Att vara mamma på heltid är krävande, men en självklarhet för många..

Att vara mamma på halvtid borde kanske inte vara lika krävande, men om sanningen ska fram, tycker jag att det är dubbelt upp..

Visserligen har jag bara barnen varannan vecka, men näst intill varje dag är det något som måste fixas i praktiken.. Och eftersom jag och Tomas inte bor på samma ställe längre blir det aningen klyddigare att fixa och dona, så att allt blir bra med barnen i slutändan.

Sen kan det ju vara så att det är pga. att allting är så nytt fortfarande, som gör att jag upplever det lite extra svårt..?! Det har ju bara gått tre veckor sedan jag ¨flyttade hemifrån¨..

Kanske blir det lättare sen när rutinerna kommer igång på riktigt..? Men ändå, försvinner inte det faktum att vara mamma och utan sina barn.. känns helt onaturligt!

Jag ska dock inte sticka under stolen, med att det kan vara skönt ibland att få lägga sig i badet, klockan 17:00 en vanlig onsdag och bara få rå om sig själv.. utan att behöva tänka på matlagning, disken, eller syskonkonflikter, mm.. Jag erkänner! Men innerst inne.. känns det VÄLDIGT konstigt att inte ha någon, mer än hunden, som behöver ens uppmärksamhet..

Även om det idag inte är något speciellt, att vara skiljd eller separerad.. så hade jag ändå föredragit att tillhöra de 50% som faktiskt håller ihop..

- Så snälla du.. Om du är mamma.. på heltid.. Och om ändock, en väldigt trött mamma, på heltid.. Uppskatta det du har! Barn är krävande, men de är det käraste vi har och tröttheten de framkallar är ingenting i jämförelse med saknaden efter dem, när de inte är nära..

Så.. Nu sitter jag här.. på MIN balkong.. i MIN lägenhet.. på MIN nya adress..

Under det senaste halvåret, har jag gått igenom prövningar som heter duga!

Jag är förvisso inte klar med dem än, men jag har betydligt mycket mer koll nu, än tidigare!

Sedan i mitten av november 2011, har jag och min älskde sambo, hållt på att klura ut och att lösa, på absolut smidigaste sätt, vår separation.. Efter tolv år tillsammans.. Gemensam bostad, gemensamma lån, två barn och en hund.. Det har varit MYCKET, kan jag säga utan att överdriva.

Det har varit en tuff resa (och är det fortfarande) men samtidigt har det lärt oss mycket.

Framför allt har det gjort oss gott båda två.. konstigt nog. Och ska jag vara helt ärlig, så

står vi faktiskt närmanre varandra idag, än vad vi gjorde för ett halvår sedan.

Jag måste också tillägga att vi varit vänner under hela resan, vilket har gjort allt väldigt

mycket lättare. Det var något vi lovade varandra precis i början i vårt beslut med att vi skulle separera: Att inte bli ovänner för barnens skull! Och det löftet håller vi båda! Fortfarande!

Från att inte ha kunnat ett skit om någonting, har vi efter många turer fram och tillbaka, fått lära oss en hela del om bodelning och gemensamma konton.. Hur barnen reagerar i olika åldrar, med olika signaler. Mallar för uppdelning av delad vårdnad. Statestik för hur barnen klarar en seperation och anledningen till att en separation kan vara bättre eller sämre..

Från att ha suttit totalt hjälplös i soffan, med vetskapen om att livet inte blev som jag tänkt..

Att inte ha en aning om hur att gå till väga, eller vem jag skulle vända mig till, kan jag idag berätta att det finns hur många personer som helst inom den offentliga sektorn, som finns och som gärna hjälper till.

Allt från kurator, till familjerådgivning, till familjerättsbyrån, till banktjänstemän, etc.

Sen spelar så klart det personliga skyddsnätet en väldigt stor roll, men tro mig när jag säger att det finns ingen (i alla fall ingen som jag råkat ut för) som är otrevlig eller oförstående, när man i sin förklaring berättar att man behöver hjälp då man är mitt uppe i en separation.