Känns som om jag är på hugget just nu, gällande personliga utmaningar..?! Ja, antingen det eller så är jag bara trött på det gamla vanliga..?!

Först medlem på gymmet och sedan en ansökan till att få vara med i en större tävling..?! Inget har med varandra att göra.. mer än att båda hände under samma vecka..

Sista ansökningsdagen till tävlingen var idag och som den tidsoptimist jag är, skickade jag mailet för bara ett par timmar sedan.. Jag var något taggad när det väl var gjort och det känns lite som om väntan på besked (på om jag blir antagen eller ej) kommer att bli lång..?! Hoppas (så klart) innerst inne, på att jag blir antagen.. men min självkritiska personlighet, tror sig ha väldigt små chanser för att bli en av de tio, som blir uttagen till själva tävlingen.

Ni har kanske sett reklamen på SVT?
(Det här är SÅ INTE JAG när det gäller att berätta saker.. Brukar inte "snacka" om sådant som kanske blir flopp, men va' fasiken.. Jag går all in..)

De har sökt deltagare på SVT, till ett nytt program som kommer spelas in under våren och sommaren. I reklamen till programmet, som är en tävling, söker de "amatörkonstnärer" (vilket jag och en miljon andra människor är) där man varje vecka ställs inför nya konst-uppdrag..
- Så har i alla fall jag förstått det som..?!

Första gången jag såg reklamen, var barnen närvarande och Jonathan skrek högt om att han tyckte att jag skulle vara med. Jag skrattade bara och påpekade att jag är en droppe i havet, totalt osynlig för den törstiga.. Och saken var avgjord. Finns inte en chans att jag skulle ha något att komma med..

Men så dagen efter, ringde svärmor och berättade, med galen entusiasm, att hon hade sett samma reklam och hon insisterade på att jag skulle söka till programmet, eller ja, tävlingen som jag väljer att se det.

Fullt medveten om att det finns såååå många andra människor.. som är såååå mycket duktigare än jag på att måla.. Som också anser sig vara amatörkonstnärer.. och som förmodligen också skickar in en ansökning.. vet jag att mina chanser är ytterst små..
- Men ändå?! Jag kan ju aldrig riktigt veta, om jag inte ens försöker..?! Och tack vare svärmor, bestämde jag mig för att trotsa min inre övertygelse och skickade så småningom mailet..?!!

- Så håll nu tummarna, för tro mig, det gör jag..?! *smile*

Och med detta avslöjat, säger jag nu god natt!

Kärlek & Ärtor!