Idag hände det..
Jag lyfte luren, letade upp numret och ringde..

Skrämmande men sant, när jag säger "vanligtvis".. (inte första gången jag behöver hjälp..) brukar jag ringa till vårdcentralen och be om en självremiss för besök hos kurator, eller psykolog.. Men idag fick jag veta att man numera inte behöver några papper..?! Känns smart, då pappersprocessen brukade ta lång tid: Först skulle man ringa och be om en självremiss. Sen skulle man vänta på att den skulle komma med posten.. (snigelfart..) Sedan skulle man tvunget fylla i och ge en massa svar, vilket kan kännas mer än hopplöst när man befinner sig som i ett vakuum, bortom allt resonemang. Nästa steg var sedan att skicka tillbaka allt, för att slutligen vänta på utvärdering och svar på om det skulle bli någon behandling eller inte..

Men i nuläge är det alltså inte så längre!
Nu får man boka en telefontid, för samtal med kurator utan en massa papper.. och detta kunde bokas direkt, redan vid första kontakten med vården.. Något som jag tycker verkar väldigt mycket bättre, då det är första gången (av fyra gånger) som jag verkligen känner att jag blir tagen på allvar..?!

Dessutom väl mött av kvinnan på andra sidan luren!
Så mjuk och så omtänksam..
(Ja, jag är medveten om att det tillhör yrket, men det finns inga garantier bara för den sakens skull! Jag har råkat ut för en ragata som var iskall i sitt sätt och väldigt otrevlig i sitt språk.. Eller ja, hon var det fram tills det att jag bröt ihop och frågade om jag hade förstått henne rätt om.. "att hon tyckte att jag skulle hoppa, istället för att kontakta henne på vårdcentralen?!"
- Efter det mjuknade hon en aning.. och jag hoppas att hon lärde sig något..!

Nåväl.. Babbel, babbel.. Mitt jädra tjabbel..?!
Idag gjorde jag det jag skulle ha gjort för två, tre veckor sedan.. och även om jag vet att jag gjort bra, så gnager känslan av att jag kunde gjort bättre, men ja.. Nu är det i alla fall gjort..?!

Nog bjäbb för idag..

Kärlek och Ärtor

Det var inte alls tänkt att jag skulle sitta och "pärla" hela kvällen.. Men jag hittade tvåfärgade pärlor tidigare idag, när jag var inom T*G*R efter jobb. Mitt ärende och egentliga anledning till att jag var där, var för att jag skulle köpa en ny duk att måla på.. Men så såg jag de färgglada pärlorna och blev inspirerad.. Och ja, så blev det som det blev..

Först blev det armband..

Ett med blandade färger och två med de nya tvåfärgade pärlorna.

Ett i svart och vitt.. och ett i rosa och vitt..

Cirka tre minuter i ugnen (200 grader) sedan trätt på svart gummiband-band.. ?!

- Va? Ja! Kanske lättare att förstå genom att bara titta på bilderna..?!

Sedan vet jag inte riktigt vad som hände..?! Det ena ledde till det andra och plötsligt hade

jag googlat fram en kul bild att lägga.. och precis alla pärlor i hemmet hade dragits fram..?!

Kul att göra. Väldigt avkopplande för huvudet..!!

Men det gick mindre bra när jag skulle stryka den..?! Därav att den är lite skev.

Sedan blev det blommor..  

Blommor som jag strök (något bättre) på ena sidan.. och sedan stoppade in i ugnen..

- Spännande att se hur de förvandlades till "mer levande".. under de drygt fyra minuterna de stod inne i 200 graders värme..

Se filmen..

Kanske är det så att jag verkar lite efter i min utveckling..?! Men jag har inte så stor erfarenhet av denna typen av "pärlande".. så jag bjuder på det! *smile*

Nåväl.. Nu är det dags för tänder, toa och tilltalande kudde..

Så jag önskar eder alla härmed att sova gott och säger nu god natt!

Kärlek och Ärtor!

-

-

#DIY #pärla #pärlor #pärlplatta #pärlplattor #armband #pyssel

Jag sitter med stilla sinne, i en virvel av människor.. I väntan på att mitt nyköpta kaffe ska svalna, ser jag mig omkring..

Fokuserade människor, målinriktade, går kors och tvärs. En del går snabbare än andra och jag slås av tanken på att de "långsamma" verkar vara mer i harmoni med sig själva..?! (Helt och hållet baserat på min egen reflektion..) Stressade människor verkar mer spända, strama i ansiktet på något vis..?! Som om deras bekymmer speglar sig i ett ansträngt ansiktsuttryck..?! (Fortfarande baserat på egen reflektion..)

Jag känner hur jag andas.. och det känns riktigt skönt att uppleva nuet.. (något jag har jagat sedan några veckor tillbaka..)

Kaffet är alldeles lagom nu och det smakar så gott.. Mycket bättre idag, än på länge..?!

- Tänk att stressen kan vara så förödande..?! Som om den äter förnuftet och bajsar negativ energi..?! En trögflytande gegga som sprider sig likt en blodförgiftning i kroppen och proppar igen alla tänkbara flyktvägar och ventiler.. Kroppen fylls upp över ögonen, som inte längre kan se klart och man önskar att man kunde försvinna.. Allt för att slippa den frätande stanken.. som man dessutom är övertygad om att alla runt omkring också känner.. Föraktar.

Kaffet i min take-away kopp är slut och jag känner att jag kanske borde resa mig upp och fortsätta med min "att-göra-lista".. Jag andas djupt, fyller mina lungor med uppfriskande syre och lovar mig själv att minnas denna stund av tillfredsställande lugn..

Kärlek & Ärtor..


#stress

När stressen tar över ens kropp, förvandlas det logiska till vansinne..
De tänkta orden, kommer ut ur munnen som något helt annat..? Att hitta sin jacka hängandes i hallen.. kan ta upp till tio minuter, då man letar överallt annars..? Hjärtat i kroppen, som vanligtvis skapar lugn, med ljud och rytm, bultar hårt och fort.. som om det försöker slå sig ut..? Den fasta handen tappar kontrollen och skakar.. som om den skulle vilja säga något..? Det gör ont att andas..

Tar korta andetag för att minimera det obehagliga, men tvingas att kippa efter luft, då resten av kroppen desperat behöver syre..
Obalans råder och allt logiskt är kaos..

Att kunna bekräfta sig själv med ord är inte alltid det bästa, då det i mitt fall många gånger, kan kännas väldigt ensamt.. Trots att jag är fullt medveten om att jag inte är den enda på jorden som lider av inre demoner..
- För vad gör det för nytta, när personerna i ens närhet inte kan ta orden till sig..? Inte för att de inte vill förstå.. men kanske mer att de inte kan.. då de aldrig själv har känt känslan..?! (Måste vara lika frustrerande för de som för mig..)

Nåväl.. Livet ska inte vara lätt, som någon klok människa en gång sa.. (även om jag är rätt så övertygad om att personen i fråga inte blev klassad som klok förrän långt efter sitt uttalande..?!)

Fick för ett tag sedan ett råd om hur man kan ta hand om sig själv, under halvåret med mörker, rusk och kyla.. vilket bland annat, innefattade intag av D-vitaminer.. Något som jag faktiskt brukat sedan dagen jag fick tipset.. Vet inte om det verkligen fungerar, eller om det är en placebo-effekt, men oavsett så vill jag tro att det gör mig gott..?!

Det slog mig igår, till härlig musik som vibrerade.. Att kanske är allt inte så dystert egentligen..?! Kanske är det bara ensamheten av alla de otroligt starka känslorna.. (både goda och onda).. som min kropp utsätts för i dessa mörka tider.. som gör livet så omöjligt att hantera under höst- och vinterhalvåret..?! Kanske är det den enorma styrkan som känslorna besitter, som får allt annat ur balans, då jag inte kan koncentrera mig på något annat..?!

Kanske är det känslorna av fantastisk kärlek, som pulserar i hela mig, som gör att jag inte kan begripa att jackan hänger i hallen.. utan får mig att desperat stressa runt överallt annars..? Totalt blockerad inför det logiska..?! Kanske kan det vara de obegripligt starka känslorna inför allt jag vill göra/ åstadkomma, som kortsluter hjärnan, får hjärtat att bulta, händerna att skaka.. och som får själen att längta efter att få komma ut..?!

- Eller så håller jag helt enkelt bara på att bli galen..?!

Jag har "jobbat" med mig själv, så länge jag kan minnas.. Spårar det tillbaka till tidiga tonår.. Och även om jag vet att jag har blivit en hel jä*la massa klokare med åren.. kan hopplösheten ta över och det kan kännas som om jag inte kommit en millimeter längre fram sedan då.. Kanske lite för att kunskapen sitter osynlig på insidan..?!

Frustrerad över att inte komma på hur jag ska kunna förmedla det jag lärt mig.. Otillräcklig på något vis.. Jag kämpar desperat i olika teorier, allt från legitimerade läkares diagnoser med bokstavskombinationer av olika slag, till flummigt tänk om indigobarn och själavandring.. Lite grann som om jag fortfarande försöker hitta vem jag är.. Som om jag söker efter mina likasinnade, för att kunna tillhöra något, som jag hela livet intalat mig själv att inte behöva..?!

Det finns mycket att lära inom de olika religionerna.. och jag har plockat ut godbitarna av det som passat mig, men där finns ingen religion jag anser passa mig så pass bra, helt och hållet, att jag kan lägga hela min inre tro på den och därefter leva i fullständig harmoni.. Inte av det lilla jag har läst mig till i alla fall.. Har hört historier om bland andra, osäkra kvinnor, som funnit trygghet genom sin religion och som på så sätt kunnat leva bättre liv..?! Som tryggare, lyckligare, mer övertygade individer.. i harmoni med att ha funnit "sin plats"..? Många gånger har jag känt mig avundsjuk, i dessa fall.. då jag samtidigt anser det vara helt fantastiskt, att någon kan finna något att dedikera sin totala tillit till/på/inför..
- En utopi för mig..

Som tonåring, var jag helt inne på att man inte måste tillhöra någon religion för att kunna tro på något.. och där är jag nog fortfarande..?! Jag ansåg då, att jag inte behövde någon "Gud" (jobbigt ord, jag vet..) för att vara berättigad till att tro. Jag hade "min måne", som jag, lite barnsligt anförtrodde mig till.. och så är det nog fortfarande, när jag tänker efter..?! Som barn, handlade det förmodligen om att det var lättare för mig att tro på det jag kunde se..? Nu som vuxen, är det nog bara något som hänger med för att det inte finns några andra alternativ..?! Samt att det ligger en konstig sort trygghet i historien, som följt mig genom åren..?!

Hur jag än vrider och vänder på mig själv.. Hur mycket jag än blottar min insida, tycks jag aldrig riktigt hitta det där jag söker efter..?! I många år har jag hävdat att jag känt mig instängd, att jag längtar ut, men nu är jag osäker på om det verkligen det som är problemet..?! Kanske är det sökandet efter "något" som är den egentliga orsaken..?!

Mitt i allt detta jämmer och elände.. vill jag dock poängtera, att jag har ett fantastiskt liv!!
Jag har tre fantastiskt fina barn, som förgyller mitt liv med sina underbara personligheter..
En hund som enligt mig är världens bästa, som älskar mig oavbrutet, oavsett mitt sinnestillstånd.
Jag har ett givande jobb, ett mysigt hem, mat på bordet, kläder till mig och barnen..
Och det bästa av allt (efter barnen) är mannen vid min sida..!

Utan att trycka ner mig själv, vill jag hylla "min", trots alla sina fel och brister.. (som han så mänskligt besitter).. Jag vet att ett liv med mig inte är den lättaste vägen att gå.. Jag, med alla mina tusen fler, erkända fel och brister, kan skapa kaos hos den allra starkaste människa, då mina inre känslor är så starka att de lyser igenom och smittar av sig.. Men ändå.. finns han alltid där!
Ibland, eller bör nog ärligast säga oftast, vet han vad eller hur han ska göra.. (Även om jag vet att han inte alltid tror sig själv göra rätt..) Han fixar och donar och håller ett tempo som jag bara kan drömma om.. Och trots att han har tusen saker på jobb som kräver hans uppmärksamhet, finns han alltid där på andra sidan luren.. och tröstar, om det skulle behövas.. Hans personlighet, liksom barnens, är utan dess like helt fantastisk! Jag älskar honom med hela mitt hjärta.. med hela min själ, med hela mitt liv! Han är den enda människan på jorden som egentligen känner mig, trots att omständigheterna ibland förvirrar oss.. Men så är också vår gemensamma historia ganska lång..

Många gånger kan jag få dåligt samvete över mitt "kalla jag", som trots så fruktansvärt starka känslor, inte kan uppskatta honom bättre.. mer synligt för honom personligen.. Men sen samtidigt blir det ett konstigt bevis på att han verkligen älskar mig..?!

Nåväl.. Nu får det vara bra för idag..!
En och en halv roman senare, känner jag att det är dags för att fortsätta dagen.. utanför bloggens sköna bubbla.. Paket ska slås in, kalas ska besökas och jag måste fokusera.

Kärlek & Ärtor.. och D-vitaminer!!

Det bådar inte gott..
Denna fantastiska (?!) kyla, med blåsten som biter.. och mörkret som får en att vilja gå i ide..?!

Skulle behöva en powerboost nu, kan jag lova! Inte för att jag vet vad det skulle vara, men..?!

Det blir väl till att knapra piller..?! Allt från uppåt, till vitaminer..?! Magen är i sjuk obalans och jag mår råtta! (Läs råttgift..) Får väl börja med att gå tillbaka till mina egna ord här i bloggen.. då jag tidigare predikat om "att se det ljusa framför det mörka"..?!

- Baah! Pallar inte!!
Men du.. Skit i det! Jag hoppas att du mår bra och att livet flyter på för din del! Ha en bra torsdag! Själv siktar jag på att överleva.. *smile*

Kärlek & Ärtor!!

Här om dagen, när jag var på väg ner till garaget, var det en kille som

ropade på mig från en av balkongerna.. (på andra eller tredje våningen?)

- Ursäkta. Ursäkta! Jag tittade upp och såg en kille i 20-25 årsåldern..

- Är det möjligtvis din kanin som ligger på gräset där borta, frågade han med mild röst.

Jag vände mig om och tittade bort mot gräsmattan.. Väntade mig en tamkanin, eller nått

som kanske hade kommit bort från sin ägare, men upptäckte ganska så snart att det var

en halvt uppfläkt, jättedöd, vildkanin som låg på stenplattorna precis intill gräsmattans kant..

- Nej, det är inte min kanin, sa jag.. hånfullt.. *jä-la idiot*

Killen på balkongen verkade inte nöjd med min reaktion, men svarade att det var bra..

Jag vände mig om och fortsatte gå mot bilen..

*Allvarligt talat..?! Kändes som om killen på balkongen var ute efter att skrämma mig..?!

Du vet, söt liten tjej.. äckligt död kanin.. TITTA!

Kunde inte stoppa tankarna från att koppla ihop killens typ av beteende, med historierna

om den förgiftade maten som kastats ut i naturen, som hundar, bland annat, blir sjuka

eller dör av.. Känns som om det skulle kunna vara samma typ av IQ liksom..?!*

Ja ja.. Världen är full av idioter.. som min pappa alltid brukade säga..

Lite obehagligt dock att somliga av dem har så sjuka fantasier..

Tänk dig ett täcke..
Det är tjockt och fluffigt och så där lagom varmt. Om man kryper in under det, är det behagligt mörkt och mysfaktorn är på topp. Det mjuka mot kroppen ger både trygghet och välmående och man vill stanna kvar så länge som det bara går..

Samma täcke kan dock upplevas precis tvärtom..
Det tjocka och fluffiga kan kännas tungt och bulligt och bli alldeles för varmt. Att "svettas fast" i sängkläderna skapar panik och man vill bara komma loss.. Skulle man hamna under täcket, får man inte luft och mörkret känns mer som ett hot än en trygghet.. Irritationen växer och man vill bara komma bort, så fort man bara kan..

Panik.. En känsla som kan slå ut allt annat..
Villrådighet över att inte veta hur man ska göra för att få kontroll över sin situation.. Irritationen som liksom bubblar i kroppen, som får händerna att skaka okontrollerat och oron att växa i magen.. Tankarna som snurrar i hundranittio och hjälplösheten som sedan tar vid och som slår undan fötterna från golvet man står på. Plötsligt, bara pga en känsla med "fel" energi rasar livet likt en ravin och man griper desperat ut i tomma intet efter något att hålla fast i..

Jag känner till känslan.. Jag har upplevt den tusentals gånger.. Jag har pratat om den, bloggat om den, gått till psykolog pga den.. Jag har ältat den i förbannelse och trots min erfarenhet och mina kunskaper om den, kan den fortfarande fånga mig i sitt järngrepp och skratta mig rakt upp i ansiktet..

Till skillnad från förr, blir dock inte frustrationen lika stor som tidigare.. Kanske till en första början, precis i sekunden den slår mig.. Men jag försöker inte lika desperat som förr, att tugga av mig den kroppsdel som sitter fast i kedjan.. även om tanken lockar.. Likgiltigheten tar istället över och jag tappar orken för att dra och slita, i hopp om att lyckas ta mig loss..
-Jag sitter fast och accepterar det.. Försöker att härda ut, då jag vet att det tids nog kommer att släppa.. Kanske tar det en dag.. Kanske tar det en vecka..?! Allt handlar om att göra det så drägligt som möjligt, både för mig själv och för de som står i min närhet..

Att inte fastna i den onda cirkeln, är nog det svåraste.. Då kampen om att göra allt drägligt, ofta samarbetar, eller ska jag säga motarbetar med/för/om/till det dåliga samvetet.. Ännu en känsla jag känner allt för väl.. (Kombinationen av de båda är en tickande bomb, som kan ta död på vad som helst, känslomässigt..)

Min "bubbla" som jag vill kalla min trygghetszon, är lika mycket för mig själv som för de i min närhet.. Den kan uppfattas, i deras ögon, som en plats där jag försvinner, drar mig undan och blir frånvarande.. En plats som kanske upplevs mer som ett hot än som en räddning..?! Men för mig, i mitt sätt att se.. är det en plats på avstånd, där jag besparar andra från mitt lidande.. En plats där jag inte kan förpesta någon annans tillvaro.. En plats där det inte ryms elaka kommentarer, eller irriterade snäsigheter.. En plats där jag känner mig säker på att inte såra de som står mig allra närmast..

Att vara född "känslomänniska".. är inte det lättaste, men samtidigt det enda jag känner till.. Det är underbart när det handlar om glädje, lycka och kärlek.. och så väldigt enkelt att lysa.. Men när det kommer till den där andra biten, är det svårt att få andra att förstå..

Att försöka förklara den kvävande känslan under täcket, i mörkret där man inte får
luft, för den som ligger bredvid och myser i trygghet och i lagom värme, är inte lätt..!
-För det är samma täcke, till synes lika tjockt och fluffigt, men under ytan helt olika upplevelser, känslor och tankar..

Finns det något bättre än att vakna upp till ljudet av sina barn..?!
- Nej. I alla fall inte, när man varit utan dem i nästan en hel vecka!

Jag låg kvar i sängen, när dotera kom intassande i sovrummet.. Hörde hur hon sa hej till hunden som låg nere vid mina fötter och kände sedan hur mitt älskade lilla troll klättrade upp i sängen, för att bädda ner sig tätt intill.. Sekunden senare känner jag hur hennes lilla barnhand försiktigt stryker över mitt hår och jag öppnar ögonen för att mötas av hennes blick.
- Hej mamma, viska hon samtidigt som hon ler med hela sitt lilla söta ansikte..

Barnen låg redan och sov, när jag kom hem till Tomas sent iförrgår kväll..
Jag var inne och bäddade om och pussade på dem, men det är ju ingenting de är medvetna om..

Kommer ihåg hur försiktig jag var förr i tiden, när jag skulle bädda om barnen innan jag själv gick och lade mig.. Så tyst som möjligt, för att de inte skulle vakna.. Numera känner jag att det inte gör något om de skulle råka slå upp sina blå/gröna... Naturligtvis är jag fortfarande försiktig, men oron för att väcka är mindre. Dels för att jag vet att de sover hårt och dels för att jag vet att de alltid somnar om igen, utan problem.. Men den största anledningen är nog saknaden, som övervinner allt.. Efter en vecka utan sina barn, är det ljuvligt att få pussa och känna doften av sina älsklingar.. och den yrvakna, fortfarande drömmande kramen eller klappen jag får (om de skulle råka vakna) ihop med ett mjukt, men överraskat "mamma".. är värt alla nattens timmars sömn om det så skulle bli..