Det har snart gått ett år sedan (sånär på en månad..) som jag skrev till dig sist..

Jag vet inte vem som har saknat min blogg mest, du eller jag..?! Däremot vet jag att min saknad har varit stor, men min rädsla har varit större.. Vi kan kalla det för socialfobi.. Totalt krossad av min psykiska ohälsa i samband med mitt uppvaknande efter min skilsmässa. Utan att gå tillbaka för långt i tiden och riva upp en massa skit till ytan, kan jag kort och gott beskriva det med orden: "Det är inte främlingar som du blir sårad av.." och sen lämnar vi det där.

Anledningen till att jag öppnade bloggen idag är enkel.

Jag vet vem jag är nu. Och jag vet vem människorna runtomkring mig är.. Jag behöver inte vara rädd längre. Mina verktyg är slipade och jag vet hur jag ska hantera dem. 

Som avslutning vill jag tacka dig, kära läsare, för ditt tålamod.. Du som av olika anledningar fortsatt logga in för att läsa, något jag inte har skrivit.. Idag kom dagen när jag faktiskt hade uppdaterat. *smile* Ärligt orolig, bara nyfiken, på jakt efter mina svagheter..?! Anlednigen till ditt besök spelar ingen roll.. Jag är tacksam oavsett, så tack.

Kärlek & Ärtor / Jenny Blue 

För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"

Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag lovat dottern att jag skulle försöka hinna till. Efter träning - hem. Laga mat. Duka.. äta.. plocka undan i köket. Mat till hundarna. Ut med hundarna.. och SEN färdig för att sätta mig ner en stund, innan barnen behöver jagas i säng..

För ett halvår sedan hade jag varken ork eller förmåga att kunna svara på en fråga.. idag har jag till och med energi över..?! 

Jag vet att jag mår bättre.. Det säger ju lite sig själv när man jämför min ork och förmåga.. Men erkänner att jag fortfarande har en del kroppsliga problem som kan ställa till det för mig.. Jag är inte helt säker på vad det är som triggar igång fenomenet, men vissa dagar är det lite som om min hjärna slutar att fungera..?! 

Det hände mig senast förra veckan på jobb och vad jag än tog mig till så blev det knas.. Vid lunch skulle jag gå till vår matvagn för att ta en skiva bröd.. men tog istället locket till smöret.. Och det läskiga var att när jag insåg att det var locket till smöret som jag höll i, frågade jag mig själv i huvudet: Vad skulle jag ha locket till..?! Först här inser jag att det var en macka jag skulle hämta och inget annat..

Ett oskyldigt knas, tänker kanske du.. för den tanken slår mig nu när jag skriver om det.. Men faktum är att när verkligheten går upp för mig och jag inser hur galet allting blev, blir min reaktion att anklaga mig själv. Och känslan av att allt blev så fel får mig att snart göra fel igen.. Svårt att förklara.. men det är crazy-obehagligt hur hjärnan liksom slutar att fungera..

Är övertygad om att jag inte är ensam om fenomenet, men det förändrar ju inte saken att det faktiskt händer..

Nåväl.. Idag har varit en bra dag. Och jag är övertygad om att imorgon kommer bli lika bra.. om inte bättre..?! Kvällen är bokad för möte på Clarion Hotel Malmö Live och jag vet redan nu att människorna jag kommer träffa på det här mötet, kommer fylla på med energi så det räcker veckan ut. Det kommer vara lite möte/ lite utbildning och många trevliga människor. Me like!

Men nu mina vänner.. ska jag faktiskt gå och nanna kudden..

Jag har öppningen på jobb imorgon och vet att ansvaret kan ställa till med sömnproblem.. Så jag behöver vara ute i god tid.. ännu en liten grej.. med mej.. då jag sällan är just det.. *ångest*

- Skönt ändå att inte vara perfekt.. *smile*

Kärlek & Ärtor! / Jenny

Onsdag och första skoldagen för många.. och här sitter jag och dricker kaffe och äter hembakat.. helt ensam..

Vi fick en stund tillsammans, barnen och jag, när jag kom hem från jobb.. Men sen gick den ena till sin kompis.. tätt följt av den andra som skulle till jobb.. Och för bara en liten stund sedan lämnade även den tredje för att åka till stallet..

.. Ha ha ha.. När man pratar om trollen..?!

Min mellersta kom hem för att gå igen..

- Att vara mamma innebär såååå många överaskningar..!!

Så vad ville jag då ha sagt med dagens inlägg.. ?! Ja, egentligen ingenting.. men jag tror att det är kontrasten till hur mitt liv som mamma såg ut för typ åtta månader sedan, som får mig att vilja berätta hur läget ligger just nu..?! Då kändes min mammaroll outhärdlig.. Ensam ansvarstagare, med trasig själ.. Det var så illa att det räckte att ett av barnen frågade vad vi skulle ha till mat, så kunde jag fullständigt tappa fotfästet och bryta ihop.. Helt bisarrt!

Idag sitter jag här.. i harmoni.. Med veckans hela matsedel och alla ingredienser redan i kylen.. Med klara besked om vad som kommer serveras till middag.. när barnen kommer hem igen..

Barnen har börjat skolan och jag känner mig riktigt peppad inför höstterminen som nu dragit igång. Vardagen är här och det känns så in i vassen gött att kunna sitta här och reflektera över att jag faktiskt kommit till stunden, som jag i december 2022 inte ens vågade drömma om.. (Jag visste att dagen skulle komma.. men då kändes det som om den var ljusår bort..) 

En låt till dig som är på väg, men som ännu inte nått fram.. En låt som lindrat många av mina jobbiga stunder..

- Håll ut! Det kommer att bli bättre..

Kärlek & Ärtor! / Jenny Blue

Har du varit med om att du kanske mått lite sämre än vanligt.. och med tiden insett att det liksom bara fortsätter.. Du kanske sprang på som vanligt, i tanken om att det kanske passerar, eller i hopp om att det kommer att gå över av sig själv..?! Eller kanske är det så att du fortfarande springer? Även om du innerst inne vet att det egentligen hade varit bra med en paus..?!

Ditt huvud säger "Nu orkar jag snart inte mer".. men det finns liksom ingen tid till att ta orden på allvar.. Man kan liksom inte bara sluta, bara för att man är lite trött..?! För vad ska de säga på jobb? Och vem ska se till så att barnen får mat? Vem ska gå ut med hunden, städa toaletterna, ringa elektrikern, göra räkningarn, vattna blommorna, ta fram pyntet från vinden, boka tid för däckbyte, hänga gardinerna, ta in posten, vara läxhjälp, laga hålet i staketet, panta burkarna, ta ut granen, ställa iordning i förrådet, gå ut med soporna, tvätta, diska, putsa..??!!

Svaret brukar oftast bli "Jag har inte tid att pausa nu".. och så fortsätter man springa i sitt hamsterhjul. Tröttheten fortsätter att eka i huvudet, men man kan springa ändå..

Och det är så vi gör.. Vi springer och springer.. tills vi helt enkelt inte orkar springa mer.

För plötsligt står vi där i hallen och gråter över posten på golvet. Oförmögna till att hantera oredan av två brev och en reklamtidning som tryckts in genom postinkastet i dörren..

Först då börjar vi inse att något faktiskt behöver göras.. Men i det här stadiet är det sårt att göra någonting alls.. Du kan inte ens hantera lite post på golvet. Vilket i sig egentligen säger allt. Somliga hamnar i depression.. andra går in i väggen direkt och kan inte ens ta sig upp ur sängen.. Huvudet som så länge tjatat om att få en paus stänger ner och kan få kroppen till att göra det samma.

Jag vill tro att detta är den vanligaste symptomen efter för mycket stress.. först i sin ordning..

Jag har varit där.

Jag tog mig igenom.

Jag kom tillbaka. 

Då (2018) var det det värsta jag varit med om. Men jag lärde mig ofantligt mycket.. Och väl tillbaka till hamsterhjulet igen.. socialt fungerande individ återigen anpassad och accepterad av systemet, var jag övertygad om att jag aldrig skulle hamna på botten igen.. Min största lärdom var ju trots allt att faktiskt lyssna på vad mitt huvud sa.

Jag tog paus när jag behövde paus. Folk fick säga vad det ville.. Två, tre dagar med paus, var alltid bättre än ett halvår med sjukskrivning.. Och jag kände mig stark. Det jag inte hade lärt mig dock, var att inre stress inte alltid kommer av att ha många bollar i luften.. Min stress gömde sig i känslorna som uppstod i min livssituation. Pga. yttre faktorer trodde jag.. men det skulle visa sig att det var bristen av självrespekt för var mina gränser gick som var den faktiska anledningen till att jag hade tappat mig själv..