Idag klockan 11:30 hade jag ett möte med en doktor i allmän medicin på vårdcentralen.. Samma vårdcentral som jag gått till under de senaste tolv åren, men läkaren var för mig ny.. Kände dock, redan när vi hälsade och tog varandra i hand, att hon verkade ta mig på allvar.. En obeskrivligt skön och tryggingivande känsla! Och jag tackar ödmjukast för ett gott bemötande!

Det blev ett relativt kort möte, där jag fick berätta min historia i korta drag. Skillnaden idag, från mina tidigare sådana här möten, var att jag inte kände behovet av att tvunget försvara mina känslor eller tankar.. Något som jag annars alltid har gjort i känslan av att kanske inte bli tagen på allvar, utan istället bra bli klassad som en hypokondrisk lipsill i behov av bekräftelse.

En av nackdelarna med att vara "sönder" på insidan.. är att det blir så mycket svårare att rättfärdiga behovet av proffesionellt hjälp.. (Skulle på något sätt kännas lättare att komma in på akuten med ett avhugget ben, med blodet sprutandes..?!) Men åter igen.. tackar jag vården och framför allt forskningen, som gett den psykiska ohälsan en plats inom ramen för en erkänd sjukdom..!

Jag har redan sedan mitt första samtal, pratat öppet om min psykiska ohälsa.. och vill nog tro att jag alltid har sett det som något som INTE borde tystas.. Tvärtom, har jag under hela min dokumenterade resa uppmanat fler att våga prata om hur man mår på insidan.. Jag anser att vårt välmående inte bara handlar om att kroppen är hel och fungerar som den ska.. Allt det där på insidan, spelar större roll än vad många tror och jag är övertygad om att tusentals människor skulle må mycket bättre om de bara vågade att ta steget och be om hjälp. Att våga stå på sig själva och att på så sätt också våga ge sig själv möjligheten till ett bättre liv.

Fullt medveten om att erkännandet för sig själv är mer än krävande, vill jag ändå poängtera att DET ÄR VÄRT DET!! Minns mitt första samtal som om det var igår.. Jag hade lappen med telefonnumret i handen, men fick lägga ner den på bordet framför mig då jag skakade så mycket i hela kroppen att jag inte kunde tyda mina egna siffror. Hjärtat slog så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstkorgen och det kändes som om jag skulle tappa andan vilken sekund som helst. Jag minns tjejen på andra sidan luren, som svarade efter några signaler och jag minns hur min röst vibrerade, när jag helt utan kunskap försökte berätta varför jag ringt. Det enda jag minns av orden som jag sa är: "jag behöver hjälp".. och jag minns att tårarna kom i direkt samband med mitt erkännande inför en annan människa.. Ett erkännande som blev mitt..

Det är en förbannelse som vilar över ens axlar, när man inte mår bra.. Allt man rör vid blir infekterat och det liksom äter en inifrån.. Spiralen blir bara större och större och den onda cirkeln blir ett faktum.. Men samtidigt, de stundtals gånger man inte mår dåligt, kan jag nästan se det som en välsignelse..?! För det finns väl inget bättre än att vara känslomänniska..?! Att besitta den egentliga förmåga, som det faktiskt är, att kunna vara så öppen och samtidigt så ärlig mot sig själv, att kunna känna alla de olika energierna som fyller våra liv..?! (Även om de positiva är mer behagliga än de negativa..) Att kunna bli innerligt lycklig över någon annans glädje och framgång.. Att kunna uppfatta och verkligen se (och känna) alla de där små detaljerna som så många bara går förbi..

Jag tillhör de som vill lära mig mer om mig själv.. Jag har ett behov (ett erkänt sådant) av att våga känna. Ett ständigt behov av att utveckla mig själv, ställd inför olika känslor.. Ett behov av att faktiskt kunna svara på frågan "HUR känner du..?" Och jag älskar det faktum att jag kan sätta mig in i andras situationer och kunna bekräfta de genom att ärligt veta hur det faktiskt känns.. Samtidigt kan det vara svårt att själv visa sig sårbar, då man kanske i andras ögon verkar ha så stor koll på saker och ting..?!

För att sväva ut en aning.. så finner jag stor tröst, har jag nyligen upptäckt.. och en sorts trygghet i att höra, läsa, se filmer om.. enligt mig själv tillsynes likasinnade människor som besitter en inre kraft av både vishet och drivkraft.. Senast var filmen om Steve Jobs, men även Dalai Lama, Albert Einstein och Gandhi, för att ta några av de kända som exempel.. får mig att känna ett inre hopp om en bättre framtid och en bättre värld. Det finns en hel dröse med nya filmer, skapade av yngre inte lika kända personer, som jag är övertygad om att besitta samma egenskaper, insikter, vishet och drivkraft efter att få höras..?!

Nåväl.. För att inte sväva alldeles ut i det blå och få stämpeln "galen" i pannan, dämpar jag tidigare stycke med ett skämtsamt "ja, typ, varför inte..?" Och lämnar det sedan bakom mig..

För att återgå till den faktiskt verkligheten, baserad på fakta.. kan jag berätta något som jag läste i en broschyr, för ett tag sedan, under Skåne veckan för spykisk hälsa, för att vara exakt..

- Omkring 5-10 procent av befolkningen lider av tillstånd som kräver psykiatrisk behandling. Vanligast är depression, ångest och missbruk.
- 2010 vårdades cirka 50 000 patienter i den psykiatriska slutenvården i Sverige.
- En ökad andel ungdomar upplever stress, huvudvärk, ångest, sömnbesvär och svårigheter att hantera vardagen.
- Cirka 30 procent i åldersgruppen 16-24 år uppger att de lider av oro, ängslan och ångest.
- Allt fler antidepressiva läkemedel skrivs ut, i synnerhet till unga kvinnor i åldern 15-19 år.
- Cirka 90 procent av de som begår självmord har någon form av psykiatrisk sjukdom, där depression är den mest framträdande.
- Idag lider cirka 20 procent av alla äldre personer av psykisk ohälsa. Inom en snar framtid är 25 procent av alla äldre svenskar 65 år eller äldre, vilket gör psykisk ohälsa till en av våra största folksjukdomar.

(Källa regeringskansliet, plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012-2016, Socialstyrelsens hemsida för psykisk ohälsa hos äldre.)

Och med det sagt, avslutar jag detta inlägg.. så du kan få fundera en stund och kanske reflektera över hur skrämmande vanligt det egentligen är att vara "trasig" på insidan..?! Allt av egen vilja så klart!! *smile*

Kärlek & Ärtor

 

Petra

11 november 2015 20:25

Finns här, det vet du å tappra krigare! Du vandrar inte ensam i mörkret där bara du ser faror och monster, titta lite snett bakåt så ska du att en av dina vänner vandrar samma väg. ;-) Vi gör det inte tillsammans, för vi vet bättre än att tjata om hjälp och vi krigar också med järnviljan att inte vara till last. Med det sagt så vet du nu att där i mörkret vandrar vi åt samma håll med samma omgivning, tillsammans men var för sig! Kärlek i massor åt just dig då jag vet att du är en av få som får ut något vettigt av det jag just skrev!

Jenny-Blue

12 november 2015 09:04

Åh du underbara människa!
Förförd av dina rader, känner jag styrkan i dina ord..
Tack för att du finns Petra!!
Kärlek & Ärtor!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...