Alla inlägg under november 2016

Av Jenny-Blue - 21 november 2016 07:51


För er som undrar hur det går för mig i mitt lilla höstmörker, kan jag berätta att det går förhållandevis bra.

Jag försöker att fokusera på lugnet och tack vare det fantastiska stöd jag får från mina underbara arbetskamrater och från min älskade sambo-to-be.. känns livet lite lättare och vardagen blir hanterbar..*kärlek*

Jag njuter av långa stunder utomhus, med långa promenader och mycket bus tillsammans med mitt lilla yrväder och charmtroll till hund.. En av de stora anledningarna till att klara av ännu en dag.

- Älskade hund, vad hon får mig att må bra! Med sitt valpiga bus och sina fantastiska framsteg, blir det många skratt, mycket mys och som sagt fantastiska promenader ute i naturen!

Det är svårt att beskriva för den som inte förstår, men oavsett hur krävande det än är att ha en stor valp, så är det helt underbart att ha en hund som dagligen gör underverk för själen. När vänskapsbanden stärks och förtroendet växer, kan man inget annat än att njuta av livet..!!


Idag är det måndag.. igen?! ..och jag ska alldeles strax börja jobba.. så nu önskar jag dig en fantastisk dag och avslutar med ett klassiskt:
- Kärlek & Ärtor!!

ANNONS
Av Jenny-Blue - 10 november 2016 13:28


Jag blev i måndags tacksamt tvingad, till att kontakta vårdcentralen.. Något som legat i tanken ett tag, men som jag skjutit framför mig i brist på "rätt tillfälle"..?! Väl hos läkaren, knappt en timme senare, kom verkligheten över mig (igen) och det blev som väntat, precis sådär jobbigt som jag hade förväntat mig.. Att det dessutom var en manlig läkare, byggde upp oron innan besöket, men det skulle visa sig att han var mycket professionell och gjorde enligt mig allting rätt.. (Jag har inget emot manliga läkare egentligen, men jag vet med mig själv att jag har svårt för att "släppa fasaden" när det kommer till det motsatta könet..)

Det som besvärar mig den här hösten är inte, helt och hållet, bara min vanliga höst- och vinterdepression.. Jag vill i alla fall tro, att jag genom årens lopp och alla tidigare behandlingar har lärt mig att själv kunna ändra riktning på mina mörka tankar.. För mig är depression något som sitter i huvudet.. Mörkret tar över.. Drömmar och hopp lämnar.. Och lusten till det mesta flyr hals över huvud, för att gå i ide och inte komma tillbaka förrän vårsolen är tillbaka, några månader senare..?! Här kan man dock, om man verkligen vill, tvinga sig själv till att gilla läget ändå.. Med små knep kan man lura/intala sig själv att livet är bra ändå och på så sätt ta sig igenom "skiten" lättare och aningen snabbare.. OM man verkligen vill, för det kräver ett stort engagemang ifrån en själv!

Det är dock inte lika lätt att kontrollera något som sitter i kroppen istället för i huvudet..?!
Istället för att som vanligt backa ett steg, andas och gå tillbaka in.. står kroppen bara still.. Helt oförmögen att gå varken fram eller tillbaka.. Förvisso stannar tankarna, vilket är skönt, men det går inte att styra om någonting som står helt still.. Jag kan se på klockan och hinna tänka tanken att jag borde skynda mig, men sen går det inte längre.. Det låter helt sjukt, jag är fullt medveten om det, men jag kan alltså inte längre lägga in en högre växel för att hinna.. Kroppen stelnar liksom till och huvudet stängs av.. och även om jag fortsätter mot mitt mål, fortfarande medveten om vad jag behöver göra, så kan jag inte göra det fortare än med ett steg i taget.. Min simultanförmåga är nere på en halv sak åt gången, vilket i mina ögon är åt helvete pinsamt! Minimum bör vara minst tre i alla fall..?! Anser jag om mig själv i alla fall..

Nåväl.. Jag har inte fått några antidepressiva, som för två år sedan.. Den här gången provar vi lugnande.. För "att hålla pulsen på plats" som jag vill uttrycka det.. Stressen har tagit över och även om depressionen inte ligger så långt bakom, så är det ändå just stressen jag måste lära mig att hantera..

Ja, ja.. Nog med mitt eviga tjöt, för nu..
Nöjer mig med att jag har lyckats göra en uppdatering, även
om den kanske inte var den roligaste.. och säger med detta nu:

- Kärlek & Ärtor!!

ANNONS
Av Jenny-Blue - 3 november 2016 19:22


Varje år är det samma sak.. Jag älskar hösten, med alla dess färger och den krispiga luften som soliga dagar får mig att hellre vilja vara ute än inne.. Men det finns en baksida av allt det vackra och har alltid gjort..?! Jag blir fruktansvärt lättpåverkad och fastnar lätt i långa inre konflikter mellan mig själv och mina demoner..

Min kända, men inte efterlängtade, höstdepression har förföljt mig ett tag och jag måste erkänna att den har jagat upp mig mer än vanligt..?! Att jag tar åt mig, lätt blir ledsen och tappar hoppet är sådant som jag egentligen kan hantera vid det här laget, men nytt för i år är stressen som håller pulsen på en alldeles för hög nivå, som i sina tur, mixat med allt det där andra, får mig att tappa fotfästet lite till och från.

Mina nerver håller inte och av erfarenhet orkar varken kropp eller huvud försöka förklara varför, vilket ofta slutar i att jag bara stänger av.. Som en mixer som står på och innehållet som hackas och blandas i turbofart symboliserar mitt inre.. Mina känslor, min starka vilja, alla besvikelser.. för att aldrig bli klar, för att aldrig få ihop saker som jag tänkt.. och allt får mig att bli arg.. Jag hatar när det blir för mycket av allt inom mig. Ilskan ger mig dåligt samvete och jag vill försöka rätta till mina misstag.. Jag misslyckas naturligtvis och ännu sämre samvete fyller mina tankar.. År efter år, efter år, har jag försökt att förklara.. Dels för mig själv, men också för de som står mig absolut närmast. Men hur jag än försöker, kan jag inte.. Frustrationen växer och tillslut snurrar mixern så fort att den håller på att explodera..?! Förr hände det ganska ofta, att jag exploderade, idag försöker jag bara att stänga av.. Ibland är det till och med så illa att jag inte ens själv väljer att trycka på off-knappen.. utan det blir kortslutning och strömmen bara bryts.. och kvar blir jag, totalt likgiltig..

Jag är tacksam för att jag känner mig själv, men sörjer det faktum att jag aldrig någonsin kan begära förståelse från någon annan.. Jag är fullt medveten om att de flesta verkligen gör sitt yttersta för att försöka förstå, vilket också är en av de anledningar till mitt dåliga samvete..

Ni ser.. Allt går i en cirkel.. Det krävs oerhört mycket av alla i min närhet..!

Jag är gammal nog till att förstå att jag faktiskt har ett värde, men kan sällan se det själv under vinterhalvåret. Och när min stora tacksamhet till alla de som faktiskt fortfarande finns kvar i mitt liv (som fortfarande anser mig vara värd att värna över) får det bevisat med min ärligaste insida, med mitt för tillfälligt regerande sinnestillstånd, i form av en snäsig, avig, tråkig, sur och tillbakadragen Jenny finns det ingenting som säger att denne någon måste förstå hur mycket jag egentligen älskar dessa människor..

Det finns underbara människor som jag har förlorat under årens lopp och jag är övertygad om att de aldrig lyckades riktigt se, det som jag så dåligt förmedlade.. Och visst är det tragiskt, men i mina ögon kan egentligen ingen få skulden.. Alla har vi vägar att välja och vi kan inte alltid välja samma.

Hur som helst.. Det finns ett ljus i mörkret (egentligen flera stycken) och jag vet att mina inre demoner kommer att tystas.. Men min starka vilja har ingen åverkan på stressen när den tar över.. Demonerna sitter i mitt huvud, stressen däremot tar över min kropp. Jag har sett varningsljusen, den stora stoppskylten och alla viftande flaggor.. Jag har berättat om dem och tacksamt finns de dem som tar mig på allvar. De som inte lyssnar eller till och med försöker bräcka mitt rekord, försöker jag att hålla mig ifrån, då jag vet med mig själv att jag i ärlighetens namn inte är säker på att jag klarar av att hantera eventuella situationer som min sinnesstämning bäddar för..

Alla gör vi vårt bästa. Jag vill i alla fall utgå ifrån det. Och jag vill säga, trots att jag är dyster och tråkig och kanske just nu anses vara socialt inkompetent (har faktiskt fått den i huvudet, en gång *hahaha*) och kanske är världens sämsta, mest patetiska människa du någonsin har träffat eller knappt precis har hört talas om.. (?!) .. är jag fortfarande tacksam för att just du berikar mitt liv med det du ger.. Alla har sina olika anledningar och även om jag inte alltid kanske kan se de som självklara, så respekterar jag varje individs tankar och beslut (då jag tror på att ge det man vill få) och försöker sedan anpassa mig så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor!

Ps. "Du är aldrig ensam"

Lite mer om mig..

Ni vet väl att..

.. ni alltid är välkomna med egna tankar, reflektioner och livserfarenheter..?!

 

-Skriv en kommentar, som jag publicerar efter godkännande.

 

    

SIDOMENYN UPPDATERAD

   

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    

Spira - Min älskade hund

   

Min vardag i bilder..

jenny78blue 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

KATEGORiER

Direktlänkar:

 

 

 

 

ARKiV

Tänkvärt

 

 

 

 

 

 

 

 

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se