Igår när jag stod vid diskbänken, redo för att ta itu med diskberget som jag har låtit växa under veckan.. hörde jag en nyckel i låset.. Innan jag hann reagera hade hunden redan skrämt oss allihop genom att skälla högt. Sekunden senare stod Tomas i hallen, helt oplanerat, med ett stort inslaget paket i famnen..?!

- En tidig julklapp till mig?!

När barnen, som satt vid köksbordet, frågade varför jag fick paket, fick de till svar av sin pappa, att det var "för att mamma inte mår så bra och behöver lite uppmuntran".. *kärlek*


I det gigantiska paketet låg det en ny högtalare..!!
En sådan som man bara kopplar in telefonen till, eller kör via bluetooth, för att sedan kunna rocka loss till ljuvliga toner av härlig musik!

- My man!! Han vet han! Precis vad jag behövde för att kunna slappna av i sinnet!!

Igår när jag var i affären och handlade, sprang jag på en målarbok för vuxna: "Kreativitet och Mindfullness". Den hamnade i korgen, trots sitt pris på 99kr, i tankar om att ge det ett försök..

Jag vet ju att jag mår bra av att skapa, men att jag också pga. tidsbrist och olust inför att plocka fram allting.. (så som penslar och dylikt) många gånger väljer att låta bli..

Tänkte att jag kanske känner lättare inför bara bok och pennor..?!

Nåväl..
När jag äntligen efter alla måsten, som att gå ut med hunden och ge barnen mat efter vi kommit hem, satte mig ner.. tog det inte många minuter innan jag kände att detta fungerar för mig!

Kan säga att jag fastnade som i trans..?! Och kan därför starkt rekommendera detta till alla som känner liknande behov som jag..!!

Kärlek och ärtor!

Färdig målade bilder kommer senare..

Under utbildningsdagen i mindfullness, "Drömmen om det goda".. fick vi lära oss en övning som gick ut på att man skulle ligga, eller sitta bekvämt, samtidigt som vår lärarinna sa de olika fingrarna, ett och ett. Efter varje finger hon sa, räknade hon till fem och vi skulle tänka bara på det finger hon sagt under tiden..

Igår, efter att Tomas hade åkt hem kände jag att jag skulle prova att göra denna övning, då jag trots fått lugn i kroppen av Tomas närhet, kände att jag behövde ännu mer stillhet..

Jag lade mig rak lång på golvet i mitt vardagsrum och tänkte "tumme på höger hand" samtidigt som jag räknade tyst till fem.. Fortsatte med pekfinger.. Ett, två, tre, fyra, fem.. Långfinger.. Ringfinger.. och sen minns jag inte mer förrän jag vaknade igen en timme senare..?!

Fullständigt ledbruten av att ligga på ett golv i självdrag, kom jag fram till att detta kanske är en övning som bör göras lite oftare, fast kanske något tidigare på dagen..?! Vill tro någonstans, att kroppen behövde det mer än vad jag kanske kan förstå, eftersom jag däckade totalt..?! Lite som om hjärnan ville berätta något för mig..?! (Jag har nämligen väldigt svårt för att somna när jag ligger raklång på rygg.. Vill gärna somna på sidan.. Men som sagt, igår hade jag inga problem med detta..?!)

Tror att jag nämnde samma övning i ett tidigare inlägg, men att jag då drabbades av hjärtklappning och att den gav mer obehag än välmående..?! Med andra ord.. Det kan vara rätt att prova övningarna vi lärt oss, fler än en gång!

Kärlek och Ärtor!

Det var en riktigt rutten dag igår..
Men idag är en ny dag.. och även om den nästan precis har börjat, så är den betydligt mycket bättre än igår!

Måste tacka alla underbara själar, som visar sitt stöd.. Allt ifrån värmande kommentarer här på bloggen, till sms och telefonsamtal..!! Personal på barnens skola och dagis, nära vänner och kära bekanta, underbara arbetskamrater och även okända personer med liknande last.. Jag är lyckligt lottad som har så vackra människor omkring mig! Som alla på sitt lilla vis sträcker ut en hand och erbjuder sig att fånga mig i mitt fall..
- Tack!

Kärlek och Ärtor!!

Ja, nu är det igång på riktigt.. kan jag säga..!

Imorse hände det som tillhör vardag för den deprimerade.. Tiden försvann och när jag kom tillbaka till verkligheten, brakade allt..

Först fullständig panik.. Sen hjärtbultande ångest.. Följt av uppgivenhet och total nonchalans inför alla krav..

Samtidigt som tårarna sprutade och lungorna kippade efter andan, blev barnen sönderstressade, men äntligen klara..

Grät hela vägen till skolan.. Grät hela vägen till dagis.. Men lyckades lugna ner mig på väg till jobb..

Det tog en stund innan jag "landat" på jobb.. men sen så blev det bättre.. Först nu, kan jag känna tacksamhet, i vetskap om att jag redan gjort allt förarbetet inför kommande hjälp..

Fasar dock inför tiden mellan nu och när jag får träffa någon att samtala med..

Kärlek och ärtor..

.. gudarna vet att jag ville inget hellre..!! Men det gick inte, trots mitt inre begär..?!

Jag gjorde ett försök. Plockade fram allting, penslar och färger.. Men eftersom varken Jonathan eller Charlie kunde respektera mina ord om att komma i säng, blev det att jag gav upp och gick ut och satte mig på balkongen och grät i två timmar istället..

Drabbades av en utanför-kroppen-känsla, där jag satt och tröstlöst grät i min ensamhet.. En känsla som jag aldrig önskar mig uppleva igen.. Jag liksom satt där, tätt intill husväggen, när jag kunde känna mig själv resa mig upp och kasta mig ut över räcket.. Jag tog tag i filten och dynan jag satt på, som om jag motvilligt ville uppleva känslan.. som fick mig att gråta ännu mer..

*Jag skriver detta för att jag inte orkar hålla tillbaka mer.. Har alltid varit öppen med tankar och känslor, men många gånger "hållit igen" för att dels skydda andra från oro, men också för att inte verka desperat och servera några fördomar på ett silverfat.. Det är har blivit mer och mer viktigt för mig att skriva öppet om mina inre demoner, för att visa andra att de inte är ensamma om att kanske ha ett ständig inre krig med sig själv.. Jag har alltid skrivit i tankar om att hellre försöka bli klassad som stark på rätt väg, än ett självvalt offer som gör allt för att få lite uppmärksamhet.. men som sagt, nu orkar/kan jag inte längre sortera.. Och någonstans, trots att det är tabubelagt, känner jag att detta är en viktigt del av vissa depressioner som faktiskt finns! Oavsett om vi pratar öppet om det eller inte, så finns det!

Jag kan skriva i all ärlighet, att ingen behöver oroa sig för att jag skulle ta klivet och faktiskt hoppa.. Men sen samtidigt är jag lika ärlig med att säga att jag faktiskt inte vet..?! Kanske för de som kan och vet bättre än jag.. Tänker utbildade personer, som har mer erfarenhet av sånt här än vad jag har.. Kanske kan de se varningssignaler, som jag inte kan..?! Även om jag kanske inte kan tolka den rätt, så kan jag också se någon form av signal, men samtidigt vill jag tro att jag känner mig själv och att jag är alldeles för envis för min egen överlevnad, att jag inte skulle utsätta mig själv för medveten fara..

Nåväl.. Nu är det sagt och jag känner mig stolt över mitt mod..
Sen vad dina fördomar säger, om du nu fått de serverade (?!) kan jag inte rå för..
Jag kan då istället (i försvars-mood) säga "grattis" då du måste leva ett helt fantastiskt bra och simpelt liv..?!

Kärlek & Ärtor

Idag klockan 11:30 hade jag ett möte med en doktor i allmän medicin på vårdcentralen.. Samma vårdcentral som jag gått till under de senaste tolv åren, men läkaren var för mig ny.. Kände dock, redan när vi hälsade och tog varandra i hand, att hon verkade ta mig på allvar.. En obeskrivligt skön och tryggingivande känsla! Och jag tackar ödmjukast för ett gott bemötande!

Det blev ett relativt kort möte, där jag fick berätta min historia i korta drag. Skillnaden idag, från mina tidigare sådana här möten, var att jag inte kände behovet av att tvunget försvara mina känslor eller tankar.. Något som jag annars alltid har gjort i känslan av att kanske inte bli tagen på allvar, utan istället bra bli klassad som en hypokondrisk lipsill i behov av bekräftelse.

En av nackdelarna med att vara "sönder" på insidan.. är att det blir så mycket svårare att rättfärdiga behovet av proffesionellt hjälp.. (Skulle på något sätt kännas lättare att komma in på akuten med ett avhugget ben, med blodet sprutandes..?!) Men åter igen.. tackar jag vården och framför allt forskningen, som gett den psykiska ohälsan en plats inom ramen för en erkänd sjukdom..!

Jag har redan sedan mitt första samtal, pratat öppet om min psykiska ohälsa.. och vill nog tro att jag alltid har sett det som något som INTE borde tystas.. Tvärtom, har jag under hela min dokumenterade resa uppmanat fler att våga prata om hur man mår på insidan.. Jag anser att vårt välmående inte bara handlar om att kroppen är hel och fungerar som den ska.. Allt det där på insidan, spelar större roll än vad många tror och jag är övertygad om att tusentals människor skulle må mycket bättre om de bara vågade att ta steget och be om hjälp. Att våga stå på sig själva och att på så sätt också våga ge sig själv möjligheten till ett bättre liv.

Fullt medveten om att erkännandet för sig själv är mer än krävande, vill jag ändå poängtera att DET ÄR VÄRT DET!! Minns mitt första samtal som om det var igår.. Jag hade lappen med telefonnumret i handen, men fick lägga ner den på bordet framför mig då jag skakade så mycket i hela kroppen att jag inte kunde tyda mina egna siffror. Hjärtat slog så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstkorgen och det kändes som om jag skulle tappa andan vilken sekund som helst. Jag minns tjejen på andra sidan luren, som svarade efter några signaler och jag minns hur min röst vibrerade, när jag helt utan kunskap försökte berätta varför jag ringt. Det enda jag minns av orden som jag sa är: "jag behöver hjälp".. och jag minns att tårarna kom i direkt samband med mitt erkännande inför en annan människa.. Ett erkännande som blev mitt..

Det är en förbannelse som vilar över ens axlar, när man inte mår bra.. Allt man rör vid blir infekterat och det liksom äter en inifrån.. Spiralen blir bara större och större och den onda cirkeln blir ett faktum.. Men samtidigt, de stundtals gånger man inte mår dåligt, kan jag nästan se det som en välsignelse..?! För det finns väl inget bättre än att vara känslomänniska..?! Att besitta den egentliga förmåga, som det faktiskt är, att kunna vara så öppen och samtidigt så ärlig mot sig själv, att kunna känna alla de olika energierna som fyller våra liv..?! (Även om de positiva är mer behagliga än de negativa..) Att kunna bli innerligt lycklig över någon annans glädje och framgång.. Att kunna uppfatta och verkligen se (och känna) alla de där små detaljerna som så många bara går förbi..

Jag tillhör de som vill lära mig mer om mig själv.. Jag har ett behov (ett erkänt sådant) av att våga känna. Ett ständigt behov av att utveckla mig själv, ställd inför olika känslor.. Ett behov av att faktiskt kunna svara på frågan "HUR känner du..?" Och jag älskar det faktum att jag kan sätta mig in i andras situationer och kunna bekräfta de genom att ärligt veta hur det faktiskt känns.. Samtidigt kan det vara svårt att själv visa sig sårbar, då man kanske i andras ögon verkar ha så stor koll på saker och ting..?!

För att sväva ut en aning.. så finner jag stor tröst, har jag nyligen upptäckt.. och en sorts trygghet i att höra, läsa, se filmer om.. enligt mig själv tillsynes likasinnade människor som besitter en inre kraft av både vishet och drivkraft.. Senast var filmen om Steve Jobs, men även Dalai Lama, Albert Einstein och Gandhi, för att ta några av de kända som exempel.. får mig att känna ett inre hopp om en bättre framtid och en bättre värld. Det finns en hel dröse med nya filmer, skapade av yngre inte lika kända personer, som jag är övertygad om att besitta samma egenskaper, insikter, vishet och drivkraft efter att få höras..?!

Nåväl.. För att inte sväva alldeles ut i det blå och få stämpeln "galen" i pannan, dämpar jag tidigare stycke med ett skämtsamt "ja, typ, varför inte..?" Och lämnar det sedan bakom mig..

För att återgå till den faktiskt verkligheten, baserad på fakta.. kan jag berätta något som jag läste i en broschyr, för ett tag sedan, under Skåne veckan för spykisk hälsa, för att vara exakt..

- Omkring 5-10 procent av befolkningen lider av tillstånd som kräver psykiatrisk behandling. Vanligast är depression, ångest och missbruk.
- 2010 vårdades cirka 50 000 patienter i den psykiatriska slutenvården i Sverige.
- En ökad andel ungdomar upplever stress, huvudvärk, ångest, sömnbesvär och svårigheter att hantera vardagen.
- Cirka 30 procent i åldersgruppen 16-24 år uppger att de lider av oro, ängslan och ångest.
- Allt fler antidepressiva läkemedel skrivs ut, i synnerhet till unga kvinnor i åldern 15-19 år.
- Cirka 90 procent av de som begår självmord har någon form av psykiatrisk sjukdom, där depression är den mest framträdande.
- Idag lider cirka 20 procent av alla äldre personer av psykisk ohälsa. Inom en snar framtid är 25 procent av alla äldre svenskar 65 år eller äldre, vilket gör psykisk ohälsa till en av våra största folksjukdomar.

(Källa regeringskansliet, plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012-2016, Socialstyrelsens hemsida för psykisk ohälsa hos äldre.)

Och med det sagt, avslutar jag detta inlägg.. så du kan få fundera en stund och kanske reflektera över hur skrämmande vanligt det egentligen är att vara "trasig" på insidan..?! Allt av egen vilja så klart!! *smile*

Kärlek & Ärtor

Säg att en "vanlig människa".. (Skriver jag helt utan några faktiska bevis) .. kanske gör i snitt, tre riktiga tabbar under en vecka.. Jag tänker.. Kör och krockar, bryter nyckeln i låset, eller tappar sin plånbok..?! (Saker som gör livet svårare, som krånglar till det liksom..tänker jag nu..) Men ändå ser dessa "vanliga människor" ljuset i soluppgången, istället för dammet på hyllan..?!

Mina räknade misstag/fel/tabbar, vad vi nu väljer att kalla dem (?) ligger väl på i genomsnitt 48 stycken på en dag..?! Men så kan jag ju då inte heller riktigt skilja på de där avgörande, faktiska "värda-att-räknas-som-fel-saker", utan kan se en sådan obetydlig sak som att hamna bakom en regelrikrig trafikant på vägen till jobbet, som livets största hinder..?!

Om jag backar ett steg.. och ser till min predikan gällande "det egna valet" som jag kan tjata om till förbannelse under sommarhalvåret, så blir jag med ens övertygad om att det i alla fall finns minst två personligheter i min kropp..?! Och ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir bilden av den varma, glada, ljusa "sommar-personligheten" kontra den kalla, deprimerade, mörka "höst-och-vinter-personligheten"..

Fullt medveten om att jag inte är ensam i världen, om att ha det som jag har det med mina känslokrockar, total lycka, älskar livet [PANG] jag är värdelös och duger ingenting till..?! Men vetskapen hjälper inte och jag undrar: Hur fasiken bär alla andra sig åt..?!!

Det är inte hopplöst idag.. Men även om det har varit en dag som jag anser vara bra, så har jag "stört mig på" alldeles för många saker.. vilket göder den inre stressen, som dagligen äter upp mig från insidan..

Att vara jag, Jenny.. innebär att dagligen känna sig fast i en värld av slowmotion.. Allt och alla som rör sig i min närhet är så fruktansvärt långsamma.. och det kryper i hela kroppen, när jag gång på gång tvingas stanna upp och vänta på att få komma fram.. Men sen när jag väl kommer fram är det som om alla andra stått och väntat på mig i evigheter, trots mitt skyhöga tempo.. och jag blir hånad för att inte kunna klockan..?!

Nåväl.. Det kan lika väl vara påhittat i mitt huvud, men känslan fås och ångesten bultar på och i slutändan är jag inte bra nog.. Inte lika bra som alla andra..?! (Hade det nu varit sommar och jag hade hört detta från någon annan, skulle jag sagt i all ärlighet och med innerlig tro, att man ändå inte vill vara som alla andra. Att varje människa är unik och att de som inte kan älska och se de egenskaper som en underbar personlighet, är bortkastad tid och de verkliga förlorarna.. Men ja, nu är det ju inte sommar.. *suck*)

Nej vet ni va! Det är för f*n fredag.. Inte ska vi väl tjata ihjäl oss om tråkigheter nu, såhär dags dessutom..?! Känner att jag behöver lättas upp en aning.. blev aningen djupt, känner jag.. Tror att jag ska gå och göra mina pojkar sällskap, som sitter och pärlar i köket..

Kärlek & Ärtor