.. och jag ger er några bilder på mina två pälsklingar..

- Spira & Siggi -

Bilderna är tagna speciellt för dagen.. men aktiviteten med att hoppa upp, alternativ gå ner, tillhör mer vardag än fest.. Spira har lättare att fokusera, medan Siggi har fullt sjå med att hålla öronen i styr.. (Om man tittar lite extra på Siggi´s päls ser man hur mycket det blåser.. Spiras päls däremot rör sig nästan ingenting.. *smile*)

Kärlek & Ärtor! 

Med mindre än två dagar kvar av min ledighet och med vädrets mörkare nyanser, känns det som att hösten smyger runt hörnet.. Jag känner mig inte lika mörk i sinnet som i torsdags när paniken envist försökte få mig i sitt grepp.. vilket är skönt naturligtvis.. Men listorna på vad som behöver göras har börjat ta form i mitt huvud. 

Tvättberget behöver bestigas.. Nödvändigheter inför barnens skolstart behöver köpas in.. Och jag behöver ställa in mig mentalt på vad som kommer krävas av mig på måndag när jag kommer till jobb..

Tillbaka på jobb..?!

Jag hoppas att ni förstår hur mycket jag egentligen älskar mitt jobb, för det gör jag! Men det är alltid lite jobbigt för mig, när kraven i vardagen kommer tillbaka.. Jag är nämligen grym på att ställa aldeles för höga krav på mig själv. Jag vet om detta.. Och jag försöker verkligen.. Men jag känner också mig själv.. och oron inför allt kan få min värld att mörkna..

Men som sagt.. Jag älskar mitt jobb. Det dystra, hårda, kalla är egentligen mest bara i mitt huvud.. Mitt liv utanför är betydligt mycket ljusare!

Jag sitter vid matbordet i uterummmet och skriver.. Mina flickor ligger i vars en hörna av soffan och sover.. och regnet smattrar lätt mot taket.. Lugnet råder och det känns faktiskt riktigt mysigt med den mörkare himlen.. Hösten må innebära krav och kyla.. men det innebär även tända ljus, inneskor och sköna tv-kvällar..

Regnet tilltar och jag är helt överrens med mig själv i att jag inte kommer göra något i trädgården idag.. Igår rensade jag bort mitt förgiftade ogräs och lade ut nytt stenmjöl, för att täcka springorna som blivit mellan stenarna.. Doften av höst har nu nått in genom den öppna glasdörren och jag njuter av stunden.. Blir nästan lite sugen på att måla..?!

Nåja.. Vi får väl se vad jag hittar på..?! Kanske sitter jag bara här en stund till.. och tittar på mina sovande hundar till ljudet av regnet som nu härjar fritt..?!

Kärlek & Ärtor!

.

.

.

#höst #imitthuvud #hundar #regn 

Att ha två hundar, är en dröm som har gått i uppfyllelse..

För mig var det en självklarhet att adoptera.. och även om det är något av en chansning, så är det något av det bästa jag har gjort!

Ja.. det har krävts en hel del arbete.. men att ha djur kräver alltid stort engagemang.. oavsett var de kommer ifrån!

Bella, min tidigare hund köpte jag som valp, från en privatperson.. och jag är tacksam för att ha fått erfarenheten av hur stor skillnaden kan vara på hundar som blivit socialt hanterade med kärlek redan som små.. och på de hundar som föds, eller blivit utkastade på gatan..
Det ha gett mig ett större perspektiv att förstå hundarnas behov. Förståelsen har gett mig tålamod och viljan att lyckas har alltid varit starkare än uppgivenheten..

Spira var sju månader när hon kom till Sverige med flyg från Spanien. Hon hade hittats övergiven på en kyrkogård, tillsammans med sin biologiska syster, men utan mamma.. Då var hon cirka två månader gammal.

Traumat med att förlora sin mamma i tidig ålder, ihop med att hamna på ett hund-shelter, med en massa andra hundar, som förmodligen satte henne på plats, gjorde att hon tuggade på allt.
(Pusselbitarna faller på plats allt eftersom man lär känna sin adopterade hund och jag är ganska så övertygad att hon varit med om något ihop med en schäfer, då hon varit rädd för just denna ras sedan dag ett..)

Det tog lång tid innan vår vackra Spira slutade tugga sönder saker.. Lång tid och stora kostnader..
Barnen grät över söndriga leksaker.. Mannen skrek över söndertuggade skor, jackor, plånböcker och betalkort.. Själv såg jag det bara som saker.. och jag tror att jag sa det hundra gånger om dagen:
- Vi måste hjälpa hunden i att göra rätt.. (alltså inte låta sakerna ligga framme, bland annat..)

Visst kunde jag bli lite irriterad när jag stod och spacklade väggen vid dörren för tredje gången.. men vad var det i jämförelse med mitt lilla hjärta?!

När man ser en ung hund, som ännu inte har vuxit i sina öron.. som man längtat efter och som äntligen kommit hem.. vill man ju bara kela med det lilla livet..?! Spira visste inte vad det var.. Kela? Nej varför då? Jag har aldrig legat i en soffa och kelat med människor förr? För mig kändes detta fruktansvärt. Med erfarenhet från min Bella, som älskade att vara nära.

Spira hade aldrig ingått i någon flock.. och hon behövde tid, kärlek och mycket tålamod, för att komma underfund med hur det egentligen ska vara.

Siggi, min andra hund, var strax under året när hon kom till Sverige med bil från Irland. Pusselbitarna i hennes fall, skulle senare visa sig att hon troligtvis bott hos någon, men blivit utslängd, eftersom hon gick fint i koppel redan från början och blev väldigt orolig efter sitt halsband, när jag på kvällarna tog av henne detta..?! (En annan väldigt tydlig pusselbit av Siggi?s historia är hennes dna-test, där man kan se att hon, enligt mig, måste ha blivit avlad efter planering, då raserna i hennes släktträd är väldigt kontrollerade på båda sidor, långt bak i generationerna..?!)

Siggi älskar närhet och har inte behovet av att tugga sönder saker.. Däremot tog det ett bra tag innan vi kunde lämna henne ensam, då hon desperat försökte tugga sig ut.. (Jag är en jäkel på att spackla väggar.. om ni inte visste..?! *smile)

Idag är de flesta bekymmerna förbi..
Efter ett år tillsammans har både Spira och Siggi funnit sin plats i flocken och allt fungerar bra.

Spira är fem år och med tanke på hennes tidigare påhitt, är hon idag en väldigt lugn hund. Siggi har just fyllt två och är allt annat än lugn, men med en precis lika fantastisk och unik personlighet som Spira.

Som tillsammans är som Yin och Yang.. Helan och Halvan.. Kling och Klang.. synkade till att kissa samtidigt när de kommer ut.. men som dag och natt i sina sätt att vara.

Spira är graciös, stolt.. Jag tror hon anser sig själv vara av kungligt blod..?! *smile* Siggi är klumpig och mer som narren som ska göra sig lustig hela tiden..?! Tillsammans är de dock den absolut bästa duon jag känner! Och jag är så tacksam över mina flickor!

Kärlek & Ärtor!

I morse kom Tomas ner och väckte mig.. Han berättade att det var snö ute och ville ge mig chansen till att vara med när han släppte ut hundarna.. Det är första gången vi har snö, sedan vi fick Siggi.. och vi har båda längtat efter denna stund.

- Att få se hennes reaktion.

(Det är lite som att höra sitt barns första ord, eller som att se sitt barn gå för första gången..)

Och vilken härlig reaktion sen!

Finns det någon som kan glädja ens sinne, är det nämligen Siggi i sin lek på gräsmattan..

Filmen visar när Siggi har fångat en snöboll, som hon kastar runt med och rycker loss små tuggor av.  

Jag tror att den orörda snön låg vacker på vår gräsmatta i ungefär 2,5 sekunder, efter det att hundarna väl kom ut genom dörren.. Jag hann inte själv se den än mindre hinna fotografera dess skönhet.. Men det gör egentligen ingenting, eftersom båda hundarna hade så roligt. 

Vid 15-tiden tog jag med mig hundarna till hundrastgården för mer snölek, med bättre chans för både snabbare och längre steg.. Där var naturligtvis inte så mycket snö kvar så sent på dagen.. men hundarna hade det roligt ändå.. 

Så pass roligt att vi var tvugna att duscha Siggi när vi kom hem igen. 

Siggis päls kräver ganska många duschar under "lermånaderna".. Spira å andra sidan har en helt annan typ av päls, inte alls lika fina hår som Siggi (som drar till sig allt och fastnar) utan mycket mer smutsavstötande.. så hon duschar inte alls lika ofta.. Men idag fick även hon sig en stund av egentid med matte.. Och hon verkade njuta av varje sekund.

Så..

Nu har jag, i skrivande stund, två stycken väldigt trötta hundar, som sover gott.. Spira alldeles intill mig i soffan där jag sitter.. och Siggi på sin favoritplats i hallen.. Alla barnen är på ovanvåningen.. (vet inte riktigt vad de gör..) och mannen ligger i soffan och tupplurar likt hundarna.. och jag..?! Ja, jag sitter här och bloggar i tystnad.. Det enda som hörs, bortsett från ljuden på ovanvåningen, är min mage som säger att den vill ha något att äta.. Vilket jag också kommer göra så snart jag avslutat här..

Kärlek & Ärtor!

.. och längtar hem till dessa två..

Spira..

och Siggi..

Jag hoppas alla har en bra dag där hemma och att de vet att jag tänker på dem..

-Kärlek & Ärtor

Jag packade mina väskor.. Tog med mig en av hundarna.. (Siggi) och körde hem till mina föräldrar.

Anledningen till att jag bara tog Siggi med mig, och att Spira inte fick följa med, var att jag ville se hur Siggi är när hon är ensam.. (med mig.)

Det har gått ungefär fem veckor, sedan hon kom till oss och sakta men säkert har vi börjat lära känna varandra. Nästa steg kändes som en bra idé. Att åka ensam med bara Siggi, för att lättare kunna se hur hon agerar när hon inte har Spira vid sin sida.

Och jag blev aningen förvånad över hur lugn hon var, trots allt nytt på egen hand.

Det blev sköna långpromenader i skogen, vilket kändes drömlikt, eftersom Siggi går fantastiskt bra i koppel. Är ganska säker på att hon hade kunna gå utan koppel också, men eftersom inkallningen inte är helt hundra och eftersom hon fortfarande visar tecken på att vilja fly, om hon blir skrämd.. (hellre än att söka skydd hos mig) kändes det bara dumt att utmana ödet. Jag minns när Spira kom till mig och att hon agerade precis likadant.. dock kommer jag inte ihåg hur det blev sig att hon hittade sin "trygga plats", ståendes mellan mina ben..?! Men jag tänker att Siggi kommer att hitta sin "trygga plats" tids nog.. 

Under helgen som var, upptäckte jag också Siggi's enorma kärlek till sitt halsband.. då hon nästan kastade sig över mig i sängen där vi låg när jag tog av det fredag natt.. Hon kastade sig framåt, över mig, och tryckte huvudet in under halsbandet igen, som om hon ville att jag skulle sätta på det igen..?! Som om hon varit med om detta förut, men då med tragiska följder..?! Men det är ingenting som är bekräftat.. Bara en tanke som slog mig i ögonblicket..

Jag kliade/klappade henne över nacke och hals, samtidigt som jag lovade henne att hon skulle få på sig sitt halsband imorgon igen.. Att jag aldrig kommer att lämna bort henne. Hon tryckte huvudet mot mig och jag såg det som ett tecken på att vi var överrens..

Bilden ovan visar precis när vi vaknat lördagmorgon. Sekunden senare fick hon tillbaka sitt halsband runt halsen och vi fick bråttom att komma ut för morgonbehoven.. *smile*

Att vandra i skogen var både spännande och stundvis skrämmande.. Mest stolt blev jag när Siggi vågade stanna upp och faktiskt snusa vidare på vad det nu var hon stannade vid, trots att jag fortsatte att gå. Hon går som sagt jättebra i koppel, intill min sida, lite bakom, eller lite framför.. men i skogen vågade hon släppa min sida och utforska lite på avstånd.. Hemma i stan följer hon alltid Spira och får aldrig riktigt chansen till att stanna och utforska om Spira inte stannar.. (Spira är inte lika duktig att gå i koppel tyvärr..)

När vi kom tillbaka hem till mina föräldrar, efter lördagens långpromenad i skogen, blev det som vanligt fika.. Kaffe och kanelbullar till oss människor och Siggi fick en bit av vattenmelonen som serverade vid sidan om..

Mumsigt värre och passande i värmen. 
Siggi är duktig på att äta både frukt, bär och grönsaker..

Kärlek & Ärtor!

Idag har jag och min man varit på Nordanå Grus och beställt plattor till pergolan. Innan vi köpte möblerna förra året, hade vi en jättefin gräsmatta där. Men efter det att vi skaffade möbler och faktiskt började använda oss av platsen, har gräset tyvärr gett upp. Nu är det mest jord och grus och några enstaka grästuvor kvar.. Och när vi i våras bestämde oss för att bygga om hela pergolan.. göra den lite större och lite kraftigare, kom vi också fram till att vi skulle lägga marksten. Lättare att hålla snyggt och bättre förutsättningar för möblerna som i nuläget gärna vill borra ner sig i jorden.

Det tog ett tag att komma tillrätta med vilken typ av sten vi skulle ha, men till slut kunde vi ändå bestämma oss. Sen när stenen var klirrad skulle även kantsten och fog utses.. men det gick relativt fort och lätt.

Eftersom staket intill syrenhäcken fortfarande inte är helt klart, passar det nog perfekt att stenen kommer på tisdag som nu bokat.
- Och det känns bra i hela kroppen!

I höstas hade vi en kille här som satte in vår nya dörr in till gården/ trädgården.. och planen var att det skulle komma en annan snubbe som skulle fortsätta med en del andra grejer vi behövde få gjort.. Men sen vet vi ju alla hur det är med hantverkare..?!
- Mycket snack och lite hockey..?!

(Gäller säkert inte alla hantverkare, men jag har alldeles för mycket erfarenhet av just den typen tyvärr.. mycket pga. mitt tidigare yrke som dekoratör, där jag då jobbade mycket sida vid sida av många hantverkare som tyvärr satte ryktet för flertalet..)

Hur som helst. De hantverkare som anlitades i höstas var genom personliga kontakter, vilket vi hade hoppats på betyda något..?! Men tydligen hade de bättre platser att vara på än hemma hos oss, så tiden gick och inget hände..

Men så kom vår nuvarande hemmafixare vår väg. Han, en fenomenal hantverkare, helt och hållet utanför hantverkaryrke-träsket, med egentligen ett helt annat jobb till vardags.. Pga. Covid-19 har han gått hemma sedan flera månader.. och när våra vägar möttes var det som om det var meningen för båda parter.
Vi behövde någon kunnig som hade tid.. och han behövde någon som kunde ge honom sysselsättning..

Det kom sig i alla fall att mannen jag talar om fick ett uppdrag, att slutföra det som var tänkt redan i höstas, samt lite till.. *smile.. Och det är väl där vi är just nu..?!

Staketet känns som ett måste, då jag är trött på att kriga med Spira om hennes ständigt nya sätt och vägar att ta sig ut genom häcken. Där finns galler.. tro mig!! Jag har hållt på i över två år att sätta nytt, sätta mer, sätta ännu högre, ännu tätare, osv, osv.. Men nu räcker det! Och jag hoppas att ett staket INNANFÖR häcken kommer att göra susen.. (Senaste versionen av gallret är dock fortfarande kvar inne i häcken, som extra trygghet.. *suck..)

Nu ska jag gå och nanna semesterkudde (som om det skulle vara någon skillnad..?! *smile..)

Kärlek & Ärtor!

Igår fick jag ett meddelande från en tjej som också har adopterat hund genom organisationen "Amigos Mios" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse)

Hon hade sett att jag nu, för inte så länge sedan, har adoterat min andra hund och hade en del frågor gällande detta..

- Fantastiskt roligt att hon tog steget och ställde frågan om jag ville dela med mig av min erfarenhet, då jag älskar att få hjälpa andra.. Både fyrbenta och tvåbenta..

Det blev ett långt svar, då hon var nyfiken på mina tankar runt att ha två hundar. Hon ville veta om jag hade några speciella tips och råd och som sagt vad min egen erfarenhet tyckte och tänkte..

Jag brukar säga att jag inte är någon expert, men eftersom jag är uppvuxen med hund och har haft egen hund sedan 2005, anser jag mig själv kunna en del. Inte bara för den sakens skull, men för att jag faktiskt har läst på en hel del genom åren. Jag har gått olika kurser både med och utan hundar och jag har tack vare tiden, fått erfarenheter både med hund från uppfödare och rescuehundar. 

Spira min första rescue, var en nöt att knäcka..

Hon kom till Sverige som 7 månader gammal och hade blivit lämnad på gatan av sin mamma (av okänd anledning) troligen alldeles för tidigt. När hon kom in i mitt liv var hon  orolig, hela tiden på tå.. Hon var rädd för allt, bilar, mörker, höga ljud, snabba rörelser, mm.. Men det svåraste att få bukt med var hennes tuggande på precis ALLT. 

- Det var lyckligt att hon kom till oss.. till mig, som vägrar ge upp något som jag tagit mig an.. Annars hade hon nog blivit omplacerad nästan direkt.. (?!) Vi snackar "tuggskador" för tusentals kronor..

Skor, väggar, dörrkarmar, jackor, leksaker, stumpor, mattor, plånbok med innehållande betalkort, körkort, mm.. Hon rev ner ljusknappar från väggarna. Rev stora märken i dörrarna.. Ja alltså.. Spira var verkligen en crazy liten själ.. Men så fantastiskt mild och fin med alla!

Jag såg potensialen och jag hade bestämt mig redan från början.. Och jag kämpade!!

Och ja, herre gusseness, vad jag kämpade.. Med beröm i ena handen och tårar i den andra.. En galen resa, men som resulterade i en fantastiskt fin familjehund! 

Idag är Spira fyra år gammal och allt som har varit är som bortblåst.. (Lite grann som taket jag nämde i förra inlägget.. *smile..)

Hon är trygg med oss och i sig själv. Hon vet vad hon får och inte får.. (vilket dock inte hindrar henne till att hitta på bus..) Hon är initiativrik och egen, rolig, lugn och som sagt fantastiskt mild och fin med alla hon möter. 

- Min älskade hund Spira!

Och nu har Siggi kommit in i våra liv.. En helt annan liten personlighet, adopterad via oranisationen "Hundar utan Hem" (se direktlänk i sidomenyn vid intresse) 

En lika mild och fin pälskling med livsglädje likt en valp utan några som helst bekymmer..

Siggi har just fyllt ett år, men upplevs mer som valp än unghund.. Hennes livsglädje smittar av sig och hennes starka vilja av att vara tillags, gör henne till en lite lättare rescuehund.. 

Det har gått lite mer än tre veckor, sedan Siggi "the irish Lurcher" kom till vår familj och tryggheten börjar visa sig mer och mer.. Jag tänker mest på hetsen runt maten.. (som är näst intill en garanti när det gäller rescues) som nu har lagt sig anmärkningsvärt. När maten serveras kan både hon och Spira äta med ro, till och med lämna skålarna, gå ett varv och komma tillbaka, utan oro för att maten ska försvinna. Siggi's päls är inte matt och livlös längre, utan gläner som sig bör och hennes höft- och revben är mer en del av henne än påtaglig synliga. 

Naturligtvis finns här en hel del att jobba på, även när det kommer till Siggi.. Hon gillar att gräva.. vilket Spira också hade som sitt stora intresse som valp.. och mina rabatter ser ut därefter, men det är det lilla i jämförelse..

Kolla skägget på denna donnan..

Helt frågande om hur jag kunde veta vad som just hänt runt husknuten.. *smile..

Siggi kunde inga kommandon när hon kom, men med sin enorma tillgivenhet och sitt stora intresse för gott, tog det bara några dagar innan hon knäckte koden för både "sitt" och "ligg".. Och hon är en fena på inkallning.. Sitt namn Siggi, som vi bytte från Alannah, har hon kopplat sedan dag ett.. (Mycket träning, med mycket gott kan göra underverk om det vill sig väl.. *smile..) 

Tanken är att vi ska gå allmänlydnad, Siggi och jag.. Jag tänker till hösten.. Och hennes stora intresse för att hoppa, kanske blir kurs i agillity eller om jag hittar något kul med någon form av klicker träning.. så småningom..?!

Just nu kör vi "hemmet" som "träning"..

Det är rutiner och regler som ska läras in, ensamhetsträning, samt vårt sätt att leva med allt vad det innebär: sena kvällar, stor familj med mycket ljud och spring, vi som individer, mm, mm..

Siggi är en fantastiskt charmig hund och hon har redan tagit en stor del av mitt

(och familjens) hjärta..Vi drog verkligen vinstlotten, när det kommer till detta lilla energifyllda, milda, lilla sagoväsen.. *smile..

Kärlek & Ärtor!

Paws out..