Det här med små barn.. som inte kan prata.. Som skriker, snorar, kladdar med maten, ska sitta i knäet, vill bli burna på, osv. osv..?!

Talesättet säger: Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer..
- Nja..?! Vet inte om jag kan hålla med om detta faktiskt..?! Tror i ärlighetens namn att jag föredrar de större bekymmerna i så fall..?!

Missförstå mig rätt.. Jag har egentligen bara haft en tuff dag på jobbet.. Det här med min övergång från de lite större barnen till småbarnsavdelnigen håller på att komma ikapp mig.. Det är några år sedan som jag hade de minsta som uppdrag och som mamma har jag kommit ifrån det helt..

Jag älskar mitt jobb.. och jag älskar barnen.. men det är stor skillnad på (då) att hålla grupp med ett gäng femåringar, jämfört med (nu) en samling ihop med ett gäng 1-2 åringar.. Dessutom har jag denna terminen även bytt arbetslag och lokal.. 

- Spännande men tufft..*suck*

En gång, för några år sedan, satt jag hos frisören och väntade på min tur.. En annan kund satt i stolen bredvid och blev klippt. Och han och frisören samtalade om olika yrken och kom in på det här med barnomsorg.. Eftersom de satt alldeles bredvid mig, kunde jag inte undgå att höra hur de båda var rörande överens om att ingen av de hade orkat en sekund som pedagog. Detta yrke verkade alldeles för krävande och innebar alldeles för mycket ansvar, som ingen av de ansåg sig skulle klara av..

Jag minns inte vem av de som sa det, kunden eller frisören.. men en av de sa i alla fall något i stil med: "..ja, all heder åt förskolepersonalen, för jag hade aldrig pallat." Den andra höll med och upprepade: "Ja, all heder åt de.." Jag log lite för mig själv, lade ner tidningen som jag suttit och bläddrat i, vände mig mot kunden och frisören och log tacksamt. 

- Tack så mycket sa jag och blev med det en i samtalet..

Dagar som denna.. Tuffa dagar.. När ingenting verkar fungera.. När jag anklagar mig själv för misslyckanden. När jag tappar tron på min egen förmåga och tvivlar på min yrkesroll.. Då vill jag säga att jag har gått och blivit för gammal för sånt här.. (de allra minsta barnen i detta fall..) Men så tänker jag på den där eftermiddagen hos frisören och orden som sades.. "All heder åt förskolepersonal." ..Och så ler jag för mig själv och minns att jag faktiskt är en sådan där person som älskar att arbeta som pedagog. Med barn.. även om de skriker, snorar, kladdar med maten, ska sitta i knäet, eller vill bli burna på precis hela tiden.. *smile*

- Kärlek & Ärtor!

.

.

.

#barnomsorg #tuffdagpåjobbet #påjobb #entanke #imitthuvud

Med småduggande och med svalare vindar, har vi gjort gården under förmiddagen..

Spännande med alla nya inskolningar, fem av åtta än så länge.. Och det är så roligt att se hur barnens värld vidgar sig med nyvunna erfarenheter av ny plats och nya människor. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Första dagen på ny termin, efter sommaren.
Nytt schema, ny avdelning.. Alla är tillbaka efter semestrar och inskolningarna har kommit igång.

Jag är tillbaka på småbarnsavdelningen, som jag började på som nykomling.. Det känns bra, men det kommer nog krävas ett tag innan jag lyckas ställa om mig helt från det höga tempot med de större barnen.. till mer stillasittande närvaro med de nyinskolade småttingarna.

Kände mig något smått rastlös i morse när jag kom till jobb och vi var fler pedagoger än barn på vår avdelning.. (innan inskolningabarnen kom) Men
jag hade ett litet moment med en av våra nya barn efter sovvilan.. Där vi satt, bara barnet och jag, med några klossar och byggde tillsammans. En rofylld stund med nyskapade av den relation som ska utveckla oss båda några år framöver.

Omställningen är stor.. och jag skulle ljuga om jag sa att det inte har oroat mig en aning.. Men nu såhär efter semestern känns det mer naturligt än oroligt. Och efter idag ser jag verkligen fram emot att få mer tid på golvet tillsammans med barnen.

Det är så otroligt stort egentligen, att få lov att vara en av de som är med och lägger grunden för dessa barn.. Ansvaret är nästan skrämmande när man tänker efter, men så vet jag att jag är en sjutusan till pedagog.. (om man nu får säga så om sig själv..?!) och att saker och ting faller sig ganska naturligt när det väl gäller..

Nåväl.. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt.. (vilket säkert kommer kännas av ibland ändå..) men just idag känns det bara lyckligt att vara jag.

Jag har världens bästa jobb.

Kärlek & Ärtor!

Inte helt återställd, men på god väg.. är jag tillbaka på jobb.. Med milda symptom är jag en i mängden och det känns skönt att vara tillbaka.

Vi är mindre antal, både i barn och pedagoger och så här i sommartider känns det rätt gött att få mysa lite extra, samtidigt som det ges tid till sånt som sällan annars hinns med.

Ta hand om varandra. Och glöm inte att dricka vatten! *smile*

Kärlek & Ärtor!

Det är förvisso "bara" torsdag idag.. så veckan är ännu inte riktigt slut.. Men oj vilken vecka det har varit..

Efter en bra dag som denna, skulle jag kunna säga att det har varit många positiva saker som hänt.. Men om jag går in på djupet, hade jag varit ärligare om jag hade sagt att veckan har varit mer känslomässigt jobbig än positiv. Och för att vara ännu mer precis, så har sorg varit den övergripande känslan.

I måndags, hade jag mitt sista samtal med min psykolog.. (i alla fall för den här gången..) Det känns som om jag har gjort det här tusen gånger, så jag borde vara van.. Men förstå att även om jag har varit i kontakt med psykolog till och från under många år nu, så har det varit många olika personer som jag har träffat..

Prosessen har varit att få tid. Att träffat någon. Pratat med denne typ ett tio tal gånger och sedan har vi aldrig träffats igen. Prykologen som jag sa hej då till i måndags, har jag varit i kontakt med sedan jag fick tid efter att jag totalkraschade sommaren 2018. Jag vet att hon alltid finns där, om jag skulle behöva komma i kontakt med henne igen.. och vi har redan bokat in en tid för ett återkopplingssamtal.. Men det är ändå sorgligt. 

Sorgligt på så många sätt egentligen.. Mest för att hon, som har varit min stöttepelare näst intill varje vecka sedan hösten 2020, (senaste rundan) nu försvinner ur mitt liv.. igen.. Men även sorgligt att min faktiska stöttepelare är en psykolog och inte någon annan..

- Oavsett är avskedet sorgligt och ensamheten, mm som hon har hjälpt mig att hantera, känns aningen skrämmande i framtiden.. Jag har många människor omkring mig, som jag vet skulle ta min hand om jag sträckte ut den, men det är ändå inte riktigt samma sak.. Men jag känner tillit till mig själv.. och har hopp om att allt ska gå bra..

Nästa stora sorg.. och det förvånar mig en aning över att den har lyckats växa sig så stor inombords.. är "mina" barn på jobb.. Mina tio, fantastiska, helt underbara ungar, som jag har haft ensam i grupp och som jag har spenderat vardagsförmiddagarna med, under hela läsåret 20/21.. Det har blivit dags för dem att lämnar mig (oss) ..alla nu redo för skolan. Flertalet av barnen har varit under mina vingar sedan ett års ålder och jag har fått se hur de har vuxit upp till att bli till de kloka, omtänksamma och roliga individer som de är idag. 

Mitt prio har hela läsåret varit att skapa gemenskap i gruppen. Att stärka tilliten både individuellt och i grupp. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Vi har pratat om enhörningar och glitter och haft många roliga stunder ihop.. Men även haft tyngre diskussioner om olika livsförhållanden, "tröttbaciller", barns rättigheter/skyldigheter, covid-19, mm, mm..

Vi har delat våra tankar, gjort gemensamma planer och framför allt skapat minnen..

- Så egentligen är det en glädjens dag, idag.. när vi höll vårt så kallade "utspark", med uppläsning av personliga dikter, blommor, plakat och utdelning av barnens samlade verk.. För jag är så stolt över alla! Det är så underbart att få dela dessa barns stora dag, som de sett fram emot sedan flera månader tillbaka.. (en del redan sedan deras storasyskon gjorde samma sak, för flera år sedan..) Dagen som vi har strävat efter som mål, för att bli färdiga med alla delar från läroplanen.. och bli redo för skolan. -Äntligen!

Avskedet gör ont och jag vet att det är sorg jag känner.. men samtidigt är jag tacksam.. och faktiskt stolt över mig själv..

Bortsett från mina krävande känslostormar, som slagit mig under veckans gång, har mina egna barn slutat skolan, för att äntligen få njuta av ett långt, välförtjänt sommarlov. Att dottern börjar trean, känns lite skumt.. Att mellangrabben ska börja i högstadiet känns galet.. Och att den äldsta grabben ska börja sista året på gymnasiet känns helt overkligt.. (Hur är det ens möjligt när jag fortfarande bara är 25..?! *smile*)

Nåväl.. Barnens sommarlov invigdes, enligt tradition, med ett gemensamt besök på yogiboost, där vi åt frusen yoghurt, med tillbehör för typ 300 spänn.. Lite skämtsamt är även det en sorg.. i alla fall för plånboken.. *smile* Men är det en tradition, så är det!

Det är som sagt bara torsdag idag.. men jag tänker att det värsta av känslorna är över.. i alla fall för den här veckan..?! Imorgon är det fredag och jag är säker på att solen kommer skina även imorgon.. Och förhoppningsvis då inte bakom molnen..

Avslutar idag, med bilder på pergolan som mannen byggt och som jag har inrett..

Min absoluta favoritplats i trädgården, såhär års, som jag sitter på just nu.. 

Kärlek & Ärtor!

..den här veckan har varit jobbig.

Trött. Hårda krav på mig själv. Stressad inombords. Irriterad på allt..

Så när helgen kommer.. om tre timmar och fem minuter.. är den mer än välkommen!!

Kärlek & Ärtor!

Idag har vi haft julfest tillsammans med barnen på jobb. Sång och dans. Sagopedagogik, pepparkakor och frukt. En skymt av tomten, lek med julklappar och jullunch vid dukat långbord..

- En supermysig dag, planerad ut i minsta detalj, med en massa kärlek, omtanke, tacksamhet och välmående.

Kärlek & Ärtor!

Så var jag då tillbaka till stresspunkten, där jag lyckats samla på mig alldeles för många saker att göra.. Allt samlat i en kaotisk hög med måsten, som skriker på mig..?!

Får helt enkelt ta en kväll och bara beta av sakerna en efter en.. utan att tänka på allt annat dagligt som tror sig vara viktigare..

- Får inte drabbas av panik!!

Kärlek & Ärtor!