Tanken var att jag skulle fly till min mamma i helgen..

Släppa allt här hemma.. Sätta mig i bilen och bara dra..

Hade dock glömt att Tomas skulle på julbord med sitt jobb..?! *Smack!* 

Planeringen att åka direkt efter jobb fredag eftermiddag gick åt pipan..!!

Nästa smocka.. Mamma skulle (enligt tradition) iväg söndag.. (Första advent) Också något som jag egentligen vet, men som fallit bort i allt annat.. *suck!*

Så från att ha tänkt: från fredag kl 16, till söndag kl 20..

Ändrat till tanke: från lördag kl 10, till söndag kl 12.. 

Sen fick jag reda på att jag tydligen skulle hämta upp en TV, som min mamma blivit lovad av Tomas. Och lördag klockan 10, blev plötsligt kl 12.. *Bam!* 

Det sista slaget.. än så länge.. är att jag förutom TV:n, även ska hämta upp min bror.. som tydligen också behöver en paus hemma hos mamma.. 

.. Och här någonstans hann klockan bli 15, innan jag kommer iväg till mamma..?!

Jag vet inte om du uppfattat det själv, men hela grejen med att jag

skulle sätta mig i bilen och fly.. typ dog..!! Vänta.. Hämta.. Fixa och trixa..

- Missförstå mig rätt.. Jag gör det. Jag älskar min bror och min mamma! Och jag kommer att sätta deras behov framför mina känslor.. Precis som jag gör vardagligen här hemma. Inget konstigt egentligen..

Men tanken med att åka iväg var för att jag har väntat och hämtat, fixat och trixat i övermassa under de senaste veckorna.. och för att jag skulle få en paus i allt det där..?! 

- Nu blev det bara jobbigt..?! 

Kärlek & Ärtor!

Och sedan läser inslaget om hennes fantastiskt vackra inredda hem.. och inser att jag förmodligen aldrig kommer att komma till den punkt, där mitt hus och inredning kan hållas i tipp topp.

- Det räcker helt enkelt inte att två av fem i familjen har intresset för inredning..?!!

Kul ändå att se! Men ledsamt att inse..

Kärlek & Ärtor!

Efter mycket om och men..
Läs månader av planering, sortering, ommöblering, förberedning och diskutering.. (älskar min svenska *smile) .. Efter skissande, pekande, mätande och färgprover, ett försenat inköp och många sena kvällar.. har vi idag ÄNTLIGEN fått målat dotterns rum.

Det har varit stundom tufft och vi är ännu inte riktigt färdiga, men oj så värt allting! Tror jag hörde dotera säga:
- Jag är så taggad jag dör.. typ två hundra gånger, under tiden som vi höll på med rummet tillsammans. Poj oj oj.. som hon har längtat!!

Ny färg, nya gardiner, ny taklampa..
Sängen är flyttad, hyllorna är flyttade, skrivbordet ska flyttas.. Fönsterkarmen är rensad. En del av krukorna är målade, en del av blommorna är omplanterade.. En ny matta är utsedd och den kommande placeringen av boklisterna är bestämd..

Ja, det har varit ett himmelens meck.. men som sagt.. SÅ VÄRT DET!!

Inatt sover min dotter gott. Lycklig över sitt alldeles egna rum, med rätt färger och inredning.. och med känslan av att ha fått vara med och bestämma och verkställa!

Kärlek & Ärtor!

Ps. Klart det kommer fler bilder på (hela) rummet, sen när vi är klara.. *smile*

Mörkret denna månad har varit dyster, men inte lika tungt som sig brukar..

Och med julen runt hörnan, känns det helt plötsligt mer mysigt än jobbigt..

Förr brukade jag inte starta julen hemma, förrän fyra dagar innan jul. En pärs varje år, men på något sätt ändå självklart, då äldsta sonen fyller år den 20:de. Av någon konstig anledning var det ytterst viktigt för mig, med honom som liten, att han skulle få känna att hans dag var födelsedag och inte jul.. (En grej jag fick för mig bara..?!)

Idag är det dock inte lika galet längre. Främst för att sonen är äldre, men även för att jag har slutat pressat mig själv till det yttersta för något som egentligen bara spelar roll i mitt huvud.. 

Nåväl..

Snart dags för att dra sig mot jobb.. även om jag i skrivande stund.. i total tystnad.. njuter av ögonblicket jag befinner mig i. En spontan tanke säger mig att jag får alldeles för få sådana här stunder i mitt liv.. *suck* Men tröstar mig med tanken om att lugn som detta, kanske kommer senare i livet..?!

Tjo hopp. Nu måste jag gå!

Ha en underbar tisdag!

Kärlek & Ärtor!

Men herre Gusseness jag insåg just vad klockan slagit..?! Och jag har i detta ögonblick 21 minuter på mig, för att hinna med min plan.. Att återkomma till bloggen under kvällen. (Observera att mina kvällar tar slut där nytt dygn börjar..)

..19 minuter kvar..?!!!

Ja, som alla redan förstått, så kommer jag inte att hinna skriva mer än några tunna rader.. För att gå in på djupet, behöves så mycket mer än en kvart..?!

Livet är maxat, men jag har lovat mig själv.. för att göra inlägget något kortare än tänkt.. att jag ska klara av vardagen själv så gott det bara går.. Jag ska helt enkelt inte tro eller som man också kan benämna det, anta.. att jag ska få någon hjälp av någon annan.

Denna vecka för jag en grundlig dagbok, där jag i punktform skriver ner allting jag gör på en dag.
- Jag vet inte riktigt varför.. Men det stärker mitt medvetande om hur överdjävlig jag är på att prestera.. Från tidig morgon till sena kvällen.. Får väl se om det blir något vettigt av det i slutet av veckan, eller om det bara blir en helt vanligt crazy grej jag gör, bara för att jag är jag..

Så..
Med sju minuter kvar av detta dygn, får jag (bortsett från skrivkramp) lite panik över tiden och önskar dig därför god natt istället.

Kärlek & Ärtor..
(Och två minuter tillgodo..*smile)

Är i ett farligt ös just nu.. farligt, i den mån att den som kommer i min väg riskerar att bli överkörd..?!

- Men jag gillar det och det håller mig fokuserad!
Dock räcker inte tiden till så mycket annat än till (så kallat) MINA sysslor..?!

MEN!! Håll ut.
Jag ska återkomma under kvällen!

Kärlek & Ärtor!

Jag försökte skrika mig ur ilskan - Gick inte.
Jag försökte köra ifrån ilskan - Funkade inte.
Jag försökte spela bort ilskan med musik - Gick inte heller så bra.
Ibland brukar det fungera med att gråta, men inte ens det fick ilskan att svalna.

Fly fu*king as förbannad, var vad jag var..
Jag sa till mig själv att jag inte hade tid till att måla, men frustrationen inom mig höll på att driva mig till vansinne.. Och trots uppmaningen om att inte börja skapa, kändes det som om varje cell i min kropp skrek efter pensel och färg.. Så det var så det blev..

Jag är fortfarande arg och jag reflekterade flera gånger imorse, att det var länge sedan jag kände så här.. Det slog mig också att jag inte brukar vara arg så här länge..?! (Och aldrig efter så många olika försök i att få ur mig ilskan..) Pang bom bang.. sen brukar det vara över..

Samtidigt som den illvilliga kraften skrämmer mig en aning, så glädjs jag ändå, konstigt nog, i tanken av att det kanske är för att jag står där jag står idag..?!

Jag har jobbat mig igenom sorgen, besvikelsen, insett glädjen, hittat tillbaka till lusten.. Nu verkar det som om det är ilskans tur att få sig en omgång..?! Och jag är tacksam för insikten.

Ber till de högre makterna om styrka för kontroll, så att jag inte sårar någon stackare på vägen.. Min ilska är kraftfull och kan vara förödande och om jag känner mig själv och min omgivning rätt, så kan det gå precis hur som helst om jag tappar kontrollen..?!

Kärlek & Ärtor!

I tisdags skrev jag att jag stod stadigt på jorden, trots min brist på energi.. En ärlig och innerlig känsla, där och då i skrivande stund.. Kraften i att kunna välja, trots min bräcklighet, vad jag ville ta till mig alternativ skjuta ifrån mig, fick mig att känna mig stark. Och det var lite det tisdagens inlägg handlade om..

Men så kom onsdagen..

Och som ett brev på posten (sent, men plötsligt bara där) var det som om mitt kraftfält hade rasat. Varje minsta bagatell penetrerade mitt skinn, grävde sig in, rotade sig och växte.. Jag hade öppning på jobb vilket i runda slängor innebär att jag klarade ungefär tre timmar av påfyllning av bagateller, innan knuten inombords sprack..

Jag förstår ju klart att det inte bara var de tre timmarna under morgonen som fick mig att krackelera. Har haft mig själv under bevakning under de senaste tre, fyra veckorna.. Men jag vill ändå skylla på de tre onsdags-timmarna och säga att det var de som fick bägaren att rinna över. För någonstans i mitt huvud hade dagen gått bra om mörkret inte hade hoppat på mig igen och igen och igen..

- Negativitet kan knäcka vem som helst..

Lyckligtvis hade jag ett redan inbokat besök hos min psykolog samma dag.. 

Där upptäckte jag dock att jag var mer arg och frustrerad, än ledsen och hjälplös.. Inte för att föringa ledsamhets-känslan. Sorg är något som behöver tas på allvar, bejakas och hanteras.. Hjälplösheten kan vara förödande. Och det är när man når den.. som lusten börjar tvina och viljan börjar ge upp.. 

Nåväl..

45 minuter av spya.. Grågrön, kletig negativitet, som jag tappert har försökt värja mig mot, rann ut ur min mun under tiden som min psykolog skänkte ljus och lugn, för en hållbar balans i rummet. 45 minuter, som faktiskt fortsatte lika länge, när jag sen kom hem. 

Frustationen av att veta, att känna med HELA sin kropp, vad som kanske håller på att hända hos/med/inom personer som finns i min närhet.. som inte kan ta till sig av det jag vill ge dem. 

För ja.. Det handlar egentligen inte direkt om mig, missförstå mig rätt.. Naturligtvis blir jag påverkad av hur nära och kära runt omkring mig mår.. men jag kan skilja på mitt och ditt.

Mitt problem i allt detta här är att ditt problem kvarstår för att du inte lyssnar, inser eller tar tag i det du behöver ta tag i för att må bättre.. 

- Jag vet ju för bövelen hur det är.. Hur det kan vara.. Hur det kan kännas.. osv..

Och jag ger lugnet i stressen. Jag ger ljus i mörkret.. Men jag kan inte bara ge och ge och ge, för att hålla båten flytande.. Problemet måste hanteras.. och det är det som är så frustrerande, för jag kan inte lösa andras problem!

Bägaren rann över och jag insåg att jag förbrukat min sista energi på försvar.. 

Att se konsekvenser av olika handlingar, innan handlingen är helt gjord, ger mig chansen att påverka konsekvensen om jag ställer mig emellan och försvarar. Något jag gör, när jag känner att det behövs, oavsett var jag är.. Hemma, på jobb, eller i kassakön på ICA, spelar ingen roll..

En kamp (läs oemotståndligt inre kall) som ständigt pågår i det tysta..

Jag kanske hörs, men att jag gör skillnad på någon annans agerande konsekvens, är mindre synbart. Att kunna häva en given negativ konsekvens, till en kanske något mindre negativ, är en superkraft att ha.. Att kunna mildra såren innan de hunnit bli djupa, på något vis..

Att kunna medla mellan människor. För mindre drama, ytligare sår och kanske hopp om en fortsatt bra gemenskap, är av någon anledning viktigt för mig..?!

Och det är en fantastisk superkraft att ha.. Ofantligt bra att ha som pedagog, som förälder, som fru, som vän, som arbetskamrat, som medmänniska.. (Ja du fattar..?!) Men också tyvärr en väldigt energikrävande sådan.. och det var nog den som fick mig på fall, den här gången..?!

Men jag reser mig igen.. (Det här är bara ett litet skrapsår på knät.)

Jag har lyssnat på mitt inre och agerat utefter mitt behov.

Jag har stannat hjulet. Satt fokus på mig. Och gett mig själv det där som bästa vänner ger varandra. 

Och jag känner mig trygg i vetskapen om att jag ändå trots allt, fortfarande känner båda fötterna mot marken och i att jag gör det som är rätt för mig.

- Stå på dig! Annars gör någon annan det!

(..om inte jag är där och kan försvara.. *smile*)

- Kärlek & Ärtor!!