Alla inlägg under juni 2018

Av Jenny-Blue - 30 juni 2018 17:00


Jag har lovat mig själv att försöka skriva, även i de stunder då jag känner mig tillfreds.. och även om det ekar i huvudet idag och kroppen känns orolig, vill jag ändå beskriva min ensamma stund i solen som något positivt.

Vaknade runt 8:00 och gick ut med hunden, men sen gick jag och lade mig igen. Sov typ två timmar till innan jag gick upp ur sängen helt och hållet. Jag sa god morgon till barnen som satt i soffan och satte på en kanna kaffe, som senare skulle avnjutas ute på trappan.

Och ja..?! Jag har varit ute sedan dess.
Tog fram solstolen och bara satte mig ner. Svårt att slappna av och fokusera, med olika meningar som ekade som om det var hack i skivan i mitt huvud, men jag höll mig ändå kvar i stolen. Meningarna är helt random och kommer från ingenstans..?! Helt utan innebörd och något störande, men jag börjar bli van. Oftast hjälper det att aktivera mig med något, så försvinner det återupprepande ältandet, men idag som sagt, trotsade jag mig själv och försökte verkligen att fokusera tillbaka tankarna till nuet, genom ihärdiga försöka till att lyssna mer på mina andetag än något annat.

Nåväl.. Solen har gått i moln och det är dags att göra någon form av nytta.. Vi får väl se hur bra det går..?!

Kärlek & Ärtor

Ps. Det löste sig rätt snabbt igår, när jag låst mig själv ute ifrån både jobb och bil.. och jag lägger historien till ett av de lite knasigare händelserna i mitt liv..

Ds.

ANNONS
Av Jenny-Blue - 29 juni 2018 17:56


Kanske inte det smartaste jag gjort, men ibland är det ödet som styr oss..

För första gången sedan jag började på mitt jobb, stannade jag idag upp i dörröppningen för att i tanken tyst checka av att jag slängt alla sopor, stängt dörrar och fönster och låst allting som sig bör.. När checken var gjord smällde jag igen dörren bakom mig.. för att omedelbart slås av tanken ?nycklarna?..

Och ja, mycket riktigt.. Jag gick ut i bilen tidigare idag för att hämta min jobbetröja och eftersom det skulle vara samling på gården, hamnade nycklarna i fickan.. (och inte i väskan.. *suck*) Naturligtvis lät jag jobbtröjan hänga kvar på jobb, för vad ska jag med den hemma och göra..?! Och nu sitter jag här.. i gråzonen mellan dörren in till jobb och bildörren.. som båda är låsta.. och jag kan inte göra ett skvatt, mer än att vänta på hjälp.

Jag tar det dock med ro och intalar mig själv att det är universum som försöker få mig att varva ner..?! (Erkänner att jag har det rätt gott i solen där jag sitter.. *smile*)

ANNONS
Av Jenny-Blue - 28 juni 2018 23:39


Så sitter jag här igen, i min trädgård, efter ännu en dag.. Cirkeln är sluten.

Idag klappar jag mig själv på axeln, för att ha klarat av jobb och hunnit till avslutningen på fotbollen med familjen. Jag har hjälpt en av mina kusiner, som är på resande fot, att matat katter, tömt kattlådor, tagit in post och vattnat blommor. Jag har till och med hunnit ansa lite i min trädgård, vilket jag ser som mer njutning än krav..

Nu ska jag bara rasta hunden också, innan jag går och nannar kudden..

Så nu säger jag tack för idag..
Kärlek & Ärtor..

Av Jenny-Blue - 28 juni 2018 10:26


Jag är en människa fylld av inre kaos.. och jag vet inte om det är därför jag mår bättre av att ha ordning på materiella ting runt omkring mig, alltså på utsidan.. eller om det bara är ett personlighetsdrag i sig själv..?!
Oavsett så gillar jag att städa/ skapa ordning.. men jag fullständigt HATAR att städa efter andra. Känns som om jag kämpar för mitt liv, när jag går och plockar och plockar och plockar..

Att vara mamma till tre kräver ju så klart sitt, och jag kan ha överseende med detta i mångt och mycket.. (även om jag låter en del under tiden..) Men att behöva göra det ensam.. *suck* det suger!

Att städa upp efter någon annan, innebär inte bara disk från vardagsrumsbordet.. utan kan lika gärna vara att göra det som den andra vuxna inte orkar, glömde, eller har missat..

Det står mig upp i halsen och jag kräker dagligen över allt som motarbetar mig. I ett normalt skede och i rätt sinnesstämning kan detta anses som petitesser, men i min värld är det krig med atombomber och giftig gas.

I morse skulle jag få en lugn start på dagen.. Några timmar helt utan krav, men det sket sig big time då resten av familjen försov sig och jag blev involverad i ännu en knut av panikslagna måsten..

Lugnet som skulle ha varit, blev istället en klump i magen.. igen.. och kroppen skakar så det gör ont.

Jag söker desperat i tankarna efter ett svar på frågan: vad är meningen med allt detta här? Men med en hjärna som är totalt utslagen av stresspåslaget tidigare, hittar jag inget svar som låter rimligt.

Jag stannar upp. Fokuserar blicken på den vackra rosen jag har framför mig i trädgården och andas in. Försöker slappna av i kroppen, för att bli av med spänningen som får mina händer att skaka.. och andas ut.. Jag fortsätter att andas med djupa, lugna andetag.

Jag sluter ögonen och lyssnar..
Jag hör småfåglarna kvittra. Vinden i träden ute i parken. Någon sågar.. Ett flygplan passerar. Duva. Fiskmås. Skata. Barnskrik ifrån skolan. Någon tutar och jag hör en accelererande bil köra iväg.

Jag öppnar ögonen som ser allting i blått, efter att ha blundat mot solen.. Mina händer skakar inte lika mycket mer och jag inser hur jag, mitt i allt känner en viss tacksamhet, trots att hjärtat fortfarande dunkar hårt i mitt bröst.

Jag inser att jag varken är arg, ledsen.. eller glad. Jag är nollställd.. Ett välkänt tecken på att jag nått vändpunkten (vilket händer näst intill dagligen, mer eller mindre..) I hopp om att kunna ta ett steg uppåt, i önskad riktning, suckar jag djupt och tar nya tag..

Det börjar bli tjatigt det här.. Det är svårt att vara hoppfull, när vetskapen säger att om några timmar är jag tillbaka till att städa igen..

För alla er andra.. som lever det där harmoniska livet, som vaknar med glädje, som ser fram emot vad dagen har att ge, som känner sig trygga och omhändertagna, sedda och hörda.. önskar jag en underbar dag.
Till oss andra, inklusive mig själv, säger jag kämpa vidare! (Det är egentligen en underbar dag..?!)

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - 27 juni 2018 19:20


Jag är inte speciellt sportintresserad, men kan tillåta mig själv att ryckas med i spänningen när det är avgörande landskamper som idag.. Det hade dock varit betydligt mycket roligare om jag inte hade varit ensam i stundens hetta.

Jag glädjs åt de familjer som tar varandra i hand och som väljer att uppleva dessa relativt enkla stunder tillsammans.. samtidigt som en bit av mitt hjärta dör av avundsjuka, då det näst intill aldrig skulle hända hemma hos oss..

Om jag inte hade jobbat till spelstart (kl 16:00) idag, hade jag lätt tagit med mig barnen och dragit in till stan.. Inte för att jag skulle veta vad vi skulle göra där, men jag är övertygad om att där säkert hade funnits någon som hade haft koll och som gärna hade delat med sig..?!

Nåväl!
Sverige vann med 3-0 mot Mexico (om någon skulle ha missat det) och det är väl egentligen det som räknas..

Kärlek & Ärtor

Av Jenny-Blue - 25 juni 2018 02:09


I torsdags sattes bollen i rullning och jag har med hjälp av någon som bryr sig lite extra, fått kontakt med sjukvården gällande det vi tror är depression.

Jag har sagt att jag ska ringa sedan typ ett år tillbaka, men aldrig riktigt känt mig redo för att ta striden. Med ett tappat förtroende för att någon faktiskt skulle fånga upp mig, efter att gång på gång behöva berätta min historia, har jag inte orkat slåss för min rätt.

För det är inte bara att ringa..

Första gången jag ringde gick allting relativt smidigt.. Andra lika så.. Tredje gången gick det sämre och fjärde gången gick det inte alls.. Jag har blivit runt-skickad så många gånger, mellan så många olika människor, att jag blivit trött på min egen historia. Jag menar: Varför ska jag ta den på allvar när ingen annan tycks göra det..?!

Men nu, som sagt, är bollen i rullning igen.. Jag har pratat med sjukvården, än så länge två olika personer, men båda med en genuin känsla av viljan att faktiskt vilja hjälpa.. och mitt så kallade ärende, ligger nu i händerna på teamet som ska återkomma efter diskussion huruvida de på bästa möjliga sätt kan hjälpa en vilsen själ som jag.

De två personerna jag talat med har båda nämnt depression.. dock bara utefter det vi talat om i korthet via telefon, så än är det bara en tänkbar tes.. så egentligen återstår det att se när och om det så kallade teamet återkommer..

Jag säger till mig själv att jag aldrig har varit deprimerad förut.. men när jag tänker efter så har jag efter mina tidigare KBT behandlingar inte heller blivit mycket bättre..?! De har hjälpt för stunden och lärt mig fenomenet med att tänka annorlunda.. men i det stora hela har jag fortfarande något mörkt inom mig som kväver min livsgnista..

Jag vet att jag är allt annat än unik i detta.. Tusentals andra människor, yngre som äldre, har inre strider med sig själv dagligen. Där varje dag är en kamp om överlevnad. Många av oss tar oss på något sätt vidare.. en dag i taget.. men det är långt ifrån alla som överlever.

Det gör ont i min kropp, när jag tänker på alla de själar som inte orkar mer och som ger upp. Något som jag har svårt för att se som ett faktiskt ?ge upp?. Jag förstår hur arg man kan bli som efterlämnad anhörig.. Hur ont det måste göra och hur det kanske lättar på ilskan när man kan vrida sitt dåliga samvete (inte alltid befogat) från sorg till ilska och säga att personen i fråga tog den enkla vägen och gav upp. Jag vill tro att när man väl kommit så långt i sin depression, (psykiska ohälsa) när man känner att man inte orkar slåss mer, upplevs saker och ting (lösningen på ?problemen? ) på ett helt annat sätt än som för de som står runt omkring..

Här är några tankar:
? Jag kämpar dagligen för att tillfredsställa alla andra.. och vara alla andra till lags. (Självkritisk) Nu är det min tur att få göra något för mig.
? Världen mår bättre utan mig. Jag bara ställer till det för alla runt omkring och de förtjänar bättre.
? Jag vill inte längre känna mig som en börda.
? Ingen förstår mig. Ingen lyssnar, eller hör mina rop på hjälp. Jag är för svag för att stå upp för mig själv och helt ärligt orkar jag inte längre..

? Man kan känna sig utanför, ensam, felplacerad..
? Man kan vara sjuk och ha smärtor som ingen kan förstå.. på många olika sätt..
Listan kan göras lång..

Grejen med att må psykiskt dåligt, är att det inte syns. Tro mig, vi hade alla kunnat hantera allting mycket bättre om det hade sprutat blod ur kroppen.. då hade alla sett och kanske till och med kunnat ana hur illa det var.. Men när man lider av mörker och smärta på insidan är det väldigt få som kan relatera, mer än de som kanske själva slåss mot inre demoner dagligen..

Jag vet att jag inte är ensam, men det hjälper inte hela vägen. Sjukvården kraschar när det kommer till psykisk ohälsa då det kryllar av oss trasiga själar som skriker efter hjälp.

Jag förstår varför man ger upp.. (om vi nu ska använda oss av de orden..) Jag känner hjälplösheten, smärtan, den innerliga förtvivlan och hopplösheten som tar över vårt förnuft..
Men det innebär INTE att jag tycker att det är ok att ge upp! Jag förstår det, men jag står fast vid att man bör fortsätta kämpa!

Nåväl.. Tack vare en speciell person, har jag.. återigen.. tagit mig an striden för en egen bättre psykisk hälsa och jag är, trots min osäkerhet, tacksam för att bollen rullar igen.

Så låt mig hjälpa dig, samtidigt som jag hjälper mig själv..
Ge inte upp! Lova mig att inte ge upp!
- Kan jag, så kan du!

Jag vet att livet har så mycket mer att ge och det vore väl fan om inte jag (och du) fick ta del av det goda?! Är det någon här på jorden som förtjänar lite lycka, så är det väl för tusan vi som krigar varje dag..?! Och som krigare vet vi att vi har styrkan, även om den kanske sitter väl gömd eller glömd, på insidan..?!

Vi bölar inte över småsaker.. Vi reser oss upp. Borstar bort gruset från blödande sår och fortsätter framåt.

Kärlek & Ärtor.. tills vi ses igen!

Ps. Hata inte mig för att jag skriver om detta.. Om du upplever mig att ha fullständigt fel, dela gärna med dig av din historia, dina tankar och funderingar istället. Jag tänker, vi kan väl upplysa varandra hellre än att klanka ner på varandra..?! Allas röster behöver höras, för vi är alla drabbade på ett eller annat sätt. / Ds. *Kärlek*

Av Jenny-Blue - 20 juni 2018 05:28


Det händer allt oftare att tanken på att försvinna slår mig.. Dagdrömmar där jag i ensamhet oavsett klockslag, hamnar i funderingar om vad som hade blivit kvar om jag en dag bara försvann..

Jag tänker på mina barn.. min hund.. mitt jobb.. huset, platserna, människorna.. Alla mina ansvar, som förmodligen hade saknat mig.. men som hade klarat sig bra ändå..

När detta hände förr, kunde jag inte för mitt liv se mig själv släppa taget om något av allt det där som jag håller kär.. men idag är det annorlunda. Jag är övertygad om att livet runt omkring mig hade gått vidare precis som vanligt, trots min frånvaro.

Jag känner mig trängd och vill egentligen bara komma loss.. men eftersom jag varken har tid, pengar, eller ork för den delen, så känner jag mig låst till alla kraven som kväver min livsgnista.

Jag har så mycket mer att ge av mig själv. Framför allt mycket roligare saker än alla de tillrättavisanden, förmaningar, besvikelser och allt annat energikrävande tjafs, som dagligen kväver mig och dränker alla andra.

Jag vill inte vara den jag är idag.
Jag skulle så gärna vilja vara den där lugna, sansade och tålmodiga människan med överseende. Jag skulle vilja vara den glädjefulla, energipåfyllande personen jag vet att jag kan vara.. om jag bara får..?!

Skulle vilja lägga skulden på allt och alla runt omkring mig, men vet att min så kallade olycka egentligen ligger helt och hållet på mig själv.. Och jag hittar inte ut.

Så kanske är det därför jag en morgon som denna.. när jag vaknar alldeles förtidigt.. ensam.. och ser mig som alldeles ensam.. som jag dagdrömmer om att sätta mig i bilen och bara dra..

Jag vet att jag hade sårat. Jag vet att jag förmodligen aldrig hade kunnat komma tillbaka, då skammen hade varit för stor. Men det hade varit så skönt att få bara vara, för min egen skull ett tag. Att kanske få tillbaka tron på mitt egenvärde och inse att jag faktiskt är en bra människa trots allt.

En del av mig skulle vilja trycka på knappen som gav andra dåligt samvete. Trycka till ordentligt för att berätta hur bra det egentligen var när jag som kon, stod kvar i båset.. men det hade inte hjälpt det heller. Man kan inte ge dåligt samvete till någon som inte har självinsikt eller förståelse.. Den kommer ändå alltid att lägga skulden på mig, utan att inse den faktiska grunden/anledningen till varför det blev som det blev.

Nåväl.. En ny dag är kommer och det är snart dags för mig att åter igen huka mig ner för de krav som tynger mina axlar. Jag kommer krypa genom ännu en dag och med blodiga knän kommer jag att klara av dagen. Precis som igår och som i förrgår och som dagen innan dess..

Jag önskar och hoppas att jag kan göra det utan klagomål, utan bråk och självömkan. Jag uppmanar mig själv till ännu ett försök om att göra så lite väsen av mig själv som möjligast går och bara precis ta mig igenom dagen som väntar. Jag behöver ingenting. Bara nicka och hålla med och göra det jag måste, så kommer det att gå bra..

Kärlek & Ärtor..

Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se