i bröstet, så som jag alltid gjorde förr.. och jag vet att jag kan, men det är svårt.

Det var ett tag, som jag kände att jag hade full kontroll.. Jag minns inte riktigt när det började..?! Men jag kunde sortera mina känslor och "plocka bort" de som jag ansåg vara oväsentliga och på så sätt må genuint bra inombords. En fantastiskt skön grej, när man har levt ett helt liv med tusentals känslor att analysera varje dag.. Däremot kommer jag ihåg, på dagen, när harmonin i kroppen försvann.. och det har varit en strid (ändock om något mindre än tidigare) med mina inre demoner, sedan jag förlorade min hund. Samma sak som tidigare, kan jag känna mig kall och oberörd, samtidigt som jag kan bryta ihop fullständigt, helt utan förvarning.. Cirkeln är svår att bryta, men som sagt.. Jag vet att det går.

Har kommit till insikt med att jag har blivit mer långsint i de känslor som fastnar.. Och tyvärr är det så att känslan som håller sig fast hårdast, den som känns allra starkast, är ilskan. (Och om sanningen ska fram, har det nog alltid varit just ilskan, som fått mig att må dåligt?) Den förgiftande bitterheten, som jag är fullt medveten om, trotsar mig påtagligt dagligen och jag försöker hitta ett sätt att komma loss från dess klibbiga grepp.. Att förlåta en handling är ingenting man gör i en handvändning.. Att förlåta något oundvikligt, som känslan av orättvisa i att förlora sin hund, känns omöjligt..?!

Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Kan jämföra det kanske, eller ja, jag kommer att tänka på, min pappa..?!
För att göra en lång historia kort: Han blev sjuk.. och jag blev arg.. Efter många år av ilska, fick jag höra att jag sörjde min pappa, som efter sjukdomen inte var sig lik. Enligt personen som sa orden, så sörjde jag min pappa.. och hon sa att det var okej.. Och sedan dess har allting, med pappa, varit lättare på något vis..?!

Och kanske är det så..?! Min ilska kanske egentligen är sorg..?!
Det skulle förklara en del i det som pågår just nu, med att jag sörjer hunden, men att det visar sig i ilska..?!

Det känns motigt att se framtiden.. Inte för att jag känner mig speciellt deprimerad.. Men orken till det lustfyllda är låg.. Jag är igång, jobbar och får saker gjorda.. både på jobb och på fritiden.. Men "glimten" saknas på något vis och det påverkar mig.. och det är väl därför mitt analyserande satt igång igen, i ett desperat behov av att hitta harmonin igen..?!

Men.. Det finns mycket att vara tacksam över! Och jag tvingar mig själv att stanna upp och se de små mirakel, som faktiskt sker dagligen..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Bara för att förklara lite om vad min ilska innebär, är det allt annat än litet..
När jag blir arg, är det som en explosion.. Som från en vilande vulkan i ena sekunden, till ett fullt utbrott i nästa.. Ingen förvarning med rök eller lava som sakta sipprar ut, utan en fullständig utbrott direkt.. Kroppen skakar och det liksom bultar inuti, som om hela jag skulle kunna explodera likt en bomb, vilken sekund som helst.. Jag kan inte tänka klart.. Min röst blir mörk och hotfull och kraften bakom skulle kunna välta en skog om den kom i min väg..
- Med andra ord, jag blir ett monster.
(Ett monster som jag hatar.. och cirkeln är sluten..?!)

Än så länge, idag.. har jag lämnat ett av tre barn på förskolan, åkt till jobb, jobbat sju och en halv timme, bokat husvisning, kört tillbaka till Malmö. Hämtat ett barn på förskola och ett barn hemma hos farmor och kört hem till Tomas. Jag har fixat käk till barnen, samtidigt som jag färgade håret, sminkat mig och sitter nu och väntar på att min bättre hälft ska komma inrusande igenom dörren, så att jag sedan ska kunna köra till Almåsa för att hålla bingo resten av kvällen..

- En inspirerande tisdag, med andra ord!

Ja, jag vet att det kanske inte tillhör vanligheten för den större skaran arbetare, men jag är lyckligt lottad och älskar mitt jobb.. Därav att jag, på riktigt, gillar måndagar! Sen är jag medveten om att vi befinner oss i semester-tider, vilket kanske får en del att se ljusare på måndagen än vanligt..?! Hur mycket jag än älskar mitt jobb, är en ledig måndag aldrig fel.. så jag förstår er som är lediga och att ni kanske njuter lite extra..?! Med all rätt!!

Efter jobb, ska barnen hämtas och sen blir det äventyr med ombesiktning på bilen.. Sista dagen innan körförbud..?! (Som vanligt alltid ute i sista minuten..?!) Efter det vet jag inte vad som händer.. Vi får ta det efterhand, helt enkelt.. inte lönt att göra det svårare.. Men först, som sagt, några timmar till på jobb..

Ha en skön fortsatt måndag, oavsett om du jobbar eller är ledig.. Alla förtjänar vi det goda!

Kärlek & Ärtor!

Söndagen håller på att ta slut och vi gör oss klara för ännu en arbetsvecka.. Många har semester, men jag får vänta ett tag till, innan jag får sovmorgon igen..

- Inget mig emot, men jag tycker lite synd om barnen.. Svårt att komma i säng när det är så ljust ute och fantastiskt svårt att komma upp på morgnarna på grund av sena kvällar.. Men, men.. That's life..

Island - Frankrike på tv och jag ska äta glass.. IGEN! *smile*

Ha en skön fortsatt kväll och en fantastisk måndag imorgon.

Kärlek & Ärtor

Har just kommit hem från att ha varit och tittat på ännu ett hus.. Den inplanerade husvisningen var väl som de flesta andra och en återkommande tanke slog mig: "Det är bra med en sk. öppen visning, då man inte behöver förboka sitt besök, men shit vad det förstör det första intrycket av huset..! Det blir sällan rätt, när man måste vänta, för att kunna komma in i hallen, som sen är knöka full av människor som försöker passera.."

Mäklaren, som välkomnade oss strax innanför grinden, fick som vanligt våra kontaktuppgifter, gav oss ett häfte och påpekade att de nuvarande ägarna hade både hund och katt och att hon hoppades att ingen av oss var känsliga mot detta.. Bättre hade varit om hon hade informerat om att ägarna rökt inomhus.. för det var väldigt mycket mer påtagligt än hund och katt, kan jag säga..

Synd.. Det var ett mysigt hus.. Men som sagt mer eller mindre rökskadat.. och trots att vi (forfarande) är rökare båda två, kändes det som om det skulle krävas stora insatser för att få tre våningar fräscha igen..

Nåväl.. Huset bredvid var tydligen också till salu och vi passade på att ta oss en titt.. Här hade mäklaren åkt på semester, så det var ägaren själv som stod för visningen.. Tanken här blev mer: "Oj, förlåt för att vi stör er i maten, men oj vad nice att kunna gå runt, bara vi och faktiskt kunna se huset..

Det andra huset var bra.. Inte helt hundra nere i källaren, med påtaglig fukt i ett av rummen och lite väl lågt i tak.. Men ja, tankarna har fått något att jobba med.. Skulle kunna.. om man hade kunnat göra något åt priset.. kanske..?! Jag vet inte..?! Huset har legat ute till försäljning ovanligt länge, så spekulationerna om varför är många.. Kan ha att göra med fukten i källaren..?! Kan också ha att göra med att ägaren vägrar att gå ner i pris..?! Fördomsfullt skulle det kunna ha att göra med att det är danskar som bor där just nu och att de har fixat elen själva..?! *smile* (En fördom utifrån egen erfarenhet och inget illa menat..)

Nåväl..
Vi får väl se.. Barnens entusiasm inför husvisningar är mer eller mindre död.. Det är bara Jasmine som fortfarande tycker att det är spännande.. Charlie tycker att det är "skittråkigt" som han själv uttrycker sig och Jonathan har bara varit med på ett fåtal visningar under de sista åren.. Och jag förstår dem. Jag tycker i ärlighetens namn inte heller att det är speciellt kul längre, då jag redan från början är inställd på att det ändå inte kommer att bli något av det.. Men så har inte den inspirerande "wow-känslan" inträffat på väldigt länge heller.. Och den är ju nästan ett måste, för att det ska vara givande..?! (Mindre öppna visningar, fler bokade möten?) Samtidigt är jag fullt medveten om att jag måste ut och leta för att kunna hitta..

Kärlek & Ärtor

Jag hittade ett par jeans, när jag höll på att tvätta och sortera kläder inför Värmlandsresan, som jag sparsamt stoppade ner i lådan igen, för att ha när vi kom hem igen.. Idag tog jag dem på mig.. Nytvättade och tighta, skulle jag rätta till den knöliga fickan.. och där var hon igen..?! Jag drog upp en av Bellas bajspåsar och än en gång kom saknaden över mig..

Ni som har förlorat ett djur, vet vad jag menar..
Det dyker liksom upp saker hela tiden, som påminner om saknaden.. och det gör lika ont varje gång.

Jag berättade för er om mitt hjärnsläpp, när jag kom hem till Tomas första gången efter det att min lilla Bella bus lämnat mig.. Om att jag omedvetet ställt in mig på att hon skulle vara hemma hos honom och hur hon skulle komma springande och möta mig i dörren.. Samma upplevelse hade jag när vi kom hem från Värmland. Tårarna kom när vi närmade oss parkeringsplatsen utanför Tomas, då Charlie sa: "Jaha, då var vi alla hemma igen.."
- Ja, alla utom Bella, tänkte jag..

Samtidigt som det var skönt att åka till Värmland, komma hemifrån och lämna vardagens alla rutiner, var det helt overkligt att inte ha Bella med och springandes fritt på backen.. Resan upp gick väl relativt smidigt, då jag bara drabbades av enstaka "återfall" när vi passerade platser vi varit på tillsammans, eller rastplatser som vi pausat på.. Men i det stora hela var det trots allt skönt att slippa behöva tänka på kissepauser för hundens räkning.. Däremot hann jag inte mer än upp på rummet, när vi väl kommit fram, förrän påminnelsen om saknaden kom, när jag öppnade en av lådorna för att lägga ner barnens kläder.. och hittade Bellas "sommarskål" (matskål) som jag lämnat kvar på gården för att slippa släpa den fram och tillbaka.. *suck*

Nåväl.. Livet fortsätter.. Vilket jag intalat mig själv många gånger den senaste tiden, tycker jag..?! Det räcker med att det ligger ett mjukisdjur under matbordet och jag råkar stöta till det med foten, så kommer saknaden.. Likväl som när det trillar mat på golvet och jag får plocka upp det.. För att inte tala om mat som blir över och som måste kastas..?! Jättejobbigt?!! Men som sagt, livet går vidare..

Båda pojkarna har redan börjat fråga om en ny hund, men jag vill att vi sörjer färdigt först.. Sen att det kanske bara är jag som fortfarande sörjer, kan jag inte svara på. Jag vet att saknaden är stor för oss alla och att både jag och barnen tänker på ny hund så småningom, men jag vill inte ha för bråttom.. Försöker påminna mig själv om mitt eget uttalande gällande att skaffa hund i dagsläget.. "Jag hade inte skaffat hund nu, så som vi lever just nu, med jobb och barn och framför allt en liten lägenhet på sjunde våningen.." Sen att jag hade Bella, när jag sa dessa ord, gjorde övertygelsen till uttalandet lättare att hantera.. Är inte lika kaxig idag, när jag inte har någon hund längre..

Erkänner att jag tittar efter hundar hela tiden.. Har dock en vision om att min nästa följeslagare kommer från djurens vänner.. om de kan anse mig och min familj vara lämplig nog till att ta hand om en hund..?! Det är ju lite som en adoption.. Man kan granskas som om man var en förbrytare och kraven är höga. Jag ville egentligen redan innan jag skaffade Bella, gå via djurens vänner, men kravet på att inte ha barn under sex år, kändes svårt att tillgodose, då jag ville ha minst tre barn och Jonathan bara var två år vid tillfället.. Idag har jag mina tre barn, som alla blir äldre, men det finns en risk att inte bli "godkänd" då Jasmine saknar två år, med sina fyra år..?!

Ja ja.. Det blir inte än på ett tag och vem vet hur snabbt tiden hinner passera.. Har sagt till Tomas, lite på skämt, att nu är det verkligen bråttom med det där huset som jag tjatat om i femton år.. för jag ska ha hund! Men ja, har jag kunnat vänta på mitt hus i femton år, kan jag kanske vänta på hunden ett tag till..?!

Skämt å sido..
Det kommer när det kommer..
- När tiden är rätt, som jag vill tro..?!

Kärlek & Ärtor!

(Jag och Bella i soffan hemma hos Tomas 2015)

Efter att ha varit iväg på en veckas semester tillsammans med familjen och dessutom spenderat några dagar, både före och efter resan, hemma hos Tomas.. var det GALET skönt att få krypa ner i sin egen säng igårkväll..!!

Svårt att förklara för de som inte förstår, dragningskraften mellan sina barn hemma hos pappa och känslan av att vara hemma.. Och ännu svårare är det att förklara, när man älskar och faktiskt är tillsammans med deras pappa..

Att vara särbo är svårt i mångt och mycket, men att förklara varför jag inte kan flytta in till Tomas igen är svårare..

Känner mig egoistisk, när det kommer till barnen.. En semester, där allt är "som vanligt" med mamma och pappa tillsammans hela tiden, men med jobb på schemat köra mammas-, alternativ pappas vecka..

- Det var INTE lätt att lämna barnen igår, kan jag säga..!! Båda de små grät och visade klara tecken på separationsångest, vilket drog ut på tiden..

Nåväl..
Nu är det dags att börja jobba, så jag säger: Kärlek & Ärtor och önskar er en fantastisk fredag!!