Fråga mig inte om vad som hände, men det kändes som en spann med iskallt vatten, som hälldes över mig.. och uppgivenheten slog rot..

Känner hur min lilla "blå figur" (vemod) tagit över spakarna och jag kan inte släppa känslan av att aldrig komma dit jag vill.. Kanske är det så, att jag bara borde göra som jag så många gånger har fått höra från de som tänker logiskt.. Att sluta drömma!

Det känns så jädra hopplöst allting. Och ja, jag vet att jag bölar nu!
Bilen gick inte igenom besiktningen. Tomas måste jobba, en röd dag, IGEN..! Och är sedan på affärsresa från tisdag till sen torsdag. Pengarna är slut.. Och jag kommer aldrig att bo i hus..

Insikten gör ont och jag avslutar här..

Kärlek och Ärtor