Sitter på balkongen och lyssnar till fågelsången som håller på att avta..

Alldeles strax är det dags att störa barnen, som alla sitter tysta och stilla och pysslar med sitt. Känns aningen motigt, då jag vet att det kommer att ta ungefär tre och en halv nanosekund efter att jag sagt vad som väntar (läggdags) tills det att stormen brakar loss..
- Tårar kommer att flöda.. Beklagandet kommer att vara öronbedövande och håret på mitt huvud kommer att få ytterligare en grå nyans..

Suckar djupt och försöker samla mod.. Om en stund kommer striden vara över och mina små änglatroll kommer att ligga i sina sängar och snarka gott..

- Så är det att vara mamma..
Det är krävande, men jag älskar det!

Kärlek & Ärtor!