Att få känna sig lite bortskämd då och då, är aldrig fel! Och det är precis vad jag har

fått göra idag.. Först lagad och serverad middag. Sedan en balja kaffe på det..

Sidan om, en hel skål (storlek stor) med godis att välja och vraka bland.

Och som pricken över i:et, eller som grädde på mosen, ett glas rött att

njuta av tillsammans med film som gav en del skratt..

- En bra kväll, med andra ord!!

Här är hon, JAG, dagens drottning:

Sedan den 16 november 2011 har mitt liv förändrats på alla sätt och vis..

Det har varit en svår tid, men med mycket stöd från många runt omkring mig,

tycker jag ändå att jag har klarat mig ganska så bra.

En av mina närmaste vänner, som själv gick igenom en skilsmässa för många år sedan,

har dock hela tiden sagt att jag måste vara beredd på "Den stora smällen".

Den som kommer sedan när du tror att allting har lagt sig..

Under månaderna som har varit, har jag ibland blivit så ledsen, mellan mina starka

stunder och jag har då fått för mig att detta måste vara "smällen" som S pratat om..

.. men så har det gått över igen, på en timme eller två..?!

Utan att be om empati eller försöka locka fram några "Tyck synd om mig känslor" hos någon, vill jag ändå poängtera, att jag gått igenom en separation och att jag har varit gravid under hela tiden..

Att vara gravid är ganska så påfrästande för en kvinna.. Att genomgå en separation, för den som fortfarande tror att hon älskar, är påfrästande.. Att vara mamma till två pojkar, kan också vara rätt så påfrästande.. Allt detta tillsammans, kan kännas totalt hopplöst..

Jag, som egentligen är den som skriker och gormar, när jag tycker att något är fel, har med största förvåning klarat mig ganska så bra och tagit mig igenom dessa långa månaderna på ett relativt lugnt sätt, trots alla "slag och sparkar".

När Jasmine kom till världen, för åtta dagar sedan, mådde jag som en drottning..

Äntligen var hon här, mitt lilla ljus i allt mitt mörker!

Jag har blivit mamma två gånger tidigare.. och jag vet att det är tufft att vara småbarnsmamma.

Jag vet att små bebisar är väldigt tidskrävande och att de tar på krafterna.. Men va f*n, jag har ju klarat värre.. kan jag tycka.. Och som sagt jag har ju gjort det två gånger tidigare..

Men så igår, brast det..

Det är som om hela kroppen får fullständig panik.. Man brottas med sig själv..

Vill släppa ut alla tårar och all sorg. Släppa ut all illska och bara ha sönder något..

Vill skrika och beté sig allmänt illa..! Men samtidigt måste tårarna gömmas och

känslorna behärskas, när man står där i köket och lagar mat till sin lilla tre åring,

som ändå ställer frågan om varför man är ledsen..

- Känner sig dum, när man ljuger ihop en liten vit lögn om att "mamma är lite trött bara"

och "det går snart över igen".. Allt för att skydda sin lilla kille..

Någonstans intalar man sig själv att man är superkvinnan..

Superkvinnan som klarar allt..

Jag vet att jag är en nattmänniska.. så vad är då problemet med att inte komma isäng förrän klockan 4-5 på mogronen..?! Jag kan ta en paus, från ett skrikande barn, med ett bloss på balkongen, för jag vet att det är bättre att jag är lugn och harmonisk, än stressad och irriterad.. Jag kan laga mat, vet hur man diskar, ser det som avstressande att städa och jag älskar mina barn!

Jag har accepterat det faktum att det inte är jag och Tomas mer.. och att det egentligen inte har varit det de senaste åren.. Jag stormtrivs i min nya lägenhet, jag får ihop ekonomin, jag är händig och får faktiskt saker gjorda när jag väl har bestämt mig..

Men så har vi ju det där med "allt på samma gång".. När det bara blir för mycket av allting..

Treårs-trots som ska underhållas, matas och pysslas om, men som äntligen kommer i säng,

men som avlöses av sin lillasysters spädbarnsbehov..

En liten bebis som skrikit precis hela dagen.. otrösterligt i mellanåt.. och som inte slutar

för att det blir natt..

Disken växer på diskbänken, tvättkorgen är överfull och dammråttorna dansar runt på golvet..

Och någonstans här känner jag ett stark behov av en dusch och lite egentid.. bara i fem minuter..?!

Detta tillsammans med ensamheten och behovet av en "partner".. Lite tankar, känslor och

efter-graviditets-hormoner på det, så får du en härlig coctail som sätter hela dig i gungning..

Konflikten med mig själv att behöva ringa efter hjälp eller att klara det själv, gör inte heller saken lättare.. De inre demonerna vill ta över, men du kontrolleras hela tiden av att stå ut för barnens skull..

Det blev i alla fall, mot alla odds, att jag ringde till Tomas.. klockan ett på natten.. och bad om hjälp..

Och som den hjälte han innerst inne är.. så stod han i dörren tjugo minuter senare.. yrvaken och redo för att hjälpa mig..

Jag vet inte om detta var början på "smällen"..?! Eller om det var hela..?! Eller ens om det var den över huvudtaget.. Jag vet bara att det var väldigt skönt att Tomas kom och pysslade om mig lite.

Och för det är jag hjärtligt tacksam..!

Att aldrig ha fått chansen till att kunna göra något åt min situation (och mina barns) är

nog det som jag sörjer mest.. Samtidigt så vet jag att om Tomas verkligen hade velat, hade

han gett mig chansen.. ?! Men det spelar egetligen ingen roll nu.. för nu är det försent.. oavsett..

I dag, fredag, är det en vecka sedan Jasmine kom till världen och jag (och barnen) har träffat

Tomas varje dag.. De första dagarna efter BB bodde Tomas hos oss, för att hjälpa till med Jasmine, men eftersom hon var snäll som en liten docka.. flyttade han hem igen..

Men ändå har det blivit att vi setts varje dag.. och varje gång vi träffats, har han

efter att ha hälsat på mig och pojkarna, pussat på Jasmine och sagt: "Hej pappas lilla tös"

Varje gång det hänt, har det skurit i mitt hjärta..

För samma tanke slår mig varje gång han säger "pappas lilla tös"..

- Ja, men hur länge då..?!

Blir ledsen, för Jasmines skull, då jag vet att det inom snar framtid, kommer en vardag..

.. då pojkarna kommer att vara varannan vecka hos Tomas och varannan vecka hos mig, igen..

Och det är väl okej.. för det har jag redan accepterat..

- Det har jag sett att pojkarna inte mår dåligt av..

(Förstå mig rätt. De hade mått bäst om mamma och pappa bodde tillsammans, men jag vet att det fungerar och det fungerar bra att de är hos vardera förälder, varannan vecka.. Jag behöver inte vara ledsen för deras del, för de är ju så stora och klarar det galant..)

Jasmine däremot. Hon är så liten och för att hon överhuvudtaget ska kunna lära känna sin pappa, måste hon egentligen träffa honom varje dag, i alla fall det första året.. och då egentligen mer än bara vid en fem minuters hälsning.. Sen å andra sidan.. Eftersom Jasmine inte vet något annat än det liv hon får utan sin pappas närvaro på heltid.. så kommer hon inte ha något annat att minnas, så som pojkarna har..

Ja.. Jag sitter här och tänker för mycket nu, känner jag..

Får väl ta mig i kragen.. och masa mig i säng.. Det kommer ju en dag i morgon också..

Men jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om Tomas, för valet han gjort och för

konsekvenserna som blir hans framtid..

Min tisdag började med en något stressig morgon, då jag

och Jasmine skulle vara på KK kl 8:45 för att göra PKU test.

Hade det bara varit hon och jag hade det kanske inte varit så

dramatiskt, men jag har ju två killar också.. Jonathan skulle

iväg och bada med en kompis, Tomas skulle hem för att tvätta

en omgång tvätt, Charlie skulle med pappa och Bella skulle ut..

- Tur att jag hade Tomas till min hjälp, kan jag säga..

annars hade det nog kunnat gå hur som helst..

(Härligt att få sätta på sig sina älsklings jeans igen.)

Eftersom min bil krånglar.. IGEN!!?

.. körde Tomas mig och Jasmine in till KK,

innan han lämnade Jonathan och körde hem till sig.

Efter KK gick jag och Jasmine till Mobilia. Jasmine sov gott, i sin vagn, så jag

passade på att äta en "klassisk frukost" på Espresso House. Sen gick vi en liten runda..

Jag köpte några saker till mig själv.. Hårfärg och en tröja bland annat.. Hittade billiga

handdukar till skötbordet.. Och lite dagligvaror inne på Malmborgs.
Vi avslutade vår lilla tripp på baksidan av byggnad nr 1, med en

liten lugn stunds amning ute i det fria..

Tomas, kom och hämtade oss. Charlie hade

somnat i bilen, men Bella var desto stirrigare.

När vi kom hem till mig igen somnade Jasmine om efter bilturen, medan Tomas och

Charlie åt lite lunch. (Jag hade nästan precis ätit min "frukost" så jag hoppade

faktiskt över lunchen..) Efter att killarna var klara vid bordet, gick Tomas in till

Jasmine, som låg i min säng och lade sig. Charlie ville vila och titta på film..

Eftersom jag hade haft en sådan tidig start på dagen, var jag full av energi, så

jag ställde mig vid diskbänken för att ta hand om disken.. och när den var klar och

bordet var avtorkat och soporna var kastade, gick jag ut på balkongen för att ta ett

bloss.. Vilket i sin tur ledde till att jag putsade fönstrena, både invändigt och utvändigt..

.. dammade av fönsterbrädan, vattnade blommorna och gick en runda med dammsugaren.

Jag var inte så tuff efteråt, med fruktansvärd värk i ryggen..

Men det kändes väldigt bra att ha hunnit göra så mycket nytta.

Och när Jasmine vaknade och ville ha mat var mitt hem rent och fint!

Jonathan kom hem vid fyra tiden, men åkte igen timmen senare.

Han och Tomas skulle på träningsmatch. Efter matchen följde Jonathan

med en kompis hem, för att sova över. Tomas åkte hem till mig igen..

.. och där stod jag i köket, precis färdig med maten!

Sen gick kvällen fort..

Charlie fick borstat tänderna och fick somna till en film på rummet.

Tomas satte sig vid tv:n och jag gick väl och plockade lite till innan jag

också hamnade i soffan. Klockan 22:50 började det en film på en av 

Canal+ kanalerna som jag ville se.. "Blow" med Johnny Depp..

Jag har sett den.. några gånger.. tidigare, men han är ju så snygg..!

Tomas, som också har sett filmen, tittade en stund innan han

packade ihop lite av sina saker och åkte hem till sig.

Jag tittade klart på filmen, men somnade till nästa..

Äntligen är "appen" för iphone här och installerad på min!! Kollade runt lite igår, efter jag installerat den, men jag hann aldrig skriva något inlägg.. Men det gör jag nu ;)

Testing.. Testing..
- Jo, det känns bra. Ska bli spännande att se hur det ser ut på bloggen sen.

Vi ses..

Ps. Måste ju lägga in en bild också..
Det får bli en spontan-bild på Bella Bi.

Ni som har läst min blogg under den senaste tiden, har fått veta att jag och Tomas

har separerat. Jag har delat med mig lite av mina känslor och erfarenheter och det

har varit bra för själen, att få skriva av mig. Men hur bra det än har varit så har det

ändå varit svårt..

- Svårt att erkänna att ens liv inte riktigt blev som man planerat

och att det känns som ett misslyckande..

Idag vill jag dock berätta något mer av glädje.

Något som ALDRIG kommer att kännas som ett misslyckande!!

Och eftersom det är en sådan glädjesnyhet, mitt i alla min sorg..

Vill jag berätta det med en HEL förstasida:

Min efterlängtade lilla Ängel, föddes i fredags 20/7-2012 kl 04:38

Hon var 48 cm lång och vägde 3005g. Förlossningen gick bra och

trots alla tvivel och tårar som varit under de nio månaders väntan,

har jag nu äntligen fått något att känna mig stolt över!

Det må hända att mitt liv slagits i spillror, men nu har jag i alla fall min lilla Jasmine.

En liten ängel som är så perfekt och så otroligt rätt..

Jaha.. Nu sitter jag här i köket och bloggar, igen, medans jag äter godis och dricker vatten..

På bordet ligger det en massa penslar och färgburkarna står utspridda lite överallt runt omkring mig..

Jag har börjat måla en tavla, men jag tror inte att jag gör den klar idag.. eller sen heller för den

delen..?! Jag trodde att jag skulle få ut lite av mitt inre, som jag alltid brukar, när jag målar, men nä..

Godiset i min mun smakar inte speciellt bra det heller, så jag tror jag lägger undan det igen..

Jag dricker upp mitt andra glas vatten och samtidigt som jag rättar till ringen, som håller på att

trilla av mitt finger för femtielfte gången, reser jag mig upp för att se om jag hittar något annat

att knapra på.. Hittar ingenting annat.. Skiter i vilket..

Radiokanalen "Rockklassiker" står på och jag kommer på mig själv med att digga i takt med

musiken, när jag sätter mig ner vid bordet igen.. Jag tittar på klockan, på väggen och ser att

hon är strax över tolv..?! Jag är inte det minsta trött, men jag får väl försöka sova en stund

i alla fall.. Måste ut med hunden innan jag kryper till korgs själv, men det är väl okej..

Även om det är skitväder ute, kan det vara rätt skönt att komma ut och få lite frisk luft.. Kanske..?!

Vill egentligen inte lämna köket..

Resten av lägenheten ligger i mörker, bara ljuset från radion i vardagsrummet som lyser upp. 

Mina pojkar är hos sin pappa, så deras rum är mörkt, tyst och TOMT.. - Vilket jag inte gillar alls!!

Söndagskvällarna är alltid jobbigast, eller ja, varannan söndag, blir det ju.

Detta är en av de "varannan söndagarna" och allt har tappat sin mening..

Nu tar det en vecka innan jag blir "hel" igen.. *suck* Riktigt hel, blir jag nog aldrig,

eftersom jag inte lär få tillbaka "Min".. men utan barnen är jag noll, nada, zipp, ingenting..

Hade jag inte vetat att barnen mår så bra som de faktiskt gör, trots allt, så hade det

förmodligen varit ännu mycket värre.. men nu är det i alla fall bara jag som deppar..

Nä, nu tar jag mig i kragen, går ut med hunden och går sen och lägger mig.. om jag

inte hittar på något på vägen..

Idag var det överlämning av barnen och jag befann mig åter igen hemma.. hos Tomas..

Det var länge sedan jag "släppte" lägenheten.. men det känns ändå alltid lika obekvämt

att komma dit.. Jag tycker fortfarande att det är en jättemysig lägenhet, fast den saknar

min personlighet.. Och kanske är det det som gör att det känns så fel att komma dit.. Det

har ju trots allt, ändå varit mitt hem i åtta år..

Allt var som "vanligt"..

Jag kom över med barnen och jag hade pizzor med mig, som vi skulle äta tillsammans

innan jag åkte hem till mig.. När Tomas öppnade dörren och vi kom in, kramade båda

barnen om sin pappa medan jag fortsatte in i vardagsrummet med pizzorna, som vi

skulle äta framför Tv:n.

Tomas dukade fram bestick och glas, medan jag gick ut på balkongen och tog

ett snabbt bloss innan maten.. När alla väl satt vid bordet ställde Tomas en

fråga till mig och jag tittade upp och såg hans ansikte.. något jag inte gjort på

många dagar.. (undviker gärna det, har jag kommit på) Det tog väl ungefär två

och en halv sekund, innan jag kände hur tårarna växte och började fylla upp mina ögon..

Jag reste mig upp ur soffan och gick in på toaletten, för att inte visa varken

barnen eller Tomas, vad som höll på att hända. När jag kom in på toaletten,

tänkte jag bara att jag skulle ta ett djupt andetag, torka tårarna och sedan

gå ut igen, men.. det gick inte så bra..

För när jag stod där, slogs jag av tanken, att känslan jag precis fått bara

genom att titta på Tomas, får INTE han längre, när han tittar på mig..

Jag satte mig ner på toalocket och lät tårarna strömma över.. Lika bra att låta dem komma..

Det var länge sedan jag grät, kändes det som och det blir bara jobbigt att försöka hålla emot..

Men så behövde ungarna papper och Tomas kom och avbröt mig.. vilket kanske var till det bästa..?!

Vi åt.. fick väl i mig en halv pizza..? sedan försvann ungarna in i sovrummet, för att titta på Tv.

När jag skulle gå, en stund senare, höll Tomas på att fixa glass till ungarna, som stod på vars en

sida om honom och höll koll så att allt gick rätt till, med glass, strössel och allt vad det nu skulle

ha..?! Jag hade redan kramat ungarna och stod i hallen och bara tittade på mina tre pojkar..

.. Eller ja.. Jag har ju "bara" TVÅ pojkar numera..

Jag kände hur tårarna var på väg tillbaka och jag kallade in hunden för att kunna åka därifrån..

Tomas kom fram till mig för att säga hej då och ge mig en kram..

Jag kramade tillbaka, lite halvhjärtat, med ena armen.. även om jag ville slänga mig runt

om hans hals och krama honom så hårt att han kunde känna min saknad.. Känna min sorg..

Jag ville att han skulle se mina tårar och jag önskade att han skulle stoppa mig när jag var på

väg ut genom dörren, men det gjorde han inte.. Han varken såg eller stoppade mig..

Det tog en stund i bilen, innan mina hjälplösa tårar förvandlades till styrka..

Men så slog det mig:

Han som låter dig gå ut genom dörren,

med ögon fyllda av tårar, är inte värd din kärlek..

.. oavsett hur ont det gör..