Jag vaknade ensam i min säng imorse, av att en röst i mitt huvud sa: "Jag ordnar det här."

Jag tittade på kockan som visade 08:00. Jag minns inte att jag drömt något speciellt, men att jag inte kunde släppa ordet "ordnar", som fick mig att reagera..?! Om det hade varit jag som hade sagt den meningen, hade jag nog sagt "fixar" istället för "ordnar"..

Rösten som väckte mig, lät som en äldre kvinnoröst.. Jag kan inte påstå att jag kände igen rösten, men i min reaktion gällande ordval, kom jag automatiskt, direkt att tänka på min mormor..?!

Det ska kanske tilläggas att jag hade ett mindre breakdown igår, då jag fortfarande efter snart tre år, kan känna en inre tvist gällande mitt inre behov av att få känna mig hemma, samtidigt som jag vill vara tillsammans med mina barn, min familj, hemma hos Tomas.. Lite som att jag vill ha kvar kakan, men äta den samtidigt..?! (En av de stora nackdelarna med att leva som särbo..)

Jag vaknade i och för sig med ett ryck, men kände mig ändå lugn..
- Så lugn, att jag somnade om igen..

Jag vill så innerligt, önskar med hela min själ.. att jag skulle kunna välja de goda tankarna istället för att hela tiden falla in i det mörka, dystra som hela tiden återkommer.. Måste medge att det skrämmer mig en aning, efter att ha läst så mycket om "kraften" (energin) som fungerar som en magnet.. Att allt gott drar till sig bra saker. Och att allt ont drar till sig dåliga saker, upplevelser, känslor, mm. "Det vi ger, får vi tillbaka" som det står skrivet..
- Kanske är det så, att någon (?!) ser min ärliga vilja och förstår mina goda tankar..?
Kanske är det så att någon (?!) förstår att jag behöver hjälp och som nu gett sig till känna i form av betryggande ord som väcker mig från min sömn? Ge mig en gnutta hopp, att orka fortsätta min kamp, mot mina inre demoner..?!

.. Eller så är det bara hittepå.. Hokus pokus.. Tramsigt flum, för att jag håller på att tappa förståndet?! Ett sätt för mig att fortsätta framåt, trots att jag egentligen inte orkar mer..?! I brist på fler idéer om hur jag ska kunna påverka min situation..?!

Jag läser och läser, har aldrig läst så här mycket.. Jag tror och jag hoppas, men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska tro på eller hoppas för.. Känns som om att "jag" inte längre är värd engagemanget.. att tro eller hoppas på..?! Mina tankar och känslor är ändå ingenting värt.. Det hjälper liksom inte att analysera.. Det hjälper inte att öppna upp sig.. Det hjälper inte att lyssna på mitt inre, då det oftast krockar med något annat som jag har i tankarna..?!

Jag känner mig motsägelsefull, oärlig, tjatig.. Tråkig och grå.. Instängd och vilsen.. som om jag tröttar världen med "mig"..
Mitt dåliga samvete, för att jag är som jag är, trycker ner mig.. Jag känner mig egoistisk, men samtidigt bortprioriterad.. Hela tiden i konflikt med mig själv, hur jag än vrider och vänder ut och in på mig..

Jag tar åt mig, sekunden senare slår jag det ifrån mig..
Jag måste säga vad jag känner och tänker.. och trycket släpper.. Men sekunden senare ångrar jag mig, får ångest och trycket ökar igen.. Jag vill ha mina barn i min närhet, samtidigt som jag vill vara ensam.. Jag vill ge allt till alla andra, samtidigt som jag känner att jag behöver allting själv. Jag anser mig ha en massa kännedom, öppet sinne, erfarenhet, kunskap.. samtidigt som jag inte har ett skit.. samtidigt som jag är fullt medveten om all gott jag faktiskt har.. Jag kan känna mig oerhört engagerad, men anses ändå vara nonchalant. Jag kan älska till döds, men anses ändå vara ointresserad.. Hela tiden tillrättavisad av mitt dåliga samvete, som jag får då jag ser på mig själv utifrån..

Tanken slår mig nu, att det kanske inte alls är mina inre demoner på insidan som jag krigar mot..?!
Kanske är det mitt inre (känslor och tankar) som krigar med mitt yttre (upplevelsen av mig själv) ?
Kanske är det det som är svaret som jag ska jobba mer på?!

- Eller så är svaret, helt enkelt att jag bara borde sluta skriva nu..?!

Ta det som du vill.. men..
Kärlek & Ärtor, i all mening och välvilja!

Jag vet inte vad man ska kalla det för.. sinnestillvaro.. men när jag hamnar där så kan allt kvitta..?! Inte för att jag upplever känslan som negativ.. Tvärtom vågar jag påstå att jag är totalt fokuserad, men på absolut ingenting..?! Vet att jag har känt känslan tidigare, men då trott att det har varit hopplösheten som spelat mig ett spratt..?! Idag tror jag mig veta bättre..?! Jag vill tro att det är Mindfulness det rör sig om..?! Här och nu?! Inget innan, ingenting sen, bara precis här och nu.. En känsla som öppnar ögonen och fyller lungorna med luft.

Egentligen inte konstigt att jag tidigare förknippa känslan med hopplöshet, när jag tänker efter, då det verkligen inte finns någonting varken innan eller efter.. Då kände jag mig tom.. Nu känner jag mig lugn. Då, skulle jag kunna hoppa från bron totalt orädd inför följderna.. Idag vill jag ta reda på mer, för att komma ännu närmare svaren som jag redan kan skymta.. Balansgången mellan "gott och ont" är dock hårfin och det ska tilläggas att jag fortfarande kan tvivla på min så kallade ljusa framtid.. Inte för att jag söker medlidande från någon, men för att ni ska förstå att jag är en skrivande (livs levande) optimist, fortfarande hårt hållen i greppet av min depression, i hopp om en bättre framtid, men med ett starkt begär efter svar..

Jag är tacksam för att jag är den jag är. Med mitt inre som jag har.. Med min goda vilja, ödmjukhet och empati, som jag har.. Sen att jag har en andra sida inom mig som ibland skulle vilja köra över allt, trampa på alla och skita i resten, är något jag försöker hitta svaren till..?! Som om allt det goda i mig, är den jag är.. och att allt det där andra är sådant som jag måste lära mig att hantera..?! Eller kanske är det precis tvärt om?! Kanske är det det goda som försöker påvisa vad det är som jag behöver, medans allt det där andra är mitt inre ärliga jag, som vet bättre, men som hålls fast av alla regler, normer, principer och allt annat skit som håller mig tillbaka..?! (Eller sitter det bara i mitt huvud? Är det jag själv som skapar alla dessa omålade ramar? *Gah* Alla dessa frågor utan svar gör mig tokig?!)

Jag känne mig som mest levande när jag gör sånt som jag egentligen inte borde göra, för att det inte passar in i mitt vuxna, "ansvarsfulla" liv.. Låter som om värsta gangsterdrömmen, men det är inte det förbjudna, kriminella jag menar.. Det är saker som går utanför ramen.. Saker som att hoppa helhjärtat i sängen, sjunga högt i en okänd folksamling, skrika ut i tomma luften, plaska i vattenpölar oavsett vem som ser, komma försent utan dåligt samvete, spela musik på full volym efter klockan åtta.. Hänsynslöst leva livet..!!

Jag stannar upp i mitt skrivande, lyfter blicken och tittar ut över balkongräcket och njuter av att känna den kalla luften öppna mina ögon.. Här och nu.. Som en välbehövlig paus ifrån alla tankar, frågor och svar som bränner inom mig.. Känner ett mindre tvång av att läsa något som kan hjälpa mig att förstå varför.. samtidigt som jag njuter av känslan att inte bry mig..

- Varför denna förbannade tvist med mig själv?! Ja, nej.. Bra, dåligt.. Rätt, fel.. Svart, vitt..
Det är något som saknas, men vad..??!! Vad är det jag inte förstår..? Vad är det jag behöver lära mig..? Vad är det jag ska göra för att hitta det sanna lugnet, min inre harmoni..?!

Tänker på "uppenbarelsen" i tidigare stycke, om när jag känner mig som mest levande.. och skriker ut över det tysta snötäcket som ligger nedanför balkongen.. Känns bra! Kanske är det så? Att jag ska behöva gå och bli "tokig" för att kunna må bra i själen?! Kanske är det det som är min stora prövning..?! Att våga bli galen och spela ut allt det där som viljan skriker efter.. Att våga vara mig själv och bli klassad som en "knäppgök" i andras ögon..?! De högre makterna vet att jag drömt om att bli inspärrad för att jag håller på att förlora förståndet.. Så varför inte bara göra.. och ta det som det kommer..?!

Kom att tänka på den där kvällen, då hopplöshetens klor höll mig fast i ett järngrepp..
Det var en kväll för flera år sedan, som jag aldrig tidigare nämnt för någon.. Känslan var galen och jag var säker på att stunden, då jag skulle behöva spärras in, var kommen.. Jag hade hinkat en massa rödvin (inget att rekommendera för känslomänniskan) och jag satt ensam i köket. På den tiden var jag och Tomas fortfarande sambos och jag tror att det var strax efter Charlie (vår mellersta) var född, men det ska hållas osagt..?!

I alla fall.. Jag satt där i köket och skrev, eller ritade, eller vad jag nu gjorde.. med musik i öronen, totalt uppslukad av ensamheten och känslan av att inte vara på rätt plats.. Barnen sov, Tomas likaså.. och jag stannade upp i det jag gjorde (ungefär som nu, för en stund sedan) och tittade på det tomma vinglaset som stod på bänken framför mig.. Utan någon som helst ånger eller ansvarskänsla inför resultatet, satte jag mitt ena finger på glasfoten och började sakta skjuta glaset mot kanten av bänken.. Sekunden senare tippade glaset över kanten och for i golvet.. Och i samma sekund som glaset slog ner i golvet med ett krasch, studsade tusen bitar av glas ut över köksgolvet..

Jag satt orörligt kvar på min stol och bara tittade på förödelsen.. Helt utan den minsta gnutta känsla i kroppen..
- Minns att min likgiltighet skrämde mig.. Allt annat från kvällen är som bortblåst..

Ibland kan en utebliven känsla vara minst lika obehaglig som en befintlig känsla..?!
Inte för att det hjälper mig, men jag kan i alla fall säga att jag vet..

Nog om allt, för ikväll.. Nu orkar jag inte mer..!
- Vi ses på dårhuset..?! *smile*

Kärlek & Ärtor..

När man bloggar, som jag gör.. med blandade inlägg..
Ibland om ingenting och ibland djupare än vad någon egentligen orkar läsa..?! Så är det lätt hänt att man fastnar, som idag..?! Eller ja.. Egentligen är det nog inte bristen på något direkt inriktat tema, för min blogg, som gör att jag fastnar.. Utan snarare mer min inre strid mellan tanke och hjärta, som gör det så svårt..

Vill inte beklaga mig, även om jag känner mig ömklig.. men kan inte heller sopa känslorna under mattan och skriva om hur bra livet kan tänkas vara..?! För det är just det.. Jag har det jä*ligt bra.. Men just nu känns allt bara skit.. Jag är lyckligt lottad med tre underbara barn.. Som retar gallfeber på mig.. Jag har världens sötaste hund, som alltid står vid min sida och älskar mig ovilkorslöst.. Men som kan tyckas vara i ständigt behov av uppmärksamhet, som jag känner att jag inte alltid orkar ge..

Allt det där fina, varma, positiva.. ligger som en last över mig, då jag känner mig så fruktansvärt ovärdig allt detta fantastiska.. Jag ser mig i spegeln och vill tro att jag är den sämsta människan på jorden.. Att alla som hela tiden ger, förtjänar mer än en looser som jag.. Övertygelsen om att någon annan, så mycket finare på insidan än mig, skulle få allt det där som jag får istället, är stark och även om jag är fullt medveten om mina goda sidor, så känner jag att de inte är tillräckligt för allt jag får..

Möjligen mitt dåliga samvete, är befogat mitt trasiga inre..?!
Sönderstressad, irriterad, otrevlig, vass.. Jag är en hemsk människa!
Samtidigt som jag gråter, för att ingen förstår hur mycket jag kämpar.. avskyr jag mig själv. Eller nej.. Det finns visst människor som förstår.. men inte de som verkligen skulle behöva det.. De som blir utsatta för mig dagligen och som kanske inte har något val, så som mina barn till exempel..

Jag vet att jag har fina barn. Och jag vet att jag anses vara en bra mamma, då fina barn inte kommer, eller blir så av sig själv, men samtidigt så gråter jag för att jag inte kan vara den där fantastiska föräldern, med det himmelska tålamodet.. som jag själv hade som barn..

Jag är så trött.. Trött på att kämpa.. Trött på att försvara mig själv.. Trött på att inte orka med allt det där som jag borde.. Jag är trött på att gråta.. Trött på att tycka synd om mig själv.. Trött på att visa mig stark, när jag egentligen är så liten och svag.. Men ändå..?! Ändå är det något i mig som får mig att tuffa på..?! Som om någon eller någonting knuffar mig i ryggen hela tiden och manar på mig att gå framåt..

- Framåt till vad?! Jag är ju inte värd någonting..?! Ännu mer skit..?! Ännu mer krig med mina inre demoner..?!

Det fanns en tid, då jag fortfarande hade hopp... En tid då jag kunde drömma och önska.. och faktiskt hoppas på att saker och ting skulle komma min väg.. Men nu vet jag inte längre..?! Inte mer än att jag är fullt medveten om att jag kan gå miste om allt det jag har..?!

- Otacksam jä*el.. Aldrig nöjd.

Jag provade att vara "nöjd" en gång.. och det var inget bra, det heller.. Tappade lusten totalt och blev liksom nollställd inför allt.. Kunde inte för mitt liv, hitta något intresse för framtiden, då jag redan hade mer än väl med saker och relationer att vara nöjd med..?! Lite så känns det faktiskt nu också, även om jag har svårt att kalla det för att vara nöjd.. Jag orkar helt enkelt inte att hoppas längre.

Jag skriver detta inlägg, för att försöka börja om ännu en gång.. 30-tusende gången gillt..?! Och för att jag så innerligt vill låta alla i min närhet få den jul de förtjänar.. Svårt att sudda ut tanken på att det hade varit bättre om jag hade låst in mig någonstans och hållet mig borta från alla, men så klart blir ju det också fel..

Hur jag än vrider och vänder på mig, kan jag aldrig göra rätt, så kanske är det acceptans jag behöver..?! (En Ale som slår mig i skrivande stund..) Kanske är det så lätt (?!) som att jag helt enkelt bara måste acceptera mitt pissiga jag, för att kunna komma ur bubblan..?!
- Nej.. Jag känner mig själv.. och jag tror inte att det hade hjälp det heller..?! Det hade ju bara betytt att jag kört mitt race, utan att bry mig om hur andra upplever mig.. och det är jag ganska säker på, att det hade gett mig dåligt samvete, för det är precis så det är när jag tuffar till mig..

Känner att jag ältar.. Tycker lite synd om er som läser..
Kan liksom höra kommentarerna.. "Trötta mig, med ditt tycka-synd-om-dig-själv"..
Besparar er därför, här och nu..

Kärlek & Ärtor (oavsett betydelse för er)

Fullt medveten om stressen som gror sig starkare i min kropp, men för trött för att stoppa karusellen.. kommer här dagens egobild:

Jag är ute med hunden.. efter att ha hållit tempo i femton timmar sisådär ungefär.. *suck*

Nu tre timmar senare, säger jag god natt och hoppas på att få några timmars sömn..?!

Kärlek & Ärtor..

Jag har tänkt på hur svårt det måste vara, att veta hur man ska beté sig i sällskap av en deprimerad person..? Naturligtvis har det stor betydelse av hur nära man står personen i fråga.. men ändå..?!

När jag mår som sämst, vill jag helst bara vara ensam.. Slippa tänka på social kompetens.. Att inte behöva svara på frågor, som man ändå aldrig kan ge begripliga svar på..?! Samtidigt dock.. finns det inget skönare eller mer trygghetsingivande, än när den som står en allra närmast och varmast om hjärtat, tar sig tiden och verkligen visar att de finns där.. Som en klippa att luta sig mot, när stupet gapar alldeles bredvid..!

Jag tror.. att om man som deprimerad kan vara ärlig (både mot sig själv och inför andra) och våga berätta att man inte alltid mår så bra, så hjälper det mycket! Kanske inte det allra lättaste att göra när man är som djupast i hålet.. men klart tänkvärt att kanske göra under de perioder som man mår lite bättre..?!

Kommunikation är A och O i alla förhållanden.. till alla människor.. Det räcker inte att man säger något en gång.. För även om man vet, innerst inne, så behöver man höra det igen och igen och igen.. Som en återkommande bekräftelse.. Precis som att vi behöver höra "Jag älskar dig" lite då och då, behöver man säga "Jag mår inte så bra just nu"..

Somliga har tydliga signaler.. andra inte.. Somliga kan tydligt känna/läsa av andra människors energier, medans somliga inte skulle uppfatta energierna ens om de så skulle explodera i huvudet på dem.. Vi är alla så olika..! Därför ska man inte ta någonting förgivet..! Varken den som är deprimerad, eller den som står bredvid..

För att skapa den bästa tänkbara grunden för att över huvudtaget kunna förstå varandra, gäller kommunikation! Våra hjärnor spinner gärna vidare på galna tankar, som uppstår lite då och då.. Allt ifrån det där man trodde att arbetskamraten tyckte, till att ingen älskar mig..?! Vilket händer oss alla, mer  eller mindre.. Men sen är vi olika i hur vi låter det påverka oss..

För att återgå till hur man som närstående ska agera i deprimerades närhet, vill jag lite luddigt säga "gå på känsla".. (?!) Förhoppningsvis känner du personen i fråga så pass väl, att du vet när du ska backa alternativ kramas..?! Om man dock inte känner personen så väl, skadar det inte att ställa frågan "Hur är det?" Och vill man innerligt, så kan man höra, om man verkligen lyssnar.. förstå svaret, oavsett vilka ord svaret ger..

- Det är min uppfattning i alla fall..

Som deprimerad uppskattar man de allra minsta tankar som fås i form av sms, meddelanden på facebook, handskrivna lappar i handväskan eller i jackfickan.. och via samtal per telefon..

Egentligen är det relativt lite som krävs.. men om man som närstående inte vet, kan det kännas väldigt krävande..

Kärlek och Ärtor!

Ja det är ju inte tisdag för ingenting..?!

Lite av panik på jobb, precis mellan ute och inne, när det var åtta av nio små, som grät i kör av olika anledningar..?!

Men nu är det vila och därmed lugnt och stilla.. Och jag är på välbehövlig rast..!!

Kärlek och Ärtor

Jag gnällde tidigare över vädret..
Men måste erkänna.. nu när snön har lagt sig för en stund (?!)
- Att det är ju så vackert!

Det var inget roligt att köra på motorvägen innan, med snön störtandes rakt mot bilen i motvind.. Men någonstans i mitt "nära tunnelseende" blev jag varse en bra jämförelse, i tankar på hur jag kan uppleva ljud, för många intryck samtidigt, eller enkel vardag.. och det känns bra, då det betyder en hel del i mitt sökande efter att kunna sätta ord på känslor..

Det är fortfarande kallt.. så klart (!) men det har slutat att snöa.. Och även om jag kan höra hur någon "rockar loss" med sin bil på halt underlag någonstans bortigenom, så upplever jag ljudet, eller den dämpade tystnaden, runt omkring mig väldigt behaglig.. Känner mig tveksam inför att snön får stanna, då det verkar som om den redan är på väg att smälta bort, men jag hoppas.. för alla barn och snöfantasters skull, att den får stanna kvar.. Sen att jag fortfarande har sommardäck på bilen känns sådär..?! Tur att vi har söndag imorgon, så att vi hinner fixa det innan jobbet kallar på måndag..

Kärlek & Ärtor

Jaha.. Så kom det då i alla fall..
Precis som de sagt.. och som vi egentligen visste allihopa, att det skulle komma.. Förr eller senare..?!

Årets första fångade snöflingor..?! *suck*

Nu, några minuter efter bilderna blev tagna, är himlen full av stora blöta flingor.. som alla verkar ha väldigt bråttom nedåt marken..?! Det blåser inte så mycket, men kylan är påtaglig och biter mig i fingrarna, på balkongen där jag sitter och skriver..

En konstig känsla sprider sig i kroppen och i samma stund blir årstiden ett faktum.. Lite ledsamt att se hösten dra sin sista suck, innan vintern kom och tog över.. Tänker på alla juldekorationer som redan finns ute i handeln.. och det som igår kändes alldeles för tidigt, känns plötsligt befogat på något sätt..?!

- Jamen.. Då går vi in i juletider nu då..?!
Fantastiskt för många, men en pest för många andra..?!

Som barn älskade jag julen..! Mycket av stämningen låg i värmen och gemenskapen, som min mormor stod för.. Underbara julaftnar tillsammans med mormor och morfar, mina föräldrar och bror, min moster och morbror och mina kusiner på torpet "Enevallen", som mormor och morfar hade fram tills det att de bytte ut lägenheten mot ett hus i skogen.. (Om jag ska beskriva det kort, så var Enevallen, för mig, som "Villervillekulla" för Pippi, eller som byn för barnen i "Bullerbyn" - min barndom!)

När mormor och morfar skaffade huset och gjorde sig av med torpet, försvann lite av den "barndomliga julen", men det var inte förrän mormor dog, som glädjen med julen försvann.. Julstämningen liksom dog i samband med mormor och jag har sedan dess, sett julen som mer jobbig än härlig..

Måste dock erkänna att det har blivit bättre, sedan Jasmine föddes..
Under hennes två första jular, firad vi julafton tillsammans med Tomas familj i en stuga hyrd långt ut på bystan.. Och för första gången på många år var det riktigt mysigt med julen igen.. Samma mys, var det faktiskt förra året, då vi (jag, Tomas och barnen) firade jul tillsammans med mina föräldrar i deras hus, ute i sin skog..

Slutsatsen av min "utvärdering" gällande julen.. så här långt kommen i livet.. har jag kommit fram till att jag trivs bäst med julaftnar som kan firas utan en massa far och fläng.. När man åker till.. någonstans.. (?!) ..och stannar där en dag eller två, innan det är dags att återgå till verkligheten..?! Precis som det var när jag fortfarande ansågs vara barn..

De stora snöflingorna varierar mellan flingor och snöblandat regn och kylan har borrat sig in innanför mitt skin och på så sätt tvingat mig in ifrån balkongen.. Det känns som om mörkret faller i samma hastighet som snön och jag känner mig inte jättemotiverad för någonting alls faktiskt..?! Blir kanske bättre sen när vi kommer iväg till kalaset som vi är bjudna till idag..?! Kan nog bli riktigt trevligt, trots allt, med alla människor, god mat och ett eller annat skratt hoppas vi..?!

Kärlek & Ärtor