Jag vill tro.. att jag aldrig kom till punkten, där jag slog in i den omtalade väggen, efter min och Toma separation..?! Jag har egentligen aldrig funderat så mycket på varför jag aldrig drabbades, men de fåtal gånger som tanken faktiskt kommit på tal, har anledningen till att jag blivit skonad varit relativ simpel..?! Hela vår separation var som i uppdelade kapitel..?! När det ena var slut, gick jag in i en ny fas där nästa kapitel tog vid.. och hela tiden, betade jag av en motgång i taget..

Men nu var det inte riktigt det jag hade tänkt som dagens blogginlägg.. att skriva om separationen.. Även om det ligger väldigt nära ämnet.. Det var mer resultatet.. följderna av separationen som jag tänkte på ikväll.. För tyvärr är just ikväll, en sådan kväll.. där "ärret" av "separationssåret", är mer påtagligt än vanligt..

- Jag skriver i gåtor.. och du fattar säkert ingenting, men ha tålamod så kanske jag kan förklara..?!

I och med den fruktansvärda besvikelsen som drabbade mig.. (både i och utanför separationen) lärde jag mig, omedvetet, ett sätt att skydda mitt inre från alla hjärtkrossande känslor.. Jag vet som sagt inte hur, men en dag stod jag plötligt där.. utan några som helst känslor, för de som sårat mig mest. Nästan som att ha tryckt på en offknapp..?! Det var inte det att jag bytte ut min besvikelse och sorg, mot andra känslor som tänkbar agg och elaka tankar.. utan jag blev helt enkelt nollställd..

- Som om kroppen, eller mitt inre stängdes av gällande allt det som gjorde ont i själen..?!

När jag pratade med min dåvarande psykolog om detta, sa han att det var ett sätt som kunde vara farligt.. Samma sätt som kanske, enligt min uppfattning, kunde skydda mig från sårade relationer, kunde enligt honom också bli ett hinder för nya, framtida relationer.. Och ja, nu såhär i efterhand, kan jag nog tycka att han hade en poäng i sin tanke..?!

Jag är inte rädd för att känna.. Jag är inte rädd för att vara ensam med mina tankar..

Men "tack vare" stormen av besvikelse och sorg.. och den emotionella röran det skapade,

har jag svårt att tro på att någon, vem som helst, skulle vilja vara genuint ärlig mot mig..

- Inte för att jag tror på att folk går och ljuger mig rakt upp i ansiktet dagligen, men överlag..?!

I min tanke ställs ofta frågan: "Vad vinner personen i fråga på detta?" (för i mitt huvud är

det sällan till min fördel, förstår du..?!) 

- De låter kanske hårt, men jag lovar.. det är inte mitt fel!!

Jag VILL verkligen tro, men tyvärr har jag ytterst svårt för det..

Obegripligt svammel..?! Ja, kanske..?! Men just nu är det "här" jag befinner mig.. och allt känns bara jobbigt just nu..?!

Det handlar om saknad. Saknad, som egenligen är en underbar pina.. Där man går och längtar efter någon.. jättelänge.. och så kommer äntligen dagen, timmen, minuten.. där saknade går över och man träffar den man saknat så innerligt..?! Saknad för mig är dock inte riktigt samma sak, längre..

Visst kan jag sakna som förr, men går det bara en minut över gränsen, så förvandlas saknaden till något jobbigt (sårande).. som i sin tur triggar offknappen.. som i sin tur säger: "Bry dig inte.. Släpp det!" Och så blir det så..?! Jag slutar att känna. Och uppfattningen det ger är lika med negativ.. som i sin tur ger mig dåligt samvete, för det är ju egentligen precis tvärtom..

En av mina "styrkor" under separationen, blev mitt "pokerface".. Samma pokerface, som jag gömmer mig bakom idag.. Jag visar helst inte att jag blir besviken eller ledsen.. även om det kanske syns ändå för den som känner mig..?! Jag säger att det är okej, trots att det skriker i hela min kropp, att jag inte vill vara ensam en endaste sekund till.. (För vem är jag, att ta ifrån någon ett tänkbart nöje..?!)

Man kan säker vända på allt jag har skrivit och tolka orden på ett sätt som får mig till att framstå som en egoistisk och rutten människa, fylld av en massa egna lögner..?! Men försök att förstå.. att det jag skriver kommer direkt inifrån.. Mina tankar, mina känslor, mina ord.. och att det är långt ifrån alltid, som allting samarbetar på ett sätt, som gör att andra kan förstå..?!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...