Klockan har, sedan länge, passerat midnatt.. och jag pressar ut det allra sista av semestern, genom att vara vaken långt efter att alla andra har krupit till korgs..?! Jag gäspar, men är ännu inte kännbart trött..?!

Däremot känner jag mig.. ?! känslosam.. ?! Eller ska jag kanske säga "öppen i mina sinnen"..?!
Oavsett, så vill jag betona de positiva vibbarna, som får inkommande höstmörker att verka lite ljusare..?! Jag befinner mig, just nu, i en sinnesstämning där jag upplever nuet. Ska jag vara ärlig, har jag nog varit "här" sedan några dagar tillbaka..?! Har nog bara inte reflekterat över det lika mycket som nu..?! Vet att jag hörde trädens brus i torsdags, när jag och familjen var i Alnarpsparken.. Och jag minns att jag såg stjärnorna på himlen igår natt.. Likt skuggan av trädet, från gatubelysningen, som dansade över ena väggen ute på balkongen där vi satt, jag och Tomas, efter att ha sett en film.

Funderar en stund, över vad som kan ha orsakat denna "trans".. och jag kommer fram till att det kanske kan vara så att jag är totalt avkopplad..?! Fri från den inre stressen, som vardagligen annars blockerar mina sinnen från att se det där lilla extra, som får själen att må som bäst..?! Följderna av att ha semester, tänker du kanske nu, men jag är inte helt övertygad om att detta skulle vara hela orsaken..?! Missförstå mig rätt, men det är långt ifrån 24 timmars lugn, per dygn, när man har liten, mellan och stort barn.. som alla kräver sitt, totalt räknat i stort, 15-17 timmar av dygnet.. då de så fantastiskt avlöser varandra..?! *smile*

Kanske kan det ha och göra med att jag faktiskt har varit lite kreativ under de senaste dagarna (och nätterna) då jag har hittat tillbaka till mitt ritande..?! Såg, via länk på facebook, en video med en tjej som målade mönster, i form av prickar, på runda stenar och blev inspirerad.. Det var inte lika lätt som det såg ut dock, så efter två mindre lyckade försök kom jag fram till att jag skulle öva tekniken på papper istället, innan fler vackra stenar skulle gå till spillo.. Och ja.. Nu verkar det som om jag inte kan sluta..?! Tror att jag har gjort sju, eller åtta stycken mönster sedan i onsdags..?! De är inte så stora, men de kräver sin tid och sitt tålamod.. (Varpå jag känner för att förklara här i en liten prantes.. Att Tid: är för mig en tillfällig bristvara.. och Tålamod: är aningen mer som en bestående bristvara.. men som dock hittas lättast när jag befinner mig i skaparmood, kreativt tänkande.. *smile*)

Nåväl.. Nu skummade jag in på en parentes som tog en, eller två rader för mycket plats.. och det var ju inte riktigt meningen..?! Det var ju mina öppna sinnen jag skulle skriva om..?! Att höra en hund skälla från en trädgård i närheten.. och reflektera med tankar om hur hunden mår.. Att verkligen lyssna på ljudet och undra varför den skäller så mycket som den gör.. Istället för, som i vardagens stress, irritera sig in i själen på oljudet som ekar mellan husen och sedan sortera bort det genom att stänga fönstret..

*hahaha* Sitter i full harmoni, totalt avslappnad och bloggar om öppna sinnen.. Och BAM! landar det en ollonborre i knät på mig! Åh fy för fasiken!! Jag kunde ha dött av hjärtsnörp?!! Gissa om jag skrek rakt ut i mörkret, samtidigt som jag for upp och kastade av mig tröjan som låg svept om benen.. Och gissa om jag kom in ifrån balkongen fortare än kvickt..? (Du hade rätt om du svarade "ja"..*smile*)

- Ja jedicka.. Jag gillar verkligen inte insekter! Allra minst skalbaggar..!! Även om somliga kan vara väldigt vackra att titta på, så slipper jag helst att agera krockkudde åt störtdykande ollonborrar från ingenstans..! Oh My God, jag känner mig lyckligt lottad över att fortfarande vara i livet.. *hahaha* Vilken skräckhistoria alltså?!

Något tagen, efter incidenten jag just överlevde, tittar jag på klockan och ser att nu borde till och med jag vara lite grusig i ögonen..?! Men trots att så inte är fallet, känner jag att jag nog borde gå och lägga mig i alla fall.. Om bara några timmar vaknar kidsen och även om jag är ganska så säker på att Tomas kommer att ge mig sovmorgon, som han oftast brukar morgonmänniska som han är.. så är jag också fullt medveten om att barnen låter mer än vad de själv inser..

(Lägger ut bilder på mina ritade alster, som jag nämnde tidigare, vid ett senare tillfälle.. Behöver solljus för att kunna ta bättre foto på dem. Även om solen snart är på väg upp..?! Jag tänker inte utsätta mig själv för fler störtdykande ollonborrar i behov av stötfångare.)

Efter veckan som har varit, har jag kommit fram till att det har varit en hel "gnäll" här på bloggen..?! Det har varit en tuff vecka, med många tankar och mycket känslor och orken (som var tänkt att fyllas på nu under semestern) ..har varit som bortblåst..?!

Idag dock.. tänker jag inte gnälla.
Var hos mamma igår, under dagen och fick en välbehövlig promenad i skogen.. Även om jag hade Charlie och Jasmine med mig, kändes ändå promenaden tillsammans med mamma i skogen, som en tyst(are) paus.. Och senare på kvällen, när barnen hade kommit i säng, fick jag några timmar ensam tillsammans med Tomas på hans balkong..

Charlie hittade en massa små, söta grodor överallt..

Charlie och Jasmine på "skattjakt"..

För den som inte redan visste.. Så älskar jag att hå runt i mammas "trädgård" och fotografera blommor..

Skogshallon, okända svampar, vilda smultron och gigantiska nypon..
- Naturens små underverk..

- - - - - - - -

Idag har hela familjen varit på kalas, vilket varade hela förmiddagen.. Efteråt följde Jonathan och Charlie med kusinerna hem och medan Jasmine tog en tupplur och Tomas tittade på fotbollen hemma hos T. gjorde jag en liten "egotripp" till Jägersro Center där jag köpte ett nytt nagellack och sen hem till mig.. där jag njöt av en hel timmes tystnad alldeles ensam..

- - - - - - - -

Nu sitter jag rakt upp och ner, med solen i ansiktet, hemma hos Tomas syster och myser innan det är dags för middag..

Fick serverat mig en kopp kaffe, som snart är slut och jag passade därför på att blogga lite kärlek, under tiden..

Kärlek och Ärtor!

Jag vill tro.. att jag aldrig kom till punkten, där jag slog in i den omtalade väggen, efter min och Toma separation..?! Jag har egentligen aldrig funderat så mycket på varför jag aldrig drabbades, men de fåtal gånger som tanken faktiskt kommit på tal, har anledningen till att jag blivit skonad varit relativ simpel..?! Hela vår separation var som i uppdelade kapitel..?! När det ena var slut, gick jag in i en ny fas där nästa kapitel tog vid.. och hela tiden, betade jag av en motgång i taget..

Men nu var det inte riktigt det jag hade tänkt som dagens blogginlägg.. att skriva om separationen.. Även om det ligger väldigt nära ämnet.. Det var mer resultatet.. följderna av separationen som jag tänkte på ikväll.. För tyvärr är just ikväll, en sådan kväll.. där "ärret" av "separationssåret", är mer påtagligt än vanligt..

- Jag skriver i gåtor.. och du fattar säkert ingenting, men ha tålamod så kanske jag kan förklara..?!

I och med den fruktansvärda besvikelsen som drabbade mig.. (både i och utanför separationen) lärde jag mig, omedvetet, ett sätt att skydda mitt inre från alla hjärtkrossande känslor.. Jag vet som sagt inte hur, men en dag stod jag plötligt där.. utan några som helst känslor, för de som sårat mig mest. Nästan som att ha tryckt på en offknapp..?! Det var inte det att jag bytte ut min besvikelse och sorg, mot andra känslor som tänkbar agg och elaka tankar.. utan jag blev helt enkelt nollställd..

- Som om kroppen, eller mitt inre stängdes av gällande allt det som gjorde ont i själen..?!

När jag pratade med min dåvarande psykolog om detta, sa han att det var ett sätt som kunde vara farligt.. Samma sätt som kanske, enligt min uppfattning, kunde skydda mig från sårade relationer, kunde enligt honom också bli ett hinder för nya, framtida relationer.. Och ja, nu såhär i efterhand, kan jag nog tycka att han hade en poäng i sin tanke..?!

Jag är inte rädd för att känna.. Jag är inte rädd för att vara ensam med mina tankar..

Men "tack vare" stormen av besvikelse och sorg.. och den emotionella röran det skapade,

har jag svårt att tro på att någon, vem som helst, skulle vilja vara genuint ärlig mot mig..

- Inte för att jag tror på att folk går och ljuger mig rakt upp i ansiktet dagligen, men överlag..?!

I min tanke ställs ofta frågan: "Vad vinner personen i fråga på detta?" (för i mitt huvud är

det sällan till min fördel, förstår du..?!) 

- De låter kanske hårt, men jag lovar.. det är inte mitt fel!!

Jag VILL verkligen tro, men tyvärr har jag ytterst svårt för det..

Obegripligt svammel..?! Ja, kanske..?! Men just nu är det "här" jag befinner mig.. och allt känns bara jobbigt just nu..?!

Det handlar om saknad. Saknad, som egenligen är en underbar pina.. Där man går och längtar efter någon.. jättelänge.. och så kommer äntligen dagen, timmen, minuten.. där saknade går över och man träffar den man saknat så innerligt..?! Saknad för mig är dock inte riktigt samma sak, längre..

Visst kan jag sakna som förr, men går det bara en minut över gränsen, så förvandlas saknaden till något jobbigt (sårande).. som i sin tur triggar offknappen.. som i sin tur säger: "Bry dig inte.. Släpp det!" Och så blir det så..?! Jag slutar att känna. Och uppfattningen det ger är lika med negativ.. som i sin tur ger mig dåligt samvete, för det är ju egentligen precis tvärtom..

En av mina "styrkor" under separationen, blev mitt "pokerface".. Samma pokerface, som jag gömmer mig bakom idag.. Jag visar helst inte att jag blir besviken eller ledsen.. även om det kanske syns ändå för den som känner mig..?! Jag säger att det är okej, trots att det skriker i hela min kropp, att jag inte vill vara ensam en endaste sekund till.. (För vem är jag, att ta ifrån någon ett tänkbart nöje..?!)

Man kan säker vända på allt jag har skrivit och tolka orden på ett sätt som får mig till att framstå som en egoistisk och rutten människa, fylld av en massa egna lögner..?! Men försök att förstå.. att det jag skriver kommer direkt inifrån.. Mina tankar, mina känslor, mina ord.. och att det är långt ifrån alltid, som allting samarbetar på ett sätt, som gör att andra kan förstå..?!

När man börjar veckan med en katastrofdag, kan det inte bli annat än bättre, ju längre in på veckan man kommer..?!

Måndagen, som jag helst skulle vilja glömma.. bestod i stort sett bara av skrik, skäll, tillrättavisningar, frustration och tårar.. Tisdagen blev bättre, med en betydligt lugnare dag och en paus från barnenunder kvällen, då jag var på Almåsa och höll bingo..

Onsdagen började med Lego.. Ett jättepaket, som Charlie köpte under tisdagen och som han och brorsan gjorde ett tappert försök med att försöka sätta ihop under tiden som jag var iväg.. Mindre roligt att börja bygget med att sortera upp alla bitarna som pojkarna hade blandat.. (Det fanns sex stycken färdigsorterade påsar i förpackningen från början) Men när jag fick hoppa in och styra upp, var allt öppnat och en del av bitarna var ihopsatta fel.. *suck*

- Tur att man är nörd på Lego..?!

För att inte fastna i måndagens tråkiga skrik och skäll, tog vi efter legobygget tag i vår tillvaro och satte oss i bilen för att hitta på något.. Det blev ett snabbt besök i affären och sedan bar det av mot Torup..

- En fika ute i det fria är aldrig fel..?!

Och ska sanningen fram, så hade vi det riktigt mysigt där vi satt..

På vår filt, på en gräsplätt i en glänta inte långt ifrån korna som låg och sov i solen..

Och innan vi åkte hem igen, fick barnen leka av sig lite..

Allt från gunga och klättra, till balansgång..

(Bilden på Jonathans sko, visar något som han blev träffad av när vi satt och fikade..?

Som en genomskinlig fågelbajs i vattenform..?! Både underligt och jätteroligt..!!)

Igår skogen.. idag stranden!

Fick sovmorgon, så denna sköna tordag började helt i min mening..

Frukost strax innan klockan 11, tillsammans med alla barnen, innan förberedelserna satte igång inför dagens bravader.. Att packa strandväskan för tre kan ta sin lilla tid.. (om man nu som jag, kräver att barnen ska hjälpa till..?!) Smörja, fixa fikakorgen, köra inom pappa för att hämta rätt skor.. och ett snabbt "inom" leksaksaffären för att köpa snorkel, cyklop och rosa simglasögon med 'Hello Kitty' på..

Tanken igår, var att vi skulle vara på plats på stranden runt 13-tiden.. Men jag förmodar att 14:30 fungerade precis lika bra..?! Det var i alla fall så det blev.. *smile*

- Men det blev några sköna timmar på stranden tillsammans ändå!

(Den sista bilden är på Jasmine, som ligger under ett provisoriskt

solskydd, byggt av "strandkorgen" och mitt badlakan.. Vill tillägga

att hon fick en filt över benen och att det fläktade rätt bra..)

Efter bad, sandslott och fika i omgångar, packade vi ihop våra grejer och drog oss bort till glasskiosken för att avsluta med vars en glass i bägare..

- Kladdigt värre, men väldigt gott och roligt..

Väl hemma igen blev det middag i sin enkelhet, med djurpasta, korv och köttbullar.. och sedan avslutades vår gemensamma dag med milkshake och några godisbitar i soffan framför Tv:n med en film..

När barnen sen, väl hade kommit isäng.. och jag hade varit ute en runda med hunden.. tog jag ett avkopplande bad i badkaret och sen hamnade jag här.. På min favoritplats, balkongen.. och ja.. här sitter jag än!

Känns helt overkligt att klockan är 02:29, men samtidigt kommer det inte som någon överraskning..

- Härligt med semester!!

Imorgon är det fredag.. och nya äventyr väntar..

- Men först får jag nog ta och sova en stund..?!

Kärlek & Ärtor..

- Natti Natt!!

Det var inte så många dagar sedan, som jag drabbades av ett mindre återfall av ångest och panikkänslor..
Jag skrev ett inlägg om det här på bloggen och dagarna sedan dess har varit ok..
- Men så igår drabbade paniken mig igen..?!

Just nu är läget under kontroll, men jag har ändå ett nervöst pirr i min kropp, som liksom försöker blossa upp..?!
Sitter på min balkong och funderar över vad det är som triggar igång dessa oroliga känslor.. och jag stör mig lite på att jag inte kan hitta svaret på min eviga fråga.. Det är svårt att hålla kontrollen över den växande pirrkänslan som försöker bli större och ta över i kroppen. Men svårast är att kunna förklara för andra, människor i min närhet, vad det egentligen är som händer när jag drabbas av mina panikkänslor och jag bara vill "fly"..?!

Som igår..?! Jag vet inte vad som hände, men efter en hel dag av upptrappning var det något på eftermiddagen som fick allting att explodera..?! Likt en flykting, roffade jag ihop mina saker hemma hos Tomas. Samlade ihop barnen som var hemma, (Jonathan och Tomas var på fotbollsträning) kopplade hunden, satte mig i bilen och körde hem till mig.. Allt som allt tog det nog inte mer än 20 minuter från det att känslan tog över, tills det att jag kom in genom dörren och in i min hall..?!

Lamslagen, totalt utmattad.. släppte jag alla väskor, påsar och allt annat mög jag bar på, rakt ner på hallgolvet.. Barnen, som har längtat efter att få komma hem till mig i snart tre veckor.. gick direkt in på sitt rum för att förväntansfullt hitta de leksaker som de saknat under tiden som de har varit hos Tomas.. Jag gick ut på balkongen.. Satte mig ner.. Och andades..

Det finns människor som flyttar ofta.. av olika anledningar säkert, men jag har sedan barnsben funderat på varför vissa människor bor på samma adress i hela sina liv, medan andra kanske flyttar en gång om året..?! Inte för att det har med mig att göra.. jag är själv en sådan som gärna vill slå mig till ro, så att säga.. Men tanken slog mig igår och jag kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med mitt sätt att packa ihop allting och bara fly..?!

Jag vet att jag gör det, för att jag kan.. Förr, när jag och Tomas fortfarande bodde ihop kunde jag inte fly på samma sätt, men gjorde det ändå på sätt och vis, när jag kopplade hunden och tog bilen bort till mamma.. (som då bodde tio mil närmare..) Men frågan kvarstår.. Vad är det jag flyr ifrån..?! Att man flyttar ofta, kan jag tänka mig bero på rastlöshet, eller behovet av omstart.. Kanske är det samma sak för mig..?! Eller är det bara den där pausen, behovet av att få komma bort, komma ut och få andas..?! Kan det vara så att jag liksom fastnar i mig själv och att kroppens enda sätt att kunna berätta att jag måste släppa, är att skapa panik, som i sin tur gör att jag flyr..?!

När jag tänker efter så har jag nog alltid gjort som jag gör..?! Redan som yngre tonåring tog jag min cykel och flydde till en plats där jag kunde stanna upp och andas.. Behovet av att vara ensam..?! Förmodar att jag inte vet bättre.. Än att fly..?! Men vad är det då jag flyr ifrån..?!

Nåväl.. Idag är en ny dag och jag har inga planer på att bryta ihop.. få panik.. eller att fly. Och jag tänker inte fastna i tankarna om det heller.. Tycker synd om Tomas dock, som fattar ännu mindre än vad jag gör.. Men ger honom en eloge för att han är den goda människa han är, trots allt.. *kärlek*

Så! Nu har jag bloggat av mig lite och det är dags att börja planera den oplanerade dagen.. Men innan jag slutar vill jag ge er ett kollage med ett hopplock av bilder på min gamla hund.. *smile*

- Livsnjutaren nummer ett, när det kommer till vila..!

[Bild]

 
Och med detta, önskar jag dig en skön tisdag!
Kärlek & Ärtor!!

Det är måndag och den första riktiga semesterdagen, efter helgen som varit..

Solen lyser och det är behagligt i temperaturen. Fåglarna kvittrar.

"Morgon-kaffet" ryker i koppen.. och barnen skriker på mig HELA tiden..?! *smile*

- Ja det är riktigt nice faktiskt.. (Hade varit skönt om man hade kunnat ställa in

barnen på pausläge, men är så tacksam över att få ha dem i mitt liv och att de

fortfarande är i behov av mig.. så jag tar det för vad det är..?! SEMESTER!!

Har suttit en stund, här på balkongen, i kontstant avbrutet flow, i försök om att uppdatera sidomenyn.. Något som jag hade blivit färdig med betydligt mycket tidigare om jag hade

fått sitta i fred..?! Men nu är det klart och det känns bra!

Under tiden som jag höll på med min lilla uppdatering, med nya foto, "kloka ord", mm.. hittade jag en gammal bild i arkivet, som jag sparat någonstans ifrån nätet.. "Föräldrar borde älska sina barn mer än vad de avskyr sitt ex.." och jag mindes min tanke till varför jag sparat den..

Att barn far illa, är tyvärr alldeles för vanligt.. Allt från fysiskt våld till mentalt nedbrytande och psykisk ohälsa.. Hemskheter som får mig att tappa andan när jag råkar höra, eller läsa.. Jag har själv ingen direkt erfarenhet av dessa hemskheter, men eftersom jag är en "känslomänniska" har jag lätt för att förstå ensamheten, "utanförkänslan", hopplösheten, uppgivenheten och ve och fasa självmordstankarna..

Som nyseparerad, (för lite mer än tre år sedan) fick jag höra historier om hur andras separationer och skilsmässor hade sett ut och om hur deras barn hade drabbats.. Historier som för mig, lät helt vansinniga!! Hjärtkrossande!!

Ta flickan som alltid hade fått ha med sig sin docka (eller nalle?) till dagis/förskola, till exempel.. När hennes föräldrar separerade fick hon plötsligt en dag inte lov att ha med sig "sin trygghet" till dagis längre. Mamman skulle lämna dottern på morgonen och på eftermiddagen var det pappan som skulle hämta.. och eftersom det var mamman som hade köpt dockan, ansåg hon att dockan skulle stanna hemma hos henne, för att inte slarvas bort hemma hos pappan..?! "Då får din pappa köpa en likadan docka till dig, som du kan ha när du är hemma hos honom.." skulle hon ha sagt..?!

Känner du vibbarna på den..?! Tänk dig om du som vuxen, en dag utan rimlig förklaring, fått order om att lämna ifrån dig din telefon, eller iPhad..?! Hur lugn hade du lyckats hålla dig i själen, en hel dag..?! Och vad är det egentligen för signaler som kastas i ansiktet på flickan..?!

Eller som det syskonparet, som blev tvingade att klä av sig alla sina kläder in på bara skinnet, i trapphuset utanför mammans dörr, då pappan krävde tillbaka "märkeskläderna" som han hade köpt, för att han hade, enlig sig själv, högre krav på kvalite' och utseende, än vad mamman hade..?!

- Vilken vuxen hade gått med på den fruktansvärda förnedringen?!

För att ta ett annat exempel, men ur ett annat perspektiv.. (mest bara för att ge en inblick i hur "det mest självklara" för oss vuxna - kan uppfattas helt annorlunda av ett barn..)

Mamman var otrogen. Pappan kom på henne. De separerade. Pappan flyttade ut.

Pappan var förkrossad..!! Bedragen av sin fru. Tvungen att ge upp sina drömmars hem och sitt trygga liv.. för en oviss framtid, utan sina barn varannan vecka.. Vilket dessutom ledde fram till att han blev "hatad" av sina barn..?!

- Varför hatad? Jo för att i hans barns ögon, var det han som hade "förstört" familjen, eftersom det var han som hade flyttat ifrån dem.. (inte för att mamman hade brutit sitt löfte och svikit sin man, för det hade barnen blivit skonade ifrån..?!) NOTERA: Ett ypperligt tillfälle, att som utsatt förälder, bli bitter och börja smutskasta den andra föräldern pga. känslomässig orättvisa..

Jag kan med egen erfarenhet säga, som vuxen, att det är en jä*la resa att göra, när man står där.. och ja, det är en daglig kamp, att hålla huvudet över vattenytan.. Men hur jä*la svårt det än är för oss vuxna, så är det tusen gånger svårare för de inblandade barnen..!! De har inget val, än att följa med på resan.. Eller som jag vill se det: .. än att kastas ut i den hårda, kalla, osäkra världen.. 

I vårt fall, försökte vi göra det så "naturligt" som möjligt för barnen.. Genom att förklara för de båda pojkarna, (Jasmine låg fortfarande i min mage, under perioden) att mamma och pappa inte älskade varandra längre, så som mammor och pappor borde göra, för att kunna leva ett bra liv tillsammans.. Och genom att ofta, alltså flera gånger om dagen, OFTA, fråga om de hade några tankar om det som höll på att hända.

Det fanns ögonblick då jag skulle vilja skrika rakt ut vad jag tyckte och tänkte om Tomas, men det skulle aldrig falla mig in att verkligen göra det.. och absolut ALDRIG inför barnen! Samma sak gällde för Tomas.. (Något jag vet, eftersom vi har talat om det i efterhand..)

Gällande våra barns saker och kläder, har vi båda alltid ansett att det är barnens och inte våra. Om någon av pojkarna ville ha sin leksak med från den ena hem till den andra, så har det varit en självklarhet! Kläderna likaså.. (Hände ibland att vi fick samla ihop en hög med byxor, eller tröjor, då plaggen lyckats hopa sig på ett och samma ställe, för att ta med samtidigt som överlämningen av barnen, för att återskapa "balansen" byrolådorna..

- - - - - - - - - - -

Nu var det inte meningen att jag skulle sitta här och predika om hur fantastiska föräldrar vi har varit, eller om hur underbar och smärtfri vår separation var.. För så var verkligen inte fallet! Det var jättejobbigt för våra barn! Och varje dag, under en lång tid, kände jag mig som världens sämsta mamma.. som hade misslyckats med att skydda mina barn från den fruktansvärda upplevelse, som en separation faktiskt är i ett barns ögon!

Nåväl.. För att återkomma till min tanke bakom orden i bilden:

Jag är inte här för att dömma någon! Jag vet hur svårt det kan vara! .. men ett varningen finger till dig som kanske råkat glömma bort just innebörden i dessa meningar *pil upp* Det är inte sällan som barn, med tiden, själv inser vem det är av föräldrarna, som "kastar skit" och vem som är "starkast".. Vilket kommer att sluta med, förr eller senare.. (?!) att barnet tar avstånd från den som "smutskastar"..

(Samma smutskastare, som tror sig framstå som bättre, när skitet slängs över den andra, men som i själva verket sakta med säkert bara dränker sig själv..)

-----------------

Ja och så har jag semester, sa jag det..?!

Känner att det blev lite väl tungt nu..?! Men håll med om att det är ett viktigt ämne?!!

Nåväl.. Har i alla fall gjort det där som jag länge gått och tänkt på.. och lagt in en

direktlänk till BRIS (- Barnens Rätt i Samhället) i sidomenyn..

- Inte för att man tvunget måste gå via min blogg för att hitta deras hemsida..

Men kanske för att man läser min blogg och hittar direktlänken..?!

Massor av Kärlek och Ärtor !!

- Och må solen lysa över er, lika starkt som på mig.. *smile*

Jag har inga större planer på att bli långvarig i detta inlägg, då klockan var något mer än vad jag trodde..?! Ska iväg med familjen, alldeles strax och hinner därför inte sitta här längre än tills kaffet i koppen är uppdrucket..

Idag är det söndag.. (om du händelsevis har missat det?) ..och dagen efter "Big Slap"..

- Vilken grej alltså! Tredje året den hölls, men första gången för mig.. men mer om detta en annan gång då jag, som sagt känner mig lite stressad nu..

Kaffet i koppen är slut.. och jag och familjen ska nu åka på marknad..!

Ha en underbar dag i solen..! Vi ses! Puss & Kram!