Så vad gör man då, när man har en dotter som inte vill klä ut sig till påskkärring..?!

- Jo.. Man lockar med de nyinköpta, glittrande kaninöronen och smink.. En nos, lite färg på kinderna.. några morrhår.. och vips.. En liten påskkanin är född och redo för påskfest på dagis..

Det mesta går att jämföras, här i livet.. Allt ifrån priser i olika butiker, till personligheter på ett syskonpar.. Men det som hände mig i morse är näst intill omöjligt att jämföra med någonting annat.. Nämligen den underbara värme, man känner i hjärtat, när ett barn som ännu inte pratar rent, säger ens namn.. Ett litet mirakel i sig.. som, som sagt, hände mig imorse när jag kom in genom dörren på jobb..

- Och med det sagt, vill jag bara klargöra att jag har världens bästa jobb!!

Jag träffade en vän idag, som jag inte har träffat på länge.. Så det

blev att vi hade en hel del att prata om i vårt spontana möte, där vi

stod rakt upp och ner, mitt på golvet inne på köpcentrat..

Vårt samtal fick mig senare att tänka på hur lustigt livet kan vara..?!

- Inte för att vår uppdatering av varandras liv bestod av high-life, jättekul

saker som hänt.. då det visade sig att min vän gått igenom en hel del sörja

på sistonde.. Men lustigt för att livet kan te sig så olika.. för oss människor..

(Olika, men ändå lika, vill jag nog tillägga där..?!) 

Samtidigt som den ena tar sig upp, trillar den andra ner..?!

Och jag farsineras av det faktum att somliga av oss ens överlever..

Vad är det som driver oss människor framåt..?! Uppåt igen, efter att ha legat

och krälat på botten..?! Fullt medveten om att alldeles för många INTE klarar

sig ur gyttjan de tycks ha hamnat i.. Rådlösa, ensamma själar, som tror sig

ha förlorat kampen och som ger hopplöst upp..

- Usch.. Det tynger mitt hjärta.

Alla dessa vilsna själar som inte får den hjälp som de så innerligt förtjänar..

Det inger dock en hel del respekt till de, som faktiskt lyckas att vända på sin

situation och "komma tillbaka" till ett ändå bra liv..!! För det är ju precis så,

som klyschan säger: "Det vi inte dör av, gör oss starkare"..

Såren läks med tiden.. och ja, det kan jag hålla med om.. men ärren finns

alltid kvar.. Vi lär oss att acceptera dem, men de försvinner aldrig.. och på så

sätt är dem en ständigt återkommande, påminnelse om hur sårad man faktiskt

var.. Men detta innebär samtidigt inte, att vi ska behöva skämmas för våra så

kallade ärr.. Tvärtom, tycker jag personligen, att vi borde bära dem med stolthet!

För samtidigt som dessa visar på en trasigt historia, är de bevis på att vi vågat

leva..?! Ett bevis på att vi vågat släppa in någon i hjärtat.. Ett bevis på att vi 

gjorde ett val, ändock om det kanske var ett felaktigt sådant..?! 

- Ett bevis på erfarenhet och lärdom, med andra ord..

(Oavsett vilken typ av sår det handlar om..)

Och om man dessutom klarar att ta sig ur djupet, tillbaka upp till ytan och upp

på toppen igen, är man ett levande bevis på att vi människor faktiskt kan,

känslomässigt mot alla odds, "överleva" det som vi trodde skulle bli vår död..?!

Kan det vara så att vi hamnar i livets olika skeden, med hjärtesorg, svek,

depression, mm.. kontra lyckliga förhållanden, fantasktiska jobb och underbara

stunder, helt olika i blandad kompott, för att vi ska kunna stötta varandra..?!

Precis som i "Att ge och få".. så kan den på toppen kasta ut repstegen till den

i hålet och hjälpa denne upp, så att säga..?! Men det är ju klart.. För att det ska

fungera.. gäller det ju så klart att man vågar blotta sina sår.. eller visa sina ärr..

Jag är absolut ingen expert.. men jag vill ändå tro att jag har en viss kunskap,

då jag liksom många andra, också har ärr som pryder min själ..

Dessa ärr, blandade med självkännedom och mitt sunda förnufft, *tack mamma*

.. och mitt öppna, ärliga jag.. med ett stort intresse av människor och deras inre,

gör att jag har en viss "fallenhet" för att säga det som andra tänker och kanske

känner?! En förmåga jag är glad över att jag har, eftersom den genom små medel, 

kan ge så otroligt mycket till den som kanske har något den vill berätta, men som

inte kan förklara, då de inte kan sätta ord på vad den känner..?!

Viktiga saker.. Så som trygghet, uppskattning, bekräftelse.. sånt som vi behöver

allihop.. oavsett ålder, kön, ras, eller tro..

Somliga behöver mer än andra.. Andra behöver kanske något annat..?!

Men fakta är att vi alla behöver något..!! 

- - - - - - - - - - - - - - -

Nej.. Nu ser jag att tiden fullständigt rusat ifrån mig.. och jag känner

behovet av mat i min "lilla" mage.. Så nu, mina vänner.. tänker jag stänga av

mina vilt spinnande tankar och avsluta detta otvingade inlägg, för att fixa lite

käk och sedan slänga benen över soffbordet i riktning mot dumburken..

- Må gott!

Ta hand om dig själv och var rädda om varandra!

Ärtor och Kärlek till Er Alla..

Jag tvingar mig själv till att logga in på bloggen..

Ja, det låter ju corny, med tanke på att jag bloggar för min egen skull..?! Men det är just det.. Jag vet att jag behöver skriva av mig, men samtidigt känner jag mig totalt ointresserad av att skriva..?!

- Så! För att inte fastna i mitt "Ah-jag-pallar-inte-mood" så tvingar jag mig själv hit ikväll.

Jag har sedan förra inlägget, känt mig aningen nere.. Känner igen signalerna.. och försöker verkligen att hålla huvudet uppe.. men det är svårt. Det är precis som om varje liten grej, jag snubblar över, blir till berg och även om jag vet att det bara är småsten, måste jag kämpa för att kunna ta mig över..

Idag är en sådan dag, då jag helst av allt egentligen bara skulle ha stannat kvar i sängen..?! Inte för att omvärlden har varit kall, men för att jag ofrivilligt inte har kunnat se något annat än kyla och mörker..

- Känner mig som en looser, med stort L.. Fet och ful.. och dålig på och inom allt.. (Och nej, jag söker ingen sympati idag heller.. Vill inte höra smicker eller tröstord.. Jag bara enkelt förklarar hur jag känner..) och allt som jag rör vid blir kattskit, eller soppa, eller vad vi nu ska kalla det för..?! Min energi har inte sipprat, utan fullständgt runnit ut ur min kropp.. Och trots flertaliga försök, har jag inte lyckats hitta något med möjlighet till att kunna stoppa flödet..?!

När jag satt i bilen, på väg hem ifrån jobb tidigare idag, försökte jag tagga mig själv inför några inspirerande timmar hemma innan läggdags.. men när jag väl kom in genom ytterdörren, ville jag bara krypa upp i soffan och släppa verkligheten med hjälp av tv:n.. Känslan av att få göra det samma, men i en gemensam soffa slog mig.. och de sista dropparna av energi försvann..

Lustigt det där.. med hur det fungerar.. (om man nu kan säga att det fungerar..?) Jag har sedan vecka nio, när jag hade barnen hos mig.. gått och planerat i huvudet om hur och vad jag ska göra inför veckan utan barnen.. Men när veckan kom, blev det att jag bosatte mig hemma hos Tomas.. och sen var det dags för min vecka med barnen igen.. Det är alltså först denna veckan (v.12) som möjligheten för alla mina fantastiska planer skulle kunna gå igenom..

- Och så pallar jag ingenting?!!

Något positivt däremot.. som slog mig nu.. är det faktum att jag börjat att drömma på egen hand igen.. Sedan oktober 2014 har jag varit i behov av läkemedel (antidepresiva) för att kunna vakna i minne av att jag drömt något.. Men som sagt.. Nu fungerar drömeriet av sig själv..

Sen kan det ju kännas aningen trist, att jag måste börja med mina piller igen för att inte deppa ihop.. Något som jag garanterat kommer att göra om jag inte tar signalerna på allvar.. vilket jag kan försäkra er om att jag gör! Jag tänker INTE gå tillbaka "ner dit".. om ni fattar vad jag menar..?!

Nej.. Nu tänker jag göra något åt min situation!

BRA! att jag tvingade mig själv till att blogga ikväll! *Visste jag väl.. smile*

Det blir tillatt tvinga mig till att färga om håret också! En av planerna jag haft, som först började som ett "det är dags".. som blev till ett "jag orkar inte".. som tillslut blev ett "vem f*n bryr sig".. som nu blev ett "jag mår bättre på insidan om det ser ut som om jag trivs på utsidan"..

- Ytligt kanske, men det fungerar faktiskt! Har gjort och gör fortfaranade, i alla fall på mig.

- Åh, varför gjorde jag inte detta tidigare..?! Satte mig ner och bloggade?!

Har haft rubriker i huvudet, näst intill dagligen sedan förra inlägget, men har lagt dem åt sidan i brist på engagemang.. Ja, visst, tiden har väl spelat sin roll i det hela också, men ändå..?! Det gör ju mig gott! Jag känner redan hur energin fyllts på.. med minst en deciliter.. och det borde ju räcka för en timme i badrummet, med huvudet över badkarskanten.. *smile*

- Jepp.. I´m going purple..!! Och så är det med det!!

Innan jag lämnar er dock.. ville jag bara säga Tack! Mycket för att ni inte dömmer mig.. "galenpanna" som jag är.. men även för att ni finns där, på andra sidan så att säga.. Ja, jag skulle i och för sig kunna tacka er, även om ni skulle dömma mig, eller inte finnas där.. För på så sätt vet jag ju bara lättare, vem jag ska hålla närmare hjärtat.. Så.. TACK!

Kärlek och Ärtor!

Nu går denne här och blir med färg i håret! *smile*

Jag predikar hela tiden, om att det är man själv som väljer hur man vill se på saker och ting.. och enbart man själv..! Hur man hela tiden måste tänka positivt, för att kunna se det positivt.. För precis allt kan ses på två olika sätt. Det finns det positiva sättet och det finns det negativa sättet.. Och som sagt, man kan bara bestämma själv, hur man väljer att se på det!

Ibland är det dock jäkligt svårt att vara sådär klämkäckt positiv och kunna hitta det positiva..?! Och jag kan ärligt säga att det är extra svårt, när det kommer till saker som man kanske anser sig vara mindre befogad till att bestämma över.. som hur länge fritids ska vara öppet tillexempel..

Jag har varit nere på botten. Jag har levt livet där man vaknar på morgonen och verkligen inte vill.. någonting.. Men jag kan med stolthet säga att jag även lyckats ta mig ur det negativa hamsterhjulet. Detta innebär, i det stora hela, att jag kan känna igen vissa signaler när kropp och själ tycker att det är dags att tagga ner.. som i sin tur påminner mig om att jag, trots all erfarenhet, fortfarande har sår som kan gå upp..

Hjälplösheten som föll över mig i eftermiddags, var ett sådant tecken.. När jag kom till fritids för att hämta Charlie.. och jag möts av en färdigt påklädd Charlie och två pedagoger som påpekar att fritids faktiskt stänger kvart över och att det var för fem minuter sedan. Där står jag, efter en galet stressig dag på jobb, som jag ändå valt att se positiv, med andan i halsen eftersom jag råstressat från jobb, för att komma fram så fort jag bara kunnat.. och så får jag detta upp i ansiktet.?! Och det slår som en hink iskallt vatten över mig..!

Jag blir så tagen, att jag inte kan stå emot de känslor som fyller min kropp, att jag bara tackar och tar emot.. Jag tar Charlie i handen och går mot bilen och där är såret öppet igen..?!
- För hur fasiken vill de att jag ska göra?! Jag har lyckats få igenom ett schema, där jag kommit ifrån stängningarna.. för att ha en chans till att kunna hämta barnen INNAN skolans verksamhet stänger.. Men nu visar det sig att det tydligen bara är dagis detta gäller, då fritids klart och tydligt stänger en kvart tidigare..?!

Så vad vill de att jag ska göra?! Jag jobbar inte ens hundra procent..?! Jag kan inte ändra mitt schema, då detta skulle innebära väldigt opassande tider för mina arbetskamrater.. något som jag inte kan begära. Det andra och sista alternativ är att jag skulle vara tvungen att säga upp mig, eller barnen för den delen.. något som ställer mig mot väggen.

Jag kan välja att se det som trams. Ta reda på fakta gällande skollagen.. och ta mig an striden.. Eller så kan jag falla tillbaka till den hjälplöshet som får mig att bara vilja sätta mig ner och gråta.. Lojalitet, är ett ord som ringer i mitt huvud.. Barnen har gått på skolan sedan fem år tillbaka.. och jag är inte värd mer än ett påpekande gällande fem minuter..?! En rutten jädra mini detalj, men PANG, där satt den!

Mitt positiva tänk försöker ändå skydda den klumpiga kommentar, som sabbade hela min dag.. Man måste ju få säga ifrån..?! Och ja, det måste man ju, men som pedagog borde man kunna lägga upp det bättre än så! Jag tänker "stackars liten, hon vet inte bättre och hon är ju också bara en människa" .. Men samtidigt blev jag bara så jädra ledsen..! Och arg! Ha lite överseende för fan! Snorvalp, som inte har en aning om vad som väntar i livet..?! *GRRRR!!*

Det är så himla typiskt.. När man separerar och är mitt upp i allt, då har hela världen förståelse för en. Alla vill hjälpa, samtidigt som de känner sig lyckligt lottade då de själv har ett stabilt förhållande.. De klappar en på huvudet och ler hela tiden.. och de har överseende med ALLT.. Men så går det några år.. Man gråter inte längre.. Det börjar lysa om en igen.. Och livet rullar på.. Och allt är som bortblåst.. för de som står runt omkring.. För för mig är det inte borta!! Jag är fortfarande ensam! Varannan vecka ligger det fulla ansvaret på mig.. med att både lämna på morgonen OCH att hämta på eftermiddagen! Visst kan jag ta hjälp av Tomas, men bara ibland! Visst har jag andra som kan hjälpa mig om det skulle vara.. men bara ibland!! Jag kan inte begära att min mamma, ska hämta mina barn varje måndag och tisdag, då jag enligt schema jobbar till klockan 17.. (Som dessutom är en fullt rimlig tid att jobba till!)

Förlåt för att jag spyr galla nu.. men jag blir så jävla arg!!
Ledsen egentligen, men det tjänar ingenting till att böla.. (då är spya bättre?!) På bara några sekunder förvandlas jag från mitt positiva skinande Jenny, till en bitterfitta utan dess like och jag skulle kunna önska livet ur alla tulle-gulliga fungerande förhållanden, bara för att jag inte har det som alla andra vackra människor tycks ha..

Otacksam.. Orättvis.. Elak.. Bitterfitta.. Ett sätt att se mig som nu..?! Om man nu inte väljer att se den andra sidan, som egentligen säger: Otillräcklig.. Hjälplös.. Sårad.. Ärrad och förstörd..

Men vet du vad..?! Jag reser mig igen! För det är sån jag är..
Gång på gång, på gång.. blir jag "slagen".. Jag bryter ihop.. Jag gråter.. Jag blir arg.. Och jag reser mig igen! Och även om jag ibland faller tillbaka och brister i min egen lära och säger emot mig själv, tänker jag fortsätta med mitt predikande! Så om det bara är jag själv som lyssnar, eller behöver höra det..?! Jag vet att det är sant. Jag vet att det är möjligt.. och jag VET ATT DET ÄR BARA JAG SOM KAN VÄLJA hur jag vill se på saker och ting..!!

- Så jag väljer att se rätten på min sida. Jag är inte fel. Jag är inte sämre än alla andra. Jag har lika mycket rätt, som alla de vackra, lyckliga och ännu oförstörda människorna.. till att få barnomsorg efter det behov jag har.. Det må hända att jag blir "nedslagen" igen, men då har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat.. Så oavsett utgång, väljer jag att se mig själv som en vinnare..!

Tanken var att jag skulle ha bloggat under helgen.. Berättat om allt.. Men tusan.. tiden tog slut och det hann till att bli måndag igen..?!

Ska göra ett nytt försök senare, med detaljer från helgens bravader, då jag egentligen inte har tid nu heller.. Och jag hoppas verkligen att det går bättre ikväll..

Nu tittar jag bara in lite snabbt, under tiden som jag har rast. Jag sitter i kortärmat och njuter i solen med en kopp kaffe.. och det är ljuvligt!!
- Äntligen är våren här på riktigt!!

Håll tummarna för att tiden står på min sida ikväll, så att jag hinner blogga om allt det där dom jag vill berätta.. för nu måste jag avsluta, då rasten snart är slut och jag tänkte njuta en stund till..

- Ha en fenomenalt härlig måndag!
Puss & Kram

- Oj oj oj.. Så galet bra jag har det..?!

Idag är det min födelsedag.. och jag har blivit underbart firad..!!
..(och blir fortfarande via sms på telefonen och hälsningar via facebook)..

Det började med flaggan i topp när jag kom till jobb, för att öppna klockan 06:15.. Och en skylt på ytterdörren, med ett foto på mig och texten: idag firar vi Jenny "25år".. Inne på kontoret låg det ännu en lapp: "Hipp hipp hurra! Idag är det Jennys födelsedag! Grattis!" Och den har det liksom bara rullat på.. Personliga hälsningar från föräldrar och underbara fsk-barn, med handslag och kramar.. Sång och grattisrop från Tomas och barnen via MMS på telefonen.. En hel dröse sms-hälsningar från underbara vänner, också via telefonen och ännu flera hälsningar via facebook, som jag ska titta närmare på ikväll..*smile*

När min kollega kom, "andra kvinna på plats".. Fick jag kramar och en present.. När min andra kollega kom - ännu ett grattis och en kram.. Likaså fick jag av nästa kollega och nästa.. Efter samling och planering stämde mina två närmaste arbetskamrater upp i sång och sjöng "Vi gratulerar.." för mig och lämnade över en gemensam present.. En riktig gottepåse, kan man minst kalla det för, då den lilla påsen med hjärtan var fylld med två paket smaksatt kaffe (choklad och gräddkola).. Tre olika choklader från Lindemans.. och det bästa av allt (eller ja, det roligaste).. ett jätterosa senilsnöre till mina glasögon, som jag blir av med stup i kvarten.. *hahaha* Aldrig igen, kan jag säga nu.. *smile*

- Hej och välkommen till världens bästa arbetsplats! Som jag sa till min kollega, när hon kom in genom dörren i morse..

Strax innan jag skulle lämna jobb, fick jag order om att vänta en liten stund, innan jag begav mig hemåt.. och ännu en glad överraskning blev ett faktum.. Min svägerska, som numera även är min arbetskamrat, tillhörande den andra förskolan under samma chef, kom med en stor bukett blommor och en ljuvligt doftande bakelse.. En färgsprakande skapelse, som jag avnjöt, tillsammans med en rykande kopp chokladkaffe, när jag kom hem..

Imorgon är det fest.. så det står städning och förberedelse på dagens agenda.. Låter kanske tråkigt, att behöva städa på sin födelsedag, men jag kan garantera er att jag gör det med ett stort smile på läpparna..!! Känner mig sannerligen uppskattad!!

- Tack alla fina, underbara, söta, fantastiska människor för att ni gjort min dag!
Extra mycket kärlek till er idag.. För er tid och ert engagemang.. och för den oerhörda
bekräftelse, med värme och kärlek, som ni gett!! Tack! Tack! Tack!

Puss & Kram !!

Sitter och myser i lite halv sol/ halv moln, med en provocerande cigg i mungipan.. Jag har en välförtjänt rast, en liten stund till.. Arton barn och två pedagoger till frukost.. så ja.. JAG NJUTER!!

Min stackars kollega Marie, står i köket dock och kämpar och sliter.. Och gullig som hon är, frågar hon om hon ska göra en kopp kaffe till mig..
- Det hade varit jättegott, men min rast är som sagt snart slut, så jag får tacka nej.. "Gulligt av dig ändå!"

Så underbart bra jag har det här på mitt relativt nya jobb. Med de finaste kollegier!!

Nej.. En upprörande cigg till, sedan är det dags igen.. Blir lite övertid idag, då självaste vikarien är sjuk.. men det ska nog gå bra..?! Får "mobbla" tant Marie, (mobbing, med och av kärlek).. så blir det en garanterad underhållande eftermiddag. *smile*

- Må väl mina vänner.. och ovänner med, för den delen.. (Jag är inte den som är den..)
- Ärtor och Kärlek!!