Har du varit med om att du kanske mått lite sämre än vanligt.. och med tiden insett att det liksom bara fortsätter.. Du kanske sprang på som vanligt, i tanken om att det kanske passerar, eller i hopp om att det kommer att gå över av sig själv..?! Eller kanske är det så att du fortfarande springer? Även om du innerst inne vet att det egentligen hade varit bra med en paus..?!

Ditt huvud säger "Nu orkar jag snart inte mer".. men det finns liksom ingen tid till att ta orden på allvar.. Man kan liksom inte bara sluta, bara för att man är lite trött..?! För vad ska de säga på jobb? Och vem ska se till så att barnen får mat? Vem ska gå ut med hunden, städa toaletterna, ringa elektrikern, göra räkningarn, vattna blommorna, ta fram pyntet från vinden, boka tid för däckbyte, hänga gardinerna, ta in posten, vara läxhjälp, laga hålet i staketet, panta burkarna, ta ut granen, ställa iordning i förrådet, gå ut med soporna, tvätta, diska, putsa..??!!

Svaret brukar oftast bli "Jag har inte tid att pausa nu".. och så fortsätter man springa i sitt hamsterhjul. Tröttheten fortsätter att eka i huvudet, men man kan springa ändå..

Och det är så vi gör.. Vi springer och springer.. tills vi helt enkelt inte orkar springa mer.

För plötsligt står vi där i hallen och gråter över posten på golvet. Oförmögna till att hantera oredan av två brev och en reklamtidning som tryckts in genom postinkastet i dörren..

Först då börjar vi inse att något faktiskt behöver göras.. Men i det här stadiet är det sårt att göra någonting alls.. Du kan inte ens hantera lite post på golvet. Vilket i sig egentligen säger allt. Somliga hamnar i depression.. andra går in i väggen direkt och kan inte ens ta sig upp ur sängen.. Huvudet som så länge tjatat om att få en paus stänger ner och kan få kroppen till att göra det samma.

Jag vill tro att detta är den vanligaste symptomen efter för mycket stress.. först i sin ordning..

Jag har varit där.

Jag tog mig igenom.

Jag kom tillbaka. 

Då (2018) var det det värsta jag varit med om. Men jag lärde mig ofantligt mycket.. Och väl tillbaka till hamsterhjulet igen.. socialt fungerande individ återigen anpassad och accepterad av systemet, var jag övertygad om att jag aldrig skulle hamna på botten igen.. Min största lärdom var ju trots allt att faktiskt lyssna på vad mitt huvud sa.

Jag tog paus när jag behövde paus. Folk fick säga vad det ville.. Två, tre dagar med paus, var alltid bättre än ett halvår med sjukskrivning.. Och jag kände mig stark. Det jag inte hade lärt mig dock, var att inre stress inte alltid kommer av att ha många bollar i luften.. Min stress gömde sig i känslorna som uppstod i min livssituation. Pga. yttre faktorer trodde jag.. men det skulle visa sig att det var bristen av självrespekt för var mina gränser gick som var den faktiska anledningen till att jag hade tappat mig själv..