När stressen tar över ens kropp, förvandlas det logiska till vansinne..
De tänkta orden, kommer ut ur munnen som något helt annat..? Att hitta sin jacka hängandes i hallen.. kan ta upp till tio minuter, då man letar överallt annars..? Hjärtat i kroppen, som vanligtvis skapar lugn, med ljud och rytm, bultar hårt och fort.. som om det försöker slå sig ut..? Den fasta handen tappar kontrollen och skakar.. som om den skulle vilja säga något..? Det gör ont att andas..

Tar korta andetag för att minimera det obehagliga, men tvingas att kippa efter luft, då resten av kroppen desperat behöver syre..
Obalans råder och allt logiskt är kaos..

Att kunna bekräfta sig själv med ord är inte alltid det bästa, då det i mitt fall många gånger, kan kännas väldigt ensamt.. Trots att jag är fullt medveten om att jag inte är den enda på jorden som lider av inre demoner..
- För vad gör det för nytta, när personerna i ens närhet inte kan ta orden till sig..? Inte för att de inte vill förstå.. men kanske mer att de inte kan.. då de aldrig själv har känt känslan..?! (Måste vara lika frustrerande för de som för mig..)

Nåväl.. Livet ska inte vara lätt, som någon klok människa en gång sa.. (även om jag är rätt så övertygad om att personen i fråga inte blev klassad som klok förrän långt efter sitt uttalande..?!)

Fick för ett tag sedan ett råd om hur man kan ta hand om sig själv, under halvåret med mörker, rusk och kyla.. vilket bland annat, innefattade intag av D-vitaminer.. Något som jag faktiskt brukat sedan dagen jag fick tipset.. Vet inte om det verkligen fungerar, eller om det är en placebo-effekt, men oavsett så vill jag tro att det gör mig gott..?!

Det slog mig igår, till härlig musik som vibrerade.. Att kanske är allt inte så dystert egentligen..?! Kanske är det bara ensamheten av alla de otroligt starka känslorna.. (både goda och onda).. som min kropp utsätts för i dessa mörka tider.. som gör livet så omöjligt att hantera under höst- och vinterhalvåret..?! Kanske är det den enorma styrkan som känslorna besitter, som får allt annat ur balans, då jag inte kan koncentrera mig på något annat..?!

Kanske är det känslorna av fantastisk kärlek, som pulserar i hela mig, som gör att jag inte kan begripa att jackan hänger i hallen.. utan får mig att desperat stressa runt överallt annars..? Totalt blockerad inför det logiska..?! Kanske kan det vara de obegripligt starka känslorna inför allt jag vill göra/ åstadkomma, som kortsluter hjärnan, får hjärtat att bulta, händerna att skaka.. och som får själen att längta efter att få komma ut..?!

- Eller så håller jag helt enkelt bara på att bli galen..?!

Jag har "jobbat" med mig själv, så länge jag kan minnas.. Spårar det tillbaka till tidiga tonår.. Och även om jag vet att jag har blivit en hel jä*la massa klokare med åren.. kan hopplösheten ta över och det kan kännas som om jag inte kommit en millimeter längre fram sedan då.. Kanske lite för att kunskapen sitter osynlig på insidan..?!

Frustrerad över att inte komma på hur jag ska kunna förmedla det jag lärt mig.. Otillräcklig på något vis.. Jag kämpar desperat i olika teorier, allt från legitimerade läkares diagnoser med bokstavskombinationer av olika slag, till flummigt tänk om indigobarn och själavandring.. Lite grann som om jag fortfarande försöker hitta vem jag är.. Som om jag söker efter mina likasinnade, för att kunna tillhöra något, som jag hela livet intalat mig själv att inte behöva..?!

Det finns mycket att lära inom de olika religionerna.. och jag har plockat ut godbitarna av det som passat mig, men där finns ingen religion jag anser passa mig så pass bra, helt och hållet, att jag kan lägga hela min inre tro på den och därefter leva i fullständig harmoni.. Inte av det lilla jag har läst mig till i alla fall.. Har hört historier om bland andra, osäkra kvinnor, som funnit trygghet genom sin religion och som på så sätt kunnat leva bättre liv..?! Som tryggare, lyckligare, mer övertygade individer.. i harmoni med att ha funnit "sin plats"..? Många gånger har jag känt mig avundsjuk, i dessa fall.. då jag samtidigt anser det vara helt fantastiskt, att någon kan finna något att dedikera sin totala tillit till/på/inför..
- En utopi för mig..

Som tonåring, var jag helt inne på att man inte måste tillhöra någon religion för att kunna tro på något.. och där är jag nog fortfarande..?! Jag ansåg då, att jag inte behövde någon "Gud" (jobbigt ord, jag vet..) för att vara berättigad till att tro. Jag hade "min måne", som jag, lite barnsligt anförtrodde mig till.. och så är det nog fortfarande, när jag tänker efter..?! Som barn, handlade det förmodligen om att det var lättare för mig att tro på det jag kunde se..? Nu som vuxen, är det nog bara något som hänger med för att det inte finns några andra alternativ..?! Samt att det ligger en konstig sort trygghet i historien, som följt mig genom åren..?!

Hur jag än vrider och vänder på mig själv.. Hur mycket jag än blottar min insida, tycks jag aldrig riktigt hitta det där jag söker efter..?! I många år har jag hävdat att jag känt mig instängd, att jag längtar ut, men nu är jag osäker på om det verkligen det som är problemet..?! Kanske är det sökandet efter "något" som är den egentliga orsaken..?!

Mitt i allt detta jämmer och elände.. vill jag dock poängtera, att jag har ett fantastiskt liv!!
Jag har tre fantastiskt fina barn, som förgyller mitt liv med sina underbara personligheter..
En hund som enligt mig är världens bästa, som älskar mig oavbrutet, oavsett mitt sinnestillstånd.
Jag har ett givande jobb, ett mysigt hem, mat på bordet, kläder till mig och barnen..
Och det bästa av allt (efter barnen) är mannen vid min sida..!

Utan att trycka ner mig själv, vill jag hylla "min", trots alla sina fel och brister.. (som han så mänskligt besitter).. Jag vet att ett liv med mig inte är den lättaste vägen att gå.. Jag, med alla mina tusen fler, erkända fel och brister, kan skapa kaos hos den allra starkaste människa, då mina inre känslor är så starka att de lyser igenom och smittar av sig.. Men ändå.. finns han alltid där!
Ibland, eller bör nog ärligast säga oftast, vet han vad eller hur han ska göra.. (Även om jag vet att han inte alltid tror sig själv göra rätt..) Han fixar och donar och håller ett tempo som jag bara kan drömma om.. Och trots att han har tusen saker på jobb som kräver hans uppmärksamhet, finns han alltid där på andra sidan luren.. och tröstar, om det skulle behövas.. Hans personlighet, liksom barnens, är utan dess like helt fantastisk! Jag älskar honom med hela mitt hjärta.. med hela min själ, med hela mitt liv! Han är den enda människan på jorden som egentligen känner mig, trots att omständigheterna ibland förvirrar oss.. Men så är också vår gemensamma historia ganska lång..

Många gånger kan jag få dåligt samvete över mitt "kalla jag", som trots så fruktansvärt starka känslor, inte kan uppskatta honom bättre.. mer synligt för honom personligen.. Men sen samtidigt blir det ett konstigt bevis på att han verkligen älskar mig..?!

Nåväl.. Nu får det vara bra för idag..!
En och en halv roman senare, känner jag att det är dags för att fortsätta dagen.. utanför bloggens sköna bubbla.. Paket ska slås in, kalas ska besökas och jag måste fokusera.

Kärlek & Ärtor.. och D-vitaminer!!