Tänkt dig att du blir förminskad som individ.. Du bli anklagad för att tänka för mycket. Drömma för stort. Känna för dramatiskt. Du är alltid sur. Du är aldrig nöjd. Du gnäller över bagateller och är ett helt projekt att ha och göra med.. 

Tänk dig samtidigt, att du gång, på gång ber om hjälp till att bli en bättre människa.. Desperat blottar du ditt inre, som ett skrik efter förståelse, men faller alltid tillbaka ner i gropen som hela tiden blir djupare. Känslorna du ger används emot dig och istället för hjälp till att må bättre, mår du ännu sämre..

Du gör allt för att förändra ditt beteende. För du vet att du inte kan förändra andra.. bara dig själv.. Och ju mer du gräver desto mer övertygad blir du om att det måste vara ett seriöst fel på dig.. Och hjulet snurrar bara runt, runt, runt..

Du ger ditt allt.. och lite till.. Tills dagen kommer då du inte mäktar med att ens ta på dig skorna.. 

-Du har misslyckats och hopplöshet fyller din kropp som ett tomrum med giftig gas, som bara väntar på att explodera..

När jag arbetade i fabrik, 2010-2014, var vi tre stycken tjejer som jobbade ihop.. Tomas jobbade på kontoret och jag ute på golvet. Min roll var den samma som de andra tjejernas, men jag fungerade också lite som en mellanhand, med koppling till en av cheferna inne på kontoret. 

Jag kände mig aldrig underminerad trots den mansdominerade arbetsplatsen. Jag har alltid trivts bättre med killar. Mest troligt efter min erfarenhet av långsinta tjejer, falska upp till hakan fulla av skitsnack. Killarna har liksom alltid tagit så mycket lättare på saker.. Mer raka rör liksom.. lite som jag själv.. inte så mycket energikrävande skitsnack.. 

En dag uppstod en dispyt mellan en av mina kvinnliga kollergier och en av de nya snubbarna på arbetsstationen bredvid vår. Hon sa ingenting om det först, men berättade senare när vi insåg att hon verkade ledsen över något.. Lång historia kort, utan att dömma, handlade det om att hon var kvinna och skulle veta sin plats. Han var man och behövde inte lyssna på henne. Detta fick mig att gå i taket. Jag blev fullständigt vansinnig..!

Jag minns inte vilken ordning allting hände.. men jag vet att jag gick in och berättade om det inträffade på kontoret. Jag vet att jag var med i någon forma av diskussion gällande kvinnors talan och röst. Och jag vet att jag tog på mig uppgiften, som just kvinna, att informera den nya snubben om vad som gällde.. om jämstäldhet och allt det där.. Och det var en fröjd att få sätta snubbens beteende på plats, även om det tog flera veckor innan han ens tittade på mig igen..

Jag är inte konflikträdd, men kräver en viss sinnestämning för att ta första steget.. Det som hände i fabriken var mer svar på tal och jag kände mig bra efter att ha kunnat stå upp för min kvinnliga kollega. Hennes röst verkade inte spela någon roll för snubben, i hans sätt att se på kvinnor.. men av någon anledning lyssnade han på mig.

Då trodde jag att det var pga min nationalitet och för att jag faktiskt vågade säga ifrån..

Senare skulle jag dock inse att den faktiska anledningen enbart handlade om att jag var chefens "fru"..

Att snubben hörde vad jag sa, hade ingenting med mig att göra.. Mitt värde låg inte i mig som person.. Det låg helt och hållet i min koppling till en av cheferna.. Och jag tror att snubbens fortsatta beteende nog baserades mer på rädsla för chefen än av respekt för mig..?!

.. en dag som jag helst hade varit utan.. 

För att inte gå in på negativa detaljer, om bland annat tårarna på jobb och ensamheten där hemma, så har dagens enda ljuspunkt varit stunden tillsammans med min svägerska, kaffe och hemmaköpta kakor.. En välbehövd paus från allt som rasar omkring mig just nu.. 

Det är svårt att hålla näsan över vattenytan och det känns som om jag har kämpat alldeles för länge.. Som att jag vet att jag måste fortsätta paddla med fötter och armar för att överleva, men att kroppen helt enkelt inte orkar mer.. Som om jag nått punkten där jag börjat acceptera mitt misslyckande. Min kamp börjar kännas omöjligt och med utmattad kropp och sinne, hade det varit rätt skönt att bara sluta. 

Jag är och har alltid varit galet envis.. något som varit min styrka större delen av mitt liv.. Men tänk om jag bara skulle våga bryta det jag tror är det enda sättet att kunna överleva på.. Våga erkänna mig besegrad och släppa taget om det jag har gett mig fanken på.. "att fortsätta paddla.."

För tänk om jag bara skulle låta min kropp få vila en lite stund..? Sluta streta emot med de få krafter jag har kvar, låta kroppen få slappna av.. och bara låta den få sjunka mot botten..?!

Jag tänker.. i min verklighet innebär den tanken slutet. Man ger inte upp helt enkelt! Men kanske är det så.. att om jag sjunker.. hinner jag kanske inte en få huvudet helt under ytan förrän någon eller något, kommer och dar upp mig.. Någon, eller något, som kanske har väntat i evigheter på att jag ska våga släppa taget för att få lov att komma och rädda mig..?! Något som skulle innebära att jag har kämpat alldeles för mycket, alldeles för länge, egentligen helt i onödan..?! 

Inte för att det skulle göra mig bitter på något vis.. (i alla fall inte mer bitter än vad livets vissa omständigheter redan har gjort mig.) 

Alltså.. Förstå att jag anser mig vara DEN som måste ha läget under kontroll.. Det är alltid upp till mig. Allt hänger alltid på mig. Och med känslan av att vara den som bär det yttersta ansvaret.. för allt som sker runt omkring mig, är det näst intill omöjligt att slappna av.. Och så har jag levt i många, många, många år.. Barnen, hunden, dagens middag, läxläsning, födelsedagspresenter, bädda rent, semesterlappar, sopsortering, nya gardiner, tandläkarbesök, snöskottning, bilbesiktning, vattna blommor, osv, osv, osv... 

Detta har genom året fått mig att alltid ha minst två backup-planer.. Jag ser framtida situationer i minst tre olika skalor.. alltid redo för försvar.. och alltid med utgångspunkt i det värsta tänkbara senariet. 

Jag ger vad jag har.. och sen ger jag lite till.. Jag kanske inte alltid vill, men jag gör det för att det är mitt ansvar.. Mitt ansvar som förälder, partner, hundägare, arbetstagare, husägare, inredningsintresserad, pedagog, nattmänniska, kvinna.. OMG! Det hade varit så befriande om jag hade fått lov att vara bara Jenny en stund. Jag är så förbannat, innerligt, riktigt, jä*la TRÖTT!

Egentligen är jag inte trött för allt jag gör, men för att jag är så inbiten i mitt göra, att jag inte kan se någon göra något för mig, utan att ana oråd. Det finns liksom inte, att någon skulle sätt mig i första rummet, för min skull.. I min verklighet handlar det om att ge mig, för egen vinning skull.. inte för min skull..

Och ja.. Jag vet att jag låter paranoid.. Men grejen är.. att de få gånger som jag faktiskt sätter stopp för mina misstankar och låter tron och hoppet få regera, så blir jag bränd.. Vilket får mig att bli arg på mig själv för att ha trott på något som jag egentligen visste redan från början, skulle sluta i personlig misär..?! 

- And there you have it! Återvändsgränden, med vatten upp till näsan..

-------------------

Jag tittar på klockan och ser att natten har slagit över till min dag.. (även om min födelse denna datum inte var förrän typ sju på morgonen..) Med andra ord.. Livet som 42-åring är slut.. och kanske är det även dags för min eviga kamp att få ta slut..?! 

Så. Jag hoppas på att jag kan vakna upp imorgon, efter att jag faktiskt har fyllt 43.. med en känsla av ro i mitt inre.. Jag saknar tillit till andra, men vet att jag kan lita på mig själv.. Jag ska bara våga släppa taget om allt det som finns runt omkring.. och låta vattnet skölja över mig..

Ta hand om varandra och var rädd om dig själv

Kärlek & Ärtor!

Det är kvällar som denna, som för mina tankar tillbaka i tiden för att minnas de ändlösa antal timmar av min vardag som jag spenderade på balkongen.

Från det att jag fyllde 20 och jag lämnade mitt blomstrande barndomshem för att flytta till lägenhet, har jag alltid drömt om en egen trädgård. På den tiden dock, spenderade jag inte så mycket tid på min balkong. Mammas stora trädgård låg i närheten och jag var där ganska ofta.. Och eftersom man fortfarande rökte inomhus på den tiden.. (hur galet det än låter) ..och utsikten bestod av en gata och en husvägg blev det aldrig så mycket balkonghäng under åren i min lägenhet.

Under tiden jag bodde tillsammans med Tomas i hans gamla lägenhet, blev det ingen balkongtid alls, eftersom vi helt enkelt inte hade någon balkong.

Så det var egentligen inte förrän 2004, när jag och Tomas flyttade till vår första gemensamma lägenhet, som balkongen tog och fick en betydelsefull plats i mitt liv.

Balkongen blev mitt rum. Min plats för avkoppling på något vis och jag kunde sitta där i såväl gassande solsken som i ur och skur.. och långt in på småtimmarna.

Detta följde med även till lägenheten jag flyttade in i, efter jag och Tomas separerade 2011. Där hade jag den bästa utsikten ever, då jag bodde på sjunde våningen med utsikt över stadens alla lampor. *ett minne fyllt av kärlek och värme*

Det tog drygt tretton år, från det att balkongen blev min avkopplingsplats 2004.. tills det att jag äntligen kunde gå ut genom dörren och mötas av min trädgård. Tretton år, av till en början hoppfull längtan. Men som med tiden blev mer som en förtvivlad saknad, som jag nu i efterhand önskar att jag inte hade stått ut med. (Jag borde ha lyssnat bättre, på vad mitt inre försökte säga mig behöva. Kanske hade jag funnit min inre frid tidigare..?!)

Jag älskade mina balkonger.. Men jag ÄLSKAR min trädgård!!

Trädgårdsarbetet läker mig och jag fullständigt njuter av att kunna lulla runt och plocka lite här och fixa lite där. Plantera, dra upp. Klippa, rensa, bygga, ändra runt.. osv, osv.

Jag älskar när dagar som denna lyser upp det som komma skall. Att hitta dolda krokus under en lövhög, se nyckelpigor som vaknat tidigt och att få bländas av solens strålar, som efter en lång tids mörker och kyla äntligen värmer.

Obeskrivligt för den som inte begriper, men helt fantastiskt för den som ser, känner och förstår.. *smile*
- Bilden ovan visar mina rabarber. Inte så mycket för världen just nu kanske, men för mig är det ett av alla de tecken som visar på den kommande grönskan. Den som får mig att må som bäst.. i min trädgård!!

Kärlek & Ärtor!!

Under våra typ nitton år tillsammans, är det vår allra första alla-hjärtans-dag-date vi någonsin gör ihop.. År 2019!

Som kvinna kan man se bilden av romantik..
- Alla hjärtans dag: En dag fylld av hjärtan!
Vi snackar rosor, skumpa och choklad. Barnfri solsemester eller spa med minst sju olika sorters massage... Eller fotboll..?! *What?!*

Alla som känner mig vet att jag inte är speciellt sportintresserad.. Och som landets sämsta fotbollsmamma, skulle jag inte vilja påstå att jag är ett dugg, ens av en gnutta, intresserad av fotboll..

Men hör och häpna!
Plötsligt så händer det..?!

Min och Tomas.. absolut första.. alla-hjärtans-dags-date.. Genom tiderna.. Var till en fotbollsmatch..?!
- Malmö-Chelsea, på Malmö stadion, för att vara exakt.. men hej.. vem räknar..?! *smile*

Höll nästan på att svimma, när jag i pausen insåg att jag:
1.. Var på fotboll.
2.. Med Tomas.. Utan barnen..
3.. Hade druckit öl istället för vin eller skumpa innan matchen.
4.. Stod och tryckte i mig kokt korv..?! (Jag som avskyr korv..?!)

En fantastisk date..! (Trots att allt egentligen stred mot både mina normer och principer..?!) Matchen i sig var ok. Säger jag som egentligen inte har någon aning. Men jag gillade ljuset. Havet av människor, med massor av positiv energi. Och naturligtvis att få vara tillsammans med älskling!

Doften av varma popcorn, kaffe och testosteron, tillsammans med ljudet av trumman från hejarklacken mittemot..
- Jo.. Det var häftigt.

Kom på mig själv ett par gånger, med att tappa fokus på bollen dock..?! Intresset ropade mer efter alla människor och alla känslor som fyllde luftrummet med vibrationer.
- Mycket mer lockande än själva spelet, enligt mig.. Men vad gör väl det om hundra år..?!

Jag hade en fantastisk kväll, tillsammans med den bästa människan i mitt liv. Och det är väl ändå det som räknas..?!!

Kärlek & Ärtor!

Tro nu inte att jag varit utomlands, träffat kändisar, vunnit högvinsten på lotto, eller gått och gift mig, för det har varit långt ifrån några speciellt märkvärdiga grejer jag har varit med om.. men ack så givande ändå! För tro det eller ej, så lever jag ett till synes litet, på sin höjd lagom liv, ganska långt ifrån det som världen räknar till glamour och flärd..
Man skulle kunna säga att jag lever MITT liv och det passar mig alldeles utmärkt!

För i mitt liv händer det ibland saker, som är lite utanför MIN ram och när dessa små detaljer inträffar, ser jag de som det där lilla extra i vardagen.. min glamour och flärd. De får mig att glädjas och inspirerar mig till ännu en dag..

Okej så här är det:
Det finns något nytt (om man nu får lov att kalla det nytt trots att det funnits en tid) på Facebook som heter Marketplace.. (Ni som har Facebook har säkert sett det och känner redan till att det är en köp- och sälj plats för typ loppisprylar..) Hur som helst.. Det händer ibland att jag sitter och bläddrar/scrollar bland dessa loppisgrejer. Oftast gör jag det för att jag tycker att det är roligt och inspirerande att se alla prylar som folk vill bli av med, men också för att kanske hitta det där lilla extra..
- Vilket jag gjorde igår kväll!!
En sänghimmel, som tidigare såldes på Ikea, men som nu inte finns kvar, dök helt plötsligt upp på min skärm och jag blev överförtjust! Både för att jag äntligen hade hittat en och för att den bara kostade 80kr. Skrev ett meddelande om att jag var intresserad.. och hepp, happ, hipp.. så hade vi bokat tid för mig att komma och hämta den!!
- Så det började jag min dag med idag, att åka och köpa en sänghimmel för 80 riksdaler.

Sen, eftersom jag hade hunden med mig på turen för att hämta sänghimmeln, blev det ett spontant besök på hundrastgården i samband med färden hemåt, vilket ledde till att mina vita kängor var allt annat än vita när vi lämnade en timme senare. *suck*
- Men vad gör det om hundra år?!
Hundarna, ett tiotal, verkade uppskatta stunden tillsammans och det är egentligen bara det som spelar någon roll!! Hundnörd som man är..?!

När jag kom hem, lycklig för min goda start på dagen, i mina smutsiga skor, blev det bara en snabb påfyllning av batteriet på telefonen, innan jag körde, först den ena sonen till hans kompis och sedan den andra sonen till hans kompis. Galen-grejen här, var att jag lyckades komma in på fel sida vägen efter en vänstersväng i en korsning inne i stan, vilket fick adrenalinet att pumpa några extra doser ut i blodet, när jag fick backa tillbaka ut i korsningen för att göra om och göra rätt..?! (Jag kan skratta åt det nu, för då var jag inte lika tuff.. *smile*)

Nåväl.. När jag åter igen kom hem bjöd jag in mig själv till grannen på fika. Jag visste att de, tillsammans med min dotter, hade bakat muffins och en sådan sak får man ju bara inte missa?! Nybakade muffins och kaffe.. vi snackar guldkant på tillvaron! Och dessutom en trevlig pratstund, med föräldrarna till dotterns godaste vänner..

Sen.. som om dagen inte redan var komplett, blev det ett shoppingbesök på Emporia tillsammans med dottern. Vi köpte kläder, leksaker.. och en milkshake för 50 spänn?!
- Där försvann vinsten som jag gjorde på sänghimmeln, kan jag säga, men jo det var det nog värt ändå.. Vi snackar ju trots allt om en milkshake med PERSIKOSMAK.. helt klart värt sina 50 exotiska spänn..?! (Varav lite mindre än hälften gick i soporna då dottern höll på att sprängas så mätt hon var..)

Sen var det ju faktiskt så att leksakerna fick dottern betala själv, med sitt presentkort som hon fått i julklapp, så den summan räknar jag inte.. Så då blev det ju helt plötsligt en ganska så normal shoppingrunda, trots milkshake för 50 spänn! *smile*

Väl hemma igen, strax efter klockan 19, kom sambon och sa att han skulle ta med sig hunden ut och gå på promenad..?! Jag höll på att ramla baklänges.. men när han berättade att han hade ont i ryggen och behövde röra på sig, förstod jag plötsligt varför.. (Älskar att han tar med sig hunden och får njuta av allt som det innebär, även om han gör det ensam..!!)

Under tiden som Tomas var ute med hunden, lagade den äldsta sonen varma mackor till sig själv och sina fem kompisar och jag kom på mig själv med att le åt tanken att de varit i affären och handlat bland annat ost, innan de kom hem. (Är inte helt införstådd med att jag har så stora barn än.. men det kommer kanske ifatt..?!)

Samtidigt som sonen åt varma mackor med kompisarna nere i spelrummet i källaren, skulle jag introducera sushi för dottern, eller shushi som hon så gulligt själv kallar det för.. och det gick ju sådär.. *smile*
Jag kan säga att det tog längre tid för genomgången av hur man håller i ätpinnarna, än vad det tog för dottern att smaka och spotta ut.. Jag höll på att dö av skratt inombords, när hon sa att hon inte gillar ris.. Här vill jag påpeka att det var hennes starka vilja och stora önskan om att vi skulle äta shushi idag.. *garv*

Ja.. och så har min dag varit.. med en massa fart och fläng.. och nu sitter jag här i uterummet och skriver trots att fingrarna börjat stelna i kylan..

Jag tänker:
-En kopp kaffe på detta, sen är toppingen på dagen komplett och jag kan sjunka ner i soffan där inne med gott samvete.. och förhoppningsvis även få en liten del av lugn och ro innan dagen tar slut..?!

Kärlek & Ärtor!

Jag köpte en tidning igår.. "Andas".. som jag förvisso bara har bläddrat igenom än så länge, men som ändå verkade intressant.. Halleluja! Jag har hittat något som verkar intressant..?!

Nåväl..

Det lilla jag sett i tidningen styrker det som mitt inre skriker om, men samtidigt som det känns behagligt bekräftande, kan det irritera mig.. eftersom det är något jag redan känner till, men som jag misslyckas med att verkställa.. 

För att ta ett exempel: Välj ut en plats och städa upp.. Prestationen kommer att få dig att må bra och resultatet kommer att få dig lugnare, med färre intryck av skräp och smuts omkring dig.

- Jag vet detta. Jag försöker detta. Men i verkligheten blir resultatet mer irriterande än lugnande, då det i slutändan känns som om jag blir motarbetad av resten av familjen som ger mig ungefär tre sekunder av ett städat hem innan det fylls på med skit igen.. Och att hela tiden gå att plocka upp efter alla andra, som om jag var en inhyrd städare utan betalt, även kallat slav.. får mig att se rött.

Skaffa dig en hobby: Din kreativitet kommer fokusera tankarna på resultatet och harmonin i att få sitta i ensamhet och pyssla kommer att lugna ditt inre.. 

- Jo, jag hade en atelje.. som nu är så fullpackad med skit som bara precis har tryckts in, då ingen orkat städa sakerna till rätt plats. Så för att kunna skapa.. måste jag (som vanligt) städa upp, vilket jag numera vägrar att göra. Kontentan av det hela.. ingen plats.. ingen hobbyverksamhet. 

Gör saker tillsammans: Er gemensamma upplevelse kommer att stärka banden mellan er och samtalen om den kommer att ge er inblick i varandras tycke och tänk..

- *Stort GARV* De gånger mina tillsynes tråkiga och totalt ointressanta påhitt till upplevelser får gehör framför soffa, tv, eller annan skärm.. slutar det oftas med gnäll och skapar mer känsla av obekvämhet än glädje.. ("Att göra saker med mig är alltid ett 'projekt'.." som jag har fått höra och med de i vetskap känner jag ingen direkt drift efter att blanda in några oskyldiga offer i mitt..) 

För mig hade en gemensam upplevelse kunnat vara en sådan enkel sak som en promenad med hunden, men det är alltid för tröttsamt och väldigt sällan av intresse.. 

Ja ja.. Mitt liv i ett nötskal..?!

Men jag tänker ändå läsa min tidning.. och jag lovar att jag ska försöka lista ut ett sätt som gör min så kallade läkning möjlig..?! Men tills dess får ni stå ut med mitt gnällande.. om ni nu orkar det..?!

Kärlek & Ärtor

Kärlek & Ärtor!
- God natt..