Idag hände det..
Jag lyfte luren, letade upp numret och ringde..

Skrämmande men sant, när jag säger "vanligtvis".. (inte första gången jag behöver hjälp..) brukar jag ringa till vårdcentralen och be om en självremiss för besök hos kurator, eller psykolog.. Men idag fick jag veta att man numera inte behöver några papper..?! Känns smart, då pappersprocessen brukade ta lång tid: Först skulle man ringa och be om en självremiss. Sen skulle man vänta på att den skulle komma med posten.. (snigelfart..) Sedan skulle man tvunget fylla i och ge en massa svar, vilket kan kännas mer än hopplöst när man befinner sig som i ett vakuum, bortom allt resonemang. Nästa steg var sedan att skicka tillbaka allt, för att slutligen vänta på utvärdering och svar på om det skulle bli någon behandling eller inte..

Men i nuläge är det alltså inte så längre!
Nu får man boka en telefontid, för samtal med kurator utan en massa papper.. och detta kunde bokas direkt, redan vid första kontakten med vården.. Något som jag tycker verkar väldigt mycket bättre, då det är första gången (av fyra gånger) som jag verkligen känner att jag blir tagen på allvar..?!

Dessutom väl mött av kvinnan på andra sidan luren!
Så mjuk och så omtänksam..
(Ja, jag är medveten om att det tillhör yrket, men det finns inga garantier bara för den sakens skull! Jag har råkat ut för en ragata som var iskall i sitt sätt och väldigt otrevlig i sitt språk.. Eller ja, hon var det fram tills det att jag bröt ihop och frågade om jag hade förstått henne rätt om.. "att hon tyckte att jag skulle hoppa, istället för att kontakta henne på vårdcentralen?!"
- Efter det mjuknade hon en aning.. och jag hoppas att hon lärde sig något..!

Nåväl.. Babbel, babbel.. Mitt jädra tjabbel..?!
Idag gjorde jag det jag skulle ha gjort för två, tre veckor sedan.. och även om jag vet att jag gjort bra, så gnager känslan av att jag kunde gjort bättre, men ja.. Nu är det i alla fall gjort..?!

Nog bjäbb för idag..

Kärlek och Ärtor