Jag håller på att skriva ett inlägg om stress.. men har svårt att skriva färdigt, då det är ganska så tungt ämne för mig att skriva om.. Jag har varit på botten flera gånger.. och varje gång har jag trott att det skulle vara den sista..

Nu när jag sitter där igen.. är läget ändå annorlunda än tidigare.. och fortfarande tror jag att detta är sista gången jag ligger och kravlar på botten.. Det tog mig många år innan jag insåg grunden till varför jag hela tiden trillar tillbaka ner i gropen av hopplöshet.. men nu har jag äntligen knäckt nöten! Och jag har vänt upp och ned på livet jag levt.

Efter alla år, har jag insett att det var livet jag levde som fick mig att må dåligt. Inte pga. sträckan jag sprang.. Och nu har jag brutit det mitt itu. Livet jag kände finns inte mer och det är en process i sig att komma över alla känslor som det faktiskt innebär. Ilska, sorg, saknad, som bearbetats genom sina olika faser..

Jag har haft dåligt samvete för att ha lyssnat på mig själv. För att jag har gjort det jag har behövt för att JAG ska kunna må bra. Vilket kanske låter konstigt i dagens "jag, jag jag samhälle"..?! Jag gav allt jag hade för allt och alla i min omgivning, men alldeles för sällan fick jag tillbaka samma mynt.. Detta fick mig att känna mig överkörd, utnyttjad, ohörd, tagen förgivet.. och framför allt väldigt, väldigt ensam..

I över tjugo år trodde jag att det var mig det var "fel" på.. Jag var för mycket. Jag tyckte för mycket.. Jag kände för mycket.. Jag krävde för mycket.. osv.. Och det var det som slog ut mig gång på gång, på gång..

Men nu har jag som sagt gjort slut med mitt gamla liv. Och när jag väl kommit ifatt alla känslor och destruktiva tankar och fått sorterat allting är jag säker på att allting kommer bli till det bättre. 

Sorgen är fortfarande stor.. En del av människorna från mitt tidigare liv, som jag tyckte väldigt mycket om, har valt att inte hålla mig kvar i sina liv.. Många av naturliga skäl, men det gör det inte mindre känslosamt. Och sorgen är insikten av att jag inte betydde mer än den skugga jag levde som.. 

Saken med mig är att jag har full förståelse. Och jag kommer fortsätta med det. Jag är inte arg på någon. Jag förstår. Men jag kan helt enkelt inte anpassa mig efter alla andra längre.. De gör sina val och jag måste göra mina..

Har du varit med om att du kanske mått lite sämre än vanligt.. och med tiden insett att det liksom bara fortsätter.. Du kanske sprang på som vanligt, i tanken om att det kanske passerar, eller i hopp om att det kommer att gå över av sig själv..?! Eller kanske är det så att du fortfarande springer? Även om du innerst inne vet att det egentligen hade varit bra med en paus..?!

Ditt huvud säger "Nu orkar jag snart inte mer".. men det finns liksom ingen tid till att ta orden på allvar.. Man kan liksom inte bara sluta, bara för att man är lite trött..?! För vad ska de säga på jobb? Och vem ska se till så att barnen får mat? Vem ska gå ut med hunden, städa toaletterna, ringa elektrikern, göra räkningarn, vattna blommorna, ta fram pyntet från vinden, boka tid för däckbyte, hänga gardinerna, ta in posten, vara läxhjälp, laga hålet i staketet, panta burkarna, ta ut granen, ställa iordning i förrådet, gå ut med soporna, tvätta, diska, putsa..??!!

Svaret brukar oftast bli "Jag har inte tid att pausa nu".. och så fortsätter man springa i sitt hamsterhjul. Tröttheten fortsätter att eka i huvudet, men man kan springa ändå..

Och det är så vi gör.. Vi springer och springer.. tills vi helt enkelt inte orkar springa mer.

För plötsligt står vi där i hallen och gråter över posten på golvet. Oförmögna till att hantera oredan av två brev och en reklamtidning som tryckts in genom postinkastet i dörren..

Först då börjar vi inse att något faktiskt behöver göras.. Men i det här stadiet är det sårt att göra någonting alls.. Du kan inte ens hantera lite post på golvet. Vilket i sig egentligen säger allt. Somliga hamnar i depression.. andra går in i väggen direkt och kan inte ens ta sig upp ur sängen.. Huvudet som så länge tjatat om att få en paus stänger ner och kan få kroppen till att göra det samma.

Jag vill tro att detta är den vanligaste symptomen efter för mycket stress.. först i sin ordning..

Jag har varit där.

Jag tog mig igenom.

Jag kom tillbaka. 

Då (2018) var det det värsta jag varit med om. Men jag lärde mig ofantligt mycket.. Och väl tillbaka till hamsterhjulet igen.. socialt fungerande individ återigen anpassad och accepterad av systemet, var jag övertygad om att jag aldrig skulle hamna på botten igen.. Min största lärdom var ju trots allt att faktiskt lyssna på vad mitt huvud sa.

Jag tog paus när jag behövde paus. Folk fick säga vad det ville.. Två, tre dagar med paus, var alltid bättre än ett halvår med sjukskrivning.. Och jag kände mig stark. Det jag inte hade lärt mig dock, var att inre stress inte alltid kommer av att ha många bollar i luften.. Min stress gömde sig i känslorna som uppstod i min livssituation. Pga. yttre faktorer trodde jag.. men det skulle visa sig att det var bristen av självrespekt för var mina gränser gick som var den faktiska anledningen till att jag hade tappat mig själv..

Det är som att leva i två olika världar.. även om jag vet att det egentligen "bara" handlar om olika sinnesstämningar.. När jag tänker efter är det nog i brist på balans mellan de båda, som gör kontrasten så stor.. Höga toppar och galet djupa dalar..?! 

För när jag gör det som jag mår bra av.. som igår, när jag var på vernissage och träffade likasinnade.. känner jag mig ostoppbar.. Jag äger marken jag står och går på.. Energin fylls på och jag blir full av framtidstro.. Till skillnad från min "andra värld" där jag dagligen dräneras på energi av olika anledningar. Nära kanten till hopplöshet med dragningskraft till att ge upp..

I torsdags deltog jag i ett webbinarium gällande energibrist. Fick en massa bra tips på hur man kan göra för att spara, men framför allt hur man fyller på sin energi. Tipsen rörde ljus, mat, prioritering och övningar för att sk. nollställa kroppen från stress.. Ser man till mitt läge just nu, så visade det sig att jag redan är en bit på väg till ett mer balanserat liv. Vilket var inspirerande att inse, då det länge känts som om jag tar ett steg fram, följt av tre steg bak.. Jag och mitt dåliga tålamod i ett nötskal..?!

Och det är just det.. mitt tålamod.. För jag inser ju att bara för att jag har fått en massa bra tips upplästa för mig, innebär ju inte detta en direkt förändring.. Jag behöver jobba för att nå resultat.. och det kommer ta tid. Tid som jag själv måste ge mig! 

Jag har skrivit om energitjuvar under många års tid.. Energitjuvar som under senaste åren har fått ett annat namn i form av narcisister.. Jag vet att många redan är trötta på begreppet, men fasiken vad jag är övertygad om att jag hade klarat mig bättre om jag kommit i kontakt med vetskapen tidigare. Inte för att kunna anklaga fler, men för att kunna skydda mig själv..

Tänkt dig att du blir förminskad som individ.. Du bli anklagad för att tänka för mycket. Drömma för stort. Känna för dramatiskt. Du är alltid sur. Du är aldrig nöjd. Du gnäller över bagateller och är ett helt projekt att ha och göra med.. 

Tänk dig samtidigt, att du gång, på gång ber om hjälp till att bli en bättre människa.. Desperat blottar du ditt inre, som ett skrik efter förståelse, men faller alltid tillbaka ner i gropen som hela tiden blir djupare. Känslorna du ger används emot dig och istället för hjälp till att må bättre, mår du ännu sämre..

Du gör allt för att förändra ditt beteende. För du vet att du inte kan förändra andra.. bara dig själv.. Och ju mer du gräver desto mer övertygad blir du om att det måste vara ett seriöst fel på dig.. Och hjulet snurrar bara runt, runt, runt..

Du ger ditt allt.. och lite till.. Tills dagen kommer då du inte mäktar med att ens ta på dig skorna.. 

-Du har misslyckats och hopplöshet fyller din kropp som ett tomrum med giftig gas, som bara väntar på att explodera..

När jag arbetade i fabrik, 2010-2014, var vi tre stycken tjejer som jobbade ihop.. Tomas jobbade på kontoret och jag ute på golvet. Min roll var den samma som de andra tjejernas, men jag fungerade också lite som en mellanhand, med koppling till en av cheferna inne på kontoret. 

Jag kände mig aldrig underminerad trots den mansdominerade arbetsplatsen. Jag har alltid trivts bättre med killar. Mest troligt efter min erfarenhet av långsinta tjejer, falska upp till hakan fulla av skitsnack. Killarna har liksom alltid tagit så mycket lättare på saker.. Mer raka rör liksom.. lite som jag själv.. inte så mycket energikrävande skitsnack.. 

En dag uppstod en dispyt mellan en av mina kvinnliga kollergier och en av de nya snubbarna på arbetsstationen bredvid vår. Hon sa ingenting om det först, men berättade senare när vi insåg att hon verkade ledsen över något.. Lång historia kort, utan att dömma, handlade det om att hon var kvinna och skulle veta sin plats. Han var man och behövde inte lyssna på henne. Detta fick mig att gå i taket. Jag blev fullständigt vansinnig..!

Jag minns inte vilken ordning allting hände.. men jag vet att jag gick in och berättade om det inträffade på kontoret. Jag vet att jag var med i någon forma av diskussion gällande kvinnors talan och röst. Och jag vet att jag tog på mig uppgiften, som just kvinna, att informera den nya snubben om vad som gällde.. om jämstäldhet och allt det där.. Och det var en fröjd att få sätta snubbens beteende på plats, även om det tog flera veckor innan han ens tittade på mig igen..

Jag är inte konflikträdd, men kräver en viss sinnestämning för att ta första steget.. Det som hände i fabriken var mer svar på tal och jag kände mig bra efter att ha kunnat stå upp för min kvinnliga kollega. Hennes röst verkade inte spela någon roll för snubben, i hans sätt att se på kvinnor.. men av någon anledning lyssnade han på mig.

Då trodde jag att det var pga min nationalitet och för att jag faktiskt vågade säga ifrån..

Senare skulle jag dock inse att den faktiska anledningen enbart handlade om att jag var chefens "fru"..

Att snubben hörde vad jag sa, hade ingenting med mig att göra.. Mitt värde låg inte i mig som person.. Det låg helt och hållet i min koppling till en av cheferna.. Och jag tror att snubbens fortsatta beteende nog baserades mer på rädsla för chefen än av respekt för mig..?!

Det har gått en mindre evighet sedan jag bloggade sist.. Skönt för den som inte bryr sig.. Frustrerande för den som "behövt" informationen.. Ledsamt för den som bryr sig.. 

Anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är egentligen många, men främst för att jag inte har vetat var jag ska börja.. När jag slutade skriva hade jag nästan precis tagit klivet ut i det okända.. Papperna för skilsmässan var påskrivna och jag led av ångest för hur jag genom mitt beslut påverkat andra..

Det känns ganska ruttet att stå upp för sig själv, när man har en själ som jag och tänker mer på andra än sig själv.. 

Många pusselbitar har fallit på plats under tiden som jag varit borta och bilden som tagit form är allt annat än vacker.. Det ena ledde till det andra och till slut kunde jag helt enkelt inte hålla ihop längre.. Jenny ni kände dog. 

Skönt för den som inte bryr sig. Frustrerande för den som "behövde" henne.. Ledsamt för de som älskade henne på riktigt. 

Dänerad 

Kärlek &

uppätna Ärtor