Alla inlägg under mars 2021

Av Jenny-Blue - Torsdag 25 mars 11:01


Redan torsdag.. och jag njuter av att denna vecka snart är över.. Har haft galet många bollar i luften att hålla koll på, med spridda skurar över skola, jobb och hem.. Så kraften ligger inte på topp om man så säger..

Men som sagt.. veckan börjar lida mot sitt slut och jag tror på mig själv till att klara av resterande krav, innan jag kan ta helg och samla kraft.

Jag hoppas ni njuter av solen lika mycket som jag och att ni tar hand om varandra och er själv.

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Onsdag 17 mars 23:49


Kommande utgifter tänker kanske någon som tror på skrock.. Våren är nära, säger jag..

Av Jenny-Blue - Tisdag 16 mars 15:59


Vår dotter fyller nio om några månader..
Redan som litet barn, övertygade hon sin pappa om att hon kommer att ha ett eget land när hon blir stor, vilket han fortfarande tror på.

Hennes envishet har gjort mig stolt många gånger, men vi har pratat om de kommande tonåren då vi förmodligen kommer vara ovänner minst två gånger om dagen.. Mor och dotter, lika men ändå inte.. Två starka viljor, som kommer att krocka i både humör och tänk..

Idag hände dock det första, vad ska jag säga, stora tecknet på vad som komma skall.. och även om det inte är någon bra grej, kan jag inte låta bli att än en gång känna stolthet över min smarta avkomma..

Imorse var det bråk, mellan dottern och hennes pappa. Det gällde ett par alldeles för smutsiga byxor som pappa ville ha i tvätten hellre än på i skolan.
Med stora protester fick dottern till slut bytt byxor och de båda försvann ut genom ytterdörren.

Det var först när de båda kom hem igen, som jag skulle få reda på dotterns genialiska idé.. där hon med list lyckats grundlura båda sina föräldrar. Det visade sig nämligen att när hennes pappa kom till skolan för att hämta hem henne, var hon klädd i samma smutsiga byxor, som vi båda trodde låg i tvätten. Hon hade alltså stoppat ner de smutsiga favoritbyxorna i väskan, istället för i tvättkorgen. Tagit med de till skolan och bytt tillbaka till de så fort hon fått möjlighet.

Jag vet att jag som mamma borde vara i alla fall lite arg.. Det är inte ok att luras på det viset. Men jag kan inte låta bli att le i tanken på hur smart hon är.

Så ja.. Det där med att få gråa hår över barnen.. är nog bara förnamnet, när det kommer till dotterns kommande tonår..?! För som sagt.. det har bara precis börjat. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Av Jenny-Blue - Fredag 5 mars 22:24


.. en dag som jag helst hade varit utan.. 

För att inte gå in på negativa detaljer, om bland annat tårarna på jobb och ensamheten där hemma, så har dagens enda ljuspunkt varit stunden tillsammans med min svägerska, kaffe och hemmaköpta kakor.. En välbehövd paus från allt som rasar omkring mig just nu.. 


Det är svårt att hålla näsan över vattenytan och det känns som om jag har kämpat alldeles för länge.. Som att jag vet att jag måste fortsätta paddla med fötter och armar för att överleva, men att kroppen helt enkelt inte orkar mer.. Som om jag nått punkten där jag börjat acceptera mitt misslyckande. Min kamp börjar kännas omöjligt och med utmattad kropp och sinne, hade det varit rätt skönt att bara sluta. 


Jag är och har alltid varit galet envis.. något som varit min styrka större delen av mitt liv.. Men tänk om jag bara skulle våga bryta det jag tror är det enda sättet att kunna överleva på.. Våga erkänna mig besegrad och släppa taget om det jag har gett mig fanken på.. "att fortsätta paddla.."


För tänk om jag bara skulle låta min kropp få vila en lite stund..? Sluta streta emot med de få krafter jag har kvar, låta kroppen få slappna av.. och bara låta den få sjunka mot botten..?!


Jag tänker.. i min verklighet innebär den tanken slutet. Man ger inte upp helt enkelt! Men kanske är det så.. att om jag sjunker.. hinner jag kanske inte en få huvudet helt under ytan förrän någon eller något, kommer och dar upp mig.. Någon, eller något, som kanske har väntat i evigheter på att jag ska våga släppa taget för att få lov att komma och rädda mig..?! Något som skulle innebära att jag har kämpat alldeles för mycket, alldeles för länge, egentligen helt i onödan..?! 


Inte för att det skulle göra mig bitter på något vis.. (i alla fall inte mer bitter än vad livets vissa omständigheter redan har gjort mig.) 


Alltså.. Förstå att jag anser mig vara DEN som måste ha läget under kontroll.. Det är alltid upp till mig. Allt hänger alltid på mig. Och med känslan av att vara den som bär det yttersta ansvaret.. för allt som sker runt omkring mig, är det näst intill omöjligt att slappna av.. Och så har jag levt i många, många, många år.. Barnen, hunden, dagens middag, läxläsning, födelsedagspresenter, bädda rent, semesterlappar, sopsortering, nya gardiner, tandläkarbesök, snöskottning, bilbesiktning, vattna blommor, osv, osv, osv... 

Detta har genom året fått mig att alltid ha minst två backup-planer.. Jag ser framtida situationer i minst tre olika skalor.. alltid redo för försvar.. och alltid med utgångspunkt i det värsta tänkbara senariet. 


Jag ger vad jag har.. och sen ger jag lite till.. Jag kanske inte alltid vill, men jag gör det för att det är mitt ansvar.. Mitt ansvar som förälder, partner, hundägare, arbetstagare, husägare, inredningsintresserad, pedagog, nattmänniska, kvinna.. OMG! Det hade varit så befriande om jag hade fått lov att vara bara Jenny en stund. Jag är så förbannat, innerligt, riktigt, jä*la TRÖTT!

Egentligen är jag inte trött för allt jag gör, men för att jag är så inbiten i mitt göra, att jag inte kan se någon göra något för mig, utan att ana oråd. Det finns liksom inte, att någon skulle sätt mig i första rummet, för min skull.. I min verklighet handlar det om att ge mig, för egen vinning skull.. inte för min skull..


Och ja.. Jag vet att jag låter paranoid.. Men grejen är.. att de få gånger som jag faktiskt sätter stopp för mina misstankar och låter tron och hoppet få regera, så blir jag bränd.. Vilket får mig att bli arg på mig själv för att ha trott på något som jag egentligen visste redan från början, skulle sluta i personlig misär..?! 

- And there you have it! Återvändsgränden, med vatten upp till näsan..


-------------------


Jag tittar på klockan och ser att natten har slagit över till min dag.. (även om min födelse denna datum inte var förrän typ sju på morgonen..) Med andra ord.. Livet som 42-åring är slut.. och kanske är det även dags för min eviga kamp att få ta slut..?! 


Så. Jag hoppas på att jag kan vakna upp imorgon, efter att jag faktiskt har fyllt 43.. med en känsla av ro i mitt inre.. Jag saknar tillit till andra, men vet att jag kan lita på mig själv.. Jag ska bara våga släppa taget om allt det som finns runt omkring.. och låta vattnet skölja över mig..



Ta hand om varandra och var rädd om dig själv

Kärlek & Ärtor!




LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2021 >>>

SIDOMENYN UPPDATERAD

 

    14 juni 2021

 

      

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

 

    14 juni 2021   

 

      

MIN VARDAG I BILDER..

     jenny78blue 

     

 

 

KATEGORiER

MINA PÄLSKLINGAR

    SPIRA - Amigos Mios

      

   

    SIGGI - Hundar utan Hem

       

SE MINA TAVLOR

     jenny78blue_art

    

 

     Blogg: 

       

 

SMAKPROV PÅ MINA MÅLADE TAVLOR

             

 

DIREKTLÄNKAR

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

ARKiV

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se