Jag håller på att skriva ett inlägg om stress.. men har svårt att skriva färdigt, då det är ganska så tungt ämne för mig att skriva om.. Jag har varit på botten flera gånger.. och varje gång har jag trott att det skulle vara den sista..

Nu när jag sitter där igen.. är läget ändå annorlunda än tidigare.. och fortfarande tror jag att detta är sista gången jag ligger och kravlar på botten.. Det tog mig många år innan jag insåg grunden till varför jag hela tiden trillar tillbaka ner i gropen av hopplöshet.. men nu har jag äntligen knäckt nöten! Och jag har vänt upp och ned på livet jag levt.

Efter alla år, har jag insett att det var livet jag levde som fick mig att må dåligt. Inte pga. sträckan jag sprang.. Och nu har jag brutit det mitt itu. Livet jag kände finns inte mer och det är en process i sig att komma över alla känslor som det faktiskt innebär. Ilska, sorg, saknad, som bearbetats genom sina olika faser..

Jag har haft dåligt samvete för att ha lyssnat på mig själv. För att jag har gjort det jag har behövt för att JAG ska kunna må bra. Vilket kanske låter konstigt i dagens "jag, jag jag samhälle"..?! Jag gav allt jag hade för allt och alla i min omgivning, men alldeles för sällan fick jag tillbaka samma mynt.. Detta fick mig att känna mig överkörd, utnyttjad, ohörd, tagen förgivet.. och framför allt väldigt, väldigt ensam..

I över tjugo år trodde jag att det var mig det var "fel" på.. Jag var för mycket. Jag tyckte för mycket.. Jag kände för mycket.. Jag krävde för mycket.. osv.. Och det var det som slog ut mig gång på gång, på gång..

Men nu har jag som sagt gjort slut med mitt gamla liv. Och när jag väl kommit ifatt alla känslor och destruktiva tankar och fått sorterat allting är jag säker på att allting kommer bli till det bättre. 

Sorgen är fortfarande stor.. En del av människorna från mitt tidigare liv, som jag tyckte väldigt mycket om, har valt att inte hålla mig kvar i sina liv.. Många av naturliga skäl, men det gör det inte mindre känslosamt. Och sorgen är insikten av att jag inte betydde mer än den skugga jag levde som.. 

Saken med mig är att jag har full förståelse. Och jag kommer fortsätta med det. Jag är inte arg på någon. Jag förstår. Men jag kan helt enkelt inte anpassa mig efter alla andra längre.. De gör sina val och jag måste göra mina..

Det har gått en mindre evighet sedan jag bloggade sist.. Skönt för den som inte bryr sig.. Frustrerande för den som "behövt" informationen.. Ledsamt för den som bryr sig.. 

Anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är egentligen många, men främst för att jag inte har vetat var jag ska börja.. När jag slutade skriva hade jag nästan precis tagit klivet ut i det okända.. Papperna för skilsmässan var påskrivna och jag led av ångest för hur jag genom mitt beslut påverkat andra..

Det känns ganska ruttet att stå upp för sig själv, när man har en själ som jag och tänker mer på andra än sig själv.. 

Många pusselbitar har fallit på plats under tiden som jag varit borta och bilden som tagit form är allt annat än vacker.. Det ena ledde till det andra och till slut kunde jag helt enkelt inte hålla ihop längre.. Jenny ni kände dog. 

Skönt för den som inte bryr sig. Frustrerande för den som "behövde" henne.. Ledsamt för de som älskade henne på riktigt. 

Dänerad 

Kärlek &

uppätna Ärtor

Ena stunden starkast på jorden, nästa sekund som sönderslagen.. Känslan jag känner är sorg.

Det är inte min situation.. även om det kanske är just den som lockar känslorna till ytan.. Jag tänker.. hade det BARA varit min situation hade jag fixat det relativt lätt..?!

Det som är jobbigast är sorgen jag känner för allt och alla.. Från det närmaste: min man som kommer att bli lämnad, till främmande barn som far illa, till djur på andra sidan jorden som blir plågade och skogar som skövlas..?!

Det är som om jag är en magnet som tar åt mig av hela världens all ondska..?!

Jag är inte arg.. inte irriterad.. Jag är inte rädd eller
ångestfylld.. Jag sörjer.. Jag är innerligt ledsen och jag gråter.. För det lilla barnet som inte har något val.. För ramen som håller oss fast i det som anses vara rätt.. För djuret som följer sin ledare oavsett hur många slag det får.. För moder jord som i en ändlös kamp försöker att återhämta sig från människans vansinne..

Jag står fast i min sak, men tvivlar på mitt förstånd.. Jag tror jag håller på att bli galen..?! Känner mig större än många runt omkring mig, samtidigt som jag vet hur liten jag är på jorden..


Kärlek & Ärtor..

Så sitter jag här, på Burlöv Center, i soffan på Espresso House och äter saffransbulle och dricker laktosfri vaniljlatte.

Det har gått lite mer än två månader, sedan min senaste uppdateringen.. och jag har sedan dess lyckats vända upp och ner på livet omkring mig. Eller är det kanske tvärt om..?! Att jag helt enkelt har lyckats vända det rätt igen..?!

Egentligen spelar det ingen roll vilket som är vad.. Jag vet bara att det jag hade inte skulle hålla i längden.. och därför har jag rört runt ordentligt i grytan.

Det är långt ifrån smärtfritt, men jag tror det blir bäst såhär..

?

Vet inte varför jag känner en viss skam inför att berätta vad jag gjort.. och det i sin tur gör mig nästan lite förbannad.

- Jag har inget att skämmas för! Jag vet att jag har gjort precis allt som stått i min makt.. Mitt allra yttersta, alldeles för många gånger egentligen..?! Är det något jag borde skämmas över, skulle det i så fall vara det.. Min enorma envishet för att inte ge upp, trots insikten av att redan ha förlorat.

Papperna är påskrivna och inskickade. Avgiften är betald och prövotiden har börjat..
- Jag har ansökt om skilsmässa.

Jag skulle egentligen bara iväg och köpa cigg.. men med mina inre demoner i fulländat krig inombords, passade jag på att fly. I alla fall för en stund.. Jag förstår förvirringen i hemmet, som jag lämnar bakom mig.. Frågan jag fick, om jag skulle träffa någon var klart befogad.. (Även om jag vill tro att jag hade berättat om en sådan sak tidigare än ståendes i dörren..?!)

Så var tog jag då vägen?

Rent kroppsligt var jag först och tankade bilen. Följt av inköp av cigg. Tio minuter senare hämtade jag ut mitt förbeställda kaffe och landade i en av sofforna på Esspresso House, Burlöv Center..

Nej.. Jag ska inte träffa någon..

Jag ska bara sitta här.. Utan krav. Inga utifrån. Inga inifrån..

(Nöjd med mig själv över att ha fixat med tvätten innan jag åkte.)

Jag ska bara sitta här.. Synligt fast osynlig. Och titta på andra.

Jag lyssnar på barnen som leker intill och glädjas åt skratten. Myser i åsynen av kärleksparet som nästan sitter i knät på varandra.. Ser gammal vänskap i två äldre herrar som sitter och pratar och skrattar omvartannat.. 

Mitt kaffe är slut och de har ropat ut i högtalaren om att stängningen är nära. Känns som om det var alldeles nyss jag kom hit.. Men i realtid har det faktiskt redan hunnit gå en timme.. *suck* Jag tar ett djupt andetag och inser att det är dags.. På med skölden, tagga upp. Måste köpa Cola på vägen.

Okej.. Nu måste jag gå. Det går bra. 

Kärlek & Ärtor!

Jag har kommit fram till att jag inte ska lägga mer vikt på några inlägg gällande min konst här..
Har ju en annan blogg som jag öppnat för de saker som rör mitt skapande..

Jag behöver nämligen denna bloggen.. min ursprungsblogg.. för mer vardagstankar och bekymmer..?!

Grejen är att jag är skrikarg på mitt liv just nu. Och jag är skrikarg på mig själv för att jag inte tar steget och gör något åt det.

HATAR att känna mig ensam.
HATAR att behöva öppna upp, berätta de där jobbiga sakerna.. och sen bli bemött som om det var jag som trampat någon på tårna.

- BAJS PÅ DET!!

Egentligen skulle jag vilja gråta. Men till vilken nytta?! Den som jag behöver tröst ifrån sitter bara och lipar själv över att allt blir så jobbigt när jag inte är glad..

Helt ärligt..?!

Och på jobb är det inte ett dugg bättre just nu. Känner mig totalt värdelös på jobb. Utanför allt.. och totalt värdelös. Och det gör mig så arg.

Arg på jobb. Arg hemma. Fatta jag är trött hela tiden. Och inte fan finns det någon empati för att jag inte mår bra..

Jag vet jag skrämmer bort alla i min omgivning när jag hatar allt.. men jag tycker ändå att kanske någon borde känna mig vid det här laget..?! Någon borde se/ höra/ förstå hur jävla mycket hjälp jag behöver.

Ah.. jag skiter i det.
Jag ska göra mitt yttersta för att hålla käften. (Mina åsikter är ändå bara jobbiga.) Jag ska göra det jag måste och bara se till att överleva en dag i taget.

- Tulla inte med mig.
Jag behöver inget medlidande!

Kärlek & Ärtor.. till de som pallar besväret..

Jag var så glad över att min förkylning från helvetet hade lagt sig och att jag kunde återgå till jobb.. Men lyckan höll inte i sig så länge..?!

Jag lyckades hålla mig ifrån en öroninflammation.. med nässpray och tryckutjämning.. (ni vet, som man gör när man får lock för öronen..?) Detta var i fredags i förra veckan..

Nu är vi där igen. Det bubblar i mitt öra och jag har ont i hela ansiktet av vad jag tror är någon form av stopp i bihålorna..
Gnälligt jag vet.. Men det här är ju helt absurt!!

Fick alltså gå hem från jobb idag igen.. (läs onsdag) helt matt i hela kroppen..

Sov några timmar innan jag behövde laga mat till barnen.. men lika trött var jag för det..

Och för att toppa det hela en smula har jag dessutom fått varningar via min klocka, om högt blodtryck vid fyra olika tillfällen sedan kl 16..

Så med andra ord.. Jag hoppas att jag vaknar igen imorgon, för helt ärligt känns det just nu som om att jag håller på att dö..

Kärlek & Ärtor!

I ett ynkligt försök, tänkte jag att jag skulle gå ut på ateljén och underhålla mig själv.. men i ärlighetens namn, kände jag mig aningen omotiverad.. då just detta användes som anledning, när mannen hade andra planer..

Samma anledning som dyker upp till varför vi aldrig gör något ihop, eftersom jag verkar trivas så bra ensam ute på min ateljé..
Works both ways I guess..?!!

What ever..

Jag är uttråkad och ledsen. Känner mig ensam och bortprioriterad. Så jag skiter i allt och går och lägger mig istället.

Kärlek och extra Ärtor
..till alla er som vet vad kärlek är.