Började förvisso dagen med att gråta en skvätt i bilen på väg till jobb..

Satt i tankar om hur man skulle kunna beskriva det "jobbiga inuti".. och kom åter igen (?!) fram till att jag är fruktansvärt arg på insidan. Frustrationen över att inse fakta, fick tårarna och rinna över, men jag återhämtade mig snabbt.. och sen var dagen igång!

Är lyckligt lottad över att ha världens bästa jobb!

Gällande en beskrivning av mitt inre kunde jag inte sluta tänka på det som sagts i jämförelse med "vattenglaset". Du har kanske redan sett eller hört det..?! Själv snubblade jag över beskrivningen via facebook.

"Tänk dig att du håller ett glas och att du fyller det med vatten. Det väger inte speciellt mycket och det går per automatik att hålla det upplyft en liten stund. Du skulle till och med kunna hålla det uppe i några minuter innan det började bli jobbigt. Tänk dig nu att du skulle hålla samma glas i en timme.. en dag, en månad, ett år.. utan att spilla ut något vatten..
- Inte lika självklart enkelt längre.."

(Jag har tolkat fritt och kortat ner historien en aning, men kontentan är den samma..)

Jag vill tro, utan att överdriva nu.. Att jag har gått och burit på detta jä*la vattenglas.. i sexton år..?!

- Kanske inte så konstigt att man är "lite" påverkad, vill jag tänka..?!

Nåväl.. #aldrig_ensam.. som det heter..

Och jag är alldeles för jä*la envis för att ge upp.. (Ursäkta min franska, som förekommer lite här och där.)

- Imorgon är en ny dag.. och jag, med den, börjar om igen..

Kärlek & Ärtor - alla vackra människor som finns där ute! Tack för att ni finns och för att ni hjälper mig med mitt vattenglas!