Ur eget perspektiv, kan jag se mig själv som en känslokall bitch.. Hård som sten, helt utan behov av att ha någon i min närhet.. En ensamvarg, som kör sitt eget race, totalt oprovocerad oavsett hur många fötter jag än råkar trampa på..?! Jag kan finna det allra viktigaste totalt ointressant och bryr mig inte ett spår av vad andra tycker..?! Samtidigt vet jag dock att jag är precis raka motsatsen.. Jag lider dagligen av prestationsångest. Inte för att det ställs orimliga krav från min omgivning.. "Jag" är helt och hållet mitt eget fel, som pressar perfektion till sitt yttersta.. Livrädd för att inte vara alla till lags.. vilket egentligen inte heller stämmer in på min personlighet, då jag allt som oftast ser mig själv söka upp konflikter bara för att få lov att sätta mig på tvären..

- Du måste förstå.. Jag har alltid varit fast i en cirkel, som håller mig i ett järngrepp, fastkedjad till att alltid säga emot mig själv.. Jag känner mig tuff, men agerar fegt.. Känner mig som en mes, men verkar bergsäker.. Jag känner en sak, agerar en annan och uppfattas som en tredje..

Har, sedan långt tillbaka, pratat om mig själv lite skämtsamt som "Jenny och alla mina personligheter".. men om sanningen ska erkännas så ligger det nog mer allvar i det än vad som kanske framstår..?! Kanske är det priset av att vara känslomänniska.. med ett fruktansvärt behov av rättvisa och ärlighet, med inslag av bekräftelsebehov, dåligt komihåg och livserfarenheter, som gör mig så komplicerad..?!

- Har full förståelse för de människor som fattar noll, när det gäller mina tafatta försök i att förklara hur jag tänker.. i hur jag fungerar som egen individ.. då jag själv kan ha feta problem med att sammanfatta och utvärdera mitt inre.. Refererar det till mina inre demoner och håller det så enkelt som möjligast går, för att inte måla in mig själv i ett hörn.. (vilket jag ändå oftast lyckast bäst med?!)

Spånar fritt och låter mina tankar flyta över tangentbordet, så risken är stor för att detta inlägg blir mer crazy än vad allt annat har varit.. Glöm "röda trådar" och ordning och reda.. för det känns som om kaos är mer aktuellt än ett planerat mål.. Jag bara skriver.. Tömmer huvudet på eld, som jag tycker om att säga.. (Härmat från en av Eva Dahlgren's låtar för hundra år sedan..)

Idag är det torsdag.. tre dagar sedan jag träffade mina pojkar och fyra dagar sedan jag träffade min dotter.. Det har gått tre dagar sedan jag pussade på min partner och om jag inte minns fel, så har det gått lika många dagar sedan jag pratade med honom också..?! Detta verkar ju helt absurt kan jag tycka..?! Och jag har full förståelse om jag anses vara kallt ointresserad av hur mina barn har det.. Att jag kan anses vara hjärtlös gentemot min partner/särbo, som inte ringer och gullar minst en gång per dygn.. Och jag kan bara tänka mig vad min familj tänker och tycker om mig.. Övergivna, tills helgen kommer och min vecka med barnen tar över..?!

- Jag är en skitstövel.. Jag känner mig som en skitstövel..

.. en skitstövel som känner så fruktansvärt mycket saknad efter mina älsklingar, att jag skulle gå sönder om jag inte stängde av.. Om jag inte hade skärmat av mig, skulle jag aldrig klara av att leva som vi gör.. Det är så otroligt energikrävande att skiljas från mina små.. och så galet jobbigt att behöva lämna min partners varma trygga famn.. att jag helt enkelt (och fegt) håller mig ifrån alla de avsked som inte tvunget måste bli av..

Det finns ingenting jag hellre skulle vilja göra, efter jobb, än att åka hem till min partner och äta middag tillsammans med hela familjen.. men ändå så gör jag inte det.. För jag vet att jag inte kan stanna.. För likväl, hur skönt det än är att få träffa de alla, så vill jag känna lugnet av att få komma hem.. Hem till mitt.. min borg, som kräver sitt.. Och varje avsked från familjen gör så fruktansvärt ont i själen att jag instinktivt hellre låter bli att utsätta mig själv för det, än att övervinna sorgen, härda ut och bara göra det..

Alla dessa känslor.. Saknaden, kärleken, ångesten som blir inuti.. krockar med mitt sätt att agera, vilket leder till att jag ser mig själv som ointrsserad, hård och kall.. när jag egentligen vet att jag är precis motsatsen..

*Gaah!! Skulle kunna bli galen på riktigt i vilken sekund som helst.. men väljer att låta bli.. Jag tömmer huvudet på eld här i bloggen istället.. och kan bara hoppas på att den stora kärlek jag känner för min särbo och mina barn är ömsesidig.. och att allt kommer att bli bra.. Jag vet att jag inte kan bli bättre än hur min partner väljer att se mig.. Och samtidigt som jag skulle vilja pressa mig själv ännu mer, för att bli och vara bättre, måste jag ta ett steg tillbaka för att inte fastna i mina inre egenställda krav på mig själv.. Samma krav som fick vårt förhållande att fullständigt, rasa ihop för några år sedan.. som också ledde till vår separation.. och vårt nuvarande särboförhållande.. (En resa och historia i sig själv..)

.. Elden är släckt.. huvudet är tömt.. och jag har tröttnat på att skriva..?!

- Tror att jag är färdig nu..?! (Lät som om jag just syftade på vårt förhållande, men jag understyker att det var inte så jag tänkte när jag skrev det där sista!) Tankarna har stannat upp en aning och jag fastnar med fingrarna över tangentbordet.. Känns trögt nu.. och där tog det slut..

Kärlek & Ärtor..

- Våga vara den du är.. Det mesta är okej, så länge man kan stå för det.

Var ärlig och rättvis.. och glöm aldrig kärleken!