Har fått gjort en hel del i hemmet, med undanplockning och iordningsställande och så. En tavla har kommit upp på väggen i vardagsrummet, som jag äntligen blev färdig med.. (Egentligen hade den inte tagit mer än några timmar att göra, men ja.. När man skapar som jag gör numera så bygger det på tio minuter i stöten liksom, innan man måste släppa allt för att göra något annat, vilket innebär att den har tagit flera månader att göra..?!)
Hur som helst, så kom den i alla fall upp på väggen under helgen.. Precis som mitt vita hjorthuvud i papp, som tack vare tidigare inköp av betongkrokar, kunde hängas upp på sin tänkta plats på väggen i trappan, ner till källaren.

Igår lördag, hade vi gäster.. Min goda vän, som jag inte träffat sedan vi flyttat in i huset, hennes man och dotter, kom över på middag och det blev en riktigt god och trevlig kväll!

Idag söndag kan jag inte minnas att jag gjort något speciellt under dagen, mer än att jag hade dotera med mig till hundrastgården, när jag skulle "springa Spira".. som jag kallar det. Den äldsta grabben har varit hos kompisar i Kävlinge sedan i lördags och lillgrabben var först på kalas och sen hemma hos en kompis, så ingen av mina pojkar har varit hemma idag..

Innan vi åkte och hämtade "lilleman" hos kompisen, var jag, sambon och dotera på resturang och åt en riktigt god söndagsmiddag, vilket var högt uppskattat av både mig och dotera.. (som faktiskt var den som kom på den lysande idéen om att vi skulle äta ute.)

Nåväl.. Kudden kallar!
Imorgon är det måndag igen.. och jag öppnar på jobb, så det vill till att jag inte är uppe mycket längre än såhär.. Därför säger jag god natt, här och nu.. och önskar er alla en riktigt god natts sömn!

Kärlek & Ärtor!

Något smått nervöst ser jag mig över axeln och blickar tillbaka på veckan som har fullständigt rusat ifrån mig..

I rasande fart har dagarna passerat och den ena känslostormen efter den andra har fått mitt inre att vibrera.. Egentligen började stormarna redan förra veckan, men såhär i efterhand vill jag nog ändå lägga ihop de båda för att i min utvärdering ändå se en viss balans. Förra veckan var det mycket mörker.. Tunga känslor och tankar febrilt sökande efter svar. Svar som ännu inte hittats och som därav färgat även denna vecka. Men någonstans i alla dessa ledsamma tankar, som förvisso fortfarande skaver, har jag ändå fått ovanligt många ljusglimtar.. Näst intill dagligen faktiskt..?!

Som när Tomas kom hem med en stor bukett blommor, efter att ha varit och handlat toapapper, mm..

Eller som kvällen då gardinstängerna i vardagsrummet äntligen kom upp på sin rätta plats..

Eller som i onsdags när jag fick inhandlat både hushållspapper, tops, duschtvål OCH färgglada gardiner till hallen.

Eller som ommöbleringen på ovanvåningen som faktiskt blev av, efter en längre tids längtan och planering..

Eller som den stressade morgonen, när Tomas samlade ihop mina grejer och fixade kaffe "to go".. *kärlek*

Eller som en annan stressig morgon, då Tomas, trots allt med ungar, hund och stirriga mig, ändå på något vis lyckades få med sig alla tomkartonger till att kasta på jobb..

- Ja minst sagt.. Det har verkligen varit många ljusglimtar denna veckan.. Fast sanningen är nog egentligen det faktum att jag faktiskt kommer ihåg de alla..?! För jag vill tro att jag upplever fantastiska stunder hela tiden, men att jag oftast pga. min stress glömmer de lika snabbt som de dyker upp..?!

Nåväl.. Förmiddagen under veckans sista arbetsdag har varit något galen, med (för att göra en lång historia kort) vattenlek inomhus, innefattande tio liter färgat vatten, mjöl och fjorton stycken barn i olika åldrar. *smile*
- En inte helt genomtänkt aktivitet.. *plask plask* Men barnen verkade uppskatta det och jag vill tro att vi alla lärde oss något! *smile*

Nu är det kväll. Arbetsveckan är slut och det står "fredagsmys" på schemat.
FredagsMYS som det så onaturligt heter..?! Ett uttryck som av någon anledning kan stressa mig sjukt mycket, men som faktiskt har börjat bli hanterbart för mig igen..

Och med det sagt, vill jag önska dig en trevlig helg! Det sägs att det ska bli solsken..?!

Kärlek & Ärtor!!

Nu vecka, nya utmaningar..
Och vädret ser lovande ut!

Ha en underbar vecka alla!
Kärlek & Ärtor!

När man jobbar som vi gör, engagerade pedagoger i en liten grupp, krävs det ett gott samarbete.. Alla med stor passion för yrket, lyhörda för varje individs olika behov, studerar, diskuterar och utvärderar vi vår omgivning dagligen.. och det gäller allt ifrån vår lokal, till barngrupp, till oss själv.. egen individ som i grupp..

I början av en yrkesrelation, vill jag tro att man går/är/arbetar som en egen/fristående person, tillsammans med resten. Men efter några år av ett så nära samarbete som vi har, känner jag mig mer som en del av en helhet, mer än en egen. Alla har vi våra olika roller, men tillsammans är vi en helhet vars styrka ligger i varandra.

Det som har bundit oss samman under åren som har gått, är det som fått oss att växa. Både individuellt och i enad grupp. Vi har kämpat oss igenom tuffa tider och klarat uppgifterna tillsammans. Vi har skrattat och gråtit och likväl som lidit i det svåra, har vi njutit av det goda. Alltihop tillsammans. Grunden är vår passion för vårt yrke, men också vår ärliga relation sinsemellan och vår gemensamma respekt för varandra.

Det är omöjligt, i alla fall för mig, att inte känna en enorm tacksamhet inför mina kära arbetskamrater. Arbetskamrater som egentligen anses mer som familj, än kamrater.. För hur man än vrider och vänder på det, är vi ju trots allt tillsammans större delen av vår vakna tid, måndag till fredag, vecka in, år ut.. Jag känner mig välsignad över att ha hamnat rätt. Människorna som jag har omkring mig, stora som små, förgyller mina dagar och jag vet att jag gör det samma för de.

Vårt arbetslag jobbar aktivt med att skapa trygghet för "våra" barn, men jag vill tro att vi likväl gör det samma för oss vuxna. Vi stärker och bygger, utmanar och bekräftar, tillrättavisar och berömmer, allt fullt medvetna om våra uppgifter och vårt enorma ansvar gentemot barnen.. Men när det kommer till relationen oss pedagoger emellan, vill jag tro att allt det där pedagogiska sker mer i det undermedvetna..?! Vi liksom bara är..? Det liksom bara blir.. när vi faktiskt ser varandra, utifrån varandra och oss själv.

Inom vårt yrke ligger vårt fokus på barnen, men som pedagog kan man inte bara sluta vara pedagog bara för att man har rast, eller för att det sista barnet har gått hem. Min roll som pedagog varar yrkesmässigt i åtta timmar, men mitt brinnande intresse för människor och deras välmående varar hela tiden, oavsett vad klockan visar, eller vilket årtal personen är född.. Och de människor jag jobbar tillsammans med.. samma människor som gör mig till en del av helheten.. är för mig bland de viktigaste personer som finns! Det finns ingenting som säger, att det måste vara någonting som varar för evigt.. alla relationer har sin mening oavsett.. En del genom att bli, en del genom att förloras.. Men just nu i den tid jag lever just NU, är den relation jag har med mina arbetskamrater jätteviktiga för mig!

Jag är en känsloperson, med obefintlig kontroll över att inte bli berörd av vad mina arbetskamrater går igenom, lycka som sorg.. Och jag skulle måla hela världen full med blommor om jag hade kunnat.. Allt för att göra en regnig dag lite ljusare, när det är som svårast.. Men eftersom jag "bara" är en människa, trots all pedagogik och alla erfarna känslor.. håller jag mig till att fortsätta med att "bara" vara jag och göra det som bara händer.. i hopp om att vetskapen finns där..?!

Det är alltså med glädje, som jag sätter mig i bilen och kör till jobb varje morgon. Igår, idag och imorgon.. Och visst är det passionen för vårt yrke som driver mig, men det är lika mycket för, den enkla anledningen, att jag älskar mina arbetskamrater.

- Tack för att ni finns! Och tack för allt ni gör varje dag!

Kärlek & Ärtor!

Jag skrev ett inlägg som aldrig publicerades den 30/8-17, vilket jag väljer att lägga ut nu istället.. Denna veckan sätter verkligen min stresshantering på prov och jag ber till gudarna att jag håller ihop..?!

Inte för att allt som händer på jobb just nu, (två inskolningar, ett föräldramöte med föreläsning och en reflektionskväll).. känns speciellt krävande, men för att jag dessutom har två föräldramöten för mina egna barn, varav ett krockar med jobb.. Sen har vi disken, tvätten, alla förbannade strumpor överallt i hela huset och en hel dröse annat "skit" som ska städas och hållas iordning på..

Men det som stressar mig absolut mest är mina annars så underbara kvällar tillsammans med hunden.. Denna veckan får jag helt enkelt inte ihop det och känner redan hur mitt dåliga samvete kommer krypande och hur det trycker på nerverna som behåller mitt lugn..

Jag suckar flera gånger varje dag och jag försöker att stanna upp och andas emellanåt.. även om det känns som om jag inte riktigt har tid..

MEN. Jag har 30 minuters rast under min arbetsdag och jag försöker att fokusera på att jag faktiskt får den, då det resten av dagen känns som om allt går i ett..
- Vila kan man göra när man dör, eller vad är det man säger..?!

Här kommer inlägget från den trettionde:

Eftermiddagar och kvällar som denna, kan jag inte låta bli att undra hur fasiken folk gör för att få ihop allting som ska göras och få den förbannade tiden till att räcka till..?!?!

- Jag tycker att jag gör och gör och gör.. och ändå kommer jag aldrig någonstans.. Trots att jag börjar med mina måsten, där hemma, direkt efter att jag har slagit upp de blå och fortsätter direkt när jag kommer hem efter en heldag på jobb, känns det ändå som om jag har tusen grejer kvar.. *suck* Och listan blir bara längre och längre för varje sak jag tror jag betar av..?!

- Hur är det ens möjligt?!

Sen att jag har ett hundratal saker/projekt som jag skulle vilja göra för nöjes skull..?!
- Ah det är bara omöjligt..!!

Sitter i bilen på väg hemåt, efter att ha varit på "hundträff" i Kungsbacka, tillsammans med familjen.

Det var första gången som vi deltog i den årliga hundträffen, som anordnas av Amigos Mios, organisationen som fick Spira till Sverige.

En trevlig tillställning, men eftersom vi kom senare, kändes det som om vi missat rätt mycket, framför allt många hundar och deras människor.. Så spontant tänker jag att jag nog åker ensam med Spira nästa år..?! Mindre förberedelser så att säga.. *smile*

Nåväl.. Det var i alla fall trevligt att familjen följde med, även om jag fick tvinga dem.. och att vi fick ätit på en trevlig restaurant med god mat i Varberg var också väldigt trevligt..

Barnen har somnat i baksätet, hunden sover sedan länge, jätteduktig i bilen. Tomas kör, fullt koncentrerad på den regniga vägen och alla idioter som inte borde ha körkort.. och jag njuter.. Med Tomas vid min sida och tystheten av tre sovandes barn.. Jag älskar att åka bil, lyssna på musik och se landskapet förändras utanför fönstret.. *smile*

Snart är vi hemma igen och då blir det en runda med hunden och sedan förmodligen soffhäng..?! Vi får väl se..?!

På återseende!
Kärlek & Ärtor!!

[Bild]