Fråga mig inte om vad som hände, men det kändes som en spann med iskallt vatten, som hälldes över mig.. och uppgivenheten slog rot..

Känner hur min lilla "blå figur" (vemod) tagit över spakarna och jag kan inte släppa känslan av att aldrig komma dit jag vill.. Kanske är det så, att jag bara borde göra som jag så många gånger har fått höra från de som tänker logiskt.. Att sluta drömma!

Det känns så jädra hopplöst allting. Och ja, jag vet att jag bölar nu!
Bilen gick inte igenom besiktningen. Tomas måste jobba, en röd dag, IGEN..! Och är sedan på affärsresa från tisdag till sen torsdag. Pengarna är slut.. Och jag kommer aldrig att bo i hus..

Insikten gör ont och jag avslutar här..

Kärlek och Ärtor

En impulsiv, spontan känsla kan vara svår att hantera. Är den dessutom kopplad till ett obehagligt och sårande minne, är den näst intill omöjlig att kontrollera. Det goda i detta är dock när andra känslor dyker upp samtidigt och kan ta överhand, som i sin tur genom erfarenhet kan hanteras lättare.

Distraherad med saker att göra, kan man få ett avstånd till den okontrollerbara känslan. Det blir lättare att stänga av känslorna som är hanterbara och tiden som hinner gå, hjälper förståndet till att inse de olika valen av vägar att gå..

Samvetet, kraven på sig själv och ångesten som uppstår är av ett annat mynt, inte lika lätta att bortse från. Men fakta kvarstår att valet är ändå mitt att göra. Jag vet att det inte handlar om vad andra ser.. Jag vet att det handlar om vad jag väljer att göra. Likväl som andras val inte kan läggas på mina axlar.

Jag har erfarenheter.. De är alla en del av mig, då de format mig till den jag är.. Det är utifrån saker som hänt, ord som har sagts, känslor som jag känt och lärt mig att känna igen, som utgör mig.. och så är det 365 dagar om året. Allt det som varit i kombination med nya händelser, andra ord och ännu fler känslor, vinner jag dagligen nya erfarenheter. Igår valde jag en väg, imorgon kan jag välja en annan.. Allt inom ramen av det som kallas mitt liv.

Idag blev det galet.. Mina känslor tog över. Det ena gav det andra och allt slutade nästan i det som jag så gärna ville just då - Kaos. Att släppa kontrollen, gråta hejdlöst och tilllåta kroppen få skaka krampaktigt av obehag.

Men så dök tanken upp, likt en rubrik till ett inlägg: "Vill fly från mitt gamla jag" ..och den malde i mitt huvud, om och om igen.. "Vill fly från mitt gamla jag".. "vill fly från mitt gamla jag".. Jag var väldigt nära kanten till att trilla ner i gropen där jag så gärna ville gömma mig förr när allting kändes hopplöst, men tanken som malde i mitt huvud fick omedvetet gehör och av någon oförklarlig anledning, valde jag att gå en annan väg..?!Jag känner mig förvisso fortfarande nere, men samtidigt värmer styrkan till mig själv inifrån och jag är fast besluten av att inte fastna i något som får mig att tappa fotfästet.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta inlägg.. och vad spelar det egentligen för roll..?! Jag vet bara att jag mår lite bättre nu och jag förmodar att jag egentligen bara ville berätta varför.. Oavsett vad vi råkar ut för, hur stort eller litet det än är.. Hur gott eller ont det än gör oss, så är valet alltid ditt eget att ta.

Tacksam för att jag tror på mig själv, då det verkligen behövs i krisande stunder och stolt för att jag faktiskt kan..

Ta hand om varandra. Var rädd om dig själv och gör varje val till ditt eget..

Kärlek & Ärtor!

Jag skulle vilja beskriva mig själv som en glad, snäll och positiv människa.. Jag har lätt för att läsa av läget, anpassa mig och att se det goda hos människor.. Med åldern har mitt temperament sansat sig avsevärt, mitt tidigare obefintliga tålamod har ökat och jag väljer idag att tänka efter före, innan jag hastar iväg i handling eller vräker ur mig något dumt.. (med undantag för ärlig mening..)

Allt detta är bra. Och det är ju bra.. men ibland önskar jag att jag inte var så där förbaskat fokuserad på att inte trycka till någon eller sätta de på plats. Platsen som jag inners inne tycker att dessa, vissa personer borde sitta på..?! Lite som att verka stark på utsidan, samtidigt som man gråter hejdlöst när ingen ser på..?!

Jag trivs med den jag är.. Jag vet att jag är en bra människa! Men ibland skulle jag så gärna vilja få vara den där andra..?! Den där mörka, elaka satan, som ibland bubblar inom mig efter att få höras.. Att få trycka ner personen i fråga, så hårt ner i sina skor att denne någon bara kunde drömma om en framtid utan misär igen.. Tanken skrämmer mig en aning.. Och det är ju bra.. Det minimerar ju risken, tänker jag.. Men vetskapen om att jag skulle kunna, om jag tillät mig själv, att bli till ett riktigt monster, finns där..

Förut hade jag mina inre demoner.. Ett giftigt mörker jag hade inom mig, som jag inte kunde sätta fingret på.. Ett trassligt nystan av negativitet, där jag oavsett ansträngning, kunde hitta varken början eller slut.. Idag är nystanet utrett och vävt.. Och istället för ett evigt trassel har jag lyckats få en bild av vad det egentligen är som jag går och bär på inom mig.

Detta underlättar en del, men jag är inte så säker på om det är så mycket bättre än tidigare..?! Hatet (för det är det det handlar om) är mer punktmarkerat idag och kanske är det just därför som viljan efter att få vara den där elaka satan, som flippar fullständigt, är så stor..?! Jag tänker, om jag hade fått (läst valt) ..att agera ut, så hade jag kanske kunnat göra mig av med hatet, en gång för alla..?!

Tro nu inte att jag tänker göra något dumt och leva ut några av mina fantasier, jag bara tänker högt här..! Meningen ovan lät nästan som ett hot.. (?!) ..tolka det som du vill, speciellt om du vet med dig själv att du gjort mig orätt, men jag försäkrar er att så var inte varken tanke eller mening! För hör och häpna, det handlar inte om er. Det handlar om mig!

Jag fortsätter mitt sökande efter nya sätt att kunna växa som människa.. I ständig jakt efter det som kan få mig att må bra. Jag kan se glädje i det minsta, finna harmoni oavsett tidpunkt, men ett sätt att få ur mig min ilska på, utan att någon kommer till skada (varken psykiskt eller fysiskt) kommer det att krävas mycket mer än det jag kan idag, innan jag klarar av.

Tills dess finns det hopp om det.. och bodycombat.. *smile*

Kärlek & Ärtor

Jag sitter som i ett stilla vakuum, som i en osynlig bubbla, mitt i smeten på mitt favoritcenter.. Med benen i kors ses jag av folket som passerar.. Själv anser jag mig vara osynlig, men jag vet att det bara är önsketänkande. Musik spelar i bakgrunden. Det skramlas med glas och ljudet av bestick sticker ut emellanåt. Det känns som om vimlet jag befinner mig i rör sig utanför min sfär, i en hastighet som klart överstiger min egen..?! Som om de rusar förbi, lite suddigt för ögat, medan jag själv sitter stilla i knivskarp skärpa.

-Jag älskar min bubbla!!
Platsen där jag känner mig som tryggast.. och där resten av världen hålls trygg ifrån mig.. Om jag är svag, blir jag stark här. Om jag är arg, farlig för andra eller mig själv, är det här jag blir sansad och finner förnuftet igen.

Många känner till min bubbla, men få förstår hur fantastisk den är. En del ser den till och med som ett hot, vilket kanske i och för sig kan vara förståeligt.. (Men det är ju bara för att jag är så jä*la förstående hela tiden..?! Alltid öppen för andra åsikter från andra synvinklar.. Godtrogen och naiv som ett litet barn..?!)

-Hoppsan Kerstin! Där tog känslorna över..?! (Ja, det händer ibland.. *smile*) Jag tittar upp. Tittar ut över de öppna ytorna, för att sänka blicken igen och ta mig tillbaka till min bubbla.. Tvingar tillbaka känslorna som ligger och pyr under mitt vänliga leende, som möter människorna i min nuvarande närhet. Samma känslor som hade ebbat ut och som jag trodde var ett minne blott, har blossat upp igen och fräter just nu i mitt inre.. Obeskrivligt tär de på kroppen, psyket och själen och jag gör allt som står i min makt för att hålla de inre demonerna ifrån att spy ut all sin äckliga galla över min värld under solens positiva närvaro.

Jag reser mig upp. Går in i livsmedelsaffären. Handlar det jag ska, betalar och går ut och sätter mig i bilen, där jag fortsätter..

Jag har kommit till åren där jag anser mig vara för bra för att behöva lida av detta.. Men tydligen är livets hårda skola något som man aldrig kan ta studenten i..?! Kanske blir det först när man ligger på dödsbädden, vilket i och för sig hade varit en bra anledning till att göra det sist skedet här i livet till en fest..?!

Orken jag hade igår är idag som bortblåst och tragiskt nog är jag fullt medveten om vart all min energi gick åt.. "Man är inte svag för att man gråter. Man gråter för att man har varit stark för länge.."

Nu lämnar jag min bubbla, så se upp världen.. *smile*
Jag beger mig hemåt och hoppas på att solen, som fyller bilen jag sitter i med värme, ska lyckas fylla mig med lagom mycket ljus, för att klara några timmar till i vaket tillstånd..?!

Må kraften vara med er!
Kärlek & Ärtor!

Skrev ett litet inlägg igår.. men kom av mig och fick det aldrig publicerat..?!
Jag skulle kunna skriva om det och lägga ut det idag, men det orkar jag inte, så det får va'..

Är sjukt trött, men ska ändå ta med mig kidsen, åka till affären, handla käk, åka hem till T. och laga mat..

Imorgon är det måndag.. Igen?!
Har kört fullt tempo, känns det som, i två veckor nu och har en halv vecka kvar.. Sedan hoppas jag på att få lite tid över för att ladda batterierna..?! Erfarenheten säger att det inte kommer att bli en minut över, men man måste väl ändå hoppas, inbillar jag mig..?!

Kärlek & Ärtor!

Det finns stunder som man blir hörd ifrån ovan..?!
Mitt liv kommer att bli bra..
Det kommer att ordna sig.

Även om jag tappat hoppet, förlorat mängder, har brist på förtroende, sörjer vidare.. Har jag en styrka inom mig som för mig framåt.. Tackar mina barn för att de finns och för äventyret vi snart ska ge oss ut i..

Kärlek & Ärtor

På dagen, som en skimrande fjäril.. På kvällen, efter att barnen gått och lagt sig, som en grå liten mus.. ett skadedjur som borde utrots..?!

Ja, jag kanske överdriver en del, men just nu känns det bara svart..

Känslan i magen sprider sig likt tjock, svart rök och fyller mitt inre med obehag..

- Jag tycker inte om känslan av ensamhet.. En känsla jag sällan drabbas av, trots att jag ofta är ensam..

Skillnaden är att den valda ensamheten är när jag fyller på med energi. Tid som jag brukar till självbekräftelse i form av skapande eller enkel avkoppling.. Att få en chans till att reflektera över bra eller dåligt.. Allt ifrån händelser och reaktioner, till känslor och tankar..

- I den valda enamheten känner jag mig trygg..

Motsatsen till min så många gånger valda ensamhet, är ensamhet jag blir tvingad till.. eller ja..?! Egentligen är den kanske inte tvingad, utan mer helt enkelt inte vald av mig själv..

Vet att det sitter i huvudet.. För egentligen är min ensamhet ikväll, precis som många andra av mina kvällar.. Men tanken påminner mig hela tiden om att även om allt är som vanligt, så är det ändå inte det..

Jag skriver i gåtor, förlåt.. Det handlar om Tomas.. Vanligtvis tror jag mig veta att han finns där, på andra sidan korsningen, om det skulle vara så att jag verkligen skulle behöva honom.. Ikväll dock, vet jag att han inte är där.. Han åkte ju imorse, som jag skrev i tidigare inlägg.. och kommer inte hem förrän på söndag..? Kan till och med bli borta så länge som till på måndag..?!

Jag låter mina tankar få vandra lite som de vill och jag blir varse om "Energin".. Eftersom jag ser ett visst mönster i min ensamhetskänsla i samband med att Tomas inte är i närheten, kan jag inte låta bli att tänka på om det är vårt "energi-band" som är brutet i och med att han har lämnat landet.. (räcker med att han åker ifrån stan, ett par dagar..) Om det ens finns något som heter "energi-band"..?! Samtidigt som jag spånar fritt.. allt för att hålla känslorna i chack.. blir jag nästan övertygad om att det faktiskt finns något mellan mig och Tomas som ligger utanför bådas vårt förstånd.. Jag tänker på det faktum att vi trots allt, dras till varandra..

Känns lite pinsam att skriva om..?! Mig och Tomas..

Inte för att jag inte är stolt, över allt som vi har lyckats att ta oss igenom.. men i tanke på att jag faktiskt kan ha fel..?! (Tyvärr fullt medveten om de små spratt livet kan spela oss om vi inte är på vår vakt..) Vi precis som alla andra, är bara människor.. Och precis som alla andra, begår vi fel och misstag..

Nåväl, hur som helst.. Jag har lärt mig att acceptera mina känslor.. både gott och ont.. Jag låter dem få ta plats, jag bekräftar de, känner de, men sen släpper jag de och går vidare.. Det blir dock aningen jobbit och svårt, när känslomönster uppstår och man liksom trillar tillbaka i något som man trodde att man hade släppt..

För cirkus fem år sedan, var Tomas iväg i Stockholm, för ett par dagar, i jobb. Och då, precis som ikväll hade jag samma känsla.. (har hänt vid fler tillfällen sedan dess)  Och då, precis som ikväll, har jag inte hört av honom sedan imorse.. Jag vet att han inte har tid med mig, att han är fullt upptagen med sitt - Ett gäng grabbar på fylleresa, så man ska väl inte begära för mycket..?! Får väl vara tacksam om de hittar hem igen..?! (Att det skulle vara en fylleresa, är kanske bara något som jag har fått för mig.. men det får man ta, när man väljer att spara på informationen..)

- Nåja, så återgår vi till att släppa känslan.. och gör något annat..

Tror att jag ska gå och bädda ner mig i min lagom stora, sköna säng.. och kanske slå på tv:n och somna till ljudet av något ointressant program.. Med hunden ihopkuren i knäväcken, får det ändå anses som en bra avslutning på dagen.. 

Det finns en sak som jag har slagit mig, som jag måste jobba på.. (bortsett från allt annat?! *smile*) och det är att jag måste sluta svamla!

- Ja! Jag har kommit till den självinsikten att jag svamlar!
Något som säkert redan är känt av andra sedan länge..?! *ganska så övertygad..*

Precis som att inte ursäkta mig själv med att använda ord som "lite", "kanske" och "nog" när jag skriver..
Ord som förminskar övertygelsen och tron på sitt eget värde..

Jag har sedan ett tag tillbaka reagerat på att jag har svårt att hitta orden jag söker, att jag har för bråttom i tanken och att meningarna pga. detta blir obegripliga och att man som lyssnare tappar intresset.
Jag MÅSTE, med andra ord, sakta ner även när jag pratar.. "Less is more" som man brukar säga..

Jag måste ge människor i min omgivning, chansen till att skapa sitt eget intresse för "mig", istället för att hela tiden försöka imponera och tillfredsställa, för att de ska anse mig vara värdig att lyssnas på..

- Ja, det var bara en tanke som slog mig.. Och nu har jag bekräftat den här.

Må solen lysa på dig idag.
Kärlek & Ärtor!